Mixerbordet, Wadling, Dageby och jag

Det verkar vara något konstigt med 2016, ytterligare en av de stora har tystnat. En efter en. Bowie, Prince, Ljungström och nu Wadling. Så nu det blir väl en annan ton i himlakören, om det nu är där de hamnat.

Precis i början av 90-talet satt jag i källarplanet på en folkhögskola i en sliten, nedgången radiostudio. Den gröna lampan lyste och inspelning pågick. Rymddoktorn, ett i våra öron tungt, lite skitigt och riktigt djupt radioprogram. Omvälvande. Framtidsdanande. Visst, vi kunde inte ett skit om hur man gör radio, men det var vårt helt egna program, det sändes trots allt i närradion och vägen mot stjärnorna hade börjat stakas ut. Vi var morgondagens kungar om man så vill. Det var i alla fall så vi såg, tyckte och kände det. Inom kort skulle vi avancera till P4, visserligen bara som en dagslända när de sände vår taffliga intervju med Ulf Dageby samtidigt som vi sålde våra själar för gratis öl på ortens enda ölhak - det som fått gratis reklam genom att nämnas i intervjun, men ändå. Fast där var vi inte ännu. Det var först senare. Nu var det Wadling.

Efter en lysande start med programmet om Di Leva där vi egentligen bara spelade musik och berättade om vår egen relation till musiken hade vi kommit till programmet om Freddie Wadling. Nu skulle det bli tungt på allvar. Tungt och skitigt. Vi skulle avancera från att prata om artisten till att intervjua. Men det blev inte så. Wadling själv fick vi aldrig tag i och en producent, manager eller liknande som vi nådde lyckades vi inte få att fastna på band. I alla fall inte sändbart. Som sagt, vi kunde inte ett skit om hur man gör radio och med dåtidens teknik lyckades vi inte koppla in telefonen i mixerbordet. Lika bra var väl det. Istället blev det som tidigare; musik och prat om vår relation till den samma. Så minns jag det i alla fall. Och egentligen var det inte så mycket min relation till musiken, för det var faktiskt där och då som vi för första gången möttes. På riktigt, även om det nu inte var bokstavligt. Den rösten och känslan. Den smög sig in under huden och fastnade.

Fortfarande kan Wadlings tolkning av Over the rainbow få mig att rysa av välbehag. Det finns ingen som kommer i närheten av den rösten. Det är ren njutning. Med åren har det plockat på med otaliga låtar, men de som fastnat extra mycket på senare år är Värmlandsvisan, Var blev ni av? och Så skimrande var aldrig havet (saknar dessvärre länk).

Men med de låtarna blir det ju inte så där tungt och skitigt som vi ville få det att verka där i början av 90-talet. Frågan är om han ens sjöng dem då. Så för att hedra en av de största, minnas och hylla honom vill jag lyfta We are the freaks. En av de absolut bästa. Och vi lämnar där. Den gröna lampan har slocknat och Rymddoktorn har tystnad sedan länge. Wadling är också borta nu, men kommer ändå ständigt vara här.

Läs även andra bloggares åsikter om Freddie Wadling, Wadling, Ulf Dageby, radio

Skriver hem, men slänger brevet sen.

Upplever en känsla precis utom räckhåll och upptäcker att jag saknar den något innerligt. Eller, jag vet faktiskt inte. Det är kanske mest ett minne som vill fram och andas. Lutar mig bakåt och uppfylls helt av det magiska i "Det goda livet". Ulf Lundell. Albumet har hittat mig igen efter så många år, eller så är det jag som har hittat tillbaka. Som till en gammal vän. Allt är inte bra, men mycket.

Jag är äldre nu, faktiskt äldre än Lundell själv var när skivan gavs ut. Han 38. Jag 44. Det måste ju betyda något. Att jag hittat fram? Men kanske är det ändå eoner mellan vem han var då och vem jag är. Nu. Troligen. Kanske var vi på något sätt närmre då. Trots allt. Spelar det någon roll?

Men det är kanske det minnet som vill fram. Då var jag runt 20 och älskade låtarna. Och det som skulle komma. Kanske inte samma låtar som är allra bäst nu, minns inte riktigt. Men de var magiska. Då i skiljelinjen mellan ungdom och framtid, i början av vuxenvärlden. En magisk känsla av frihet och chansen att ta för sig av livet. Ett djup jag trodde att jag hade, men egentligen inte hittat. Inte då.

Och inte nu.

