Jämställdhet till vardags - pengaburken

Så kommer då utlovat inlägg om det där med jämställdhet och ekonomi i vardagen. Vi har en ganska jämställd utgångspunkt jag och frugan när det gäller ekonomin; båda är ganska ointresserade av pengar. Det är ett nödvändigt ont som det oftast finns för lite av. Det är så att säga utgångspunkten.

Sedan är min fru nog lite mer ointresserad än mig, vilket gör att jag sköter ekonomin. Ser till att räkningar blir betalda, lån amorterade osv. Det är ju inte så betungande egentligen. Mest tråkigt. Uppdelningen har inget att göra med kvinnligt-manligt, utan med hur vi är som personer.

Vi har var sitt lönekonto och från det har vi en stående överföring till ett räkningskonto och ett sparkonto. Den som tjänar mest för över mest pengar till räkningskontot. Periodvis har min fru tjänat mest och periodvis jag. Eller oftast jag, vilket jag tror i huvudsak beror på fyra saker:

1. Jag tycker att lönen är ganska oviktig utom när jag ska löneförhandla, för då försöker jag verkligen gå in för det. Min fru är rätt ointresserad av pengar även då, mer tacksam för att hon får betalt.
2. Hon har arbetat mer deltid än mig.
3. Min fru tillhör en kvinnodominerad yrkeskategori, det gör inte jag.
4. Jag är man. Det är inte hon.

Jag tror att punkterna 3 och 4 är största anledningen.

Tillbaka till våra konton. Från räkningskontot betalas alla återkommande räkningar och även amorteringar och räntor på lånen. Övriga räkningar delar vi upp så att vi i slutändan har ungefär lika mycket kvar på lönekontona. Men de pengarna går till att handla mat, blöjor, kläder, bensin osv, osv, osv. Om kontot hos den ena sinar fortare än hos den andra så för vi bara över lite pengar mellan lönekontona. Större inköp bestämmer vi tillsammans. Gränsen för större är flytande.

Jag undrar ibland hur det var med de besluten hos min morfar och mormor. När min morfar dog stod mormor plötsligt ensam med att sköta ekonomin. Då var hon 80 år och fick för första gången i sitt liv ha ansvar för sina egna pengar. Fick. Med tanke på hur hon var som person blev jag först förvånad över att det var så, men samtidigt inte med tanke på vilken generation hon tillhörde. Som de tillhörde.

Om de tjafsade om pengar vet jag inte. Vi gör det nästan aldrig. Det kan hända när vi upptäcker att månadens pengar nästan är slut. Men oftast tjafsar vi inte då heller.

Nu pluggar min fru och då är det klart att det blivit kärvare. Men då är det så självklart att det är tajt så då tjafsar vi inte. Lika självklart som att alla pengar egentligen är våra gemensamma, även om vi har var sitt lönekonto. Vi har ju valt att leva ihop, gifta oss, ha barn tillsammans och vara en familj. Då känns det där med pengar rätt självklart och rätt ointressant. Tja, ungefär så har vi det.

Vill du läsa mer så kolla in bland andra Onekligen, Allt finns alltid, Jag i Underlandet och Livet & Helsingfors.

Nästa gång städning.