Det var en jobbig vår på jobbet. Faktiskt skitjobbig. Allt handlade om pengar, pengar, pengar och hur mycket det går att dra in. Som alla kan dra in. Var och en. Och det är väl inget konstigt med det egentligen. Är ekonomin tuff så är den.
Sen kom sommaren, semestrar och bortkoppling, så där som det ska vara. Och när vi kom tillbaka hade pengaskramlet faktiskt avtagit. Allt handlade inte om kronor, inte enbart i alla fall. Istället kunde vi försiktigt börja ta tag i gamla projekt som legat på is. Damma av gamla bollar och försiktigt sätta dem i rullning. I alla fall peta på dem och det kändes bra.
Men det tände aldrig till igen. Glöden har inte kommit tillbaka, utan det känns mer klaustrofobiskt just nu. Luften håller på att ta slut och armarna vevar panikartat. Ge mig rymd. Men nej, det blir inget lustfyllt utan handlar mer om att beta av. En sak i taget. Och ändå står man alltså och vevar och stampar och kommer inte framåt. Det kanske är höstblues. Vad vet jag.
Imorgon är det i alla fall november och dessvärre årets tristaste månad. Jag vet hur negativt det låter, men den har en förmåga att tynga ner en. Regn, mörker och vattenpölar. Immiga bilrutor och en lång, väntande vinter. I bilradion spelar jag om och om igen Winnerbäcks "Elden" och fastnar i textraden "Men det var längesen, ja, det var evigheter sen nånting brann, i alla fall nära mig". Suckar.
Kanske är det åldersnoja som gör sig påmind. Igen. Eller en kombination av noja och blues. Motigt är det i alla fall och det känns som att jag vill trycka någonting ifrån mig. Bortåt. Vet bara inte vad eller åt vilket håll. Men det är något som tynger.
November som sagt. Det småduggar ute. I tvättstugan väntar en tvätt på att hängas.
"Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen?"
Hej Pappa K.
SvaraRaderaJag kan fortfarande känna igen mig i dina beskrivningar och vill bara försöka uppmuntra när det nu känns tungt. Jag har just hittat tillbaka till din blogg (eller om den kanske har hittat tillbaka hit) efter ett väldigt långt Internetuppehåll föranlett av flytt och livet... Min egen blogg har dött sotdöden och min ork att återuppliva den har varit obefintlig men eftersom jag hela tiden uppskattat dina vardagsbetraktelser ska jag nu försöka följa dina berättelser bättre.
/PappaBand
Hej Band!
RaderaVad kul att hitta en kommentar från dig! Det är lite som att återse en gammal bekant :) Det kändes lite som att du, jag och Velourpappan ramlade bort från bloggosfären ungefär samtidigt. Jag har gjort mina små trevare tillbaka och i ett desperat försök att hitta skrivlusten igen flyttade jag bloggen. Det resulterade bara i att jag förlorade de få följare jag hade och, tja, nu är jag tillbaka här igen. Borta bra men hemma bäst, som man säger.
Det jag kom på var att jag förlorat fokus på att skriva bara för att jag vill skriva. Istället hade jag börjat stirra på statistik. Visst är det kul om någon läser, men det var ju inte därför jag började blogga. Eller, jag vet inte.
Tack i alla fall för de uppmuntrande orden om mina vardagsbetraktelser. Jag saknar dina nedslag i vardagen också, men om inte orken finns så förstår jag att det inte blir något. Fortsätt gärna hänga med om du vill och säg till om du börjar skriva igen.
Ha det gott så länge.