Tänker flyktigt att om allting varit annorlunda, hade det då varit så här? Så som för människorna i Danielas hus, Det goda livet, Kid. Och i Älskad igen. Sannolikt inte. Men i så fall hade man kanske längtat efter detta. Det som finns nu. Just här. Men det är som sagt flyktiga tankar. Ibland vill man helt enkelt bara vara någon annan. Vet bara inte vem. Eller varför.

Jo, egentligen. Vet svaret på varför. I alla fall delvis. Inte att vara någon annan, men annorlunda. För jag känner mig lätt stagnerad. Har inte samma längtan framåt, utan mer en aning om att jag redan är ikapp. Men vad?

Fantiserar om att skriva en bok. Har ett ramverk, men hittar inte riktigt början. Eller så är det vägen till slutet som inte finns. Jag vet faktiskt inte. Kanske är det bara en lös idé. Men å andra sidan, vem skulle läsa den? Jag famlar.

Och trots allt är det nog samma låtar som fortfarande är bäst, men jag hör dem nog på ett annat sätt. Det är kanske så det är.

Med grus i ögonen.

Ögonen klipper och klipper och klipper. Den stora tröttheten har rullat in och tar smygande tag om mig. Har redan varit på väg att somna några gånger, men vågar inte riktigt. Kommer bergis att vakna för sent. 

Såg fler poliser idag på vägen till tåget. Det kändes mer som att de ville markera sin närvaro än att de gjorde så mycket annat. Men det är väl också en del av polisarbetet antar jag. Sannolikt beror allt på terroristhotet, eller vad man nu kallar det. Olustigt känns det i alla fall. Svårt att veta vad man ska tro om det hela.

Nu nästan helt mörkt ute. Ögonlocken tyngre och tyngre. Håkan Hellström får göra sitt bästa för att hålla mig vaken, men det går så där. Vissa låtar är sövande i sig. 

Det är torsdag gott folk och november segar vidare.  

A homage to The Ark - bättre sent än aldrig

Minns när jag i tonåren brukade fastna för någon låt och spela den om och om och om igen. Så där många gånger att det plötsligt blev för mycket och sa stop. Inte en gång till. Låten var totalt sönderlyssnad och det gick inte att ta sig igenom den en gång till.

Nu är det lite varning för en repris när jag plötsligt fastnat för The Ark's Calleth You Cometh I. Det är inte alls så att jag hört den för första gången - det har bara dröjt ett bra tag innan det klickat på allvar. Jag vet att jag är hopplöst efter, typ flera år. Men vem bryr sig. Låten är ju så otroligt bra. Så grymt bra att jag snart, dessvärre lyssnat sönder den. Totalt.

Jag har blivit rena tonårsparodin. Jag vet.

Lite jazz och tvättmaskinsljud i undanvåningen

Har precis kommit hem från minisemester med familjen och har dragit mig undan till de nedre delarna av huset. Undervåningen, eller undanvåningen kanske man ska kalla det. Sitter i något som en gång var tänkt att bli en arbetsplats, men hittills inte nått fram. Från rummet bredvid hörs tvättmaskinens tjatiga ljud som ett taskigt ackompanjemang till jazzen som smyger fram ur Spotify. Viktigast av allt, det är en stund ifred.

Det är konstigt att man kan bli så trött av semester. Det är väl det där med att man är så vansinnigt tätt inpå varandra hela tiden. Det blir liksom inga egenstunder. Inga långa i alla fall. Inte när man har småbarn. Det är ju grymt mysigt också och kul när ungarna blir exalterade hela tiden över små, ovanliga saker. Men nog fasen är det tröttande. För alla. Och nu när vi kom hem gick proppen ur varenda en.

På övervåningen ser de på film och något enstaka skratt sipprar ner. Det låter härligt. Får en bara sitta här en stund och vara lite egen och undan, så kommer en sig nog. Barnskratt är ju jäkligt helande och ger en extra dimension till både jazz och tvätt.

Vackert land

Nöjer mig idag med att konstatera vilket otroligt vackert land vi bor i. Åker genom skogar, över fält, utmed vattendrag och längs blommande vägrenar. Den som vill sätter nu på just den låten med Bo Kaspers eller Öppna landskap med Ulf Lundell, så förstår ni vad jag och de andra gubbarna menar.

(dag 80)

#fredag - Fundring över världen

En av alla dessa dagar när man helt enkelt och lite desillusionerat frågar sig vart världen är på väg.

