tag:blogger.com,1999:blog-83314683466190451312024-03-13T04:22:57.238+01:00meanwhile hos pappa K .Livet i svart-vitt och allt däremellan. Det brukar oftast bli som det blir.karl .http://www.blogger.com/profile/13117945381971139225noreply@blogger.comBlogger500125tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-4994818507271716802019-08-11T22:53:00.002+02:002019-08-11T22:55:01.115+02:00Den stora flytten - eller kan en starta ett nytt liv någon annanstans?Fick för mig att börja blogga igen. Hur retro känns inte det?! Så jag startade en ny blogg - <a href="http://clodgypoint.blogspot.com/" target="_blank">clodgy point.</a> Sedan fick jag dåligt samvete eller vad en nu ska säga, för varför överge allt som varit, även om det var länge sedan?<br />
<br />
Så nu flyttar hela denna bloggen till den andra. Blir sambo. Men känns ändå rätt för nu blir det mer bara jag eller något åt det hållet. Ska försöka hålla ungarna utanför. De är så stora nu.<br />
<br />
Hoppas i alla fall att du tittar dit om du nu hittat hit.<br />
<br />
<a href="http://clodgypoint.blogspot.com/">http://clodgypoint.blogspot.com</a><br />
<br />
/pappa KUnknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-80809696953565038492016-10-20T07:32:00.000+02:002016-10-20T07:32:01.369+02:00Som en jävla skräckfilm på IcaHelt plötsligt irrar en person totalt planlöst mellan hyllorna på Ica i ett knappt märkbart tempo, varv på varv på varv. Galen? Som en zombie utan mål och mening med fötterna släpandes fram över golvet och ena handen hårt knuten om handtaget på kundvagnen som hela tiden drar lätt åt vänster. Andra armen hänger slappt utmed sidan och i handen hålls en knölig liten lapp med slarvigt nedplitade namn på saker som tydligen ska handlas, håret på ända och i ansiktet en galet stirrande och sökande blick. Tung andhämtning och troligen en lätt dregglande mungipa. Det här är fasen i paritet med skrämselclownerna. Kanske mycket värre.<br />
<div>
<br /></div>
<div>
Det är bara att erkänna att en ska inte ge sig iväg och handla så sent på kvällen att nattning av ungar hunnit klaras av. Handlingslistan blir kaos. Ingen strategi, ingen egentlig tanke, men en axelryckning, för det måste ju göras. Lappen knölas ner i bakfickan och med trötters ögon släpar en sig iväg till affären. Troligen med fara för sitt eget liv.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Så befinner en sig där, som en zombie med vilt stirrande ögon eftersom det inte går att lära sig att hitta i den där jäkla affären. Den knöliga lappen i handen går knappt att följa (<i>Varför skrev jag inte sakerna i ordning och varför är jag så trött att jag inte löser detta ändå?</i>). Istället hasas kroppen fram till frukten, brödet, mjölkdisken, tillbaka till frukten, toapappret, tillbaka till mjölkdisken, <i>var är pastan?</i>, brödet igen, <i>oj - det där måste jag nog köpa också</i>, mjölkdisken, <i>HALLÅ! PASTA?!</i>, frukten igen, <i>bäst att ta en sån också</i>, mjölkdisken, frysdisken, <i>PASTA??</i>, mjölkdisken, hittar pastan (gått förbi den minst fem gånger), frukten, <i>PAAASTAAA?? Ja, just ja...</i>, mjölkdisken, osv, osv, osv. Håret på ända. Blicken hela tiden mer galet stirrande och sökande. Handen hårt kramande om den där jävla vagnen som bara drar åt vänster. Och folk viker undan. Väljer andra vägar. Kramar hårt om sina mobiler med 112 redan inslaget - redo att ringa. Och det känns som att det rinner dreggel i ena mungipan.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Kassörskan tittar trött på zombievarelsen framför sig, vidare över den konstiga blandningen av matvaror på bandet (<i>finns ingen mening och mål med den högen varor - inte ens själv minns en varför allt det hamnat där</i>), suckar lätt och börjar blippa. Då slår det en varför det var så viktigt att åka och handla, men just den jäkla varan ligger så klart inte på bandet. Ute har det börjat dugga och en orkar liksom inte bry sig mer. Det är nog nu. De har förresten kvällsöppet imorgon också.<br />
<br />
Och någonstans där ute står säkert en mesig liten clown och väntar, i så spänd förväntan att hen nästan kissar på sig.</div>
<div>
<i><br /></i></div>
<div>
<i><br /></i></div>
<i>Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/clowner" rel="tag">clowner</a>, <a href="http://bloggar.se/om/zombies" rel="tag">zombies</a>, <a href="http://bloggar.se/om/ica" rel="tag">ica</a>, <a href="http://bloggar.se/om/handla" rel="tag">handla</a></i>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-4956924865464724372016-06-03T22:49:00.001+02:002016-06-03T22:56:56.535+02:00Mixerbordet, Wadling, Dageby och jagDet verkar vara något konstigt med 2016, ytterligare en av de stora har tystnat. En efter en. Bowie, Prince, <a href="http://pappak.blogspot.se/2016/05/olle-ar-dod-och-allting-blev-med-ens.html" target="_blank">Ljungström</a> och nu Wadling. Så nu det blir väl en annan ton i himlakören, om det nu är där de hamnat.<br />
