Som en jävla skräckfilm på Ica

Helt plötsligt irrar en person totalt planlöst mellan hyllorna på Ica i ett knappt märkbart tempo, varv på varv på varv. Galen? Som en zombie utan mål och mening med fötterna släpandes fram över golvet och ena handen hårt knuten om handtaget på kundvagnen som hela tiden drar lätt åt vänster. Andra armen hänger slappt utmed sidan och i handen hålls en knölig liten lapp med slarvigt nedplitade namn på saker som tydligen ska handlas, håret på ända och i ansiktet en galet stirrande och sökande blick. Tung andhämtning och troligen en lätt dregglande mungipa. Det här är fasen i paritet med skrämselclownerna. Kanske mycket värre.

Det är bara att erkänna att en ska inte ge sig iväg och handla så sent på kvällen att nattning av ungar hunnit klaras av. Handlingslistan blir kaos. Ingen strategi, ingen egentlig tanke, men en axelryckning, för det måste ju göras. Lappen knölas ner i bakfickan och med trötters ögon släpar en sig iväg till affären. Troligen med fara för sitt eget liv.

Så befinner en sig där, som en zombie med vilt stirrande ögon eftersom det inte går att lära sig att hitta i den där jäkla affären. Den knöliga lappen i handen går knappt att följa (Varför skrev jag inte sakerna i ordning och varför är jag så trött att jag inte löser detta ändå?). Istället hasas kroppen fram till frukten, brödet, mjölkdisken, tillbaka till frukten, toapappret, tillbaka till mjölkdisken, var är pastan?, brödet igen, oj - det där måste jag nog köpa också, mjölkdisken, HALLÅ! PASTA?!, frukten igen, bäst att ta en sån också, mjölkdisken, frysdisken, PASTA??, mjölkdisken, hittar pastan (gått förbi den minst fem gånger), frukten, PAAASTAAA?? Ja, just ja..., mjölkdisken, osv, osv, osv. Håret på ända. Blicken hela tiden mer galet stirrande och sökande. Handen hårt kramande om den där jävla vagnen som bara drar åt vänster. Och folk viker undan. Väljer andra vägar. Kramar hårt om sina mobiler med 112 redan inslaget - redo att ringa. Och det känns som att det rinner dreggel i ena mungipan.

Kassörskan tittar trött på zombievarelsen framför sig, vidare över den konstiga blandningen av matvaror på bandet (finns ingen mening och mål med den högen varor - inte ens själv minns en varför allt det hamnat där), suckar lätt och börjar blippa. Då slår det en varför det var så viktigt att åka och handla, men just den jäkla varan ligger så klart inte på bandet. Ute har det börjat dugga och en orkar liksom inte bry sig mer. Det är nog nu. De har förresten kvällsöppet imorgon också.

Och någonstans där ute står säkert en mesig liten clown och väntar, i så spänd förväntan att hen nästan kissar på sig.

Läs även andra bloggares åsikter om clowner, zombies, ica, handla

Didn't we almost have it all

Timo Räisänen i öronen, men det stänger inte ute resten av världen. Barnskrik och påsprassel, mobilprat. Känner irritation. Det är nog hungern som ställer till det, så jag försöker tänka positivt. Det är inte lätt, men det är fredag och helg.

Tåget rullar ut från stationen samtidigt som konduktören börjar prata i högtalaren. Hur kan de ha så mycket att säga? Vi är alla pendlare och har hört allt förut. Många gånger. Så känns det i alla fall. Det tar liksom aldrig slut. 

Ute är det i alla fall sol och jag påminner mig än en gång om att tänka positivt. Och att le. Att le är viktigt. Men det kostar på. Mobilen felstavar gång på gång. Väljer fel ord.

Konduktören har pratat klart och kommer redan. Jag håller upp pendlarkortet, redo, men självklart ska killen innan mig köpa biljett. Varför är det så ofta så? Man blir sittande, väntande. Varför tar det sån tid? Fast i väntan. Men jag börjar le. Det är fredag. Helg. Och nu sväljer vi irritationen och ler.

