I väntan på en glassbil

Jag hatade den där glassbilsmelodin ett tag. Tut-tut-i-le-tut tut-tut-i-le-tut tut-tut tut-tut tut-tut. Eller hata kanske är att ta i, för det var ju inte så att jag sprang ut med borrmaskin så fort jag hörde den. Men ett tag drog den alltid igång sin melodi när den körde förbi utanför vårat fönster samtidigt som vår äldsta dotter precis hade somnat. Då svor jag inombords. Hon var kanske ett eller två eller tre år på den tiden.

Sedan dess har vi flyttat och hon är inte lika lättstörd. Inte de andra heller och jag tänker inte så mycket på den där melodin när jag hör den. Men ungarna däremot, när de är vakna. Trots att vi aldrig brukar köpa kommenterar de jämt melodin när de hör den eka över samhället. Så idag bestämde vi oss för att köpa och kollade på hemsidan när den skulle komma till vår gata och gick ut och väntade. Och väntade. Och väntade. Vi hann spela fotboll och basket. Cykla och köra några skottkärror med ris. Väntade och väntade. Plötsligt gick tjuvlarmet på en grannes hus längre ner på gatan och några andra grannar kom rusande för att fånga den eventuella tjuven - som visade sig vara husinnehavaren själv som glömt att stänga av i tid. Sedan väntade vi lite till medan vi hörde glassbilens melodi bli mer och mer avlägsen.

Den hade glömt bort vår gata. Eller bara struntat i den. Jag tror aldrig någon köper här på vår gata, så jag förstår att chauffören. Det har liksom varit meningslöst. Vi har visserligen köpt förut, men bara en gång. För tre år sedan. Så det känns svårt att begära för mycket.

Barnen fick gå in och spisa drömmar istället. Först såna vi bakat och nu såna som John Blund serverar. Nästa gång kanske vi ringer bilen för att höra om den kommer. Om ett par år eller så.

(dag 95)

Återträffen light

För snart ett år sen skrev jag om när jag träffade en kompis för första gången på 19 år och det kändes ungefär som att det var någon månad sedan vi träffats förra gången, men under tiden hade båda hunnit skaffa familj mm mm. Nu har det hänt något liknande, men i ett mindre format eller vad man nu säger.

Det var nästan två år sedan jag träffade en av mina närmsta kompisar, det har bara blivit så dessvärre. Idag var det dags att träffas igen och det kändes precis som förut och som om det var högst en månad sedan vi sågs. Men det var alltså två år sedan och under den tiden har hunnit skaffa en fru och fått ett barn. Det är så konstigt egentligen att man kan känna så, dvs att man känner sig så nära någon trots att man missat så viktiga händelser i den personens liv. Men det är också väldigt, väldigt skönt att det kan fungera på det viset. Hoppfullt på något sätt. I alla fall för mig som är urdålig på att hålla kontakten med folk.

(dag 92)

Som Melker sa

Idag bar det av hemåt igen efter en veckas inrikes semester och resan var lång. Vi hade räknat med bortåt nio timmars restid, men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Ibland kan det ju gå fortare, men oftast tvärtom. Idag var en sån dag, dvs en tvärtom-dag. Vi hamnade efter den ena bilen efter den andra som körde "långt" under hastighetsbegränsningen, dvs var det 100 så körde de 90 och var det 80 körde de 65-70 osv. Det är klart att man ska ju inte stressa genom livet, men har man nio timmars bilresa framför sig i normal takt så känns det lite onödigt lyxigt att ligga och masa fram efter vägarna.

Efter ca 2,5 timmar blev mellankillen åksjuk och spydde. Det ledde till klädbyte och avtorkning högt och lågt. Och lång paus så klart. Sedan dags att åka ut på vägen igen lagom för att se en timmertransport puttra förbi med uppsamlad karavan bakom. Kommande 5 mil snittade därför på ca 70 istället för 100.

Lite senare hände en liten kissolycka - visserligen utanför bilen - men ändå klädbyte som följd. Ideligen nya långsamkörande bilar som inte gick att ta sig förbi. En del av underhållningen - stortjejens surfplatta - laddade ur och gick inte att ladda upp igen. Sedan återkommande bråk mellan de två minsta blandat med skratt, sång, lekar och prat.

