Som en jävla skräckfilm på Ica

Helt plötsligt irrar en person totalt planlöst mellan hyllorna på Ica i ett knappt märkbart tempo, varv på varv på varv. Galen? Som en zombie utan mål och mening med fötterna släpandes fram över golvet och ena handen hårt knuten om handtaget på kundvagnen som hela tiden drar lätt åt vänster. Andra armen hänger slappt utmed sidan och i handen hålls en knölig liten lapp med slarvigt nedplitade namn på saker som tydligen ska handlas, håret på ända och i ansiktet en galet stirrande och sökande blick. Tung andhämtning och troligen en lätt dregglande mungipa. Det här är fasen i paritet med skrämselclownerna. Kanske mycket värre.

Det är bara att erkänna att en ska inte ge sig iväg och handla så sent på kvällen att nattning av ungar hunnit klaras av. Handlingslistan blir kaos. Ingen strategi, ingen egentlig tanke, men en axelryckning, för det måste ju göras. Lappen knölas ner i bakfickan och med trötters ögon släpar en sig iväg till affären. Troligen med fara för sitt eget liv.

Så befinner en sig där, som en zombie med vilt stirrande ögon eftersom det inte går att lära sig att hitta i den där jäkla affären. Den knöliga lappen i handen går knappt att följa (Varför skrev jag inte sakerna i ordning och varför är jag så trött att jag inte löser detta ändå?). Istället hasas kroppen fram till frukten, brödet, mjölkdisken, tillbaka till frukten, toapappret, tillbaka till mjölkdisken, var är pastan?, brödet igen, oj - det där måste jag nog köpa också, mjölkdisken, HALLÅ! PASTA?!, frukten igen, bäst att ta en sån också, mjölkdisken, frysdisken, PASTA??, mjölkdisken, hittar pastan (gått förbi den minst fem gånger), frukten, PAAASTAAA?? Ja, just ja..., mjölkdisken, osv, osv, osv. Håret på ända. Blicken hela tiden mer galet stirrande och sökande. Handen hårt kramande om den där jävla vagnen som bara drar åt vänster. Och folk viker undan. Väljer andra vägar. Kramar hårt om sina mobiler med 112 redan inslaget - redo att ringa. Och det känns som att det rinner dreggel i ena mungipan.

Kassörskan tittar trött på zombievarelsen framför sig, vidare över den konstiga blandningen av matvaror på bandet (finns ingen mening och mål med den högen varor - inte ens själv minns en varför allt det hamnat där), suckar lätt och börjar blippa. Då slår det en varför det var så viktigt att åka och handla, men just den jäkla varan ligger så klart inte på bandet. Ute har det börjat dugga och en orkar liksom inte bry sig mer. Det är nog nu. De har förresten kvällsöppet imorgon också.

Och någonstans där ute står säkert en mesig liten clown och väntar, i så spänd förväntan att hen nästan kissar på sig.

Läs även andra bloggares åsikter om clowner, zombies, ica, handla

Och där stod man i vinterjacka...

Så här dags igår så var det väldigt, väldigt mycket måndag. Det kan man lugnt säga. Väcktes av lilltjejen en stund före väckarklockans outhärdliga pipande. För långt för att kunna tänka sig att vakna, men för kort för att hinna somna om på riktigt. Kunde bara fokusera på att "snart ringer den". Lilltjejen ville ingenting, mer än markera att hon sovit färdigt. Och det var väl egentligen inte så farligt, om det inte varit så att hon även väckt mig både lördag och söndag genom att skrika, skrika, skrika på sina syskon. Och om det inte varit så att jag somnat för sent kvällen innan.

Var grymt trött. Men det skulle jag ta igen på tåget. Halv- helslumra hela vägen. Trodde jag. Men tåget var försenat. Rejält. Och det var kallt. Rejält. Så jag sprang till bussen istället och hann faktiskt med, men fick ståplats i mittgången. 40 minuter. I vinterjacka. Och värmen steg. Och jag orkade inte krångla av mig jackan. Blev inte mycket slumra där.

Till slut en sittplats. Bredvid en som levt på vitlök.

Tröstade mig med att det skulle bli frukostmacka till frukostmötet.

Det blev det inte.

Så här dags igår var det väldigt, väldigt mycket måndag.

Finns det risktillägg för träning?

Träning alltså. Jag säger bara en sak: livsfarligt. Igår, innan jag upptäckte att paddan låst sig mitt i uppdateringen, fick jag för mig att träna. Jag fick för mig mycket dumt igår. Det är en sån där åldersgrej tror jag som drabbar mig ibland, som ett ständigt återkommande virus. Jag får syn på mig själv i helkroppsspegeln, främst magen, och upptäcker att det är ingen rolig syn. Får därför för mig att börja träna. Igår var det dags igen.

Någon gång i våras laddade jag ner Friskis och Svettis-appen "Hatar träning" och nu hade den legat till sig och mognat tillräckligt för att testas. Det är dessutom ungefär lika länge sedan som jag tränade, i alla fall på allvar, så du förstår kanske varthän detta är på väg.