Övertrötta familjen

Det blev en obehagligt tidig morgon igår. I alla fall när man redan hade sömnbrist innan. Frugan skulle till sjukhuset och hade fått tid redan kvart i sju, svärföräldrarna är bortresta och att be en kompis komma över och passa barn eller skjutsa kvart i sex på morgonen. Nej. Den möjligheten har vi tyvärr inte.

Därför blev det alltså tidig uppgång för alla, in i bilen och iväg. Frugan lämnades av i god tid och vi andra käkade medhavda mackor på sjukhusparkeringen. Mörkt och regnigt var det, men i bilen väldigt mysigt. Sedan mot dagis, morgonfritids och jobb. Allt väl så långt. 

Framåt eftermiddagen var det  simskola för de två största, men även jag och lilltjejen skulle bada och det var då det började skära sig. Lilltjejen kom först jublande och skrek "BAAAADHUUUSET, men så vände det tvärt. Hon skulle plötsligt inte följa med från dagis, inte ta på skor, inte jacka, inte mössa, inte gå med till bilen, inte gå in i bilen, inte sätta sig ner i bilen, brottas när hon skulle spännas fast. Ja, ni förstår. 

Väl framme fortsatte det i samma stil tills vi kom in i omklädningsrummet. Då tog istället mellankillen över och skulle inte klä av sig eftersom han inte fick eget skåp (vi hade inte fler hänglås), inte ta på badkläder osv, osv, osv. Övertröttheten gjorde sig minst sagt påminnd. 

Väl inne vid bassängerna funkade som tur var allt strålande hela tiden och likadant vid duschandet efteråt. Inte bara strålande, utan fantastiskt. Och jag försökte verkligen hänga fast vid den känslan, jag lovar att jag försökte. Inte bara försökte utan bet mig verkligen fast, men sedan satte det igång igen och känslan slet sig. Inte klä på, inte göra si och inte göra så. Springa iväg med saker, springa och gömma sig osv, osv, osv. Ja ni förstår nu med.

Det var väl inte så farligt. Nej, egentligen inte. De var ju övertrötta och de är barn. Då kan det ju bli så. Och jag var så klart den lugna, förstående pappan som tog det hela med sans och ro. Visst var det så. Eller, njaaaa, kanske inte riktigt...

Dessvärre var jag också alldeles övertrött och det jobbiga var att efter ett tag - såväl före som efter badet - märkte jag hur jag blev en sån där förälder som man ibland ser och tänker att sån där förälder vill man verkligen inte vara. Ni vet den där som är sur, arg och grinig på nivån "jag orkar inte bry mig att andra föräldrar ser ogillande på mig för att jag är en sån här sur, arg och grinig förälder". En sån förälder. Och det just så det blev och jag skämdes något fruktansvärt men orkade helt enkelt inte göra något åt det. Orkade inte ta tag i mig själv och skrika SKÄRPNING FARSAN! SLUTA VARA SUR, ARG OCH GRINIG! Trist. Jag vet.

Väl hemma var vi faktiskt ändå ganska sams igen och det resten av kvällen. Självklart blev det förlåt sagda kors och tvärs och allt kändes bra igen. För alla, tror jag. Och nu ikväll känns det som att vi börjar komma ifatt. Vi är ganska mycket o-övertrötta och bara vanligt trötta, var skiljelinjen nu går mellan dessa tillstånd. Men det är väl kanske det där med humöret.

Man får trösta sig med att det blir inte så där dumt så ofta - och när det blir det finns det många chanser att bli sams. Och vi brukar alltid ta dem.

I want a ticket to anywhere

Vissa dagar, alltså. Vissa dagar tycks aldrig ta slut och ändå inte räcka till, fyllas till bristningsgränsen och hånskratta. Det känns som att allt motarbetar en, radar upp sig, buffar och klänger. Smetar sig längs ryggraden och tjatar i örat "Jobba, jobba, jobba, glöm inte det och det och det och det och det och det och det och..."

PANG! Man smäller igen toadörren och andas tungt och känner hjärtat galoppera i bröstkorgen. Andas, andas, andas. Smetar själv fast ett leende på läpparna. Öppnar, går ut, jobbar, jobbar, jobbar. Försöker att inte glömma det och det och det och det och det och...

