Det var ju alldeles nyss. Kommer ni ihåg den där känslan av vår, den första tussilagon , vårens försiktiga läten och förnimmelsen av sommar. Den där långa sommaren som låg och lurade någonstans framför oss, full av allt det där som skulle göras. Hinnas med.
Det var ju så nyss. Alldeles nyss. Och nu läser man tweets och statusuppdateringar om höst. Folk nämner flyttfågelsträck och höstluft. Precis som om sommaren var slut. Som att hösten 2013 redan gjort sitt intåg. Skärp er! Det är så mycket av det tänkta som varken gjorts eller hunnits med. Än. Och det är ju bara början av augusti.
Med blandade känslor är det faktiskt en vecka kvar på sommarlovet. SOMMARlovet. Alltså kan sommaren inte vara slut. Med lite tur kan vi krama ur ytterligare några veckor sommar ur 2013, även efter det att själva sommarlovet övergått i skola och semestern i vanligt kneg. För oss som har turen att ha ett jobb.
Men just det där att sommarlovet tar slut... Jag måste erkänna att det finns stunder när det känns precis som för Supermom. Även om det får mig att skämmas lite.
Ha en fortsatt skön sommar.
08 augusti 2013
31 juli 2013
att skriva eller inte skriva, eller hur gick det att bo i tält?
Hade ju tänkt att rivstarta med skrivandet nu, men semesterplaner kom i vägen och att blogga på telefonen från ett tält med tre vilda ungar gick bara inte. Framförallt inte när det dessutom inte fanns någon egentlig mottagning för internet. Och när jag inte kunde motivera att köpa ett tangentbord med bluetooth att koppla till mobilen. Ursäkter, ursäkter, ursäkter.
Tältning är förresten helt ok. I alla fall nu när man insett att campinglivet inte måste bestå av att klämma in så många som möjligt i ett så litet tält som bara går att hitta. Kupoltält i all ära, men fem personer är ändå fem personer. Vi satsade istället på att uppgradera oss, vilket kanske kan ses som ett tecken på att man börjar bli vuxen. Det blev ett McKinley Samos 6 tält Multi. Det heter faktiskt så. Två sovavdelningar med en absid mellan sig, en absid med ståhöjd. Absid. Bara det låter ju helt fantastiskt. Att det dessutom var ståhöjd för vuxna var ett sånt plus, så du anar inte. Därtill skaffade undertecknad ett McKinley L70 comfort liggunderlag, dvs ett sju cm tjockt, självuppblåsande liggunderlag som faktiskt fick en att vakna utan vare sig totalt spänd nacke eller värkande rygg. (Det är väl ungefär här som Intersport borde buga och bocka för gratisreklamen.) Slutligen blev det dessutom ett nytt sovtäcke istället för klaustrofobisk sovsäck. Slutsatsen, eller vad man nu ska kalla det, var att detta gick att leva med. Helt klart. För att väga upp det hela lagades i alla fall maten på trangiakök. Eller för att vara helt korrekt användes kastrull och stekpanna från trangian för att laga mat i campingens kök. Om man nu ska vara petig med detaljer.
Sammanlagt blev det i alla fall fyra nätter. Eller totalt 20 campingnätter för familjen, beroende på hur man räknar. Som man lärt sig av politiken kan man ju alltid räkna på olika sätt, beroende på hur man vill få det att låta. Nätterna var i alla fall uppdelade rättvist på två campingar, för vi höll oss på campingplatser. Att tälta i skog och mark har definitivt sin tjusning, men barnen får nog bli större först. Vanare vid att campa. Eller så är det också en sån där ursäkt. Man är väl för bekväm helt enkelt.
Något skrivet blev det i alla fall inte.
