Och klockan är strax efter sju...

Pipandet från en backande truck försvinner i ringandet från bommen som fälls vid järnvägsövergången. Tåget är på väg in, det är onsdag men det är glest med morgontrötta själar på perrongen. Glesare än på en fredag och det är kanske inte så konstigt när långhelg är på gång, att några förlänger den ännu mer. Kristi himmelsfärd eller Kristi flygare om en så vill.

Själv hamnar jag i vagnen som tillåter hundar, vilket är korkat när pollensäsongen manglat igång. Två fel tar nog inte ut varandra, men jag orkar helt enkelt inte byta vagn. 

Slänger en sista blick på bygget på andra sidan spåret. Det går framåt. Trucken verkar färdig med att lasta av. Lastbilen är tömd. Chauffören skojar med några av byggjobbarna, som skrattar grabbigt. Det syns på deras axlar, händer, rörelser. Lastbilsdörren slår igen och den kör. Alldeles tom. 

Ljudet av hammarslag anas in i tåget. Kväver en nysning. Och vi rullar iväg. 

Läs även andra bloggares åsikter om pendling

En av de sju små dvärgarna

Det blev en sån där himla jobbig måndagsmorgon idag igen. För lite sovtid i kombination med inställt tåg och ståplats på bussen. Hade dessutom glömt lurarna så det blev en timmas gloende ut i tomma intet, lyssnandes till de sittande passagerarnas snarkningar istället för musik.

Nu på väg hem och fick en plats i någon slags förstaklasskupé. Väljer att se det som ett slags kompensation. Nu gäller det bara att inte somna, för då vaknar jag nog inte förrän städarna tar kvällsturen. Men de kanske är snälla och låter mig sova vidare. 

Det har i alla fall mojnat. Och i Paris pratar man klimat, men målet blir nog dessvärre alldeles, alldeles för lågt. 

Och där stod man i vinterjacka...

Så här dags igår så var det väldigt, väldigt mycket måndag. Det kan man lugnt säga. Väcktes av lilltjejen en stund före väckarklockans outhärdliga pipande. För långt för att kunna tänka sig att vakna, men för kort för att hinna somna om på riktigt. Kunde bara fokusera på att "snart ringer den". Lilltjejen ville ingenting, mer än markera att hon sovit färdigt. Och det var väl egentligen inte så farligt, om det inte varit så att hon även väckt mig både lördag och söndag genom att skrika, skrika, skrika på sina syskon. Och om det inte varit så att jag somnat för sent kvällen innan.

Var grymt trött. Men det skulle jag ta igen på tåget. Halv- helslumra hela vägen. Trodde jag. Men tåget var försenat. Rejält. Och det var kallt. Rejält. Så jag sprang till bussen istället och hann faktiskt med, men fick ståplats i mittgången. 40 minuter. I vinterjacka. Och värmen steg. Och jag orkade inte krångla av mig jackan. Blev inte mycket slumra där.

Till slut en sittplats. Bredvid en som levt på vitlök.

Tröstade mig med att det skulle bli frukostmacka till frukostmötet.

Det blev det inte.

Så här dags igår var det väldigt, väldigt mycket måndag.

Plate spotting

Varför börjar en med vissa saker som egentligen inte ger något tillbaka, annat än små mikrostunder av falsk lycka? Har hållit på i mer än ett och ett halvt år nu med så kallad plate spotting, dvs när en samlar registreringsskyltar i nummerordning från 001 till 999. Så totalt meningslöst, men omöjligt att sluta. 

När en väl prickar in ett nummer kommer ett litet lyckopirr som är över lika snabbt. Sen börjar en leta efter nästa nummer. 

Sitter nu och kisar genom tågfönstret för att hitta nr 80. Just det, jag har inte kommit längre. Det tar sin lilla tid. Dessutom är det för mörkt för att säkert se, så vad är då poängen?

Nu är det i alla fall helg och imorgon väntar däckbyte. Kung Bore börjar vakna. 

Med grus i ögonen.

Ögonen klipper och klipper och klipper. Den stora tröttheten har rullat in och tar smygande tag om mig. Har redan varit på väg att somna några gånger, men vågar inte riktigt. Kommer bergis att vakna för sent. 

Såg fler poliser idag på vägen till tåget. Det kändes mer som att de ville markera sin närvaro än att de gjorde så mycket annat. Men det är väl också en del av polisarbetet antar jag. Sannolikt beror allt på terroristhotet, eller vad man nu kallar det. Olustigt känns det i alla fall. Svårt att veta vad man ska tro om det hela.

Nu nästan helt mörkt ute. Ögonlocken tyngre och tyngre. Håkan Hellström får göra sitt bästa för att hålla mig vaken, men det går så där. Vissa låtar är sövande i sig. 

Det är torsdag gott folk och november segar vidare.  

Det kallas pendling.

Pendling är oftast rätt ok. Den inre resan osv. Så är det även idag, eller nästan. Men så var det den försenade lokföraren, ytterligare förseningar längs resan och andedräkten hos kvinnan mitt emot. Framförallt det där sista. Tur att en har mobilen att knappa bort tiden med. Också tur att kvinnan med andedräkten klev av på förra stationen. Nu börjar det arta sig. 

Många snicksnackare blir det.

Idag verkar alla högljudda snicksnackare ha en längtan efter att följa efter mig. I alla fall på tåget. Morgonen som egentligen krävde lugn och ro blev centrum för två konstant pågående samtal. Inklämd mellan två små grupper - som talade i munnen på varandra, men inte med varandra - lyckades jag inte ens begrava mig i en matta av musik. Ljudboken fick jag helt ge upp på grund av alla gälla röster.

