Finns det risktillägg för träning?

Träning alltså. Jag säger bara en sak: livsfarligt. Igår, innan jag upptäckte att paddan låst sig mitt i uppdateringen, fick jag för mig att träna. Jag fick för mig mycket dumt igår. Det är en sån där åldersgrej tror jag som drabbar mig ibland, som ett ständigt återkommande virus. Jag får syn på mig själv i helkroppsspegeln, främst magen, och upptäcker att det är ingen rolig syn. Får därför för mig att börja träna. Igår var det dags igen.

Någon gång i våras laddade jag ner Friskis och Svettis-appen "Hatar träning" och nu hade den legat till sig och mognat tillräckligt för att testas. Det är dessutom ungefär lika länge sedan som jag tränade, i alla fall på allvar, så du förstår kanske varthän detta är på väg.

Själva träningen gick faktiskt ganska bra. Orkade hänga med nästan hela tiden och jag behöver ju kanske inte avslöja vilken nivå jag valde, för då kan du ju få leva i villfarelsen att det var en av de tuffa. Helt slut efteråt, mer död än levande, blodsockerhalten nere i knäna, men rätt nöjd.

Idag däremot. Varenda gång jag sätter mig ner vill jag bara skrika av smärta. Aningen överdrivet, men inte mycket. Det är ju inte klokt vilken träningsvärk. Dessutom har jag för mig att det brukar vara värst två dagar efter själva aktiviteten, vilket alltså är imorgon. Det här bådar inte gott.

Och på onsdag är det dags igen.


Läs även andra bloggares åsikter om träning, självplågeri, åldersnoja

Sju minuter av rent självplågeri

Vet inte vad som egentligen ligger bakom. Om det är en längtan efter att vara en av alla andra som självgott berättar om hur de tränat NU IGEN, eller en ålderskris eller bara den där känslan när man råkar se sig själv i en helkroppsspegel. Kanske är den en släng av masochism. Har i alla fall försökt mig på lite träning.

Löpning har jag visserligen hållit på med till och från ett tag och det i sig är ju alltid en speciell känsla, visserligen varierande någonstans mellan döden och paradiset, men speciell. Annan träning däremot.

Laddade ner en app med ett sju minuters träningsprogram. Tänkte att det egentligen var löjligt eftersom sju minuter inte är någonting. Det kan inte vara jobbigt. Går bara inte. Sju minuter är bara... sju minuter. Men så provade jag och efter sju minuter var jag någonstans mellan nära döden och död. Helt och hållet slut. Visserligen säger det kanske betydligt mer om mig om mitt bedrövliga tillstånd än om träningsprogrammet, men ändå. Fast nu var det ju så att jag tyckte att sju minuter inte var mycket att komma med. Nästan pinsamt lite. Därför körde jag en vända till. Sju fruktansvärda, plågsamma minuter till. Blodsockerfallet som följde var inte nådigt. Inte alls. Därför länsades godisskåpet och efter det kändes det som att jag på något sätt hamnat på minus.

Så här tre dagar senare har jag fortfarande ont i muskler jag glömt bort att jag hade. Det lockar inte att prova igen, men sju minuter... Tja, sju minuter är ju ändå bara sju minuter...

Känner hur jag sakta kvävs

Det var en jobbig vår på jobbet. Faktiskt skitjobbig. Allt handlade om pengar, pengar, pengar och hur mycket det går att dra in. Som alla kan dra in. Var och en. Och det är väl inget konstigt med det egentligen. Är ekonomin tuff så är den.

Sen kom sommaren, semestrar och bortkoppling, så där som det ska vara. Och när vi kom tillbaka hade pengaskramlet faktiskt avtagit. Allt handlade inte om kronor, inte enbart i alla fall. Istället kunde vi försiktigt börja ta tag i gamla projekt som legat på is. Damma av gamla bollar och försiktigt sätta dem i rullning. I alla fall peta på dem och det kändes bra.

Men det tände aldrig till igen. Glöden har inte kommit tillbaka, utan det känns mer klaustrofobiskt just nu. Luften håller på att ta slut och armarna vevar panikartat. Ge mig rymd. Men nej, det blir inget lustfyllt utan handlar mer om att beta av. En sak i taget. Och ändå står man alltså och vevar och stampar och kommer inte framåt. Det kanske är höstblues. Vad vet jag.

