Finns det risktillägg för träning?

Träning alltså. Jag säger bara en sak: livsfarligt. Igår, innan jag upptäckte att paddan låst sig mitt i uppdateringen, fick jag för mig att träna. Jag fick för mig mycket dumt igår. Det är en sån där åldersgrej tror jag som drabbar mig ibland, som ett ständigt återkommande virus. Jag får syn på mig själv i helkroppsspegeln, främst magen, och upptäcker att det är ingen rolig syn. Får därför för mig att börja träna. Igår var det dags igen.

Någon gång i våras laddade jag ner Friskis och Svettis-appen "Hatar träning" och nu hade den legat till sig och mognat tillräckligt för att testas. Det är dessutom ungefär lika länge sedan som jag tränade, i alla fall på allvar, så du förstår kanske varthän detta är på väg.

Själva träningen gick faktiskt ganska bra. Orkade hänga med nästan hela tiden och jag behöver ju kanske inte avslöja vilken nivå jag valde, för då kan du ju få leva i villfarelsen att det var en av de tuffa. Helt slut efteråt, mer död än levande, blodsockerhalten nere i knäna, men rätt nöjd.

Idag däremot. Varenda gång jag sätter mig ner vill jag bara skrika av smärta. Aningen överdrivet, men inte mycket. Det är ju inte klokt vilken träningsvärk. Dessutom har jag för mig att det brukar vara värst två dagar efter själva aktiviteten, vilket alltså är imorgon. Det här bådar inte gott.

Och på onsdag är det dags igen.


Läs även andra bloggares åsikter om träning, självplågeri, åldersnoja

Att det ska vara så jäkla svårt.

Det finns ett ständigt dåligt samvete som ligger och gnager i bakgrunden. Ett diffust väsen med viskande elakheter; du borde träna, äta bättre, sova mer, blablablablahahahaha. Det känns ganska irriterande. Och väldigt... elakt. Vet inte hur det ska gå att få bort den där lilla irriterande idioten, eller det vet jag ju. Det är bara det att jag inte har den minsta lilla inspiration. Eller motivation. Ingen alls.

Träffade tidigare kollega idag och hon har haft inspiration. Eller i alla fall motivation. Skit samma egentligen vad hon haft, men hon både tränar och äter bättre och själv har jag nu ännu mera ångest. Sitter på tåget och funderar på hur svårt det kan vara att ta tag i det där. Egentligen. Eller det vet jag ju. Men ändå.

Fotbollen och något som kallas VM

Okej, jag erkänner. Jag kan inte uppbåda något som ens liknar intresse för fotbolls-VM. Har suttit med och tittat lite på fotboll nu två kvällar i rad och så här efteråt kan jag inte ens säga vilka lag som spelat. Än mindre hur det gått. Kanske kan bli spännande med finalen så småningom, men det är tveksamt. Annat var det -94(?) när vi grävde guld. Se det kallar jag ett VM det.

(dag 81)

Rätt var det är så smäller det

Ni vet när det hänger i luften och man vet att när som helst smäller det. Pang bara. Sån där smäll så att ljuset slocknar. Riktigt så blev det inte idag, men det kändes som att det var på väg. Istället mullrade det i närområdet och ljuset blinkade till några gånger. Sladdar drogs ur. Inte för att jag vet om det egentligen behövs, utan kanske mer en ryggmärgsgrej.

Sen kom regnet som en befrielse och lilltjejen tog bort händerna från öronen och ropade förtjust att "Nu kom regnet. Mycket det regnar!" Strax efter slocknade ändå något. Nämligen mellankillen i soffan och stortjejen tittade ut en stund innan spelet på surfplattan lockade henne tillbaka.

En timma tidigare hade vi suttit på trappan och ätit glass. Det svänger snabbt. Och själv tänkte jag att det här är sista glassen jag äter på länge, länge eftersom nu måste det till en bättre livsstil. Tror visserligen att jag tänkte så häromdagen också när jag åt det där godiset och en annan dag när vi åt chips. Det kanske är en process.

Men rätt var det är smäller det till, det där med motivation till sundare liv. Jag räknar med det. Eller hoppas i alla fall. Pang bara.

(dag 44)

Sju minuter av rent självplågeri

Vet inte vad som egentligen ligger bakom. Om det är en längtan efter att vara en av alla andra som självgott berättar om hur de tränat NU IGEN, eller en ålderskris eller bara den där känslan när man råkar se sig själv i en helkroppsspegel. Kanske är den en släng av masochism. Har i alla fall försökt mig på lite träning.