Det hela gick egentligen grymt bra och ungarna var hur duktiga som helst, men hemma i huset var vi först 12,5 timmar efter avresa. 12,5. Föräldrarna dödströtta och barnen - som sovit långa pass - hur pigga som helst. Nu sover de i alla fall. Imorgon får nog bilen stå.

(dag 87)

Föräldrapaniken och datorångesten

Skulle anmäla barnen till höstens simskola nu ikväll och startskottet gick klockan 20.00. Prick då skulle platserna släppas på simskolans sida och vi satt klistrade vid varsin dator för att anmäla varsitt barn. Taggade och målmedvetna uppdaterade vi webbsidan om och om igen för att kunna hugga först när det väl var dags. Vi kände vittring och ville så klart knipa platser i rätt grupper på rätt dag. Men ett par minuter före det magiska klockslaget började sidan gå som sirap och vi misstänkte konkurrens. Stor sådan. För varje uppdatering tog allt längre tid och plötsligt slängdes vi helt enkelt ut. Vi var inte längre inloggade utan stod utanför och stampade. Var och en på sitt håll. Ryckte i dörrarna, ångestladdade och nära panikslagna. För vi kom inte in igen. Sirap, eller segare än sirap. Inget hände utan det bara stod och tuggade.

Till slut kom vi in bara för att slängas ut på nytt. Svett längs ryggraden och tysta skrik för att inte väcka barnen. En inte full logisk inre panik över ens tillkortakommanden som förälder och ett stilla hat över servrar, datorer och teknik överhuvudtaget.

Men slutet gott och allting gott. För plötsligt hittade vi varsin lucka mellan några ouppmärksamma bytes och slank in, förbi en och annan etta och nolla och hamnade rätt. Så allt blev frid och fröjd. Rätt barn på rätt plats. Nu efteråt låter det nästan lite själviskt, men de egna barnen och rovdjursinstinkten osv, osv. Ja, du vet..

Sen stekte frugan pannkakor och jag hängde tvätt. Stortjejen får pannkakorna till utflyktsmat imorgon, men de extra som gräddades av bara farten åt vi själva upp. Det var också gott.

(dag 37)

När något blir något annat

Ibland planerar man någonting och i ens huvud ser det ut på ett visst sätt, men i verkligheten blir det helt annorlunda. Kanske inte sämre, men annorlunda.

Idag gjorde vi vårutflykt, konstrunda på Kinnekulle. Det tog ett tag att ta sig dit, men väl där skulle vi fika gott, göra några stopp hos diverse hantverkare och konstnärer. Äta god lunch och sakta dra oss hemåt. Så var det ju planerat. Sedan åkte vi iväg.

De två minsta var inte riktigt lika tålmodiga och lugna som sina föräldrar. Inget konstigt med det, utan det konstiga är att man lyckas förtränga den detaljen när man planerar. Det tänks helt enkelt bort. Så det där lugnet infann sig inte riktigt. Gott fika blev det iofs, men så många stopp blev det inte. En del jagande efter barn blev det däremot. Klättrande, hoppande barn. Och en hel del bråk i baksätet. Och en cache, vilket inte var planerat innan.

Den goda lunchen på restaurang var antingen alldeles, alldeles, ALLDELES för dyr för oss, eller så var det fullt, eller så tog de inte kort och vi hade inte kontanter. Slutade med att vi köpte picknick på Coop, satt i bilen med utsikt över Vänern och mumsade. Mackor med skinkost, kalla plättar med sylt, Risifrutti och festis. Rätt mysigt det med, men som sagt inte riktigt som det sett ut i huvudet från början. Den där filmtiteln "Det blir aldrig som man tänkt sig" dyker ofta upp i huvudet. Dvs den där komedin av Måns Herngren och Hannes Holm.

På vägen hem stensov tre övertrötta barn nästan hela vägen. Gissa om några hade svårt att somna ikväll. 

(dag 29)

I want a ticket to anywhere

Vissa dagar, alltså. Vissa dagar tycks aldrig ta slut och ändå inte räcka till, fyllas till bristningsgränsen och hånskratta. Det känns som att allt motarbetar en, radar upp sig, buffar och klänger. Smetar sig längs ryggraden och tjatar i örat "Jobba, jobba, jobba, glöm inte det och det och det och det och det och det och det och..."