Tältning är förresten helt ok. I alla fall nu när man insett att campinglivet inte måste bestå av att klämma in så många som möjligt i ett så litet tält som bara går att hitta. Kupoltält i all ära, men fem personer är ändå fem personer. Vi satsade istället på att uppgradera oss, vilket kanske kan ses som ett tecken på att man börjar bli vuxen. Det blev ett McKinley Samos 6 tält Multi. Det heter faktiskt så. Två sovavdelningar med en absid mellan sig, en absid med ståhöjd. Absid. Bara det låter ju helt fantastiskt. Att det dessutom var ståhöjd för vuxna var ett sånt plus, så du anar inte. Därtill skaffade undertecknad ett McKinley L70 comfort liggunderlag, dvs ett sju cm tjockt, självuppblåsande liggunderlag som faktiskt fick en att vakna utan vare sig totalt spänd nacke eller värkande rygg. (Det är väl ungefär här som Intersport borde buga och bocka för gratisreklamen.) Slutligen blev det dessutom ett nytt sovtäcke istället för klaustrofobisk sovsäck. Slutsatsen, eller vad man nu ska kalla det, var att detta gick att leva med. Helt klart. För att väga upp det hela lagades i alla fall maten på trangiakök. Eller för att vara helt korrekt användes kastrull och stekpanna från trangian för att laga mat i campingens kök. Om man nu ska vara petig med detaljer.
Sammanlagt blev det i alla fall fyra nätter. Eller totalt 20 campingnätter för familjen, beroende på hur man räknar. Som man lärt sig av politiken kan man ju alltid räkna på olika sätt, beroende på hur man vill få det att låta. Nätterna var i alla fall uppdelade rättvist på två campingar, för vi höll oss på campingplatser. Att tälta i skog och mark har definitivt sin tjusning, men barnen får nog bli större först. Vanare vid att campa. Eller så är det också en sån där ursäkt. Man är väl för bekväm helt enkelt.
Något skrivet blev det i alla fall inte.
24 juli 2013
när tiden står still
Tänk att möten med människor blir så otroligt olika. Naturliga eller obekväma. Färglösa eller minnesvärda. Det finns personer man träffar nästan dagligen och ändå inte hittar fram till. Det finns personer du glömmer fem minuter efter det att ni setts. Sedan finns det den totala motsatsen.
Idag kom en vän på besök och det var som att vi setts alldeles nyligen. Kanske för några veckor sedan, eller högst en månad. Det kändes så naturligt. Och ändå inte. Tänk dig att du har en vän när ni båda står på randen av vuxenlivet och pratar om framtiden som är som det där oskrivna bladet, det som ska fyllas. Vad som helst kan hända. Vad som helst ska hända. Sedan går det alltså ungefär en månad och du träffar hen igen, men plötsligt har hen sambo och tre barn och själv har du hunnit gifta dig och skaffa tre barn du med. Hur fasen gick det till? Så börjar ni räkna och minns att senast ni sågs var ni på bio och såg Don Juan DeMarco, en film med Johnny Depp och Marlon Brando. Den kom 1994. Den där månaden var visst 19 år. Mycket hinner hända på 19 år. Ändå så känns det så kort. Just då.
Så där satt vi och käkade lunch. Min familj med hans familj. Pratade nutid och dåtid. Och framtid. Det var så naturligt och ändå så väldigt, väldigt olika. Vi får väl se om vi ses igen om en månad eller så.
Idag kom en vän på besök och det var som att vi setts alldeles nyligen. Kanske för några veckor sedan, eller högst en månad. Det kändes så naturligt. Och ändå inte. Tänk dig att du har en vän när ni båda står på randen av vuxenlivet och pratar om framtiden som är som det där oskrivna bladet, det som ska fyllas. Vad som helst kan hända. Vad som helst ska hända. Sedan går det alltså ungefär en månad och du träffar hen igen, men plötsligt har hen sambo och tre barn och själv har du hunnit gifta dig och skaffa tre barn du med. Hur fasen gick det till? Så börjar ni räkna och minns att senast ni sågs var ni på bio och såg Don Juan DeMarco, en film med Johnny Depp och Marlon Brando. Den kom 1994. Den där månaden var visst 19 år. Mycket hinner hända på 19 år. Ändå så känns det så kort. Just då.
Så där satt vi och käkade lunch. Min familj med hans familj. Pratade nutid och dåtid. Och framtid. Det var så naturligt och ändå så väldigt, väldigt olika. Vi får väl se om vi ses igen om en månad eller så.