Själva träningen gick faktiskt ganska bra. Orkade hänga med nästan hela tiden och jag behöver ju kanske inte avslöja vilken nivå jag valde, för då kan du ju få leva i villfarelsen att det var en av de tuffa. Helt slut efteråt, mer död än levande, blodsockerhalten nere i knäna, men rätt nöjd.

Idag däremot. Varenda gång jag sätter mig ner vill jag bara skrika av smärta. Aningen överdrivet, men inte mycket. Det är ju inte klokt vilken träningsvärk. Dessutom har jag för mig att det brukar vara värst två dagar efter själva aktiviteten, vilket alltså är imorgon. Det här bådar inte gott.

Och på onsdag är det dags igen.


Läs även andra bloggares åsikter om träning, självplågeri, åldersnoja

Fabriksåterställning och fuktskador.

Skulle gjort en massa saker igår, det kan vara så på söndagar. Men så fick jag av någon idiotisk anledning för mig att uppdatera paddan. För det var ju inte gjort. Så korkat av mig, visade det sig.

Allt gick nämligen fel med både uppdatering av paddan och sedan behovet av uppdatering av iTunes på datorn och så vidare. Hela dagen försvann i datorkrångel, svordomar och suckar. Och slutprodukten blev en fabriksåterställd iPad. Allt borta. Helt. Det straffar sig att inte säkerhetskopiera. Så trött jag blir. Eller kanske mest barnen, för det var framförallt resultaten i deras olika spel som försvann.

Men det hela vägdes upp av att jag var uppe en sväng på vinden och upptäckte att taket tydligen inte är tätt vid skorstenen och luftningsröret för avloppet. Inget piggar väl upp som lite fuktskador i november. Eller?

Och nu är det måndag.

Så där sammanbitet så det gör ont i tänderna

Ibland får man ett halvt löfte om något väldigt bra, men det finns också en bisats om att det kan bli tvärtom. Och då lyckas man så ofta ignorera den där bisatsen. Totalt. Konstigt att det så ofta är just så.

Häromdagen fick jag ett halvt löfte och efter det kändes som att någon lyft mig i ett snöre så att ryggen blivit rakare och huvudet mer upprätt. Det blev liksom lite lättare allting och ljusare. Det var ett löfte om förändring och vårdoft i luften. Ett löfte som triggade tankar. Så idag fick jag beskedet att tyvärr, det blir inte så. D e t   b l i r   i n t e   s å . Och luften bara gick ur mig totalt. Någon klippte av snöret och jag säckade ihop. Regnet smattrade i höstleran. För den där bisatsen hade jag ju totalt missat. Eller valt att inte höra. Glömt bort. Konstigt det där.

Att man inte lär sig. Ropa inte hej och så vidare. Men så vill man ju inte visa sig slagen, utan biter samman käkarna och försöker pressa fram ett leende mellan skärande tänder. Det liknar mest en hemsk grimas. Nej, inte är jag bitter inte. Jag drar på mig stövlar och klafsar glatt vidare i leran i höstmörkret och ser framtiden an med tillförsikt. För imorgon känns nog allting bra igen. När man fått lite perspektiv.

Lite som bakis, men utan allt det "roliga"

Stod och lyssnade igår. I några timmar. I solen. Men glömde dricka vatten, eller i alla fall så mycket som man borde. Idag grym huvudvärk och nästan samma magkänsla och allmänna kroppsdegenerering som vid baksmälla. Hur trist är inte det. Iofs var det grymt bra, viktigt och intressant det som sades, men om man ska känna sig bakis vill man ju ha förtjänat det eller hur man nu ska säga. Å andra sidan kanske man sparade hjärnceller. Man får se det från den positiva sidan.

(Dag 62)

Och imorgon är det måndag igen

Det har varit en bakvänd dag hela dagen. En sån där dag när man känner att det nog varit bäst om man stannat i sängen, utan att prata med någon. Bäst för alla. Vandrat runt som ett mellanting mellan zombie och irritationsmoln. Eller kanske både och. Saknat både lust och ork till någonting och imorgon är det måndag. På gott och ont.

Försöker även uppbåda ork, lust och vilja att avsluta fotokursen, men det finns bara inte där. Den sista inlämningsuppgiften känns som ett bergsmassiv och jag har glömt både rep och säkringar. Ännu är det några veckor kvar, men vi får se hur det slutar.

Vädret har i alla fall varit kanon. Idag också. Ungarna har sprungit i vattenspridaren och hade det inte stått april i almanackan kunde jag svurit på att det var sommar.

(dag 23)

Lite skadeskjuten, men ändå manisk - #blogg100

Små inskränkta män som är nöjda bara de får skjuta budbäraren. Såna har jag mött idag och det tar på krafterna. Framförallt när man är budbäraren. Man känner sig ganska dränerad på kraft efteråt samtidigt som hjärnan går på högvarv och inte riktigt kan släppa det hela. Vad var det de sa egentligen?

Varvar i alla fall ner genom att titta på Heroes på Netflix. Såg de första säsongerna när de kom för ett antal år sedan, men ser nu om hela serien och har nog blivit lite hooked. Nästan manisk, som frugan kommenterade det hela. Nåja, jag har bara ca 50 avsnitt kvar.