Hämtar barn på dagis. Alla fröknar berättar ingående hur dagen varit för först det ena och sedan det andra barnet. Så viktigt, men tanken klamrar sig ovilligt fast i det där sista man gjorde - eller inte gjorde - på jobbet. Det man glömde och det och det och det och det och...

Hem. Stirra hålögd in i kylen innan man minuter senare kommer på sig själv att det är ju middagsmat man ska laga. Att det är det man letar efter. Söker någon idé eller en strimla inspiration där bland mjölk, fil, smör och gamla rester. Stänger kylen. Rotar igenom frysen. Improviserar. Ännu en gång. Försöker desperat stänga av ljudmattan av lek, bråk, skratt och gnäll. Lek. Spring. Bråk. Skratt. Skrik. Gnäll. LEK. SPRING. SKRATT.

PAPPA, PAAAPPAAAA, PAAAAAAAAAAAAAAAPPAAAAAAAAAAAAAAAA! HON GJORDE SÅ! MEN HAN GJORDE SÅ! NÄHÄ! JOHOOOOO! HAHAHA TITTA PÅ MIG! PLÅSTEJ. MÅSTE PLÅSTEJ HA.

Ljuden och tankarna snurrar i huvudet. Bränner vid. Maten. Fasen också. Skrapar bort det svarta. Dukar. Andas. "VARSÅGODA!" Andas. Tar in det sista. "VARSÅÅÅÅGOOOODAAA!" Spring. duns. hopp. "Tvätta händerna också." Andas. Någonstans här kommer frugan hem. Om det är jag som slutat tidigt.

Börjar äta. Pratar om skola, dagis, jobb mm och ser munnar som rör sig. Glada, allvarliga, berättande munnar men man saknar fokus. Hör men ändå inte. Kan inte processa. Det faller inte på plats. Parkerar barn vid Bolibompa. Städar köket. Suger i sig kaffe. Läggning.

Så in i märgen trött. Vissa dagar, alltså.

Vissa dagar.

Skvalar det så skvalar det

Kiss i sängen och ha det bra
ligga kvar och fundera
varm om stjärten som en sommardag
jag tror jag kissar lite mera

Jovisst, det där med att kissa på sig är ju inget ovanligt i småbarnsåren och som förälder är det självklart ens uppgift att torka, byta och se glad ut. Så jäkla glad. Kanske lite sammanbiten, men ändå. Det hör ju liksom småbarnsåren till. Men ibland blir det bara för mycket av det roliga. Som när allt blir ett enda stort kisskalas.

Pyjamas och sängkläder som måste bytas på natten är ju inte mycket att orda om, men när det följs upp av nedkissad dubbelsäng, nedkissad soffa och nedkissad vardagsrumsmatta inom loppet av någon timma blir man en aning matt. Lite trött så där. Och inte vill man ligga kvar och fundera.

Insanity är ett alternativ

Idag, eller den här eftermiddagen som övergår i kväll, håller jag på att bli tokig. Barnens lek har blivit intensivare och intensivare och intensivare. Ljudnivån ökat, vardagsrummet alltmer igengrott och den där stunden när någon slår sig och stora gråtkalaset börjar har närmat sig med stormsteg. Öronen blöder. Känns det som.

Innan Bolibompa körde vi "bad cop, bad cop", dvs vi utelämnade den goda och sa bara att det blir ingen TV förrän vardagsrummet var städat och om det inte blir TV så blir det inget mys. Idag nybakade muffins. Det tog skruv. Kl 18.00 var vardagsrummet skinande och nu sitter de två största klistrade. Den minsta däremot kryper runt och tröttgnäller. Liksom man själv gör. Inte kryper runt, men örontröttgnäller.

Nej, nu nattning av den gnälliga. Den lilla alltså.

Sleeping beauty

Vi var mer principfasta med första barnet. Det är väl kontentan av kvällens diskussion efter det att försöket att få lillasyster att somna i egen säng utan amning så att säga kraschlandat. Med amning och somna i famnen som följd.