<br />
Precis i början av 90-talet satt jag i källarplanet på en folkhögskola i en sliten, nedgången radiostudio. Den gröna lampan lyste och inspelning pågick. <i>Rymddoktorn</i>, ett i våra öron tungt, lite skitigt och riktigt djupt radioprogram. Omvälvande. Framtidsdanande. Visst, vi kunde inte ett skit om hur man gör radio, men det var vårt helt egna program, det sändes trots allt i <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/N%C3%A4rradio" target="_blank">närradion</a> och vägen mot stjärnorna hade börjat stakas ut. Vi var morgondagens kungar om man så vill. Det var i alla fall så vi såg, tyckte och kände det. Inom kort skulle vi avancera till P4, visserligen bara som en dagslända när de sände <a href="http://pappak.blogspot.se/2011/04/kanske-varldens-samsta-frilans.html" target="_blank">vår taffliga intervju med Ulf Dageby</a> samtidigt som vi sålde våra själar för gratis öl på ortens enda ölhak - det som fått gratis reklam genom att nämnas i intervjun, men ändå. Fast där var vi inte ännu. Det var först senare. Nu var det Wadling.<br />
<br />
Efter en lysande start med programmet om Di Leva där vi egentligen bara spelade musik och berättade om vår egen relation till musiken hade vi kommit till programmet om Freddie Wadling. Nu skulle det bli tungt på allvar. Tungt och skitigt. Vi skulle avancera från att prata om artisten till att intervjua. Men det blev inte så. Wadling själv fick vi aldrig tag i och en producent, manager eller liknande som vi nådde lyckades vi inte få att fastna på band. I alla fall inte sändbart. Som sagt, vi kunde inte ett skit om hur man gör radio och med dåtidens teknik lyckades vi inte koppla in telefonen i mixerbordet. Lika bra var väl det. Istället blev det som tidigare; musik och prat om vår relation till den samma. Så minns jag det i alla fall. Och egentligen var det inte så mycket min relation till musiken, för det var faktiskt där och då som vi för första gången möttes. På riktigt, även om det nu inte var bokstavligt. Den rösten och känslan. Den smög sig in under huden och fastnade.<br />
<br />
Fortfarande kan Wadlings tolkning av <i><a href="https://youtu.be/BNwldbPFrdo" target="_blank">Over the rainbow</a></i> få mig att rysa av välbehag. Det finns ingen som kommer i närheten av den rösten. Det är ren njutning. Med åren har det plockat på med otaliga låtar, men de som fastnat extra mycket på senare år är <i><a href="https://youtu.be/X8riB0NNeog" target="_blank">Värmlandsvisan</a>,</i> <i><a href="https://youtu.be/fyq8jL30PlU" target="_blank">Var blev ni av?</a></i> och <i>Så skimrande var aldrig havet (saknar dessvärre länk)</i>.<br />
<br />
Men med de låtarna blir det ju inte så där tungt och skitigt som vi ville få det att verka där i början av 90-talet. Frågan är om han ens sjöng dem då. Så för att hedra en av de största, minnas och hylla honom vill jag lyfta <i>We are the freaks</i>. En av de absolut bästa. Och vi lämnar där. Den gröna lampan har slocknat och <i>Rymddoktorn</i> har tystnad sedan länge. Wadling är också borta nu, men kommer ändå ständigt vara här.<br />
<br />
<div style="text-align: center;">
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/LcXqI2VVHaE" width="420"></iframe>
</div>
<br />
<i>Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Freddie+Wadling" rel="tag">Freddie Wadling</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Wadling" rel="tag">Wadling</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Ulf+Dageby" rel="tag">Ulf Dageby</a>, <a href="http://bloggar.se/om/radio" rel="tag">radio</a></i>karl .http://www.blogger.com/profile/13117945381971139225noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-38196987576640264392016-05-29T20:04:00.001+02:002016-05-29T20:04:24.680+02:00Det totala i lyckanVissa dagar blir viktigare än andra, eller ska man säga mer minnesvärda. Det var i alla fall en trött liten snickare där hemma idag. För första gången hade en kompis sovit över och det var stort. Riktigt stort. Full speed fram till sent och därefter svårt att somna. Pirrigheten av att ha en övernattande kompis. Den totala lyckan. Ändå slogs ögonen upp lika tidigt som vanligt imorse, och full fart igen. Det höll fram till lunch när den stora tröttheten kom ifatt. <div><br></div><div>På sätt och vis var detta större än mitt egna eldprov - stå på improscenen; kursavslutning och uppspel. Men vilken lycka det med. Att stå på scen och agera. Som berusning. Vilken kick.