03 juni 2016

Mixerbordet, Wadling, Dageby och jag

Det verkar vara något konstigt med 2016, ytterligare en av de stora har tystnat. En efter en. Bowie, Prince, Ljungström och nu Wadling. Så nu det blir väl en annan ton i himlakören, om det nu är där de hamnat.

Precis i början av 90-talet satt jag i källarplanet på en folkhögskola i en sliten, nedgången radiostudio. Den gröna lampan lyste och inspelning pågick. Rymddoktorn, ett i våra öron tungt, lite skitigt och riktigt djupt radioprogram. Omvälvande. Framtidsdanande. Visst, vi kunde inte ett skit om hur man gör radio, men det var vårt helt egna program, det sändes trots allt i närradion och vägen mot stjärnorna hade börjat stakas ut. Vi var morgondagens kungar om man så vill. Det var i alla fall så vi såg, tyckte och kände det. Inom kort skulle vi avancera till P4, visserligen bara som en dagslända när de sände vår taffliga intervju med Ulf Dageby samtidigt som vi sålde våra själar för gratis öl på ortens enda ölhak - det som fått gratis reklam genom att nämnas i intervjun, men ändå. Fast där var vi inte ännu. Det var först senare. Nu var det Wadling.

Efter en lysande start med programmet om Di Leva där vi egentligen bara spelade musik och berättade om vår egen relation till musiken hade vi kommit till programmet om Freddie Wadling. Nu skulle det bli tungt på allvar. Tungt och skitigt. Vi skulle avancera från att prata om artisten till att intervjua. Men det blev inte så. Wadling själv fick vi aldrig tag i och en producent, manager eller liknande som vi nådde lyckades vi inte få att fastna på band. I alla fall inte sändbart. Som sagt, vi kunde inte ett skit om hur man gör radio och med dåtidens teknik lyckades vi inte koppla in telefonen i mixerbordet. Lika bra var väl det. Istället blev det som tidigare; musik och prat om vår relation till den samma. Så minns jag det i alla fall. Och egentligen var det inte så mycket min relation till musiken, för det var faktiskt där och då som vi för första gången möttes. På riktigt, även om det nu inte var bokstavligt. Den rösten och känslan. Den smög sig in under huden och fastnade.

Fortfarande kan Wadlings tolkning av Over the rainbow få mig att rysa av välbehag. Det finns ingen som kommer i närheten av den rösten. Det är ren njutning. Med åren har det plockat på med otaliga låtar, men de som fastnat extra mycket på senare år är Värmlandsvisan, Var blev ni av? och Så skimrande var aldrig havet (saknar dessvärre länk).

Men med de låtarna blir det ju inte så där tungt och skitigt som vi ville få det att verka där i början av 90-talet. Frågan är om han ens sjöng dem då. Så för att hedra en av de största, minnas och hylla honom vill jag lyfta We are the freaks. En av de absolut bästa. Och vi lämnar där. Den gröna lampan har slocknat och Rymddoktorn har tystnad sedan länge. Wadling är också borta nu, men kommer ändå ständigt vara här.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,