Med första barnet körde vi femminutersmetoden, led varje minut av skrikandet, men efter ett par kvällar somnade hon. Av sig själv. Med tvåan funkade inte femminutersmetoden. Vi orkade inte riktigt, men han behövde inte somna ammandes i alla fall. Det blev oftast sittande i knät i TV-soffan, men vänd bort från just TV:n.
Nu med trean är vi inte så motiverade. Femminutersmetoden har aldrig varit aktuell. Istället tänkte vi prova tass-metoden. Eller tänker. Man ska kanske inte ge upp efter en kväll, men motivationen finns inte riktigt där. Inget "Vi ska minsann fixa detta!". Lite mer en trött resignation redan innan vi börjat. Kanske mest från min sida. Eller inte kanske. Så är det. Man orkar inte riktigt.

Nu sover i alla fall alla tre gott i varsin säng. Bara det är egentligen ett framsteg eftersom lillasyster nu ligger i egen säng istället för mellan oss. I alla fall så här i början av kvällen/natten. I just detta nu. Och det är väl kanske just så man ska se det. Babysteg åt rätt håll. En kväll i taget. Osv.

Vi stannar där. Ikväll.

Är det redan nu?

Det var ett tag sedan, det måste medges, men det är så det kan bli ibland...

Har nyss hämtat stortjejen i skolan, jag och sonen som nu sover ute i vagnen. Promenad hem i solsken och prat om dagen som varit. Om engelska, kompisar och lekar. Vad vi ska göra när vi kommer hem och om lillbrorsan, som sover i vagnen. Nu panikspelar stortjejen tv-spel, Shrek, eftersom det måste lämnas tillbaka till bibblan imorgon. Frugan och lillasyster är iväg en vecka på distanskurs och jag.. tja nu sitter jag här.

Strax före jul fastnade jag i twitter och har skrivit av mig där. Inte för att det blir särskilt mycket meningsfullt eller rättare sagt det blir inget meningsfullt, men en mening nu och då dämpar ändå behovet av annat skrivande på både gott och ont. Det som blivit mest lidande är just bloggen. Dessutom blev jag barn på nytt ungefär samtidigt. Det Playstation 3 som jag fick i 40-årspresent för att motverka min (eller frugans?) åldersnoja har den effekten. Starka fångstarmar kan man säga, så det har blivit en hel del timmar där. Hmm.. Barnsligt trollbunden slåss jag i alla fall mot tempelriddare och annat löst folk och märker knappt hur klockan tick-tick-tick-tick-tickar på snabbare och snabbare. Och ibland måste jag fråga mig själv - är jag verkligen 40 - och svaret blir ett ganska tveksamt "Njaaaeeeee". Som om nu siffran skulle ha någon betydelse, som vi 40-åringar sammanbitet väser fram med ett ansträngt leende på läpparna.

Nu dags att väcka sonen, måla gipsfigurer, fika, läsa om valar och delfiner samt åka iväg och tömma postlådan hos svärföräldrarna innan middag ska lagas och barn ska duschas och läggas. Pappaliv i olika vinklar.

Gott så.

Att pilla ludd ur naveln är ju också ett projekt

Det där med projekt är ju också en fråga. En som ligger och skvalpar konstant i den allmänna sörjan bland middagar som måste lagas, orkar som ska hittas, dåliga samveten som ska underhållas och mobiltelefoner som ska lekas med.
Projekten jag tänker på är alla de där sakerna som borde göras utöver. Dvs de där renoveringarna som man skulle vilja göra. Städandet av garaget. Röjning av förrådet. Avtorkning av alla köksluckor. Klippning av gräset. Bakande av bröd. Börja äta vettigare. Peta naveln.
Ok, det där sista kanske inte är så ansträngande. Peta naveln orkar man faktiskt med. Ibland. Där handlar det mer om vad man ska göra med luddet. Stoppa en kudde?

Det den svage kallar höst

Det är något skumt med hösten. I alla fall denna höst. Inte bara det att det börjar skymma allt tidigare, det börjar även att gro lite här och där. Vårblommor har tittat fram och på vissa ställen kan man träffa på någon ihärdig sommarblomma. Här hemma gror det också. Igen.

Det där med att ha tre barn är faktiskt en ganska stor skillnad mot att ha två. Framförallt när de två stora barnen blivit väldigt mycket mer aktiva än när de bara var just två. Tiden och orken räcker i vilket fall inte riktigt till och det finns en trötthet. Främst hos frugan som väcks ideligen, nätterna igenom. Av barn i olika storlekar. Själv är jag inte lika lättväckt, även om jag också har nätter när det känns som att man far upp och ner ur sängen som en pingpongboll.