</div><div><br></div><div>Nu på hemväg i tåget genom en grönskande landsbygd. Kor som betar, Thåström i lurarna och snurrande tankar. Svarthet och grönska. Det stora i det lilla. Tvära kast. Känner hur skönt det är att ibland bromsa upp och bara känna efter att man lever. Att man tar sig tid. Små korn av lycka. </div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-11293714068060242302016-05-09T21:59:00.001+02:002016-05-09T22:29:47.608+02:00Bland piketpoliser och glasspinnarSkymningen smeker in över stan ungefär samtidigt som jag släntrar över smutsiga gatstenar mot tågstationen. Skjortan klibbar lätt mot ryggen och jag har svårt att förstå att vi såg snö för ett par veckor sedan. Hemma blommar häggen. <div><br></div><div>Det har tydligen varit fotbollsmatch - IFK Göteborg mot Djurgården. Jag tror att IFK vann. Överallt fans i blåvita halsdukar, men inget skrål. Ingen riktigt påtaglig glädje. Mer melankoli. Jag förstår mig inte på fotboll. <div><br><div>Utanför stationen står tre piketbussar och inne i byggnaden finns flera stora, biffiga poliser. Säkert 10-15 stycken. Jag kryssar genom klungan och känner mig rätt liten. Jag i lätt svettklibbig skjorta, de i nära på full piketmundering. Ögon som vaksamt, men ändå avspänt ser ut att svepa runt. Men det är lugnt. Inget stök, ingen vibrerande stämning. Snarare något slags sordin. Och jag ser att d<span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">et ligger glasspinnar på perrongen. </span></div><div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;"><br></span></div><div><span style="font-family: 'Helvetica Neue Light', HelveticaNeue-Light, helvetica, arial, sans-serif;">Det känns som att vi får sommar i år igen. </span></div></div></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-73778097925621830052016-05-04T15:28:00.001+02:002016-05-04T21:35:51.638+02:00Olle är död och allting blev med ens fattigareDet knyter till sig när beskedet om Olle Ljungström kommer. Han dog inatt. Konstigt egentligen att en kan känna sig så påverkad av att en musiker går bort, inte ens den man lyssnar jättemycket på, men det är väl så det är. Vissa blir till vänner man inte känner. Följeslagare genom sin musik och när de försvinner blir det uppenbart att inget nytt kommer till. Inte av den rösten, av det uttrycket. Så visst har det blivit fattigare.<br />
<div>
<br />
<div>
Kan villigt erkänna att jag inte riktigt fastnade för Olle förrän han blev rikskänd i 'Så mycket bättre', även om hans versioner av de egna låtarna är så otroligt mycket bättre än kopiorna. Då gav jag det tid och låtarna fastnade och Olle fastnade. Han förförde oss på något vis. Var en sån där person en gärna velat möta, känna, samtala med. Haft som vän. Läser <a href="http://bobhansson.se/veckans%20text/index.html">Bob Hanssons kärleksförklaring </a><span style="font-family: "helvetica neue light" , , "helvetica" , "arial" , sans-serif;"><a href="http://bobhansson.se/veckans%20text/index.html">till en vän</a>, en storebror, en modig man och det gör mig varm och vemodig. </span></div>
<div>
<span style="font-family: "helvetica neue light" , , "helvetica" , "arial" , sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: "helvetica neue light" , , "helvetica" , "arial" , sans-serif;">Vänskap är något väldigt vackert. </span></div>
</div>
<div>
<span style="font-family: "helvetica neue light" , , "helvetica" , "arial" , sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<br /></div>
<div>
</div>
<i>Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/olle+ljungstr%F6m" rel="tag">olle ljungström</a>, <a href="http://bloggar.se/om/v%E4nskap" rel="tag">vänskap</a></i>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-36618774312570218482016-05-04T07:56:00.001+02:002016-05-04T21:39:00.893+02:00Och klockan är strax efter sju...Pipandet från en backande truck försvinner i ringandet från bommen som fälls vid järnvägsövergången. Tåget är på väg in, det är onsdag men det är glest med morgontrötta själar på perrongen. Glesare än på en fredag och det är kanske inte så konstigt när långhelg är på gång, att några förlänger den ännu mer. Kristi himmelsfärd eller Kristi flygare om en så vill.<br />
<div>
<br /></div>
<div>
Själv hamnar jag i vagnen som tillåter hundar, vilket är korkat när pollensäsongen manglat igång. Två fel tar nog inte ut varandra, men jag orkar helt enkelt inte byta vagn. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Slänger en sista blick på bygget på andra sidan spåret. Det går framåt. Trucken verkar färdig med att lasta av. Lastbilen är tömd. Chauffören skojar med några av byggjobbarna, som skrattar grabbigt. Det syns på deras axlar, händer, rörelser. Lastbilsdörren slår igen och den kör. Alldeles tom. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Ljudet av hammarslag anas in i tåget. <span style="-webkit-text-size-adjust: auto; background-color: rgba(255, 255, 255, 0);">Kväver en nysning. </span><span style="font-family: "helvetica neue light" , , "helvetica" , "arial" , sans-serif;">Och vi rullar iväg. </span></div>
<br />
<br />