Imorgon är det i alla fall november och dessvärre årets tristaste månad. Jag vet hur negativt det låter, men den har en förmåga att tynga ner en. Regn, mörker och vattenpölar. Immiga bilrutor och en lång, väntande vinter. I bilradion spelar jag om och om igen Winnerbäcks "Elden" och fastnar i textraden "Men det var längesen, ja, det var evigheter sen nånting brann, i alla fall nära mig". Suckar.

Kanske är det åldersnoja som gör sig påmind. Igen. Eller en kombination av noja och blues. Motigt är det i alla fall och det känns som att jag vill trycka någonting ifrån mig. Bortåt. Vet bara inte vad eller åt vilket håll. Men det är något som tynger.

November som sagt. Det småduggar ute. I tvättstugan väntar en tvätt på att hängas.

"Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen?"

I en annan verklighet

Idag hamnade jag på Ica som så många gånger förr. Antar att jag kommer att hamna där igen. Mjölk, kaffe, fil och kakor. Svärföräldrarna skulle komma över och kakorna var till dess. Filen ska vi ha för oss själva. Imorgon.

På vägen ut kunde jag inte låta bli att stanna för att läsa annonser på anslagstavlan. Inte för att jag skulle köpa något. Eller sälja för den delen. Det handlade bara om lite vanlig, svensk nyfikenhet och dagdrömmeri. Båtar som ska säljas. Rum att hyra. Barn i brytpunkten till tonår som vill tjäna pengar på att gå ut med hundar och dessutom lappar om vävkurser. Eller något ditåt. Och så annonsen som inte vill släppa taget.  Som ligger kvar i bakhuvudet som ett vågskvalp. Som en liten nyfikenhet.

Men först. Lyssnar väldigt mycket på "Verkligheten" i P3. Att jag lyssnar mycket beror på att jag pod:ar gamla avsnitt (säger man förresten så?). Därför kan det bli flera avsnitt på en dag. Så många verkligheter som får tränga sig på och bli en del av min. Förgylla, förfasa, förvrida eller förbanna. Det kan bli många för- i verkligheten. Förverkliga? Ibland har de reportage där de ringer upp folk som satt ut annonser på Blocket. Kanske en röd bil. En bortflugen papegoja. Eller tatueringsutrustning. Har jag för mig. Varför ska man sälja? Och varför vill någon köpa? Tidigare gjorde de samma typ av reportage, men ringde då upp alla i en trappuppgång och frågade vad de gjorde nu. Jag tror att jag gillade det bättre.

Nåväl. Tillbaka till annonsen. Den på anslagstavlan. På Ica. När jag köpte kakor åt svärföräldrarna. Där stod att två medelålders damer söker sommarboende. Två medelålders damer. Jag vet inte varför, men kan inte riktigt släppa detta. Funderar så på vilka det kan vara? Alltså inte vilka de är personligen, utan vilken typ av personer. Dessa två damer. Som är medelålders. Är de vänner sedan barnsben? Vad gör de på dagarna? Vad jobbar de med? Har de kanske pensionerat sig? Vad läser de för böcker? Flyr de från man och småbarn för att få vara på lite egen semester? Är de ett par? Har de lägenhet eller villa? Eller är de hemlösa?

Min första inre blick visade mig två kvinnor i 65-årsåldern sittande på en glasveranda, tillbakalutade i var sin rottingfåtölj med fötterna bekvämt upplagda på ett litet bord. Läppjandes på vitt vin med isbitar i. Glada. Pratandes om allt som är roligt, viktigt, allvarligt och oerhört oseriöst. Sen tänkte jag att jag själv är ju tydligen medelålders. Plötsligt var de två damerna två kvinnor i 40-årsåldern sittandes på trappan upp till redan nämnda glasveranda. Ivrigt diskuterandes. Skrattandes. Drickandes vinbål. Njutandes av solen. Sedan slog det mig att jag inte har koll på vad medelålders egentligen är. Och inte kan den riktiga definitionen på dam heller. Och sedan undrade jag över detta vin och detta skratt. Vad var det fråga om?