#pappaliv - Men för helvete!

Stortjejen har gått runt och nynnat "nanananananana for the fuck´s sake... nanananananana for the fuck´s sake..." och jag har höjt lite snett på ögonbrynen och försökt att på så sätt ge ett milt, vuxet ogillande. Alltså försökt vara lite föräldralik, helt enkelt. Det har väl inte riktigt gått hem.
- Men det är ju den låten vi ska dansa till på gympaavslutningen, pappa.
Så har hon velat lyssna på den på Spotify, men har ingen aning om vad gruppen heter. Och jag har inte velat leka detektiv i det här fallet. Grymtat lite om svordomar medan hon istället nynnat vidare. "nanananananana for the fuck´s sake..."

Ett par dagar senare hördes åter frasen nynnas fram, den här gången följt av lilltjejens härmande "fack sejk, fack sejk" och då var en gräns passerad. Kanske ingen stor sak och kanske aningen präktigt av mig, men ändå. En tvååring. Vad tänker man? Jo: "För helvete, nu får det väl ändå räcka!". Och vad säger man? Jo:
- Hörrni, jag vill faktiskt inte att ni säger så där.

Sen har det faktiskt varit tyst med just den låten. Och nu kan jag trots allt inte låta bli att gå runt med lite dåligt samvete. Inte mycket, men ändå ett litet gnag. Vill egentligen bara säga till mig själv att "For the fuck´s sake, let it be." Men får ta det när jag kollat så de verkligen har somnat.

---------
Och nu när det gått en tid vet jag skamset att det som de försökte sjunga faktiskt var "What does the fox say" och så skäms jag lite till...

Sånt jäkla lyckorus

Det är så olika vad man kan bli riktigt, riktigt glad av. Så där lätt i kroppen. Nästan berusad. 4-åringen t.ex. blir överlycklig av att få snickra med morfar. 8-åringen av att leka med kompisar och efter det leka lite till, med lite fler kompisar. Frugan skiner om hon hittar ett nytt spännande stickprojekt och 2-åringen blir glad för småsaker mest hela tiden.

De senaste dagarna har jag själv blivit riktigt jäkla glad av denna. Så är det. Inte så mycket att orda om. Ös på bara.

Timbuktu - Stirra ner

Spotify - You are offline

Köpte ny telefon i somras och fick då sex månaders Spotify på köpet (bakas såklart in i totalpriset plus att man hinner bli beroende). Nåväl, då ingår ju även möjligheten att ladda mobilen med musik och lyssna offline. Och det är ju bra. Mindre bra när telefonen STÄNDIGT säger att 'You are offline' för det bertyder att man inte kan ladda ner ny musik. Det hände mig. När jag spelat sönder mina spellistor kunde jag inte ladda ner nya. Det blev grinig gubbe.

Vad gör man? Konsulterar såklart Spotifys webbsida och hittar svar i supporten. Rensa cache och installera om. Gjorde det. Resultat ännu grinigare gubbe. Nu var inte bara mobilen offline, dessutom var ALL musik jag hade tidigare borta. Även trött gubbe.

Började googla och TACK till den person som skrivit i det forum som jag till slut hittade. Man skulle göra som Spotify sa ovan, men före nyinstallation skulle man DESSUTOM in i filhanteringen och ta bort Spotifymappen. Simsalabim så var man online igen. Glad gubbe.
Tänk att allt ska man behöva göra själv. Eller på ett ungefär..

Ibland vill man hellre sitta kvar och skratta högt där döden ser

Helt plötsligt hittade jag tillbaka till en gammal bekant som jag tappade bort för en si sådär 15-20 år sedan. Jag tror visserligen inte att han märkte att vi gled ifrån varandra och jag tänkte allvarligt inte så mycket på det heller, men nu har det blivit återträff. Han hade gömt sig inne i ett skivfodral när jag fann honom och då blev det genast flytt till bilstereon. Där sjunger han igen om att bara vara vänner.

Men det är ju egentligen inte så konstigt att man gillar den där skivan, ...och stora havet. Den har ju blivit  framröstad som bästa svenska skivan genom tiderna i tidningen Nöjesguiden. Synd bara att Jakob Hellman inte följde upp med några fler plattor. Det hade (också) kunnat bli riktigt jäkla bra.