<i>Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/pendling" rel="tag">pendling</a></i>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-23309161781983940152016-05-03T21:48:00.000+02:002016-05-04T21:38:08.847+02:00Barfotabad och melankoliHandflatorna förnimmer långa, smekande grässtrån, kanske ängssvingel eller timotej. Prästkragar. Lätta försommarvindar mot solvarm hy, ett leende som leker i mungipan. En tandglugg. Långsamma steg över ängen eller spring genom kohagen. På väg mot bäcken. Med mormor till hennes hemliga plats för lugn och ro, meditation, bad med hunden eller som nu, äventyr med barnbarnen. I utflyktskorgen saft och plättar, nybakat bröd. I bäcken barfotabad och barkbåtar.<br />
<br />
Det är ett varmt minne, eller kanske hundra sammansmälta. Jag vet inte längre, men det kommer över mig när våren andas därute. Bland sprickande björkar och vitsippor som spränger fram i skogsbackarna som fanns det inte tid att vänta. Kanske vet de inte att deras tid snart är över, annars skulle de nog stilla sig och bara njuta av att vara. Innan allt är bara minnen. Eller så vet de. Snart ska ändå andra ta vid.<br />
<br />
En gång fick jag Stefan Andhés bok "<i>Av fröjd vill hjärtat gråta</i>". Det var en present från min pappa, tror jag, men det spelar ingen roll just nu. Han skrev ofta om sin mormor, Andhé, för den relationen var viktig för honom, har jag i alla fall för mig. Jag känner igen mig i det. Så var det för mig med. Nu är jag tveksam om jag ens har boken kvar, men titeln har hängt sig fast i alla år. "<i>Av fröjd vill hjärtat gråta</i>". Ibland, ofta utan märkbar anledning, förnimmer jag den, dess vemod, och av någon anledning får den mig ofta att minnas. Barndomen. De ändlösa somrarna. Mormor. Och att allt är just minnen. Men varma minnen.<br />
<br />
Ute sjunger koltrasten. Kvällningen faller. Och snart har vitsipporna blommat över.<br />
<br />
<br />
<i>Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/mormor" rel="tag">mormor</a>, <a href="http://bloggar.se/om/minnen" rel="tag">minnen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/v%E5ren" rel="tag">våren</a></i>karl .http://www.blogger.com/profile/13117945381971139225noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-66806375160805735822016-03-23T15:21:00.001+01:002016-03-23T15:21:48.135+01:00Släpp fångarna lossKänner en viss melankoli och en ofantlig trötthet som vill golva mig totalt. Förlamande. Men det är nog inget annat än våren som lägger sin lynniga, smått värmande filt av pollen över våra axlar. <div><br></div><div>Pollensäsongen har börjat och allergierna med den. Mig drabbar det ändå ganska lindrigt och jag har lyxen att välja mellan mixen förlamande dödstrött + allergi med nysningar eller bara dödstrött + allergimedicin. Väljer det senare. </div><div><br></div><div>I båda fallen hamnar jag lite bredvid mig själv på något sätt. Mer en betraktare än deltagare. Lätt okontaktbar. Sen i tanken. <div><br></div><div>Men jag älskar våren. Pånyttfödelsen. Hoppfullheten. Ljuset. Det gäller bara att komma ihåg att njuta. Om ett andetag eller två kan den vara över. </div><div><br></div><div>Poff. </div></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-64969463939834011612016-02-15T19:54:00.001+01:002016-02-15T19:54:39.952+01:00En sån dag tillMorgonens mantra var "jag får sova på tåget, jag får sova på tåget, jag får sova på tåget". Det var vad som fick mig ur sängen. Det var det som fick mig att inte bli helt osams med de morgontrötta barnen och det var det som fick mig att överleva. <div><br></div><div>Men inte fasen fick jag sova på tåget. För det var inställt och det blev istället ståplats på den överfulla bussen. Hörlurarna hade jag glömt - som jag alltid lyckas med när jag tvingas ta bussen - och de billiga extralurarna retades längst ner i den överfulla ryggsäcken. Fanns inte en chans att få fram dem. Ingen musik alltså. <div><br></div><div>Det var måndagmorgon.</div><div><br></div><div>Nu är det måndagkväll och jag väntar. Tåget är inställt, men med tiden kommer det en buss. Jag är ganska säker. </div></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-36212161233280339812016-01-25T07:45:00.001+01:002016-01-25T10:48:08.280+01:00Tågresa med Amy WHörlurarna ligger kvar i den andra jackan. Såklart. Det är ju ändå måndag. Fasen också. Som tur är ligger ett par i reserv i väskan, men ljudkvaliteten i dem... Ja, vad ska man säga? Fast det är klart, vad kan man begära för det priset?<div><br></div><div>Fumlar med måndagströtta fingrar och pluggar in. Amy Winehouse. Och allt känns ganska överkomligt igen. </div><div><br></div><div>För en vecka sedan hade jag knappt hört ett enda spår, det erkänner jag motvilligt, men så var jag och en kompis på dokumentären om hennes liv och sedan dess är AW det enda jag lyssnat på. Hur bra som helst. Hur har det gått att missa?