PANG! Man smäller igen toadörren och andas tungt och känner hjärtat galoppera i bröstkorgen. Andas, andas, andas. Smetar själv fast ett leende på läpparna. Öppnar, går ut, jobbar, jobbar, jobbar. Försöker att inte glömma det och det och det och det och det och...

Hämtar barn på dagis. Alla fröknar berättar ingående hur dagen varit för först det ena och sedan det andra barnet. Så viktigt, men tanken klamrar sig ovilligt fast i det där sista man gjorde - eller inte gjorde - på jobbet. Det man glömde och det och det och det och det och...

Hem. Stirra hålögd in i kylen innan man minuter senare kommer på sig själv att det är ju middagsmat man ska laga. Att det är det man letar efter. Söker någon idé eller en strimla inspiration där bland mjölk, fil, smör och gamla rester. Stänger kylen. Rotar igenom frysen. Improviserar. Ännu en gång. Försöker desperat stänga av ljudmattan av lek, bråk, skratt och gnäll. Lek. Spring. Bråk. Skratt. Skrik. Gnäll. LEK. SPRING. SKRATT.

PAPPA, PAAAPPAAAA, PAAAAAAAAAAAAAAAPPAAAAAAAAAAAAAAAA! HON GJORDE SÅ! MEN HAN GJORDE SÅ! NÄHÄ! JOHOOOOO! HAHAHA TITTA PÅ MIG! PLÅSTEJ. MÅSTE PLÅSTEJ HA.

Ljuden och tankarna snurrar i huvudet. Bränner vid. Maten. Fasen också. Skrapar bort det svarta. Dukar. Andas. "VARSÅGODA!" Andas. Tar in det sista. "VARSÅÅÅÅGOOOODAAA!" Spring. duns. hopp. "Tvätta händerna också." Andas. Någonstans här kommer frugan hem. Om det är jag som slutat tidigt.

Börjar äta. Pratar om skola, dagis, jobb mm och ser munnar som rör sig. Glada, allvarliga, berättande munnar men man saknar fokus. Hör men ändå inte. Kan inte processa. Det faller inte på plats. Parkerar barn vid Bolibompa. Städar köket. Suger i sig kaffe. Läggning.

Så in i märgen trött. Vissa dagar, alltså.

Vissa dagar.

Skvalar det så skvalar det

Kiss i sängen och ha det bra
ligga kvar och fundera
varm om stjärten som en sommardag
jag tror jag kissar lite mera

Jovisst, det där med att kissa på sig är ju inget ovanligt i småbarnsåren och som förälder är det självklart ens uppgift att torka, byta och se glad ut. Så jäkla glad. Kanske lite sammanbiten, men ändå. Det hör ju liksom småbarnsåren till. Men ibland blir det bara för mycket av det roliga. Som när allt blir ett enda stort kisskalas.

Pyjamas och sängkläder som måste bytas på natten är ju inte mycket att orda om, men när det följs upp av nedkissad dubbelsäng, nedkissad soffa och nedkissad vardagsrumsmatta inom loppet av någon timma blir man en aning matt. Lite trött så där. Och inte vill man ligga kvar och fundera.

att skriva eller inte skriva, eller hur gick det att bo i tält?

Hade ju tänkt att rivstarta med skrivandet nu, men semesterplaner kom i vägen och att blogga på telefonen från ett tält med tre vilda ungar gick bara inte. Framförallt inte när det dessutom inte fanns någon egentlig mottagning för internet. Och när jag inte kunde motivera att köpa ett tangentbord med bluetooth att koppla till mobilen. Ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Tältning är förresten helt ok. I alla fall nu när man insett att campinglivet inte måste bestå av att klämma in så många som möjligt i ett så litet tält som bara går att hitta. Kupoltält i all ära, men fem personer är ändå fem personer. Vi satsade istället på att uppgradera oss, vilket kanske kan ses som ett tecken på att man börjar bli vuxen. Det blev ett McKinley Samos 6 tält Multi. Det heter faktiskt så. Två sovavdelningar med en absid mellan sig, en absid med ståhöjd. Absid. Bara det låter ju helt fantastiskt. Att det dessutom var ståhöjd för vuxna var ett sånt plus, så du anar inte. Därtill skaffade undertecknad ett McKinley L70 comfort liggunderlag, dvs ett sju cm tjockt, självuppblåsande liggunderlag som faktiskt fick en att vakna utan vare sig totalt spänd nacke eller värkande rygg. (Det är väl ungefär här som Intersport borde buga och bocka för gratisreklamen.) Slutligen blev det dessutom ett nytt sovtäcke istället för klaustrofobisk sovsäck. Slutsatsen, eller vad man nu ska kalla det, var att detta gick att leva med. Helt klart. För att väga upp det hela lagades i alla fall maten på trangiakök. Eller för att vara helt korrekt användes kastrull och stekpanna från trangian för att laga mat i campingens kök. Om man nu ska vara petig med detaljer.