Det jag inte behöver

I bakgrunden sitter en av ungdomsårens idoler i TV:n och berättar. Och spelar. Eva Dahlgren är gäst hos Niklas Strömstedt och det är Eva jag syftar på. När hon sjunger Sommarbarn kan man ju inte annat än njuta. Troligen för att det tar en tillbaka till 15, sisådär.

.. väntar på en fråga
med ett svar vi alla kan lova..

.. väntar på så mycke'
som jag inte riktigt vet om jag behöver..

Tidigare i år funderade jag mycket på vad jag skulle önska mig när jag fyllde det där jobbiga (jag vet att jag tjatar). Systemkamera, dator, tubkikare eller andra materiella ting som jag inte riktigt vet om jag behöver. Nu när det kommit närmare i tiden så önskar jag mig ingenting. Utom att det ska passera relativt obemärkt. Det är skönt att försvinna tillbaka en stund igen. Till 15. Sisådär.

Lite smått förälskad..

För någon vecka sedan fick jag hem ett brev från Telia som sa att bindningstiden för min mobil gått ut och att om jag nu köpte en smartphone med bredband så skulle jag få gratis Spotify i 6 måna... ZZZOOOOOMMMM så satt jag vid datorn och kollade in mobiler. Ja, jag vet. Det är lite nördigt, men att köpa ny mobil är ju bland det absolut roligaste som finns. Att uppgradera sig till en smartphone är - har jag upptäckt - ännu roligare. Man blir som ett barn på julafton. Följer det dessutom med Spotify så känns tomten extra snäll.

Några dagar lyckades jag värka på det innan jag slog till på en Sony Ericsson X10 mini pro... och ja - jag är redan smått förälskad. (Hur nördigt är inte det. Nästan lite fjortis-varning på sånt, eller? Jag får väl skylla på ålderskrisen. Ännu en gång.)

Och just det. Jag är ju med Spotify igen. Två månader tog det ungefär innan jag övergav snålversionen. Visserligen är jag ännu inte betalande, men jag förstod ju redan efter att ha haft det en dag i mobilen att jag nog är ohjälpligt fast. För jag har hittat musiken igen. Halleluja! Det är väl ungefär som när unga lockas till droger - först är det gratis, tills de är fast. Och sedan... Fast den dagen den sorgen, som man säger.

Spotify tystade musiken

Det finns väl ingen som använder Spotify som missat att nu måste man betala för att få lyssna mer än tio timmar i månaden och mer än fem gånger på samma låt. Jag, liksom många andra, skrev om det när det infördes.

Då trodde jag egentligen att jag skulle lyssna slut på mina tio timmar på några dagar och att jag efter någon eller några månader skulle börja betala av ren abstinens. Alternativt att jag skulle testa någon annan gratistjänst. Grooveshark kanske. Men så har det inte blivit. Inte än i alla fall. Istället har jag nästan helt slutat att lyssna på musik. På Spotify har jag inte ens gjort av med mina tio månadstimmar. I övrigt har det blivit någon låt på Youtube ibland. Annars nästan ingen musik alls, utom i bilen förstås. Men å andra sidan kör jag inte så himla ofta.

Voffo bidde det så? Ingen aning faktiskt. Men inte riktigt som jag tänkt mig. Och faktiskt jäkligt trist.

That ain't workin'

Klippte äntligen gräset som skulle klippts för någon vecka sedan. Eller två. I lurarna Mix Megapol och programmet Förfest och kände att det var allt annat än förfest att dra runt bullermaskinen. I öronen tjattrade två dj:s mellan låtarna och jag började fundera över hur gamla de egentligen var. De lät, tja, lite äldre än typ 20 eller 30. Ingen som helst aning, men tanken snuddade faktiskt även vid 40. Och bara tanken 40 får det konstigt nog att kännas obehagligt i hela kroppen. Så fånigt!

Bra låtar i alla fall. Hög igenkänningsfaktor på alla. Just ja, den där låten. Och den. När de spelar Money for nothing med Dire Straits börjar jag faktiskt att le lite för mig själv. Men så kommer en Spot som påminner om att låtarna som spelas är från 80- och 90-talen. Det är ju grymt längesedan. Grymt. Och så igen den där ålderstanken. Den där fåniga ålderstanken.

Biter ihop och klipper vidare.

Äntligen! som Fylking sa

Har gått runt hela dagen med en lite go känsla i ena hörnet av magen. Ett litet ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNNNNNNTLIIIIIIIIIIIGEEEEEEEEENNNNN som bara väntat på att få hoppa ut och som nu släppts lös. Det handlar så klart om den där jäkla musiklistan som skulle få fart på mitt bloggande, men som istället nästan tog död på det. Eller lusten för det. Nu är den ÄNTLIGEN avslutad!

