Dimförmörkelse

Den stora solförmörkelsen ska slå till idag sägs det. Svårt att missa med tanke på att den märks hela tiden i tidningar, på radio, runt fikabordet. En del skaffar den typ av glasögon som man ska kunna titta på solen med - vad det nu är för typ - andra tänker stanna inne. Själv ska jag vara ute och undvika att titta. Hur nu det ska gå.

På väg till jobbet slickar dimman utefter tågrälsen och det går inte att se många meter in i landskapet. Dimförmörkelse?

Image courtesy of zirconicusso at FreeDigitalPhotos.net

Tankspridd igen

Mobilberoende innebär som du vet också laddberoende och det kräver sladd. Att inte ha tillgång till sladd när det behövs är ju nästan lika stressande som att inte veta var själva mobilen är. Sladden kan rent ut sagt vara en livlina. Lite överdrivet kanske, men inte så mycket.

Därför extra nöjd när jag kommer ihåg att slänga ner sladden i väskan imorse i flykten ut genom dörren för att hinna med tåget. Väldigt nöjd med att slippa en låååång dag utan sladd. Inte lika nöjd när jag på själva tåget upptäcker att MIN sladd redan varit nedpackad och att det var frugans sladd jag slet åt mig. Så nu är  hon utan sladd. En låååång dag utan sladd.

35mm fotodrömmar

Gjorde något annorlunda häromdagen; köpte ett nytt objektiv till kameran. Det är ju kanske inte så vanligt i sig, men att köpa det utan att först ha läst varenda test och utlåtande som finns om det på hela internet - det är ovanligt. I alla fall för mig som gärna grottar ner mig i allt som går att finna. ALLT. Insåg någonstans att jag kommer att köpa det i slutändan ändå, så varför lägga oändligt med tid på att läsa om det först (Mindes hur det var vid köpet av Chromebook).

Åh vilken förändring det blev! Ett fast 35mm på kameran istället för det 18-55 som följde med när den ursprungliga köptes gjorde att det kändes som en helt ny kamera. Vet inte exakt varför, men fick lite samma känsla som att fota med min gamla Nikon FM2 där en använde riktig film. Samma sköna känsla. Antingen förstår man den känslan, eller så gör man det inte. Spelar faktiskt inte så stor roll.

Nu har jag däremot börjat läsa en massa - MASSA - annat om fotografering, men det är ju liksom mer normalt. Den där bildbehandlingskursen jag tydligen är anmäld till är däremot ett kapitel för sig. Hmm...

Såna där pendlare

Det har hänt en del sen sist. Jag har blivit pendlare till exempel. Det kom sig av att jag hade ett jobb och nu har jag ett annat. Det behöver inte vara krångligare än så.

Har redan upptäckt att pendlingen är speciell och har sina sidor. Vissa dagar försvinner resan i ett ingenting som går så otroligt snabbt. Kanske i den där inre resan som SJ tjatar om och ja - jag åker kollektivt. Du behöver inte oroa dig över att jag sitter och drömmer mig bort bakom ratten. 

Eller när man träffar en gammal bekant och resan pratas bort på en liten stund. Eller när man bara njuter av en paus mellan två verkligheter.

Andra gånger känns resan mycket, mycket längre. När exempelvis någon sitter framför och äter prickig korv och det är lite för tidigt för korvlukt. Som nu. Och korvmackorna aldrig tycks ta slut. Evighetsmackor.

Eller när man inte kommer till ro. När det finns något litet krypande i benen som inte vill slappna av utan hela tiden pockar på uppmärksamhet. Eller när någon pratar väldigt, väldigt högt. Hela tiden. Om totalt ointressanta saker. Eller när man blir inklämd av någon som helt enkelt måste breda ut sig av någon outgrundlig anledning.

Och den där korvlukten ligger kvar som ett täcke i luften vi andas. 

Pendlare är nog ett släkte för sig och jag tycks vara den nya kusinen.

Image courtesy of graur razvan ionut at FreeDigitalPhotos.net