20 juli 2013
flyktiga minnen
I vår haspade garderob i garaget står en grästrimmer. Gul, bensindriven och lite bortglömd. Oanvänd. Vi hade den i förra husets trädgård, men den ställdes undan när vi flyttade in i det vi numer kallar hemma och som har en annorlunda tomt, Det var för några år sedan som den ställdes där i garderoben, den som har en hasp som sitter väldigt högt för att inte barnen ska kunna öppna så lätt. Där har den alltså stått sedan dess. Lite bortglömd.
Idag fick den komma fram och se dagsljus. Jag skulle slå lite gräs som blivit kvar i trädgårdens ytterkanter, invid trappan och längs med sandlådan och fick för mig att det kunde vara kul att få väsnas en stund. Grästrimmern kom alltså fram. Lite sur och trilskande var den allt till en början och vägrade först att starta. Men samtidigt hade den ju längtat så efter frihet. Efter ljus. Och plötsligt gick den igång. Pigg och yster vill jag tro. Det kändes så i alla fall.
I en välbekant doft av förbränd tvåtaktsbensin gick jag där och trimmade och plötsligt försvann jag. Nästan helt. Det blev ett tidssprång till trettonårsåldern och Dalsland. Till ett barndomsbesök hos mormors bror. En enstöring som kom att leva med katt och som senare blev kallad Pettson av sin grannes dotter. Eller var det barnbarn? Jag minns inte vad vi gjorde som luktade på just detta vis, men något måste det ha varit. För det var där jag hamnade en stund och mindes. Jag mindes det där solbrända, skäggprydda ansiktet. Stränga, men snälla ögon. En segelbåt och kanske Dalslands minsta traktor. Hur vi gjorde pilbågar och åt rökt vänersik. Slipade yxor och diskuterade viktiga frågor. Paddlade kanot och såg på stjärnorna. Metade.
Ganska snart var jag dock tillbaka här hemma. Hann klippa en liten stund till och sedan fika. Rätt nöjd satt jag i en av trädgårdsstolarna, drack kaffe och diskuterade semesterplaner med min fru. Fullvuxen igen. Mormors bror vilar i kanten av en kyrkogård i skuggan av ett träd. Rätt tillfreds han också. Tror jag.
Idag fick den komma fram och se dagsljus. Jag skulle slå lite gräs som blivit kvar i trädgårdens ytterkanter, invid trappan och längs med sandlådan och fick för mig att det kunde vara kul att få väsnas en stund. Grästrimmern kom alltså fram. Lite sur och trilskande var den allt till en början och vägrade först att starta. Men samtidigt hade den ju längtat så efter frihet. Efter ljus. Och plötsligt gick den igång. Pigg och yster vill jag tro. Det kändes så i alla fall.
I en välbekant doft av förbränd tvåtaktsbensin gick jag där och trimmade och plötsligt försvann jag. Nästan helt. Det blev ett tidssprång till trettonårsåldern och Dalsland. Till ett barndomsbesök hos mormors bror. En enstöring som kom att leva med katt och som senare blev kallad Pettson av sin grannes dotter. Eller var det barnbarn? Jag minns inte vad vi gjorde som luktade på just detta vis, men något måste det ha varit. För det var där jag hamnade en stund och mindes. Jag mindes det där solbrända, skäggprydda ansiktet. Stränga, men snälla ögon. En segelbåt och kanske Dalslands minsta traktor. Hur vi gjorde pilbågar och åt rökt vänersik. Slipade yxor och diskuterade viktiga frågor. Paddlade kanot och såg på stjärnorna. Metade.
Ganska snart var jag dock tillbaka här hemma. Hann klippa en liten stund till och sedan fika. Rätt nöjd satt jag i en av trädgårdsstolarna, drack kaffe och diskuterade semesterplaner med min fru. Fullvuxen igen. Mormors bror vilar i kanten av en kyrkogård i skuggan av ett träd. Rätt tillfreds han också. Tror jag.
12 juni 2013
Löpare är av ett bistert jäkla släkte
Tog årets första stapplande steg i löparspåret häromdagen. ÅRETS!! Riktigt så illa så att de var stapplande stämmer kanske inte, men att det var just årets första i löparspåret stämmer helt och hållet. Dagens sanning. Var tvungen att testa nya löparskorna, men framförallt om fötterna skulle hålla. Och de höll.