Sammanlagt blev det i alla fall fyra nätter. Eller totalt 20 campingnätter för familjen, beroende på hur man räknar. Som man lärt sig av politiken kan man ju alltid räkna på olika sätt, beroende på hur man vill få det att låta. Nätterna var i alla fall uppdelade rättvist på två campingar, för vi höll oss på campingplatser. Att tälta i skog och mark har definitivt sin tjusning, men barnen får nog bli större först. Vanare vid att campa. Eller så är det också en sån där ursäkt. Man är väl för bekväm helt enkelt.

Något skrivet blev det i alla fall inte.

när tiden står still

Tänk att möten med människor blir så otroligt olika. Naturliga eller obekväma. Färglösa eller minnesvärda. Det finns personer man träffar nästan dagligen och ändå inte hittar fram till. Det finns personer du glömmer fem minuter efter det att ni setts. Sedan finns det den totala motsatsen.

Idag kom en vän på besök och det var som att vi setts alldeles nyligen. Kanske för några veckor sedan, eller högst en månad. Det kändes så naturligt. Och ändå inte. Tänk dig att du har en vän när ni båda står på randen av vuxenlivet och pratar om framtiden som är som det där oskrivna bladet, det som ska fyllas. Vad som helst kan hända. Vad som helst ska hända. Sedan går det alltså ungefär en månad och du träffar hen igen, men plötsligt har hen sambo och tre barn och själv har du hunnit gifta dig och skaffa tre barn du med. Hur fasen gick det till? Så börjar ni räkna och minns att senast ni sågs var ni på bio och såg Don Juan DeMarco, en film med Johnny Depp och Marlon Brando. Den kom 1994. Den där månaden var visst 19 år. Mycket hinner hända på 19 år. Ändå så känns det så kort. Just då.

Så där satt vi och käkade lunch. Min familj med hans familj. Pratade nutid och dåtid. Och framtid. Det var så naturligt och ändå så väldigt, väldigt olika. Vi får väl se om vi ses igen om en månad eller så.

Ändå lite löpträning

Bloggade igår om det där med att förena löpning med småbarnsliv, jobb osv . Hur får man ihop det eviga livspusslet som man säger nu för tiden. Idag blev det svar på tal eftersom jag blev sen från jobbet. Fick springa. Nu sitter jag svettig på tåget och flåsar. Ingen lyckad lösning på problemet, men i alla fall ett ofrivilligt försök.

Jag får nog testa med förslaget jag fick igår istället: att käka ordentlig mellis vid tre och springa före middagen.

Vi får väl se hur det går.

Insanity är ett alternativ

Idag, eller den här eftermiddagen som övergår i kväll, håller jag på att bli tokig. Barnens lek har blivit intensivare och intensivare och intensivare. Ljudnivån ökat, vardagsrummet alltmer igengrott och den där stunden när någon slår sig och stora gråtkalaset börjar har närmat sig med stormsteg. Öronen blöder. Känns det som.

Innan Bolibompa körde vi "bad cop, bad cop", dvs vi utelämnade den goda och sa bara att det blir ingen TV förrän vardagsrummet var städat och om det inte blir TV så blir det inget mys. Idag nybakade muffins. Det tog skruv. Kl 18.00 var vardagsrummet skinande och nu sitter de två största klistrade. Den minsta däremot kryper runt och tröttgnäller. Liksom man själv gör. Inte kryper runt, men örontröttgnäller.

Nej, nu nattning av den gnälliga. Den lilla alltså.

Sleeping beauty

Vi var mer principfasta med första barnet. Det är väl kontentan av kvällens diskussion efter det att försöket att få lillasyster att somna i egen säng utan amning så att säga kraschlandat. Med amning och somna i famnen som följd.