Löpning har jag visserligen hållit på med till och från ett tag och det i sig är ju alltid en speciell känsla, visserligen varierande någonstans mellan döden och paradiset, men speciell. Annan träning däremot.

Laddade ner en app med ett sju minuters träningsprogram. Tänkte att det egentligen var löjligt eftersom sju minuter inte är någonting. Det kan inte vara jobbigt. Går bara inte. Sju minuter är bara... sju minuter. Men så provade jag och efter sju minuter var jag någonstans mellan nära döden och död. Helt och hållet slut. Visserligen säger det kanske betydligt mer om mig om mitt bedrövliga tillstånd än om träningsprogrammet, men ändå. Fast nu var det ju så att jag tyckte att sju minuter inte var mycket att komma med. Nästan pinsamt lite. Därför körde jag en vända till. Sju fruktansvärda, plågsamma minuter till. Blodsockerfallet som följde var inte nådigt. Inte alls. Därför länsades godisskåpet och efter det kändes det som att jag på något sätt hamnat på minus.

Så här tre dagar senare har jag fortfarande ont i muskler jag glömt bort att jag hade. Det lockar inte att prova igen, men sju minuter... Tja, sju minuter är ju ändå bara sju minuter...

I väntan på att klockan går

Sitter och väntar på att tiden ska gå. Sonen är i gympasalen och leker, springer efter bollar och gympar. Stortjejen är ute på skolgården och klättrar, klättrar, klättrar. Själv är jag i omklädningsrummet där jag sitter, väntar, har långtråkigt, twittrar, väntar och ja ni förstår. Det är sonens andra gympalektion och för hans trygghets skull har jag lovat att sitta där och vänta.

Egentligen är jag inte det minsta orolig för att han ska behöva mig. Mer orolig är jag för den där klätterapan där ute. Hon som hela tiden ska tänja gränserna, klättra lite högre och lite svårare. Hon som sätter hjärtat i halsgropen titt som tätt. Inte sitt eget, utan mitt. 

Nu kom en annan liten kille in från gympasalen för att byta om. Han skulle först sitta därinne - oombytt - och titta på, inte säker på att det här är så kul. Men det är tydligen kul för nu är han redan på väg tillbaka in i gympasalen, ombytt och klar. Snabb som stålmannen. Och nu kom dottern in. O-ramlad. 

Och det låter som att de verkligen har kul där inne. Det känns gott.

Borde gett mig själv på käften

Har man väl passerat den där första plågsamma kilometern är det rätt ok att lunka vidare i löpspåret. Eller spåret och spåret. Jag har en runda som sakta utökas allt efter stundens ingivelse. En liten stig här, en liten väg där och ibland går det mitt i mellan. Idag hamnade jag i alla fall på folkhögskolan. Sprang över gården och tänkte att här borde jag sprungit förut. För drygt 20 år sedan. När jag gick där. Då sprang jag aldrig och det ångrar jag nu. Nog tur att jag inte mötte mitt tidigare jag där och då. Fysiskt alltså.

Trådlöst med trådlöst

Hela semestern körde vi en utmaning - att springa två gånger i veckan. Distans och tid var helt individuellt och egentligen ganska ointressant, så länge det var ett ordentligt träningspass efter ens egna förutsättningar. Om man inte klarade två gånger en vecka var det dubbelt som gällde veckan därpå. Alltså fyra pass. Jag lovar - den risken var tillräcklig motivation och piska för undertecknad.

Belöningen då, eller den så kallade moroten? Förutom att kroppen mår bättre, man blir friskare och bla bla bla... så fick man välja sin egen belöning. Man fick värdera sin egen insats. Betygsätta sig själv. Frugan köpte sig ny iPhone - något som ändå var tvunget att göras - men nu med lite bättre samvete. Den gamla fungerade knappt. Själv har jag köpt ett trådlöst tangentbord som går att koppla till iPhone. En ganska onödig måste-ha-pryl som faktiskt funkar riktigt bra! Skriver detta på tangentbordet kopplat till min iPhone. Kul.

Vet inte om det kommer att revolutionera bloggandet, eller rättare sagt tror inte att det kommer att revolutionera bloggandet. Men det skapar i alla fall nya möjligheter. Ser framför mig hur jag sitter och knattrar på tåget. Jo, säkert... Det är i alla fall ett Linocell Bluetooth tangentbord från Kjell & Company. Om någon undrar. Mellanslagstangenten är lite för trög, annars hade det nog fått en 5:a. Vi får väl se hur det utvecklar sig med tiden.