I höstas kom jag in i ett riktigt bra flow och för första gången någonsin längtade jag till nästa löparrunda när jag varvade ner efter den jag nyss avslutat. Hade aldrig känt så förut. Frugan och jag sporrade varandra, men hon frågade också flera gånger om jag verkligen skulle springa i de skorna eller kanske köpa nya. Snålvargen i mig svarade att det faktiskt var jättebra skor att springa i. Jättesköna. Perfekta. Åtminstone när man var på sån där nybörjarnivå. Naturligtvis visade det sig att hon hade rätt. Walkingskor plus asfaltlöpning är ingen bra kombination. Kanske framförallt när man är på sån där nybörjarnivå så fötter och vrister faktiskt är ganska, tja nybörjaraktiga. Det blev besök hos ortopeden och därefter fotövningar. Och ingen löpning. Ingen alls. Fötterna värkte. Vristerna värkte. Fotövningarna var såååå tråkiga att göra....
Till slut orkade jag inte vänta ut mig själv och fötter och slarv med övningar etc. Värken hade försvunnit. Jag gick hyfsat långa promenader några gånger varje vecka. Köpte därför löparskor. Alltså - KÖPTE DÄRFÖR LÖPARSKOR! Och har man köpt löparskor så kan man ju inte låta dem stå oanvända. Det blir ju liksom för dyrt, sa snålvargen. Så det blev en tur i löparspåret. Det som ligger en bilfärd bort. Alltså det i skogen.
Nu ska ni inte tro att jag kastade mig ut i språngmarsch, utan det blev snarare att gå fort men ändå med några hundra meters löpning någonstans där i mitten och på slutet. Började försiktigt för att inte hamna hos ortopeden igen. Så fort jag mötte någon som verkligen sprang så försökte jag självklart klistra på mig min jag-värmer-bara-upp-mig-min. Ögontjänare som man är. Försökte även le glatt och heja. Men alla jag mötte (här springer folk åt båda håll) stirrade stint och bistert ner i marken ca 20 meter framför sig. Lurar i öronen. Raka streck mellan mungiporna. Sammanbitet. Inte så mycket som en nick.
Har inte tänkt på det förut när jag själv - sammanbitet - tragglat fram i spåret: ett steg, två steg, tre steg, känns bra, men jobbigt, fyra steg, fem steg... 283 steg... 3467 steg... Det blev så tydligt när man gick där och höll igen och hann iaktta. Minerna hos folk. Det där sammanbitna. Avskurna. Och fasen vad jag längtar till att vara en av dom. För det kändes bra i fötterna. Och i vristerna. Jag hade spring i benen, spring som ville komma ut.
Imorgon ska jag på det igen. Eller på fredag. Då ska jag sammanbitet springa lite längre. Fokusera. Avskärma. Stirra stint i marken framför mig. Flåsa otränat och njuta. Löpare kan som sagt vara av ett bistert jäkla släkte.
I höstas kom jag in i ett riktigt bra flow och för första gången någonsin längtade jag till nästa löparrunda när jag varvade ner efter den jag nyss avslutat. Hade aldrig känt så förut. Frugan och jag sporrade varandra, men hon frågade också flera gånger om jag verkligen skulle springa i de skorna eller kanske köpa nya. Snålvargen i mig svarade att det faktiskt var jättebra skor att springa i. Jättesköna. Perfekta. Åtminstone när man var på sån där nybörjarnivå. Naturligtvis visade det sig att hon hade rätt. Walkingskor plus asfaltlöpning är ingen bra kombination. Kanske framförallt när man är på sån där nybörjarnivå så fötter och vrister faktiskt är ganska, tja nybörjaraktiga. Det blev besök hos ortopeden och därefter fotövningar. Och ingen löpning. Ingen alls. Fötterna värkte. Vristerna värkte. Fotövningarna var såååå tråkiga att göra....