Det sätter som sagt sina spår. Ibland har man lust att ta in snöskyffeln för att röja undan det värsta på golven. Problemet är bara att kaoset i garaget gör att det är ett helt företag att leta fram den där skyffeln, så det får vara. I samma röra står gräsklipparen. Jag vet att den står där, för jag har själv ställt in den. Frågan är bara var. Men egentligen är frågan ointressant, för numer krävs snarare lie än gräsklippare för att ta sig ann den där djungeln därute.

Sedan var det det där med tilläggsisolering av vinden. Som borde gjorts. För att slippa ännu en vinter med rekordhöga elräkningar. Men å andra sidan, vad är oddsen för ännu en svinkall vinter?

Syskonkärlek och pappailska

Det har hänt något de senaste veckorna. Lite omärkligt först, men nu allt tydligare. Stortjejen har börjat trycka på knappar och inte vilka knappar som helst. Hon har börjat trycka på de där knapparna som triggar hennes lillebror. Sånt där som storasystrar aldrig gör annars.

Sonen i sin tur har börjat slå sin syster. Pang, så smäller det. I och för sig är det ofta ganska självförvållat eftersom hon ju trycker på knappar. Men dessutom slår han hunden ibland. Eller knuffar ner henne från soffan. Och det är däremot helt oprovocerat.

Då blir lätt pappa K väldigt arg och skäller lite på sonen och säger aja-baja eller nehej, vet du vad!. Ungefär. För vi har ju sagt tusen gånger att han inte får slå på hunden. Och att han inte får slå på sin syster. Och att han inte får kasta saker på någon. Eller kasta saker. Punkt. För det gör han också. Kastar. Mest när han blir arg. Och tusen gånger minst, eller i alla fall ganska många, har vi sagt att så får man inte göra. Som om det skulle hjälpa. Humöret tappar man i alla fall, för man tycker ju ändå att, osv.. Stortjejen står gärna bredvid och mästrar och säger "Minsann! Så får man inte göra! Inte bra!" Inte riktigt så, men med ungefär den innebörden.

Då händer det att man snäser till åt det hållet också. För det är så beskäftigt och så skenheligt för man vet ju ofta varför det hände. Det var någon som tryck, tryck, tryckte. Då blir stortjejen sannolikt sur, för det blir hon väldigt ofta numer när man säger till. Oavsett hur man säger till. Det är som att ha en liten tonåring. Väldigt mycket så. Och sedan får man själv lite dåligt samvete. För att man blev arg. Skäms lite. Ungefär så är det ibland.

Men för det mesta är vi naturligtvis en ganska stor, glad och skrattande familj. Solen strålar, alla sparkar höstlöv i fina, rena kläder och inte ett moln så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn. På fle-e-ra dar.

Ett liv i bilköer..

Idag passerade jag Göteborg i värsta rusingstrafiken. Eller värsta? Det har säkert varit värre, men jag tyckte ändå att det var fruktansvärt segt och jobbigt. Fruktansvärt! En timma tog det att passera stan och den är ändå inte SÅ stor. En timma av krypfart. Så går en timma av vårt liv och kommer aldrig åter

Tänk vad segt det ändå är att sitta så där och känna att man inte kommer någon vart. Titta på alla andra som med samma hopplösa blickar följer de ändlösa raderna av bilar. Och hela tiden hoppas man att man inte ska råka köra in i den där BMW:n som naturligtvis ligger alldeles framför. Eller den där motorcykeln som strax efter tränger sig in emellan. Som en någorlunda sund person kan man heller inte lämna bilen som Michael Douglas gör i Falling down när det bara blir too much. Men man får god lust att göra det. En grymt bra film, förresten.

Oändligt tacksam dock att man inte sitter där varje dag. En timmas bilkö varje dag, eller en åt varje håll. Det samlar snart ihop till dagar, veckor, månader och år. Roligare kan man ju ha.

Dags för ett nytt liv igen

Tänker inte skriva något om midsommar mer än att den kom, var här och passerade. Inte obemärkt, utan mer småtrivsam och väldigt lugn.