Med fötterna i maten

Plötsligt hamnar jag bland några av landets bästa naturvårdare. Några av dem bara glor och andra skuttar livrädda åt sidan. Allt jag själv kan tänka just då är "Stanna inte! Stanna inte! För då kan du inte börja igen."

Det var dags för ett stort steg i c25k som ska ta mig från soffan till att verkligen springa 5 km. Dagens stora steg innebar att jag skulle springa flera kilometer i sträck. Flera var här dryga tre, vilket jag inte borde ha några som helst problem med. Om jag skött mitt motionerande vill säga, vilket jag alltså inte har. Det var detta stora steg som placerat mig i löparspåret.

Efter en dryg kilometer möter jag åtta ryttare i rad på den smala stigen. Både de och hästarna tittar avmätt på mig och har ingen som helst brådska. Själv måste jag springa på stället medan de passerar och allt jag kan tänka på är att om jag slutar springa så blir jag där. Då kommer jag aldrig kunna ta mig vidare, utan sjunka ihop med stumma ben i självömkan och ringa hem efter skjuts. Nej, inte riktigt. Däremot ger jag mig fasen på att inte sluta springa, även om det inte tar mig framåt.

När sista hästrumpan passerat får jag dessutom för mig att springa ikapp den förlorade tiden. Sprintar längs stigen och drar in den blandade lukten av hästkropp och hästskit. I varje steg håller jag på att sätta foten i en varmångande hög och de redan ansträngda lungorna påminns om min hästallergi. Det blir lite tyngre att andas medan fötterna kastas hit och dit, kors och tvärs. Men både jag och skorna överlever, sänker farten efter ett par hundra meter och andningen övergår i normalt flåsande. Normalt är här ett relativt begrepp.

Ungefär samtidigt kommer jag fram till beteshagen där grinden för en gångs skull är stängd. Blickar ut över hagen och upptäcker att man släppt kor i naturreservatet. Det var visserligen på tiden eftersom växtligheten står hög och behovet av bete är stort. Men även korna har tagit sin tillflykt till stigen som löper genom beteshagen, dvs min löparstig. Där står de uppradade på långt led och bara glor på mig innan de första tar livrädda skutt åt sidan. Jag väljer att själv ta en annan väg och ger mig ut i den höga växtligheten som snart, förhoppningsvis, kommer att ha betats ner av några av landets bästa naturvårdare, dvs de gloende kossorna. När jag viker in på stigen igen känner jag hur blickarna nyfiket följer mig. Tänker att några av de idisslande åskådarna nog skakar på huvudet åt galningen som rusar fram över deras matbord. "Löparjävel."

När Endomondo-rösten släpigt talar om att det är dags att börja gå väljer jag att pressa mig några hundra meter till. Plötsligt finns den där orken som saknades vid hästarna. Alltid något. På lördag eller söndag är det dags igen.

Löpare är av ett bistert jäkla släkte

Tog årets första stapplande steg i löparspåret häromdagen. ÅRETS!! Riktigt så illa så att de var stapplande stämmer kanske inte, men att det var just årets första i löparspåret stämmer helt och hållet. Dagens sanning. Var tvungen att testa nya löparskorna, men framförallt om fötterna skulle hålla. Och de höll.

I höstas kom jag in i ett riktigt bra flow och för första gången någonsin längtade jag till nästa löparrunda när jag varvade ner efter den jag nyss avslutat. Hade aldrig känt så förut. Frugan och jag sporrade varandra, men hon frågade också flera gånger om jag verkligen skulle springa i de skorna eller kanske köpa nya. Snålvargen i mig svarade att det faktiskt var jättebra skor att springa i. Jättesköna. Perfekta. Åtminstone när man var på sån där nybörjarnivå. Naturligtvis visade det sig att hon hade rätt. Walkingskor plus asfaltlöpning är ingen bra kombination. Kanske framförallt när man är på sån där nybörjarnivå så fötter och vrister faktiskt är ganska, tja nybörjaraktiga. Det blev besök hos ortopeden och därefter fotövningar. Och ingen löpning. Ingen alls. Fötterna värkte. Vristerna värkte. Fotövningarna var såååå tråkiga att göra....