Med första barnet körde vi femminutersmetoden, led varje minut av skrikandet, men efter ett par kvällar somnade hon. Av sig själv. Med tvåan funkade inte femminutersmetoden. Vi orkade inte riktigt, men han behövde inte somna ammandes i alla fall. Det blev oftast sittande i knät i TV-soffan, men vänd bort från just TV:n.
Nu med trean är vi inte så motiverade. Femminutersmetoden har aldrig varit aktuell. Istället tänkte vi prova tass-metoden. Eller tänker. Man ska kanske inte ge upp efter en kväll, men motivationen finns inte riktigt där. Inget "Vi ska minsann fixa detta!". Lite mer en trött resignation redan innan vi börjat. Kanske mest från min sida. Eller inte kanske. Så är det. Man orkar inte riktigt.

Nu sover i alla fall alla tre gott i varsin säng. Bara det är egentligen ett framsteg eftersom lillasyster nu ligger i egen säng istället för mellan oss. I alla fall så här i början av kvällen/natten. I just detta nu. Och det är väl kanske just så man ska se det. Babysteg åt rätt håll. En kväll i taget. Osv.

Vi stannar där. Ikväll.

Det den svage kallar höst

Det är något skumt med hösten. I alla fall denna höst. Inte bara det att det börjar skymma allt tidigare, det börjar även att gro lite här och där. Vårblommor har tittat fram och på vissa ställen kan man träffa på någon ihärdig sommarblomma. Här hemma gror det också. Igen.

Det där med att ha tre barn är faktiskt en ganska stor skillnad mot att ha två. Framförallt när de två stora barnen blivit väldigt mycket mer aktiva än när de bara var just två. Tiden och orken räcker i vilket fall inte riktigt till och det finns en trötthet. Främst hos frugan som väcks ideligen, nätterna igenom. Av barn i olika storlekar. Själv är jag inte lika lättväckt, även om jag också har nätter när det känns som att man far upp och ner ur sängen som en pingpongboll.

Det sätter som sagt sina spår. Ibland har man lust att ta in snöskyffeln för att röja undan det värsta på golven. Problemet är bara att kaoset i garaget gör att det är ett helt företag att leta fram den där skyffeln, så det får vara. I samma röra står gräsklipparen. Jag vet att den står där, för jag har själv ställt in den. Frågan är bara var. Men egentligen är frågan ointressant, för numer krävs snarare lie än gräsklippare för att ta sig ann den där djungeln därute.

Sedan var det det där med tilläggsisolering av vinden. Som borde gjorts. För att slippa ännu en vinter med rekordhöga elräkningar. Men å andra sidan, vad är oddsen för ännu en svinkall vinter?

Ooooooo.. Mare, Mare..

Vilken skön söndagsmorgon. De stora barnen bygger lego utan att bråka om bitarna (!) och lillasyster sitter glatt i babysittern och tittar på. Frid. I alla fall i just detta ögonblick. Frugan försöker sova ikapp och ligger i sonens säng. Gav väl upp någon gång i natt kan jag tänka. Ville slippa krav på amningssnuttande och slippa sparkande fötter.

Rejält åskoväder var det i alla fall när vi vaknade, men det var mysigt det med. Regnet skvalade och vi kokade gröt. Nu har Oskar dragit vidare i tillvaron och vi bara är. Glada för att han hälsade på, lättade över att han stack. Så småningom ska vi väl försöka kicka igång även den här söndagen på allvar. Kanske drar vi igång med en favorit i repris. Men inte än. Inte riktigt än.

Städning.. exakt hur sjukt trist kan de va?

Frugan och lillasyster har varit iväg en vecka på kurs. Dvs frugan var på kurs och dit maten går följer även lillasyster med. Ikväll kommer de i alla fall hem efter intensiv längtan från framförallt stortjejen som håller på att förgås av saknad efter den minsta.

Men så är det ju en del att plocka. Och så är det en del disk. Och så bör det dammsugas. Nej, det är inte katastrofläge utan mer vanligt jäkla vardagsstök med kryddning från sjukt, nästan friskt barn. Jag tänkte hinna med det mesta när han nu sover middag, men blev det så? Nej. För det är ju så fruktansvärt tråkigt.