Men det har inte bara varit negativt! Jag har till exempel hittat tillbaka till Imperiet som faktiskt hade dammat till lite bak i hjärnkontoret. Bara en sån sak. Och det som är så skönt nu när listan är avklarad är att man - om man nu vill det - kan slänga in några låtar hur som helst.

Helt omotiverat liksom..

Jag önskar jag var speciell..

Dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

För ett år sedan var det några låtar jag lyssnade ganska mycket på, som var lite favoriter. Eller vad man nu ska kalla det. Men när jag tänker efter var det nog ett par till.. Jag radar upp de mest spelade och sparar den bästa till sist. Allt för att hålla spänningen uppe (om man nu inte snabbt börjar med att titta längst ner)..

Halleluja - Ebba Forsbergs tolkning
I väntan på vadå - Timbuktu
Om du lämnade mig nu - Winnerbäck & Miss Li



och så slutligen Creep - Timo Räisänens version

Taco och kolsyrad O'boy

Dag 29 – en låt från din barndom

En av mina bästa kompisar när jag var liten var också son till min pappas bästa kompis. De bodde på tredje våningen inne i centrum i en grymt mysig lägenhet. Högt i tak och många rum. De hade Sodastream där vi testade att kolsyra O'boy och en balkong från vilken vi hissade ner leksaksplan med metspö framför ögonen på passerande fredagsrumlare. Bland annat. Han gillade Puttin' on the Ritz med Taco. Jag väljer den låten för den är så himla mycket han, där och då.

Kärlek och skuld

Dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig

Funderat som sjutton, men vaddå skyldig? Till vad och varför? Fattar inte riktigt, så jag surfade runt för att se hur andra tänkt. Och de flesta verkar tänka som jag. Vaddå skyldig? Men så hamnade jag hos randig katt och gillar hennes lösning skarpt. Och snor den rätt av. OJ! Jag känner mig skyldig Black Eyed Peas att länka till en av deras låtar. Where is the love?

Lite som Thåström, men på ett helt annat sätt..

Dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument

Det kan vara magiskt. Men för att ta sig dit..

Min instrumentala karriär började i blockflöjtsgrupp där vi via Gubben Noak sakta avancerade till Fjäriln vingad.. och någonstans där tog det väl stopp. Och slut. Och det var nog inte så konstigt. För jag övade nästan aldrig. Det gjorde nog inte de andra heller och hade man i vuxen ålder varit med i en så falskspelande grupp så hade man nog slutat. Varför man nu skulle börjat?

Sedan blev det pianolektioner. Som jag delade med en annan kille. Skillnaden mellan oss var att han övade på läxorna under veckorna och jag gjorde det inte. De liksom förträngdes tills det var en ungefär halvtimma kvar till starten av nästa lektion. Eftersom det tog en kvart att ta sig till pianolektionen och tio minuter gick åt till ångest så blev det övat ca fem minuter. Men fem intensiva minuter. Inte heller piano blev min grej. Om nu någon trodde det.

Därefter gitarr. Grymt. Eller, kanske inte. Min gitarrlärare älskade att prata. Prata och prata. Och han älskade att säga saker som "Olika dagar olika hästar" och berätta bisarra historier. Han tyckte nog att det var rätt trist att traggla gitarrackord varenda dag. Och det gjorde ju inte så mycket för då märkte han inte att jag knappt övat. Börjar du se ett mönster? Men när vi väl spelade så fick jag välja låtar och då blev det mycket Cornelis, någon Taube och en del Bellman, dvs Märk hur vår skugga.. och jag kände mig som Thåström. Men min version lät nog mer som plink-plånk till pipig målbrottsröst än som.. tja.. Thåström uppbackad av.. tja.. musik. Gitarren står i sitt fodral i källaren. Väldigt oanvänd.

Någon särskild låt skulle jag inte vilja kunna spela, eller kanske skulle jag vilja kunna spela alla. Det vore ju häftigt att sätta sig vid en flygel och riva av Mozart, Beethoven eller någon annan mästare helt felfritt. Oväntat. Eller varför inte ta upp gitarren och chocka omvärlden. Varför inte kunna dra en låt av Gary Moore. Kanske The Loner. Här från konsert i Stockholm 1987. Jag var där. Och det var magiskt.