Istället funderar jag lite över det här med maten. Frugan sa häromdagen att hon är så genomtrött på maten vi äter. Det blir bara samma jämt bär vi vadar runt i korv- och köttbulleträsket. Det är inte bara trist att äta, utan fasen så tråkigt att laga. Tänk om man hade fantasi tillräckligt för att komma på lite andra, ovanliga, men ovanligt enkel- och snabblagade vardagsrätter som dessutom inte kostar skjortan. Bara så där. Och om barnen tycker om det så är det ju ett stort plus. Om inte en förutsättning.

Det är väl dags för att ta tag i det nu. Börja ett nytt liv med ny, roligare vardagsmat. Imorgon... för idag blev det visst pasta med köttbullar OCH korv till lunch. Och pizza till middag. Imorgon alltså... Fast det är klart, vi pratade om att åka till skogen och grilla... korv... Men på måndag...

Hur stark är man?

Bytte skosnören idag. Igen! Jag förbrukar skosnören i samma takt som, tja, jag vet inte riktigt. I alla fall snabbare än brukligt. Snörena går av. Gång på gång. Det går åt minst 5-6 omgångar till varje par skor. Minst. Men oftast fler. Måste väl vara för stark, antar jag. Eller så köper jag skor för sällan..

På den nivån är mitt bloggande idag.

Just another söndag

Så går en dag ifrån vår tid, som Neander skrev, eller kanske mer som Gardell spann vidare - Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Oavsett så har en söndag passerat. En helt vanlig söndag. I vårt liv. Med:

• två skrattande ungar i varsin gunga,
• lite hundträning,
• veckohandling,
• röstning i regionvalet,
• "komplementhandling" av det som inte fanns i första affären,
• en son som hällde ut en halv diskmedelsflaska över badrumsgolvet,
• regn,
• gråt,
• skratt,
• glada ungar i regnställ,
• sagor,
• sågning,
• skäll,
• tröst,
• golvtorkning i tvättstugan,
• kramar,
• kortspel,
• rensning av golvbrunn,
• TV,
• fisk och köttfärssås - men inte på samma gång,
• mera gråt och mera skratt,
• bloggande,
• och så mycket mer.

Och imorgon är det måndag.

Det som göms i tö kommer fram som smutsiga fönster

Nu kommer de första vårtecknen allt tätare och snart börjar allt att gro och spira. Senaste dagarna har vårat hus börjat gro igen. Det har inget med våren att göra egentligen, utan beror snarare på våra tappade orkar. Man får väl städa lite så kanske vi hittar dem i något dammigt hörn.

Det som däremot blir väldigt, väldigt tydligt i ljusare vårtider är att även fönstren grott igen totalt. Inser nu att det inte finns någon återvändo - åtminstone några måste tvättas. Liksom några av tvätthögarna. Och helst några av skåpsluckorna i köket. När jag tänker efter borde några av golven skuras också. När alla leksaker plockats bort.

Just idag när det är så jäkla gott väder. Vilken otur, eller vad ska man kalla det?!

Fredagkväll. Mmmm, jättemysigt på ett ungefär..

Äntligen fredag! Så mycket mer behöver ju egentligen inte sägas. Men om man nu ändå ska säga något så lunkar sonen runt febersjuk, dottern sitter klistrad framför Amigo och frugan bär med lite plågad min runt på bebisen som inte visar några tecken på att vilja komma ut ur magen. Själv lite snörvlig. Liksom frugan. Alla tar ibland en näve popcorn och trycker i sig. Fredagsmysigt. På ett ungefär. Imorgon lördag och då mår vi förhoppningsvis prima.

Något sånt där som man måste ta sig igenom..

Morgon. Igen!

Jämställdhet till vardags - pengaburken

Så kommer då utlovat inlägg om det där med jämställdhet och ekonomi i vardagen. Vi har en ganska jämställd utgångspunkt jag och frugan när det gäller ekonomin; båda är ganska ointresserade av pengar. Det är ett nödvändigt ont som det oftast finns för lite av. Det är så att säga utgångspunkten.