Ungefär där slutade mitt dagdrömmande. Jag tog min kasse och åkte hem. Svärföräldrarna kom över. Drack sitt kaffe. Och åkte. De två medelålders damerna stannade. Och vad spelar det egentligen för roll om de är 40 eller 65? 20 eller 80? De kanske är nykterister. Och kanske är de aldrig glada. Det kan ju vara så att de inte läser böcker. Vad har det egentligen för betydelse? Jag hoppas i alla fall att de hittar sitt sommarboende. Och att de får en väldigt fin sommar. Vilka de än är.

Och om du också kommer på att du faktiskt är lite osäker på vad "medelålder" egentligen är, så skriver nätupplagan av Svenska Akademiens Ordbok, SAOL, så här:

"Den del av en människas liv som bildar ett skede mellan ungdomen o. ålderdomen; numera företrädesvis tänkt ss. åldern mellan omkr. 35 à 40 o. 55 à 60 år; äv. (i sht i best. form) konkret, om den kategori av personer som har denna ålder"

Om det nu spelar någon roll, som sagt. Ordet "dam" i betydelsen kvinna har sju olika definitioner. Någon "verklighet" finns det inte i SAOL:s nätupplaga.

The sky was the limit

Ibland längtar jag som en tokig tillbaka till åren runt 20. När allt var så enkelt. Och så svårt. När allt var så svart eller vitt. När allting var möjligt. Jag längtar tillbaka till känslan att man faktiskt kunde göra vad som helst. Att det bara var att gå ut och ta för sig. Eller välja att låta bli.

Jag vet att det inte var så. Allting var inte svart eller vitt. Det var i sanning inte bara att gå ut och ta för sig. Och det kunde vara ett helvete att låta bli. Hela livet kunde vara ett helvete. Men känslan och minnet nu säger att det nog var fantastiskt. Mesta tiden. Trots allt.

Det var väl den nyvunna friheten som var så stor. Möjligheten att sleva i sig av vuxenlivet, eller det man trodde var vuxenlivet. Och vetskapen om att man visste bäst. Att man tillhörde generationen som blivit lite bättre än alla de som kommit före. Som visste lite mer. Som kunde dra lite vassare slutsatser och ta mycket klokare beslut. Som inte hade en gråskala som var så... så fruktansvärt grå, eller feg, eller vad den numera ska kallas. När man inte hade låst sig. Inte fastnat i tyckanden, amorteringar och ansvar.

Så var det ju inte. Och ändå. Precis så var det.

Är det redan nu?

Det var ett tag sedan, det måste medges, men det är så det kan bli ibland...

Har nyss hämtat stortjejen i skolan, jag och sonen som nu sover ute i vagnen. Promenad hem i solsken och prat om dagen som varit. Om engelska, kompisar och lekar. Vad vi ska göra när vi kommer hem och om lillbrorsan, som sover i vagnen. Nu panikspelar stortjejen tv-spel, Shrek, eftersom det måste lämnas tillbaka till bibblan imorgon. Frugan och lillasyster är iväg en vecka på distanskurs och jag.. tja nu sitter jag här.

Strax före jul fastnade jag i twitter och har skrivit av mig där. Inte för att det blir särskilt mycket meningsfullt eller rättare sagt det blir inget meningsfullt, men en mening nu och då dämpar ändå behovet av annat skrivande på både gott och ont. Det som blivit mest lidande är just bloggen. Dessutom blev jag barn på nytt ungefär samtidigt. Det Playstation 3 som jag fick i 40-årspresent för att motverka min (eller frugans?) åldersnoja har den effekten. Starka fångstarmar kan man säga, så det har blivit en hel del timmar där. Hmm.. Barnsligt trollbunden slåss jag i alla fall mot tempelriddare och annat löst folk och märker knappt hur klockan tick-tick-tick-tick-tickar på snabbare och snabbare. Och ibland måste jag fråga mig själv - är jag verkligen 40 - och svaret blir ett ganska tveksamt "Njaaaeeeee". Som om nu siffran skulle ha någon betydelse, som vi 40-åringar sammanbitet väser fram med ett ansträngt leende på läpparna.