</div><div><br></div><div>Tåget blir stående och inväntar ett annat tåg. Nackdelen med enkelspår. Ute verkar vintern vilja fly och här inne sitter jag med Amy. Taskigt ljud, men ändå. </div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-76298577006747020942015-12-21T17:17:00.001+01:002015-12-21T17:17:08.107+01:00Kampen mot tidenDet har egentligen inget med själva arbetsuppgifterna att göra, men dagarna före ledighet känns ju oändliga. Timmar utan slut. Nedräkningen pågår, men sakta, sakta, sakta. <div><br></div><div>De flesta andra har redan gått hem och det bidrar naturligtvis. Det är tomt och öde och vi som är kvar går och sneglar på klockan. På den där minutvisaren som retfullt klamrar sig fast vid varje siffra, varje streck.</div><div><br></div><div>Men snart ledighet och då kommer klockan istället att rusa. Snabbt och obevekligt. En ständig kamp om tiden.</div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-27018040827910839652015-12-17T08:10:00.001+01:002015-12-17T08:10:10.957+01:00Var är julen?Var på julbord härom kvällen och tryckte i mig alldeles, alldeles för mycket av sill, lax, Jansson och de drygt 763 andra olika saker som fanns där. Som vanligt går det inte att hejda sig. Och hemma är det redan julpyntat, grannens träd lyser från varje liten kvist och den andre grannens altan skimrar i alla möjliga blinkande färger. Ändå - var är julen?<div><br></div><div>Plusgrader och plask runt fötterna. Det är nog bara att vänja sig vid att vita jular i betydelsen snö kommer att bli färre och färre. Novemberväder skriker inte direkt JUL. </div><div><br></div><div>Men det är inte bara det. Har inte alls hunnit känna in att det är jul på gång. Kanske kommer det när granen sätts in dagen före julafton, eller när man börjar tänka på julklappar. Har inte gjort det än. Men å andra sidan kör vi bara konsumtion riktat mot barnen i år. Vi vuxna ger nog inget åt varandra, utan skänker pengar till något där kronorna gör mer nytta istället. Känns grymt mycket bättre. </div><div><br></div><div>Kör i alla fall jultema i Spotify. Fairytale of New York med The Pogues är självskriven och Ave Maria måste vara ett av de vackraste stycken som någonsin skrivits. Man får också vara jäkligt tacksam för att vara en av de lyckliga som har några att fira med och möjlighet att fira. </div><div><br></div><div>Och det blir ju den 24:e oavsett allt annat. </div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-6140420981610932372015-12-10T07:05:00.000+01:002015-12-10T07:05:00.902+01:00En jäkla robotdammsugare vs riktig julklapp<span style="background-color: white;"><span style="font-family: inherit;">Tänk att ha en robotdammsugare som snurrar runt över golven hemma. Grymt, eller? Sitta i soffan och glo på en maskin som far hit och dit och typ gör vad du själv kan göra på vad? En halvtimma i veckan? Det känns lite, vad ska man säga, fånigt. Eller? Klimatförhandlingar pågår och produktion av helt onödiga robotdammsugare rimmar väldigt illa med 2-gradersmålet. Ännu sämre med 1,5. Tänker jag i alla fall.</span></span><br />
<span style="background-color: white;"><span style="font-family: inherit;"><br /></span></span>
<span style="font-family: inherit;"><span style="background-color: white;">Det där med robotdammsugare skaver också hyfsat mycket när man tänker på att det den här julen är </span><span style="background-color: white;">30 m i l j o n e r barn på flykt. Det är ju ungefär tre gånger så många som vi bor i Sverige. Och då räknar jag alla , dvs även vuxna. Även gamla gubbar och tanter. Som ska jämföras med siffran 30 miljoner barn. Då känns robotdammsugare ganska sunkigt faktiskt.</span></span><br />
<span style="background-color: white;"><span style="font-family: inherit;"><br /></span></span>
<span style="background-color: white;"><span style="font-family: inherit;">Som ett alternativ kan en ju köpa julklappar i UNICEFs gåvoshop. Alla saker skickas till de barn som behöver dem mest, till exempel barn på flykt. Du får ett fint gåvobevis, tryckt eller digitalt, att ge bort i julklapp. Hur gôtt känns inte det?!</span></span><br />
<span style="background-color: white;"><span style="font-family: inherit;"><br /></span></span>
<span style="background-color: white;"><span style="font-family: inherit;">Och om du skriver en egen önskelista så vore det ju grymt om den innehöll till exempel att någon ger nötkräm mot undernäring, vinterkläder och ett katastrofpaket till barn, istället för - ja du vet vad - till dig. Gå in och köp julklappar som räddar barns liv på <a href="https://unicef.se/ad/3707D8?target=/gavoshop" target="_blank">unicef.se/gavoshop</a>.</span></span><br />
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-44932140290773593992015-12-07T17:16:00.001+01:002015-12-09T22:02:34.071+01:00En av de sju små dvärgarnaDet blev en sån där himla jobbig måndagsmorgon idag igen. För lite sovtid i kombination med inställt tåg och ståplats på bussen. Hade dessutom glömt lurarna så det blev en timmas gloende ut i tomma intet, lyssnandes till de sittande passagerarnas snarkningar istället för musik.<br />