Till slut orkade jag inte vänta ut mig själv och fötter och slarv med övningar etc. Värken hade försvunnit. Jag gick hyfsat långa promenader några gånger varje vecka. Köpte därför löparskor. Alltså - KÖPTE DÄRFÖR LÖPARSKOR! Och har man köpt löparskor så kan man ju inte låta dem stå oanvända. Det blir ju liksom för dyrt, sa snålvargen. Så det blev en tur i löparspåret. Det som ligger en bilfärd bort. Alltså det i skogen.
Nu ska ni inte tro att jag kastade mig ut i språngmarsch, utan det blev snarare att gå fort men ändå med några hundra meters löpning någonstans där i mitten och på slutet. Började försiktigt för att inte hamna hos ortopeden igen. Så fort jag mötte någon som verkligen sprang så försökte jag självklart klistra på mig min jag-värmer-bara-upp-mig-min. Ögontjänare som man är. Försökte även le glatt och heja. Men alla jag mötte (här springer folk åt båda håll) stirrade stint och bistert ner i marken ca 20 meter framför sig. Lurar i öronen. Raka streck mellan mungiporna. Sammanbitet. Inte så mycket som en nick.
Har inte tänkt på det förut när jag själv - sammanbitet - tragglat fram i spåret: ett steg, två steg, tre steg, känns bra, men jobbigt, fyra steg, fem steg... 283 steg... 3467 steg... Det blev så tydligt när man gick där och höll igen och hann iaktta. Minerna hos folk. Det där sammanbitna. Avskurna. Och fasen vad jag längtar till att vara en av dom. För det kändes bra i fötterna. Och i vristerna. Jag hade spring i benen, spring som ville komma ut.
Imorgon ska jag på det igen. Eller på fredag. Då ska jag sammanbitet springa lite längre. Fokusera. Avskärma. Stirra stint i marken framför mig. Flåsa otränat och njuta. Löpare kan som sagt vara av ett bistert jäkla släkte.
29 april 2013
Ingen Mr Bojangles precis
Vad är egentligen sanning? Och vad är lögn? Och kan det som är sant just precis nu vara lögn om en liten stund, trots att inget egentligen förändrats? Är min sanning samma som din sanning? Om inte - har då en av oss fel? Är det en av oss som ljuger?
I senaste numret av tidningen Faktum intervjuas Håkan Hellström om varför han så ofta hittar på när han blir just intervjuad. Ibland verkar han säga vad som helst till reportern, precis vad som faller honom in. På frågan "Är det för att du vill ge alla reportrar något extra som du berättar olika grejer i olika intervjuer?" svarar Hellström att "Alla berättelser är sanna. För mig är de sanna när jag berättar dem."
Strax därefter kommer frågan "Varför hittar du på då?" och herr Hellström svarar "Det är Mr Bojangles."
Självklart är det Mr Bojangles. Vad skulle det annars bero på?
Själv då? Ibland ramlar jag ner i det svarta hålet, precis som många av oss gör. Det där hålet med branta kanter och fullt av både ensamhet och hopplöshet. Som är så kämpigt att ta sig upp ur och där man skrapar knän och bryter naglar i försöken. Att ta sig upp. I de stunderna är verkligheten en helt annan än den annars är. Men lik förbannat lika verklig. Men är den sann?
Och i vissa stunder känner jag mig så himla tillfreds med att vara en Svensson som lever sitt Svensson-liv i sin Svensson-villa med sitt Svensson-Svensson-Svensson för hela slanten. I nästa stund vill jag skrika ut att här är jag. Jag är annorlunda. Jag är inte som ni för jag är speciell. Och vad fan är sant då?
Vi var på ett mingelparty för ett tag sedan. Ganska nyss faktiskt. Jag gör mig inte på mingel. Passar inte in, utan är mest bortkommen. Vet inte riktigt hur man minglar med folk man inte känner, framför allt såna som själva tycker att de är väldigt viktiga, häftiga och väldigt bra på att mingla. I de lägena tänker jag ofta att det vore på sin plats att spela en roll. Trycka på play och bli Mr Bojangles. Men det skiter sig så klart och jag blir mer som en pusselbit från fel pussel. Eller snarare en felaktig pusselbit på ett schackbräde. Och då är det lätt att känna sig misslyckad, ramla ner i ett hål och skrapa knäna.