Till slut orkade jag inte vänta ut mig själv och fötter och slarv med övningar etc. Värken hade försvunnit. Jag gick hyfsat långa promenader några gånger varje vecka. Köpte därför löparskor. Alltså - KÖPTE DÄRFÖR LÖPARSKOR! Och har man köpt löparskor så kan man ju inte låta dem stå oanvända. Det blir ju liksom för dyrt, sa snålvargen. Så det blev en tur i löparspåret. Det som ligger en bilfärd bort. Alltså det i skogen.

Nu ska ni inte tro att jag kastade mig ut i språngmarsch, utan det blev snarare att gå fort men ändå med några hundra meters löpning någonstans där i mitten och på slutet. Började försiktigt för att inte hamna hos ortopeden igen. Så fort jag mötte någon som verkligen sprang så försökte jag självklart klistra på mig min jag-värmer-bara-upp-mig-min. Ögontjänare som man är. Försökte även le glatt och heja. Men alla jag mötte (här springer folk åt båda håll) stirrade stint och bistert ner i marken ca 20 meter framför sig. Lurar i öronen. Raka streck mellan mungiporna. Sammanbitet. Inte så mycket som en nick.

Har inte tänkt på det förut när jag själv - sammanbitet - tragglat fram i spåret: ett steg, två steg, tre steg, känns bra, men jobbigt, fyra steg, fem steg... 283 steg... 3467 steg... Det blev så tydligt när man gick där och höll igen och hann iaktta. Minerna hos folk. Det där sammanbitna. Avskurna. Och fasen vad jag längtar till att vara en av dom. För det kändes bra i fötterna. Och i vristerna. Jag hade spring i benen, spring som ville komma ut.

Imorgon ska jag på det igen. Eller på fredag. Då ska jag sammanbitet springa lite längre. Fokusera. Avskärma. Stirra stint i marken framför mig. Flåsa otränat och njuta. Löpare kan som sagt vara av ett bistert jäkla släkte.

Ändå lite löpträning

Bloggade igår om det där med att förena löpning med småbarnsliv, jobb osv . Hur får man ihop det eviga livspusslet som man säger nu för tiden. Idag blev det svar på tal eftersom jag blev sen från jobbet. Fick springa. Nu sitter jag svettig på tåget och flåsar. Ingen lyckad lösning på problemet, men i alla fall ett ofrivilligt försök.

Jag får nog testa med förslaget jag fick igår istället: att käka ordentlig mellis vid tre och springa före middagen.

Vi får väl se hur det går.

Löpning - Seriöst, hur gör man?

För ungefär en månad sedan köpte jag nya träningskläder och laddade ner betalversionen av Endomondo till mobilen. Ungefär så långt kom jag eftersom förkylning satte stopp för att fortsätta. Men nu. Nu är jag frisk och nu är det fasen stört omöjligt att komma igång och springa. Seriöst, hur gör man? Hur tar man sig ut?

På morgonen är det omöjligt. Det går bara inte att gå upp tidigare än jag redan gör, åtminstone inte för att springa. Det finns inte ens på förslagslistan. Efter jobbet - före middagen någon av de dagar jag inte lagar mat - vore ju bra, men är helt omöjligt för då är jag vrålhungrig. Jag skulle ramla ihop, skakande i en liten hög någonstans om jag ens försökte. Tro mig.

Efter middagen är jag för mätt, så då måste maten få smälta lite. När det börjar fungera igen är det dags att lägga barn. Och när de väl har somnat så är jag för trött. Så allvarligt talat - hur bär man sig åt för att kombinera löpning med småbarn, om man nu vill ut och springa under veckan?

När man varit mer OFF än ON

Det finns ett uttryck som säger "När det regnar manna ifrån skyn har den fattige ingen sked". Det gäller inte mig just nu, utan det handlar mer om att jag varit för lat för att hämta skeden. Typ.

Den som kikat lite på min blogg har sett att jag utmanat mig själv att äta bättre, motionera oftare och sova mer och att jag för detta ändamål knåpat ihop ett litet poängsystem. Vinsten är att jag vid 400 poäng ska få köpa en mini-PC. Det har jag i sann demokratisk anda beslutat helt enväldigt, främst eftersom det inte finns någon risk att familjen någonsin måste sätta av några slantar till detta.

Men om jag hade varit flitig skulle jag köpt den där mini-PC:n för några månader sedan. Och om jag hade varit ganska, eller hyfsat eller i alla fall någorlunda duktig så kunde jag gjort som Ketchupmamman och slagit till nu när OnOff går i konkurs (även om jag peronligen hade valt att köpa en fungerande dator, men det är skönt och berikande att det finns olika sorters människor).