<div>
<br /></div>
<div>
Nu på väg hem och fick en plats i någon slags förstaklasskupé. Väljer att se det som ett slags kompensation. Nu gäller det bara att inte somna, för då vaknar jag nog inte förrän städarna tar kvällsturen. Men de kanske är snälla och låter mig sova vidare. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Det har i alla fall mojnat. Och i Paris pratar man klimat, men målet blir nog dessvärre alldeles, alldeles för lågt. </div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-40966908645473873462015-11-30T20:45:00.001+01:002015-11-30T22:18:21.748+01:00Så rycker vi på axlarna.Vi gick där och skanderade om sol och vind och om att rädda klimatet. <i>Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! När? NU! När? NU! När, när när? NU! NU! NU!</i> Vi och 4000 andra, eller 2000, det beror på vem man frågar. Trafikpolisen sa 4000 och det tycker jag låter roligare. Hur som helst var det många som tågade upp för Avenyn i Göteborg för att ge politikerna råg i ryggen inför klimatmötet i Paris. Det som nu startat. Själv hade jag sällskap av stortjejen och även om klimatfrågan inte är så upplyftande är det kul att hitta på något bara vi två ibland, alltså jag menar utan övriga familjen. Gå och skrika tillsammans lite så där i största allmänhet. <i>NU! NU! NU!</i><br />
<br />
Dagen innan hade vi varit på gymnastikavslutning. Då gällde det de minsta två. Alla olika barngrupper visade sina färdigheter i att snubbla över bollar eller springa varv på varv i en never ending hinderbana. Frugan påpekade det typiska i att de blandade grupperna var utklädda till fotbollsspelare, pirater och liknande, medan gruppen med bara tjejer var utklädd till prinsessor. Själv hade jag skrämmande nog inte tänkt på det den här gången. Skrämmande i den meningen att en är så van så en inte längre reflekterar.<br />
<br />
Det blir ju så lätt så, att en vänjer sig. Och ibland går det alldeles för fort. Tillbaka då till frågan om klimatförändringar. Det finns en risk i att vi hela tiden vänjer oss. Klimatförändringarna sker allt snabbare, men det går ändå långsamt. Vi hinner vänja oss. För vår inre frids skull är det kanske bra, men jag tror det finns en risk att vi inte orkar ta det på samma allvar som om det hänt snabbare. Vi vänjer oss vid snöfria vintrar, mer regn och stormar. Översvämningar och nyhetsinslag om rasande skogsbränder i andra världsdelar. Vi rycker på axlarna och funderar istället på vad vi ska äta till middag. Köttbullar eller korv kanske.<br />
<br />
Sen tar vi bilen och åker och handlar.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-46615677718595384952015-11-24T07:30:00.000+01:002015-11-24T07:30:01.722+01:00Och där stod man i vinterjacka...Så här dags igår så var det väldigt, väldigt mycket måndag. Det kan man lugnt säga. Väcktes av lilltjejen en stund före väckarklockans outhärdliga pipande. För långt för att kunna tänka sig att vakna, men för kort för att hinna somna om på riktigt. Kunde bara fokusera på att "<i>snart ringer den</i>". Lilltjejen ville ingenting, mer än markera att hon sovit färdigt. Och det var väl egentligen inte så farligt, om det inte varit så att hon även väckt mig både lördag och söndag genom att skrika, skrika, skrika på sina syskon. Och om det inte varit så att jag somnat för sent kvällen innan.<br />
<br />
Var grymt trött. Men det skulle jag ta igen på tåget. Halv- helslumra hela vägen. Trodde jag. Men tåget var försenat. Rejält. Och det var kallt. Rejält. Så jag sprang till bussen istället och hann faktiskt med, men fick ståplats i mittgången. 40 minuter. I vinterjacka. Och värmen steg. Och jag orkade inte krångla av mig jackan. Blev inte mycket slumra där.<br />
<br />
Till slut en sittplats. Bredvid en som levt på vitlök.<br />
<br />
Tröstade mig med att det skulle bli frukostmacka till frukostmötet.<br />
<br />
Det blev det inte.<br />
<br />
Så här dags igår var det väldigt, väldigt mycket måndag.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-44735371656704185882015-11-23T21:11:00.002+01:002015-11-23T21:11:46.848+01:00Skriver hem, men slänger brevet sen.Upplever en känsla precis utom räckhåll och upptäcker att jag saknar den något innerligt. Eller, jag vet faktiskt inte. Det är kanske mest ett minne som vill fram och andas. Lutar mig bakåt och uppfylls helt av det magiska i "<i><a href="https://play.spotify.com/album/0BRpgV6Pd74uzFGocfXxZf" target="_blank">Det goda livet</a></i>". Ulf Lundell. Albumet har hittat mig igen efter så många år, eller så är det jag som har hittat tillbaka. Som till en gammal vän. Allt är inte bra, men mycket.<br />
<br />
Jag är äldre nu, faktiskt äldre än Lundell själv var när skivan gavs ut. Han 38. Jag 44. Det måste ju betyda något. Att jag hittat fram? Men kanske är det ändå eoner mellan vem han var då och vem jag är. Nu. Troligen. Kanske var vi på något sätt närmre då. Trots allt. Spelar det någon roll?<br />