Efteråt kan man fråga sig vad som egentligen var sanningen under hela den där stunden när man försökte bli Mr Bojangles, men blev en felaktig pusselbit med skrubbade knän. Och vems sanning var det? För om man inte är sig själv. Är sanningen då någon annans? Eller är allt bara lögn? Just då. För sanningen är ju faktiskt - när man ser på det i efterhand - att jag inte trivs på mingelpartyn och att jag inte kunde bry mig mindre om de där som tycker de är så häftiga. Jag skiter faktiskt i dem. Det är helt enkelt inte min kopp te som man säger. Inte något av det.
Men det är väl så. Att det som känns sant i stunden också är sanningen. Just då. För just den som känner så. Även om det sedan visar sig vara lögn. Eller hur man nu ska tänka. Och när vi ändå är inne på ämnet: Läs Faktum. Det är en jäkligt bra tidning.
I senaste numret av tidningen Faktum intervjuas Håkan Hellström om varför han så ofta hittar på när han blir just intervjuad. Ibland verkar han säga vad som helst till reportern, precis vad som faller honom in. På frågan "Är det för att du vill ge alla reportrar något extra som du berättar olika grejer i olika intervjuer?" svarar Hellström att "Alla berättelser är sanna. För mig är de sanna när jag berättar dem."
Strax därefter kommer frågan "Varför hittar du på då?" och herr Hellström svarar "Det är Mr Bojangles."
Självklart är det Mr Bojangles. Vad skulle det annars bero på?
Själv då? Ibland ramlar jag ner i det svarta hålet, precis som många av oss gör. Det där hålet med branta kanter och fullt av både ensamhet och hopplöshet. Som är så kämpigt att ta sig upp ur och där man skrapar knän och bryter naglar i försöken. Att ta sig upp. I de stunderna är verkligheten en helt annan än den annars är. Men lik förbannat lika verklig. Men är den sann?
Och i vissa stunder känner jag mig så himla tillfreds med att vara en Svensson som lever sitt Svensson-liv i sin Svensson-villa med sitt Svensson-Svensson-Svensson för hela slanten. I nästa stund vill jag skrika ut att här är jag. Jag är annorlunda. Jag är inte som ni för jag är speciell. Och vad fan är sant då?
Vi var på ett mingelparty för ett tag sedan. Ganska nyss faktiskt. Jag gör mig inte på mingel. Passar inte in, utan är mest bortkommen. Vet inte riktigt hur man minglar med folk man inte känner, framför allt såna som själva tycker att de är väldigt viktiga, häftiga och väldigt bra på att mingla. I de lägena tänker jag ofta att det vore på sin plats att spela en roll. Trycka på play och bli Mr Bojangles. Men det skiter sig så klart och jag blir mer som en pusselbit från fel pussel. Eller snarare en felaktig pusselbit på ett schackbräde. Och då är det lätt att känna sig misslyckad, ramla ner i ett hål och skrapa knäna.
Efteråt kan man fråga sig vad som egentligen var sanningen under hela den där stunden när man försökte bli Mr Bojangles, men blev en felaktig pusselbit med skrubbade knän. Och vems sanning var det? För om man inte är sig själv. Är sanningen då någon annans? Eller är allt bara lögn? Just då. För sanningen är ju faktiskt - när man ser på det i efterhand - att jag inte trivs på mingelpartyn och att jag inte kunde bry mig mindre om de där som tycker de är så häftiga. Jag skiter faktiskt i dem. Det är helt enkelt inte min kopp te som man säger. Inte något av det.
Men det är väl så. Att det som känns sant i stunden också är sanningen. Just då. För just den som känner så. Även om det sedan visar sig vara lögn. Eller hur man nu ska tänka. Och när vi ändå är inne på ämnet: Läs Faktum. Det är en jäkligt bra tidning.
07 april 2013
I en annan verklighet
Idag hamnade jag på Ica som så många gånger förr. Antar att jag kommer att hamna där igen. Mjölk, kaffe, fil och kakor. Svärföräldrarna skulle komma över och kakorna var till dess. Filen ska vi ha för oss själva. Imorgon.