Av någon konstig och helt oväntad anledning har jag dock bara lyckats skrapa ihop 56 poäng än så länge och därför förtjänar jag ingen mini-PC. Men har jag tur så kanske Media Markt eller Elgiganten går i konkurs lagom till år 2037 när jag skramlat ihop mina 400 poäng, även om jag tvivlar starkt på att man då hittar mini-PC någon annanstans än på museum.

Som alvedon mot åldersnoja

Jag är ingen sportälskare utan mer sportlikgiltig, om det nu finns ett sånt ord. Sport finns, men jag behöver nödvändigtvis inte bry mig så mycket om det. Däremot tycker jag att det är häftigt att ibland se landskamper om det verkligen gäller något. När de bästa av de bästa samlas och gör upp. Ungefär som Top Gun. Men med något lugnare luftstrider och kanske något mindre regisserat.

Men det är frustrerande att det i så många sådana sammanhang pratas om att folk börjar bli för gamla. Att det är dags för dem att lägga av. "Han är ju redan så gammal som 37" eller "Hon fyller ju snart 35 så det börjar bli dags att tänka på avslut" eller vad det nu är de säger de där som rabblar namn, siffror och massor av annan utfyllnad under matcherna. Värst är det om man råkar titta i någon sportbilaga som listat alla personliga fakta om ett lags spelare och man inser att alla, ja just det ALLA, är yngre än en själv. Det blir så definitivt på något sätt att den där sportkarriären, som man förvisso aldrig varit det minsta intresserad av eller gjort ansats till, är så ohjälpligt förbi.

Därför är det extra gôtt när någon som faktiskt är äldre än en själv fortsätter på elitnivå. Kämpar på ett tag till. Det är bara att lyfta på hatten för Patrik Järbyn och ropa HEJA, HEJA, HEJA!!!! Och om inte det hjälper kan man tänka på Evy Palm.

Läs mer: dn

Imponerande! Helt enkelt imponerande!

Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen. Han är imponerande! Ingemar Stenmark alltså och prestationerna i Mästarnas Mästare. Precis som motståndarna sa i finalprogrammet så har han ju hört hemma i finalen hela tiden och han var en otroligt värdig vinnare.

Det kändes lite som när man var barn och fick se hans åk på TV:n i skolan. Då kom parallellklassen in till oss och så satt vi huller om buller och hejade (Det gjorde de inte nu). Och jublade.  Han är ett fenomen!

Sett till motståndet så var det också väldigt rättvist att han vann. I alla fall som jag ser det. Både Limpar och Brandin har ju hängt i en skör tråd flera gånger under seriens gång och därför hade det ju varit lite trist om någon av dem hade knipit guldet.

Stenmark verkar visserligen inte helt bekväm i vinnarrollen, dvs den del som kommer efter själva vinsten. Men oavsett det så är det imponerande att vara så mångsidig och ha sån kontroll över psyke och kropp så lång tid efter det att han varit i världstoppen. Det är bara att gratulera!

Läs mer: ab1, 2, svd, gp, exp1, 2

Jo. Nog är det krut kvar i den gubben

Såg så klart årets premiär av Mästarnas mästare i SVT1 och jäklar vad impad man blir. Framförallt av "gamlingarna". Evy Palm gjorde ju en grym start OCH avslutning. Jäklar, som sagt! Och så han som fick Sverige att stanna - han som vi fick se på TV:n i klassrummet när jag var liten. Ingemar Stenmark - vem annars? Man blir ju mållös. Så stark och så överlägsen. Undrar hur den karlns psyke egentligen fungerar.

Sen var det också kul att se andra från förr som mer fallit i glömska. Robert Prytz till exempel. Vilken karriär!

Själv blir jag ju nästan andfådd av en promenad med hunden. Lite överdrivet, men hjälp. Tänker ändå på att det kanske finns hopp om man börjar träna nu. Se bara på Evy. Men å andra sidan ska man ju inte slita ut sig. Och jag saknar definitivt Stenmarks psyke när det gäller träning. Vi får väl se hur det går med både träning och mästare.

Läs mer: aftonbladet, gt1, 2, expressen1, 2,

Inte precis fitnessguru ännu

Herre jösses (akta så du inte får damm i ögonen när jag tar fram såna gamla uttryck)! Jag visste att det skulle ta tid, men nu börjar jag inse att jag är ett totalt hopplöst fall. Det värsta är att när jag väl lyckas klara av något poänggrundande så glömmer jag bort att fylla i. Egentligen skulle jag säkert haft... typ... minst 22 poäng vid det här laget.. Helt säkert..