Nu dags att väcka sonen, måla gipsfigurer, fika, läsa om valar och delfiner samt åka iväg och tömma postlådan hos svärföräldrarna innan middag ska lagas och barn ska duschas och läggas. Pappaliv i olika vinklar.

Gott så.

Skyldig som ett ägg

Det är konstigt det där med hur man kan reagera i olika situationer. Eller kanske agera. Jag fick visa leg på bolaget jättelänge. Jag menar verkligen jättelänge. Eller kanske inte så jättelänge, men ändå ganska länge. Typ jättelänge. Vi släpper just det.

Nu har jag inte fått visa leg på väldigt många år, men den där konstiga känslan finns ändå kvar. Skuldkänslan. Varje gång. När jag kommer fram till kassan kommer en känsla av skuld över mig. Som om jag gör något förbjudet. Det är en väldigt skum känsla att stå där och känna sig skyldig, som om man inte fick köpa trots att man fått det i halva sitt liv.

I och för sig handlar jag ganska sällan på bolaget så det kanske är därför som känslan finns kvar. Eller så är det känslan som bidragit till att jag inte handlar så ofta. Hönan eller ägget. Ägget eller hönan. Det kan man fundera på riktigt länge. Typ jättelänge.

Det skakar min världsbild

Helt sjukt, men vi har haft samma saltkar i typ tio år. Kanske längre. Varje gång det tagit slut har vi pillat bort botten med en kniv och fyllt på nytt salt, tryckt dit botten igen och känt oss lite.. Tja, vad? Kanske som att vi gjort en liten miljövänlig gest i all övrig konsumtion. I alla fall i början och sedan kanske bara av gammal vana. Men häromdagen när jag kom hem hade frugan köpt ett nytt saltkar och slängt det gamla. KÖPT ett NYTT! Och SLÄNGT det GAMLA! Har ni hört på maken?! Det känns som ett väldig stort steg på något sätt. En symbolisk handling? Nej, men ett slags vändning kanske. Ut med det gamla osv. Stort är nog ordet ändå.

Förresten har jag passerat över den där magiska gränsen nu. In i medelåldern om man får tro pessimisterna. Men jag är skeptisk.

Det där med saltkaret däremot.. Det är trots allt riktigt stort på något sätt. Kan inte släppa det helt och hållet.

Det jag inte behöver

I bakgrunden sitter en av ungdomsårens idoler i TV:n och berättar. Och spelar. Eva Dahlgren är gäst hos Niklas Strömstedt och det är Eva jag syftar på. När hon sjunger Sommarbarn kan man ju inte annat än njuta. Troligen för att det tar en tillbaka till 15, sisådär.

.. väntar på en fråga
med ett svar vi alla kan lova..

.. väntar på så mycke'
som jag inte riktigt vet om jag behöver..

Tidigare i år funderade jag mycket på vad jag skulle önska mig när jag fyllde det där jobbiga (jag vet att jag tjatar). Systemkamera, dator, tubkikare eller andra materiella ting som jag inte riktigt vet om jag behöver. Nu när det kommit närmare i tiden så önskar jag mig ingenting. Utom att det ska passera relativt obemärkt. Det är skönt att försvinna tillbaka en stund igen. Till 15. Sisådär.

Inte Karlsson på taket precis

Ibland känner man sig som en lagom tjock man i sina bästa år, med propeller på ryggen som tar en upp i det blå. Och ibland inte, utan snarare tvärtom. Just nu lutar det åt det senare. Det känns mer som ett ras som passerat bäst-före-datum. Inte riktigt, men nästan.

Frugan sa häromdagen att hon börjat fundera allt mer över det där med att man faktiskt är dödlig. Att allt tar slut en dag. Och att den tanken är ganska deprimerande. Men å andra sidan har hon fått liknande tankar i samband med varje nytt barn, så det är kanske hormonerna som spökar. Det fick mig ändå att inse att jag får nog börja se mig som medelålders snart. Inte riktigt än, men snart.

Stortjejen trivs i alla fall i skolan och hon ser så himla stor ut när hon traskar iväg på morgonen. Det känns som att hennes dagisperiod slutade för länge, länge sedan.