Snart dags för sängen denna måndag i april.


#blogg100 dag 3

Med fötterna i maten

Plötsligt hamnar jag bland några av landets bästa naturvårdare. Några av dem bara glor och andra skuttar livrädda åt sidan. Allt jag själv kan tänka just då är "Stanna inte! Stanna inte! För då kan du inte börja igen."

Det var dags för ett stort steg i c25k som ska ta mig från soffan till att verkligen springa 5 km. Dagens stora steg innebar att jag skulle springa flera kilometer i sträck. Flera var här dryga tre, vilket jag inte borde ha några som helst problem med. Om jag skött mitt motionerande vill säga, vilket jag alltså inte har. Det var detta stora steg som placerat mig i löparspåret.

Efter en dryg kilometer möter jag åtta ryttare i rad på den smala stigen. Både de och hästarna tittar avmätt på mig och har ingen som helst brådska. Själv måste jag springa på stället medan de passerar och allt jag kan tänka på är att om jag slutar springa så blir jag där. Då kommer jag aldrig kunna ta mig vidare, utan sjunka ihop med stumma ben i självömkan och ringa hem efter skjuts. Nej, inte riktigt. Däremot ger jag mig fasen på att inte sluta springa, även om det inte tar mig framåt.

När sista hästrumpan passerat får jag dessutom för mig att springa ikapp den förlorade tiden. Sprintar längs stigen och drar in den blandade lukten av hästkropp och hästskit. I varje steg håller jag på att sätta foten i en varmångande hög och de redan ansträngda lungorna påminns om min hästallergi. Det blir lite tyngre att andas medan fötterna kastas hit och dit, kors och tvärs. Men både jag och skorna överlever, sänker farten efter ett par hundra meter och andningen övergår i normalt flåsande. Normalt är här ett relativt begrepp.

Ungefär samtidigt kommer jag fram till beteshagen där grinden för en gångs skull är stängd. Blickar ut över hagen och upptäcker att man släppt kor i naturreservatet. Det var visserligen på tiden eftersom växtligheten står hög och behovet av bete är stort. Men även korna har tagit sin tillflykt till stigen som löper genom beteshagen, dvs min löparstig. Där står de uppradade på långt led och bara glor på mig innan de första tar livrädda skutt åt sidan. Jag väljer att själv ta en annan väg och ger mig ut i den höga växtligheten som snart, förhoppningsvis, kommer att ha betats ner av några av landets bästa naturvårdare, dvs de gloende kossorna. När jag viker in på stigen igen känner jag hur blickarna nyfiket följer mig. Tänker att några av de idisslande åskådarna nog skakar på huvudet åt galningen som rusar fram över deras matbord. "Löparjävel."

När Endomondo-rösten släpigt talar om att det är dags att börja gå väljer jag att pressa mig några hundra meter till. Plötsligt finns den där orken som saknades vid hästarna. Alltid något. På lördag eller söndag är det dags igen.

I en pöl av självömkan

Dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen

Om jag är ledsen lyssnar jag mest på lite melankoliska låtar och ja, jag erkänner motvilligt att en del hamnar på den lite smörigare delen av skalan. Men en som funkar i de flesta lägen är Everybody hurts med R.E.M. Det valet behöver man väl inte förklara?!

Ut i kylan, tjo-faderittan..

Vaknar upp till ännu en morgon med -10 och värmepumpen står och tuffar och går i källaren och elräkningen stiger stadigt; katching-katching-katching. Dessvärre är det inte hos oss det klirrar i kassan, vi får istället betala med glad min. Men det kunde varit värre, man kunde haft direktverkande el.

Dessutom får jag vara ute hela dagen idag och njuta av kylan istället för att vara inne och tvingas lyssna till pumpens katching-katching-katching. Då ska jag tänka på att det ju inte gör så mycket att jag har det lite jäkligt kallt därute, för i huset blir det trots allt inte så varmt, hur mycket pumpen än arbetar inom våra budgetramar. Så det hade ju kunnat vara värre - man hade kunnat sitta inne i huset och betalat för att vara småfrusen. Nu behöver jag ju bara betala.

Det blir dessutom kall lunch idag eftersom det passar så bra när man sitter ute i skogen och äter med rimfrost i håret. Det är ju ingen sport om man blir lite varm emellanåt.

Dessutom har jag (som kanske märks) ett alldeles strålande morgonhumör idag... Ser som alltid livet från den ljusa sidan. Försöker vara positiv. Ser glaset som halvfullt (synd bara att man är så törstig.)

När kroppen spricker..

Visst gör det ont när kroppen spricker, varför skulle annars plåster finnas? Det där med självsprickor är i alla fall förskräckligt jobbigt. Som när man får en spricka på höger tumme som blir lite inflammerad och det gör ont och man bli väldigt fumlig. Och så tänker man så där lite lagom självömkande (i smyg): Stackars, stackars mig? Nu kan det väl ändå inte bli jobbigare!

Det är då man får en spricka på andra tummen också..