Nu på hemväg har vi istället en ensam mobilpratare som mer än gärna delar sina samtal med hela kupén. Det måste vara viktiga grejer. Damen tvärs över mittgången är visserligen tyst, men ställer sig istället upp och gör lite stretchande gymnastikövningar. 

Det är ju förresten torsdag och det kanske blir både ärtsoppa och pannkaka om kocken orkar laga. Har liksom inte bestämt mig ännu. Punsch har vi ingen. 

Totalt mörker vs Sauk & Lundell.

Det är grymt mörkt ute nu. Kolsvart utanför tåget, men här och där skymtar ett lysande fönster där det sitter någon tomte och ugglar. Tåget hittar fram i alla fall och just nu är det huvudsaken. Snart väntar bio, men jag har faktiskt ingen aning om vilken film vi skulle se. Någon rysk kanske.

Tydligen har Twitter bytt stjärnor mot hjärtan idag. Man vänjer sig säkert vid det också, men det är ju inte samma. Inte samma alls. Känner mest för att citera Stefan Sauk, men det känns lite gubbigt så jag låter bli. 

Drar igång Lundell istället på Spotify och inser att det nog är minst lika gubbigt. Eller mer. 

Läs även andra bloggares åsikter om tåg, twitter, lundell

Hårt säte. Litet tåg.

Det var en seg morgon. Tåget var sent och jag tänkte att bara det inte är ett sånt där gammalt tåg och när det väl rullade in på stationen var tåget just så där gammalt och välanvänt. Och hälften så långt som vanligt. Det blev ett hårt, nedfällbart extrasäte hela vägen och resten av dagen var ryggen aningen stel. 

Men det känns bra att tågpendla. Trots ryggen. Det blir sammanlagt två timmars läsning, surfande eller funderande per dag. Mycket mobilpill ska erkännas. Miljö- och klimatvänligt är det också. I alla fall jämfört med att ta bilen. Man får se det så.

Läs även andra bloggares åsikter om tåg, pendling

Dimförmörkelse

Den stora solförmörkelsen ska slå till idag sägs det. Svårt att missa med tanke på att den märks hela tiden i tidningar, på radio, runt fikabordet. En del skaffar den typ av glasögon som man ska kunna titta på solen med - vad det nu är för typ - andra tänker stanna inne. Själv ska jag vara ute och undvika att titta. Hur nu det ska gå.

På väg till jobbet slickar dimman utefter tågrälsen och det går inte att se många meter in i landskapet. Dimförmörkelse?

Image courtesy of zirconicusso at FreeDigitalPhotos.net

Såna där pendlare

Det har hänt en del sen sist. Jag har blivit pendlare till exempel. Det kom sig av att jag hade ett jobb och nu har jag ett annat. Det behöver inte vara krångligare än så.

Har redan upptäckt att pendlingen är speciell och har sina sidor. Vissa dagar försvinner resan i ett ingenting som går så otroligt snabbt. Kanske i den där inre resan som SJ tjatar om och ja - jag åker kollektivt. Du behöver inte oroa dig över att jag sitter och drömmer mig bort bakom ratten. 

Eller när man träffar en gammal bekant och resan pratas bort på en liten stund. Eller när man bara njuter av en paus mellan två verkligheter.

Andra gånger känns resan mycket, mycket längre. När exempelvis någon sitter framför och äter prickig korv och det är lite för tidigt för korvlukt. Som nu. Och korvmackorna aldrig tycks ta slut. Evighetsmackor.

Eller när man inte kommer till ro. När det finns något litet krypande i benen som inte vill slappna av utan hela tiden pockar på uppmärksamhet. Eller när någon pratar väldigt, väldigt högt. Hela tiden. Om totalt ointressanta saker. Eller när man blir inklämd av någon som helt enkelt måste breda ut sig av någon outgrundlig anledning.

Och den där korvlukten ligger kvar som ett täcke i luften vi andas. 

Pendlare är nog ett släkte för sig och jag tycks vara den nya kusinen.

Image courtesy of graur razvan ionut at FreeDigitalPhotos.net

Fascination i en ersättningsbuss

Skulle ta tåget hem idag, men det var tydligen spårarbete så tåget var ersatt med buss. Sånt händer så klart, så det är inte mycket att göra åt. Bara det att bussen kan inte åka samma raka väg som tåget och därför tar den mycket längre tid. Nästan en timma längre till slutstationen eftersom den skulle stanna vid alla stopp som tåget gör. Trixa runt på små vägar och gator fram till små stationer. Så blir det ju. Själv skulle jag bara åka två stationer, så jag var bara begränsat drabbad kan man säga.

Men jag hann ändå bli fascinerad. Över hur folk tänker. När bussen stannade första gången stod en lång rad personer tålmodigt och väntade. En i taget klev de på och varje person var tvungen att stå en stund och dividera med chauffören om att bussen skulle ta så mycket längre tid - de hade ju så bråttom. Och det kan man ju förstå, inget konstigt i det. Om det nu inte var så att varje person skulle dividera, som om det var chaufförens fel att bussen tog längre tid. Det tar en stund när en lång rad ska dividera en i taget om att de har så väldigt bråttom. Och bussen stod där den stod medan minuterna tickade.

Messade hem till frugan om att jag satt på en ersättningsbuss och att resan drog ut på tiden. Minst sagt. Fick till svar: "Trist! Har migrän och gnälliga, skrikande barn så du är efterlängtad.".

(dag 33)

En torsdags melankoli

Sitter på ett försenat tåg på väg mot det vi kallar hemma. Tåget försenat pga krånglande dörrar. Smsar frugan som svarar att "inte blir det god mat heller". Det är torsdag i det land vi kallar Sverige. Kallt och ruggigt.

Så kan det också vara. På vägen från tåget tänker jag smita in på bibblan. Men det kanske är stängt.