Sonen däremot är i full färd med att skolas in på sitt nya dagis. Det som lockar mest är den gamla grävskopan som står ute i sandlådan och väntar. Den har han nästan bosatt sig på och han gräver och gräver. Efter tre dagar då vi varit med hela tiden ska han lämnas själv där imorgon. Förhoppningsvis går det mer än vägen.

Lillasyster har börjat med smakportioner, men är inte särskilt intresserad. Hellre ammar hon och ammar och ammar och ammar och ammar. Jag tror att hon bokstavligen kommer att tömma sin mamma så att det inte återstår mer än ett tomt skal med tiden. Hoppas verkligen att jag har fel.

Och snart är det september.

Som alvedon mot åldersnoja

Jag är ingen sportälskare utan mer sportlikgiltig, om det nu finns ett sånt ord. Sport finns, men jag behöver nödvändigtvis inte bry mig så mycket om det. Däremot tycker jag att det är häftigt att ibland se landskamper om det verkligen gäller något. När de bästa av de bästa samlas och gör upp. Ungefär som Top Gun. Men med något lugnare luftstrider och kanske något mindre regisserat.

Men det är frustrerande att det i så många sådana sammanhang pratas om att folk börjar bli för gamla. Att det är dags för dem att lägga av. "Han är ju redan så gammal som 37" eller "Hon fyller ju snart 35 så det börjar bli dags att tänka på avslut" eller vad det nu är de säger de där som rabblar namn, siffror och massor av annan utfyllnad under matcherna. Värst är det om man råkar titta i någon sportbilaga som listat alla personliga fakta om ett lags spelare och man inser att alla, ja just det ALLA, är yngre än en själv. Det blir så definitivt på något sätt att den där sportkarriären, som man förvisso aldrig varit det minsta intresserad av eller gjort ansats till, är så ohjälpligt förbi.

Därför är det extra gôtt när någon som faktiskt är äldre än en själv fortsätter på elitnivå. Kämpar på ett tag till. Det är bara att lyfta på hatten för Patrik Järbyn och ropa HEJA, HEJA, HEJA!!!! Och om inte det hjälper kan man tänka på Evy Palm.

Läs mer: dn

That ain't workin'

Klippte äntligen gräset som skulle klippts för någon vecka sedan. Eller två. I lurarna Mix Megapol och programmet Förfest och kände att det var allt annat än förfest att dra runt bullermaskinen. I öronen tjattrade två dj:s mellan låtarna och jag började fundera över hur gamla de egentligen var. De lät, tja, lite äldre än typ 20 eller 30. Ingen som helst aning, men tanken snuddade faktiskt även vid 40. Och bara tanken 40 får det konstigt nog att kännas obehagligt i hela kroppen. Så fånigt!

Bra låtar i alla fall. Hög igenkänningsfaktor på alla. Just ja, den där låten. Och den. När de spelar Money for nothing med Dire Straits börjar jag faktiskt att le lite för mig själv. Men så kommer en Spot som påminner om att låtarna som spelas är från 80- och 90-talen. Det är ju grymt längesedan. Grymt. Och så igen den där ålderstanken. Den där fåniga ålderstanken.

Biter ihop och klipper vidare.

När man inte kan äta vad man vill

I hela mitt vuxna liv har jag fått kommentarer som "Du kan ju äta vad du vill!", "Du behöver ju inte ens tänka på vad du äter!" och "Ta en kaka till, du som är så smal!". Och jag har tagit en kaka till, inte tänkt på vad jag äter och ätit vad jag vill. Det skapar lätt ett sockerbegär kan jag berätta. Det gör det också svårt att låta bli att ta när det finns. Det dödar det där begreppet karaktär.

Och säg det som varar för evigt.

Idag stannade frugan plötsligt upp och granskade min profil. Eller rättare sagt magen innanför en lite tight t-shirt. Man kan säga att hela hon frös mitt i en rörelse. Och sa något i stil med "Magen ser ju helt uppsvälld ut!". Och hon har ju helt rätt. Magen ser ju helt uppsvälld ut. Hur länge har jag inte försökt blunda för det?

Nej, sanningens minut är slagen. Självförnekelsens tid är borta och gubbmagen är här. Liksom ångesten. Så ikväll blev det bara två mackor till kvällstéet. Och bara en skiva ost på varje. Istället för fyra, fem eller sex mackor. Gärna med dubbla pålägg. Nyvunnen karaktär!? Jo, pyttsan! Den lär väl rymma under natten..