På vägen ut kunde jag inte låta bli att stanna för att läsa annonser på anslagstavlan. Inte för att jag skulle köpa något. Eller sälja för den delen. Det handlade bara om lite vanlig, svensk nyfikenhet och dagdrömmeri. Båtar som ska säljas. Rum att hyra. Barn i brytpunkten till tonår som vill tjäna pengar på att gå ut med hundar och dessutom lappar om vävkurser. Eller något ditåt. Och så annonsen som inte vill släppa taget. Som ligger kvar i bakhuvudet som ett vågskvalp. Som en liten nyfikenhet.
Men först. Lyssnar väldigt mycket på "Verkligheten" i P3. Att jag lyssnar mycket beror på att jag pod:ar gamla avsnitt (säger man förresten så?). Därför kan det bli flera avsnitt på en dag. Så många verkligheter som får tränga sig på och bli en del av min. Förgylla, förfasa, förvrida eller förbanna. Det kan bli många för- i verkligheten. Förverkliga? Ibland har de reportage där de ringer upp folk som satt ut annonser på Blocket. Kanske en röd bil. En bortflugen papegoja. Eller tatueringsutrustning. Har jag för mig. Varför ska man sälja? Och varför vill någon köpa? Tidigare gjorde de samma typ av reportage, men ringde då upp alla i en trappuppgång och frågade vad de gjorde nu. Jag tror att jag gillade det bättre.
Nåväl. Tillbaka till annonsen. Den på anslagstavlan. På Ica. När jag köpte kakor åt svärföräldrarna. Där stod att två medelålders damer söker sommarboende. Två medelålders damer. Jag vet inte varför, men kan inte riktigt släppa detta. Funderar så på vilka det kan vara? Alltså inte vilka de är personligen, utan vilken typ av personer. Dessa två damer. Som är medelålders. Är de vänner sedan barnsben? Vad gör de på dagarna? Vad jobbar de med? Har de kanske pensionerat sig? Vad läser de för böcker? Flyr de från man och småbarn för att få vara på lite egen semester? Är de ett par? Har de lägenhet eller villa? Eller är de hemlösa?
Min första inre blick visade mig två kvinnor i 65-årsåldern sittande på en glasveranda, tillbakalutade i var sin rottingfåtölj med fötterna bekvämt upplagda på ett litet bord. Läppjandes på vitt vin med isbitar i. Glada. Pratandes om allt som är roligt, viktigt, allvarligt och oerhört oseriöst. Sen tänkte jag att jag själv är ju tydligen medelålders. Plötsligt var de två damerna två kvinnor i 40-årsåldern sittandes på trappan upp till redan nämnda glasveranda. Ivrigt diskuterandes. Skrattandes. Drickandes vinbål. Njutandes av solen. Sedan slog det mig att jag inte har koll på vad medelålders egentligen är. Och inte kan den riktiga definitionen på dam heller. Och sedan undrade jag över detta vin och detta skratt. Vad var det fråga om?
Ungefär där slutade mitt dagdrömmande. Jag tog min kasse och åkte hem. Svärföräldrarna kom över. Drack sitt kaffe. Och åkte. De två medelålders damerna stannade. Och vad spelar det egentligen för roll om de är 40 eller 65? 20 eller 80? De kanske är nykterister. Och kanske är de aldrig glada. Det kan ju vara så att de inte läser böcker. Vad har det egentligen för betydelse? Jag hoppas i alla fall att de hittar sitt sommarboende. Och att de får en väldigt fin sommar. Vilka de än är.
Och om du också kommer på att du faktiskt är lite osäker på vad "medelålder" egentligen är, så skriver nätupplagan av Svenska Akademiens Ordbok, SAOL, så här:
"Den del av en människas liv som bildar ett skede mellan ungdomen o. ålderdomen; numera företrädesvis tänkt ss. åldern mellan omkr. 35 à 40 o. 55 à 60 år; äv. (i sht i best. form) konkret, om den kategori av personer som har denna ålder"
Om det nu spelar någon roll, som sagt. Ordet "dam" i betydelsen kvinna har sju olika definitioner. Någon "verklighet" finns det inte i SAOL:s nätupplaga.