1 down - 399 to go, eller utmaningen av mig själv

Jag har utmanat mig själv. Om man nu kan kalla det så. Utmanat mig att leva sundare. Vi snackar förbättring, vi snackar friskare liv, vi snackar... 40-årskris. Det finns nämligen tre områden i mitt liv som kräver klar förbättring - mat, motion och sömn. Jag vet - jag är väldigt originell!!
Hittills har jag gjort en del lönlösa försök. I tanken har jag faktiskt ändrat mig totalt. I praktiken har det däremot inte hänt så mycket, får jag erkänna. Jo, magen har växt lite.

Men nu! Jag har skaffat mig det som jag tidigare saknat. Jag har skaffat inspiration. Och inspirationen heter mini-PC. Av någon anledning, vet inte riktigt varför och har ännu svårare att motivera det, så har jag fått ett ha-begär efter en sån. Ett sug. En längtan. Och så har jag utmanat mig själv.

Jag ska samla poäng:
En poäng för varje dag jag kommer i säng före 22.00.
En poäng för varje dag utan godis, kakor etc.
En poäng för varje dag som jag äter frukt och/eller grönsaker tre gånger.
En poäng för varje dag som jag lyckats med minst en halvtimma sammanhängande motion.

Vid totalsumma 400 poäng får jag köpa en - tadaaa - mini-PC.

Det var vädligt generöst mot mig själv, kan man tycka. Ja, kanske det. Teoretiskt sett kan den vara min om tre månader, kan man tänka. Nej, inte troligt. Om tre år - mera troligt.

Totalsumma hittills: 1 poäng

Stegtävling, segtävling

Det är stegtävling på jobbet. Inte typen gå mest - vinn mest, utan gå mest - ha störst chans att vinna. Vi avslutar med vinlotteri där den som gått minst får en lott, näst minst två lotter, osv. Den som gått mest får alltså flest lotter och därmed störst chans att vinna. Det blir sannolikt inte jag. Idag sjuk. Inte många steg. Igår sjuk. Inte många steg. Men med barnen hemma går man mer än annars. Vare sig man vill eller inte. Innan barnen kom hem från dagis jag gått drygt 700 steg. Någon timma efter det hade jag dubblat och nu är jag uppe i drygt 3800. Jag vet att man ska gå cirka 3 gånger mer, men jag är sjuk och jämför bara. Är inte så inspirerad heller.

Förresten har vi fått låna Mac:en igen. Det var ju ett klart lyft!!

Gubbmage och tanttidning

Idag fanns det ingen återvändo. Jag bara måste köpa nya jeans eftersom mina gamla börjat ramla sönder. Det var ingen nyhet, utan något jag vetat om länge. Jeansen började bli väldigt sköna och det är alltid ett säkert tecken på att de är dödsdömda. Att jag skjutit upp inköpet är bara för att jag hatar att handla kläder. Detta beror i sin tur mycket på att jag sällan hittar något som sitter snyggt på min ganska skrangliga kropp. Detta avslöjas obarmhärtigt i provrummet.

Idag lyckades jag faktiskt hitta både jeans och ett par andra byxor ganska snabbt, men provrummets obarmhärtiga speglar påminde grymt om att min ganska skrangliga kropp numera har början - eller till och med lite mer än början - till en riktig gubbmage. Ingen vacker syn vill jag lova.

Det kanske var med detta i bakhuvudet som jag en timma senare, på Konsum, slet tag i senaste numret av tidningen Blossom. Jag måste komma i form, tänkte jag. Nu ska jag bli inspirerad, tänkte jag. Nu när jag bläddrat igenom tidningen känner jag två saker;
1. Jag känner att tidningen inte riktigt riktar in sig på snart 40-åriga, otränade killar med begynnande gubbmage, utan snarare kvinnor som troligen redan passerat den magiska åldersgränsen. Jag försöker att behålla ett väldigt öppet sinne. Men när jag läser att jag med min kroppsform bör följa träningstipsen på sidorna 54-55 med en lärare i kundaliniyoga, som är aktuell med yoga-DVD för kvinnor som är (ja just det) 40+, då sviktar inspirationen. Därmed är jag framme vid punkt nummer 2.
2. Jag känner att jag inte är inspirerad.

Nej, nu ska jag istället njuta av och känna mig fin i mina nya byxor. Imorgon ska jag dessutom börja ett bättre liv med nyttigare mat och mer motion. Så tänker jag, precis som tusentals gånger förr.