På lördag ska i alla fall jag och magen på 40-årskalas och ålderskrisa över en bit tårta. Ännu en påminnelse om att den egna dagen obevekligt rycker närmre. Vi får väl se om DEN passeras med magen i behåll.

När de små blir större - är man gammal då?

Idag fyllde vi i papper för dotterns skolval. Skolval?! Förskoleklass, men ändå. Nyss var hon inte så stor och nu är hon det. Det betyder kanske att jag också blivit äldre, men där är jag mer tveksam.

Samtidigt konstaterar vi att vi har 6 år med dagishämtningar kvar. Det måste betyda att vi trots allt är väldigt, väldigt unga.

Åldersnoja

När jag var liten (minns inte hur gammal) och vi åkte till hufvudstaden på besök så var oftast inte det mest spännande att se slottet, alla människor, alla knarkare på plattan (det fick vi minsann höra att där var det många knarkare), Skansen eller liknande. Det som ofta var mest spännande var istället mannen som stod på ett ställe längs vägen och vinkade. Han stod alltid där och vinkade. Varenda gång. Och vi vinkade till honom. Och då vinkade han tillbaka. Det var många år sedan. Väldigt många år.

Det där med år förresten. Jag vet ingen som är så åldersfixerad som jag. Inte för att jag skulle erkänna det, men i smyg så funderar jag alltid över folks ålder. Det är nog det viktigaste facket för mig. Varför vet jag inte riktigt, men det kanske beror på att då kan man relatera till hur mycket den personen hunnit med jämfört med en själv. Eller inte hunnit med. Och det gör jag i mitt huvud. Jämför. Stressas.

När någon annan nojar över ålder kan jag däremot tycka att det spelar väl ingen roll. Ålder är bara en siffra. Och då menar jag det verkligen.

Jag undrar hur gammal han var som stod och vinkade längs vägen. Hur gammal är han nu? Han kanske inte ens lever. Men om han lever och jag råkar åka förbi och han står där. Då ska jag vinka och då ska han vinka tillbaka och då är jag bara jag och han bara han och ålder bara en siffra.

Gubbmage och tanttidning

Idag fanns det ingen återvändo. Jag bara måste köpa nya jeans eftersom mina gamla börjat ramla sönder. Det var ingen nyhet, utan något jag vetat om länge. Jeansen började bli väldigt sköna och det är alltid ett säkert tecken på att de är dödsdömda. Att jag skjutit upp inköpet är bara för att jag hatar att handla kläder. Detta beror i sin tur mycket på att jag sällan hittar något som sitter snyggt på min ganska skrangliga kropp. Detta avslöjas obarmhärtigt i provrummet.

Idag lyckades jag faktiskt hitta både jeans och ett par andra byxor ganska snabbt, men provrummets obarmhärtiga speglar påminde grymt om att min ganska skrangliga kropp numera har början - eller till och med lite mer än början - till en riktig gubbmage. Ingen vacker syn vill jag lova.

Det kanske var med detta i bakhuvudet som jag en timma senare, på Konsum, slet tag i senaste numret av tidningen Blossom. Jag måste komma i form, tänkte jag. Nu ska jag bli inspirerad, tänkte jag. Nu när jag bläddrat igenom tidningen känner jag två saker;
1. Jag känner att tidningen inte riktigt riktar in sig på snart 40-åriga, otränade killar med begynnande gubbmage, utan snarare kvinnor som troligen redan passerat den magiska åldersgränsen. Jag försöker att behålla ett väldigt öppet sinne. Men när jag läser att jag med min kroppsform bör följa träningstipsen på sidorna 54-55 med en lärare i kundaliniyoga, som är aktuell med yoga-DVD för kvinnor som är (ja just det) 40+, då sviktar inspirationen. Därmed är jag framme vid punkt nummer 2.
2. Jag känner att jag inte är inspirerad.

Nej, nu ska jag istället njuta av och känna mig fin i mina nya byxor. Imorgon ska jag dessutom börja ett bättre liv med nyttigare mat och mer motion. Så tänker jag, precis som tusentals gånger förr.