<br />
Men det är kanske det minnet som vill fram. Då var jag runt 20 och älskade låtarna. Och det som skulle komma. Kanske inte samma låtar som är allra bäst nu, minns inte riktigt. Men de var magiska. Då i skiljelinjen mellan ungdom och framtid, i början av vuxenvärlden. En magisk känsla av frihet och chansen att ta för sig av livet. Ett djup jag trodde att jag hade, men egentligen inte hittat. Inte då.<br />
<br />
Och inte nu.<br />
<br />
Tänker flyktigt att om allting varit annorlunda, hade det då varit så här? Så som för människorna i <i><a href="https://play.spotify.com/track/79AVOMnbKHb8AA1ZP2xmlG" target="_blank">Danielas hus</a>,</i> <i><a href="https://play.spotify.com/track/4omtiyJSxELQOcQ2QyFouF" target="_blank">Det goda livet</a>,</i> <i><a href="https://play.spotify.com/track/7fc1mogKaET2xq2L7IQ83n" target="_blank">Kid</a></i>. Och i <i><a href="https://play.spotify.com/track/4P7mY6BN1lbBf4jI4fc7el" target="_blank">Älskad igen</a></i>. Sannolikt inte. Men i så fall hade man kanske längtat efter detta. Det som finns nu. Just här. Men det är som sagt flyktiga tankar. Ibland vill man helt enkelt bara vara någon annan. Vet bara inte vem. Eller varför.<br />
<br />
Jo, egentligen. Vet svaret på varför. I alla fall delvis. Inte att vara någon annan, men annorlunda. För jag känner mig lätt stagnerad. Har inte samma längtan framåt, utan mer en aning om att jag redan är ikapp. Men vad?<br />
<br />
Fantiserar om att skriva en bok. Har ett ramverk, men hittar inte riktigt början. Eller så är det vägen till slutet som inte finns. Jag vet faktiskt inte. Kanske är det bara en lös idé. Men å andra sidan, vem skulle läsa den? Jag famlar.<br />
<br />
Och trots allt är det nog samma låtar som fortfarande är bäst, men jag hör dem nog på ett annat sätt. Det är kanske så det är.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-53511473118585777182015-11-20T17:24:00.001+01:002015-11-20T17:24:19.085+01:00Plate spottingVarför börjar en med vissa saker som egentligen inte ger något tillbaka, annat än små mikrostunder av falsk lycka? Har hållit på i mer än ett och ett halvt år nu med så kallad plate spotting, dvs när en samlar registreringsskyltar i nummerordning från 001 till 999. Så totalt meningslöst, men omöjligt att sluta. <div><br></div><div>När en väl prickar in ett nummer kommer ett litet lyckopirr som är över lika snabbt. Sen börjar en leta efter nästa nummer. <br><div><br></div><div>Sitter nu och kisar genom tågfönstret för att hitta nr 80. Just det, jag har inte kommit längre. Det tar sin lilla tid. Dessutom är det för mörkt för att säkert se, så vad är då poängen?</div><div><br></div><div>Nu är det i alla fall helg och imorgon väntar däckbyte. Kung Bore börjar vakna. </div></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-16961719689313166632015-11-19T16:11:00.001+01:002015-11-19T16:11:24.013+01:00Med grus i ögonen.Ögonen klipper och klipper och klipper. Den stora tröttheten har rullat in och tar smygande tag om mig. Har redan varit på väg att somna några gånger, men vågar inte riktigt. Kommer bergis att vakna för sent. <div><br></div><div>Såg fler poliser idag på vägen till tåget. Det kändes mer som att de ville markera sin närvaro än att de gjorde så mycket annat. Men det är väl också en del av polisarbetet antar jag. Sannolikt beror allt på terroristhotet, eller vad man nu kallar det. Olustigt känns det i alla fall. Svårt att veta vad man ska tro om det hela.</div><div><br></div><div>Nu nästan helt mörkt ute. Ögonlocken tyngre och tyngre. Håkan Hellström får göra sitt bästa för att hålla mig vaken, men det går så där. Vissa låtar är sövande i sig. </div><div><br></div><div>Det är torsdag gott folk och november segar vidare. </div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-39331734081693032322015-11-17T22:23:00.000+01:002015-11-17T22:23:17.520+01:00Utan skyddsnät. Äckligt spännande.Det var en kompis som frågade om jag tänkt vidare på det där med teater som jag nämnt någon gång för länge sedan. En fundering som legat och gnagt väldigt länge om att det kunde vara kul att prova på att stå på scen, vara någon annan och vad ska man säga, utmana sig själv. Göra något riktigt, riktigt läskigt. Lite "<i>Se på mig!".</i> Nu tog han alltså upp tråden igen och det fick mig att tänka lite mer. Varför inte? Det går ju i alla fall att kolla runt lite. För det är ju inte så läskigt. Att kolla.<br />
<br />
Så jag googlade för skojs skull för att se om det fanns några grupper, kurser eller vad vet jag i närheten, vilket det säkert inte skulle finnas. Och när det inte fanns så skulle jag ju nöjt kunna trösta mig med att jag hade ju i alla fall försökt. Men så ramlade jag på en nybörjarkurs i improvisationsteater. Spännande. Så jag beställde information, som ett första steg så att man kan fundera en hel del till. För-emot-för-emot-för-emot-osv.<br />
