Stortjejen har gått runt och nynnat "nanananananana for the fuck´s sake... nanananananana for the fuck´s sake..." och jag har höjt lite snett på ögonbrynen och försökt att på så sätt ge ett milt, vuxet ogillande. Alltså försökt vara lite föräldralik, helt enkelt. Det har väl inte riktigt gått hem.
- Men det är ju den låten vi ska dansa till på gympaavslutningen, pappa.
Så har hon velat lyssna på den på Spotify, men har ingen aning om vad gruppen heter. Och jag har inte velat leka detektiv i det här fallet. Grymtat lite om svordomar medan hon istället nynnat vidare. "nanananananana for the fuck´s sake..."
Ett par dagar senare hördes åter frasen nynnas fram, den här gången följt av lilltjejens härmande "fack sejk, fack sejk" och då var en gräns passerad. Kanske ingen stor sak och kanske aningen präktigt av mig, men ändå. En tvååring. Vad tänker man? Jo: "För helvete, nu får det väl ändå räcka!". Och vad säger man? Jo:
- Hörrni, jag vill faktiskt inte att ni säger så där.
Sen har det faktiskt varit tyst med just den låten. Och nu kan jag trots allt inte låta bli att gå runt med lite dåligt samvete. Inte mycket, men ändå ett litet gnag. Vill egentligen bara säga till mig själv att "For the fuck´s sake, let it be." Men får ta det när jag kollat så de verkligen har somnat.
---------
Och nu när det gått en tid vet jag skamset att det som de försökte sjunga faktiskt var "What does the fox say" och så skäms jag lite till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.