På vägen ut kunde jag inte låta bli att stanna för att läsa annonser på anslagstavlan. Inte för att jag skulle köpa något. Eller sälja för den delen. Det handlade bara om lite vanlig, svensk nyfikenhet och dagdrömmeri. Båtar som ska säljas. Rum att hyra. Barn i brytpunkten till tonår som vill tjäna pengar på att gå ut med hundar och dessutom lappar om vävkurser. Eller något ditåt. Och så annonsen som inte vill släppa taget. Som ligger kvar i bakhuvudet som ett vågskvalp. Som en liten nyfikenhet.
Men först. Lyssnar väldigt mycket på "Verkligheten" i P3. Att jag lyssnar mycket beror på att jag pod:ar gamla avsnitt (säger man förresten så?). Därför kan det bli flera avsnitt på en dag. Så många verkligheter som får tränga sig på och bli en del av min. Förgylla, förfasa, förvrida eller förbanna. Det kan bli många för- i verkligheten. Förverkliga? Ibland har de reportage där de ringer upp folk som satt ut annonser på Blocket. Kanske en röd bil. En bortflugen papegoja. Eller tatueringsutrustning. Har jag för mig. Varför ska man sälja? Och varför vill någon köpa? Tidigare gjorde de samma typ av reportage, men ringde då upp alla i en trappuppgång och frågade vad de gjorde nu. Jag tror att jag gillade det bättre.
Nåväl. Tillbaka till annonsen. Den på anslagstavlan. På Ica. När jag köpte kakor åt svärföräldrarna. Där stod att två medelålders damer söker sommarboende. Två medelålders damer. Jag vet inte varför, men kan inte riktigt släppa detta. Funderar så på vilka det kan vara? Alltså inte vilka de är personligen, utan vilken typ av personer. Dessa två damer. Som är medelålders. Är de vänner sedan barnsben? Vad gör de på dagarna? Vad jobbar de med? Har de kanske pensionerat sig? Vad läser de för böcker? Flyr de från man och småbarn för att få vara på lite egen semester? Är de ett par? Har de lägenhet eller villa? Eller är de hemlösa?
Min första inre blick visade mig två kvinnor i 65-årsåldern sittande på en glasveranda, tillbakalutade i var sin rottingfåtölj med fötterna bekvämt upplagda på ett litet bord. Läppjandes på vitt vin med isbitar i. Glada. Pratandes om allt som är roligt, viktigt, allvarligt och oerhört oseriöst. Sen tänkte jag att jag själv är ju tydligen medelålders. Plötsligt var de två damerna två kvinnor i 40-årsåldern sittandes på trappan upp till redan nämnda glasveranda. Ivrigt diskuterandes. Skrattandes. Drickandes vinbål. Njutandes av solen. Sedan slog det mig att jag inte har koll på vad medelålders egentligen är. Och inte kan den riktiga definitionen på dam heller. Och sedan undrade jag över detta vin och detta skratt. Vad var det fråga om?
Ungefär där slutade mitt dagdrömmande. Jag tog min kasse och åkte hem. Svärföräldrarna kom över. Drack sitt kaffe. Och åkte. De två medelålders damerna stannade. Och vad spelar det egentligen för roll om de är 40 eller 65? 20 eller 80? De kanske är nykterister. Och kanske är de aldrig glada. Det kan ju vara så att de inte läser böcker. Vad har det egentligen för betydelse? Jag hoppas i alla fall att de hittar sitt sommarboende. Och att de får en väldigt fin sommar. Vilka de än är.
Och om du också kommer på att du faktiskt är lite osäker på vad "medelålder" egentligen är, så skriver nätupplagan av Svenska Akademiens Ordbok, SAOL, så här:
"Den del av en människas liv som bildar ett skede mellan ungdomen o. ålderdomen; numera företrädesvis tänkt ss. åldern mellan omkr. 35 à 40 o. 55 à 60 år; äv. (i sht i best. form) konkret, om den kategori av personer som har denna ålder"
Om det nu spelar någon roll, som sagt. Ordet "dam" i betydelsen kvinna har sju olika definitioner. Någon "verklighet" finns det inte i SAOL:s nätupplaga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)