Sedan är min fru nog lite mer ointresserad än mig, vilket gör att jag sköter ekonomin. Ser till att räkningar blir betalda, lån amorterade osv. Det är ju inte så betungande egentligen. Mest tråkigt. Uppdelningen har inget att göra med kvinnligt-manligt, utan med hur vi är som personer.

Vi har var sitt lönekonto och från det har vi en stående överföring till ett räkningskonto och ett sparkonto. Den som tjänar mest för över mest pengar till räkningskontot. Periodvis har min fru tjänat mest och periodvis jag. Eller oftast jag, vilket jag tror i huvudsak beror på fyra saker:

1. Jag tycker att lönen är ganska oviktig utom när jag ska löneförhandla, för då försöker jag verkligen gå in för det. Min fru är rätt ointresserad av pengar även då, mer tacksam för att hon får betalt.
2. Hon har arbetat mer deltid än mig.
3. Min fru tillhör en kvinnodominerad yrkeskategori, det gör inte jag.
4. Jag är man. Det är inte hon.

Jag tror att punkterna 3 och 4 är största anledningen.

Tillbaka till våra konton. Från räkningskontot betalas alla återkommande räkningar och även amorteringar och räntor på lånen. Övriga räkningar delar vi upp så att vi i slutändan har ungefär lika mycket kvar på lönekontona. Men de pengarna går till att handla mat, blöjor, kläder, bensin osv, osv, osv. Om kontot hos den ena sinar fortare än hos den andra så för vi bara över lite pengar mellan lönekontona. Större inköp bestämmer vi tillsammans. Gränsen för större är flytande.

Jag undrar ibland hur det var med de besluten hos min morfar och mormor. När min morfar dog stod mormor plötsligt ensam med att sköta ekonomin. Då var hon 80 år och fick för första gången i sitt liv ha ansvar för sina egna pengar. Fick. Med tanke på hur hon var som person blev jag först förvånad över att det var så, men samtidigt inte med tanke på vilken generation hon tillhörde. Som de tillhörde.

Om de tjafsade om pengar vet jag inte. Vi gör det nästan aldrig. Det kan hända när vi upptäcker att månadens pengar nästan är slut. Men oftast tjafsar vi inte då heller.

Nu pluggar min fru och då är det klart att det blivit kärvare. Men då är det så självklart att det är tajt så då tjafsar vi inte. Lika självklart som att alla pengar egentligen är våra gemensamma, även om vi har var sitt lönekonto. Vi har ju valt att leva ihop, gifta oss, ha barn tillsammans och vara en familj. Då känns det där med pengar rätt självklart och rätt ointressant. Tja, ungefär så har vi det.

Vill du läsa mer så kolla in bland andra Onekligen, Allt finns alltid, Jag i Underlandet och Livet & Helsingfors.

Nästa gång städning.

Hade jag hunnit skulle jag skrivit om jämställdhet

Hade funderat på att skriva lite om jämställdhet, dvs hänga på det där som man t.ex. kan läsa om på bloggen Onekligen. Dvs jämställdhet hemma hos oss (Om man tar exemplet Onekligen så skriver så klart hon inte om jämställdhet hemma hos oss, utan hemma hos sig). Men så blev det en sån där dag när det bara skär sig i en komma-hem-senare-än-väntat-till-familjen-där-en-är-sjuk-och-en-är-gravid-och-en-är-allmänt-gnällig-och-varför-kommer-du-hem-så-sent-och-varför-blir-du-sur?-Ska-du-säga?!-när-jag-faktiskt-kom-hem-tidigare-än-vanligt! Så dumt. Och så onödigt.

Det går väl att hävda att det också finns en jämställdhetsaspekt på det, om man vill. Hur som helst försvann humöret och sedan försvann tiden till att laga mat, lägga barn, tvätta, hänga tvätt, tvätta igen, gå ut med hunden och städa bort leksaker. Sedan bli ganska sams och därefter leta bil på nätet.

Dessutom fick jag veta att min mormors syster dog i natt. Vi var inte jättenära, men det blev ändå som ett tomt hål i bröstet som sakta fylldes med en vinande, hissnande känsla. Allt tar slut.

Jag kanske återkommer till det där med jämställdheten. Nu har jag en tvätt att hänga.