<br />
Men några dagar senare damp ett mejl ner i boxen (<i>kan man säga så?</i>) med en rad om att nu går vårens kurser att söka. Och jag slog till direkt. Pang bara. Eller jag kollade med frugan om det skulle funka för henne, det är ju ändå en kväll i veckan. Det funkade. Så DÅ slog jag till direkt. Alltså pang bara. Utan att fundera något mer, alls. Typ lossade livlinorna, slängde skyddsnätet osv.<br />
<br />
Anmälan är bindande. Som tur är.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-23655704437585440372015-11-16T21:04:00.000+01:002015-11-17T22:26:04.834+01:00Finns det risktillägg för träning?Träning alltså. Jag säger bara en sak: livsfarligt. Igår, innan jag upptäckte att paddan låst sig mitt i uppdateringen, fick jag för mig att träna. Jag fick för mig mycket dumt igår. Det är en sån där åldersgrej tror jag som drabbar mig ibland, som ett ständigt återkommande virus. Jag får syn på mig själv i helkroppsspegeln, främst magen, och upptäcker att det är ingen rolig syn. Får därför för mig att börja träna. Igår var det dags igen.<br />
<br />
Någon gång i våras laddade jag ner Friskis och Svettis-appen "<i>Hatar träning</i>" och nu hade den legat till sig och mognat tillräckligt för att testas. Det är dessutom ungefär lika länge sedan som jag tränade, i alla fall på allvar, så du förstår kanske varthän detta är på väg.<br />
<br />
Själva träningen gick faktiskt ganska bra. Orkade hänga med nästan hela tiden och jag behöver ju kanske inte avslöja vilken nivå jag valde, för då kan du ju få leva i villfarelsen att det var en av de tuffa. Helt slut efteråt, mer död än levande, blodsockerhalten nere i knäna, men rätt nöjd.<br />
<br />
Idag däremot. Varenda gång jag sätter mig ner vill jag bara skrika av smärta. Aningen överdrivet, men inte mycket. Det är ju inte klokt vilken träningsvärk. Dessutom har jag för mig att det brukar vara värst två dagar efter själva aktiviteten, vilket alltså är imorgon. Det här bådar inte gott.<br />
<br />
Och på onsdag är det dags igen.<br />
<br />
<br />
<i>Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/tr%E4ning" rel="tag">träning</a>, <a href="http://bloggar.se/om/sj%E4lvpl%E5geri" rel="tag">självplågeri</a>, <a href="http://bloggar.se/om/%E5ldersnoja" rel="tag">åldersnoja</a></i>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-37135316705570548162015-11-16T07:30:00.000+01:002015-11-16T07:30:02.819+01:00Fabriksåterställning och fuktskador.Skulle gjort en massa saker igår, det kan vara så på söndagar. Men så fick jag av någon idiotisk anledning för mig att uppdatera paddan. För det var ju inte gjort. Så korkat av mig, visade det sig.<br />
<br />
Allt gick nämligen fel med både uppdatering av paddan och sedan behovet av uppdatering av iTunes på datorn och så vidare. Hela dagen försvann i datorkrångel, svordomar och suckar. Och slutprodukten blev en fabriksåterställd iPad. Allt borta. Helt. Det straffar sig att inte säkerhetskopiera. Så trött jag blir. Eller kanske mest barnen, för det var framförallt resultaten i deras olika spel som försvann.<br />
<br />
Men det hela vägdes upp av att jag var uppe en sväng på vinden och upptäckte att taket tydligen inte är tätt vid skorstenen och luftningsröret för avloppet. Inget piggar väl upp som lite fuktskador i november. Eller?<br />
<br />
Och nu är det måndag.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-47861728522321677402015-11-15T21:33:00.000+01:002015-11-15T21:33:20.322+01:00En sån här kväll i skuggan av dåden i Paris.En sån här dag och kväll efter det som hänt i Paris upplevs egentligen de flesta andra problem som världsliga. Det som hänt är så fruktansvärt grymt att det inte går att ta in. Terrorhandlingar mot oskyldiga människor går inte att förstå. Överhuvudtaget.<br />
<br />
Slutar där.<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8331468346619045131.post-6493538500882139022015-11-10T16:18:00.001+01:002015-11-17T22:29:13.407+01:00Att det ska vara så jäkla svårt.Det finns ett ständigt dåligt samvete som ligger och gnager i bakgrunden. Ett diffust väsen med viskande elakheter; <i>du borde träna, äta bättre, sova mer, blablablablahahahaha</i>. Det känns ganska irriterande. Och väldigt... elakt. Vet inte hur det ska gå att få bort den där lilla irriterande idioten, eller det vet jag ju. Det är bara det att jag inte har den minsta lilla inspiration. Eller motivation. Ingen alls.<br />
<div>
<br />
Träffade tidigare kollega idag och hon har haft inspiration. Eller i alla fall motivation. Skit samma egentligen vad hon haft, men hon både tränar och äter bättre och själv har jag nu ännu mera ångest. Sitter på tåget och funderar på hur svårt det kan vara att ta tag i det där. Egentligen. Eller det vet jag ju. Men ändå.</div>
Unknownnoreply@blogger.com0