Ja, jag VAB:ar om jag inte sagt det tidigare. Ja, jag ska ta mig i kragen och städa.

Fem i familjen

Det funkar förvånansvärt bra det där med att ha en liten extra i familjen. Sonen är inte svartsjuk, vilket var den stora oron inför bebisankomsten eftersom han är väldigt mammig just nu. Istället vill han gärna sitta med lillasyster i knät, i alla fall kortare stunder, som den stora tvååringsstorebror han är. Emellanåt kommer han gärna med nappen och försöker trycka in i munnen på henne, alternativt rycker ut den ibland när hon faktiskt vill suga på den. Klappar och klättrar på henne gör han också.

Storasyster (tidigare bara kallad dottern) kan sitta i evigheter med lillasyster liggandes i knät. Hon älskar det. Och hon gäller i det här fallet lika mycket den stora som den lilla. Den stora förlorar sig i alla fall samtidigt i Bamsetidningar som hon kan läsa i evigheter. Läser och läser och läser, försvunnen från omvärlden. Endast paus ibland för att klappa och pussa på den lilla i knät.

Själv känner jag mig lite diffus. Väldigt lycklig över trion, stolt, samtidigt som det inte riktigt sjunkit in. Det är som att jag ibland tittar på det hela lite från sidan och iakttar hur vi alla försiktigt jämkar oss in i våra nya roller. Men det är även allergisäsongen som spökar och gör mig lite off. Frugan verkar tycka att jag somliga dagar är ovanligt disträ.

Hon har det förresten tufft på nätterna när de båda minsta vaknar och är ledsna samtidigt. Den ena tröstas med amning och där kan jag dessvärre inte göra mycket nytta. Den andra tröstas med att ligga tätt, tätt intill mamma. När en annan försöker fylla den platsen så blir det mest paniska skrik, slag och sparkar. Hysteri. Frugan förklarar dock för sonen att han faktiskt får vänta på sin tur som blir när lillsyrran ätit, och det funkar relativt bra.

Ja, ja, vi jobbar på det och framsteg gör vi. Åtminstone får man intala sig det. Mysigt är det i alla fall med tre.

Det vackraste är ännu ett mirakel

Så blev det ännu ett mirakel. Ett litet under har äntligen kommit ut och vi har fått träffa den där lilla personen som legat där inne. Som varit så fullkomligt närvarande, men ändå så ofattbart långt borta. Så efterlängtad. Så efterfrågad av storasyster och så retsam som hängt sig kvar där inne. Alldeles för länge.

Fem små skrynkliga, greppande fingrar på varje hand och fem små tår på vardera långsmal fot. Ganska mycket mörkt hår och ljuvlig bebisdoft. Lika fantastisk som både storasyster och storebror. Så stor i sin litenhet.

En liten person som förvandlat mig från stolt tvåbarnsfar till en ännu stoltare pappa åt en mindre skock. Till en liten barnaskara. Som gjort mig darrig i benen. Och alldeles varm.

Ännu ett mirakel. Ännu en som är vackrast.

En liten flicka. En lillasyster. Min andra dotter. Mitt tredje barn.

Fredagkväll. Mmmm, jättemysigt på ett ungefär..

Äntligen fredag! Så mycket mer behöver ju egentligen inte sägas. Men om man nu ändå ska säga något så lunkar sonen runt febersjuk, dottern sitter klistrad framför Amigo och frugan bär med lite plågad min runt på bebisen som inte visar några tecken på att vilja komma ut ur magen. Själv lite snörvlig. Liksom frugan. Alla tar ibland en näve popcorn och trycker i sig. Fredagsmysigt. På ett ungefär. Imorgon lördag och då mår vi förhoppningsvis prima.

Som ett kliande skavsår

Ibland är man bara irriterad helt utan anledning. Då blir det lätt fel. Sen blir det liksom inte rätt igen något mer den kvällen för båda är för trötta. Ändå har man försökt att inte vara just så, utan vara i närheten av glad. Och man trodde nästan att man lyckats eller trodde att man nästan lyckats, om det nu är någon skillnad. När den andre ändå frågar Är du på dåligt humör? Säger man då Ja. Så kan det räcka. För att vara kört.

Tur att sånt aldrig händer här hos oss.

Jämställdhet till vardags - busungarna

Har precis suttit och svurit över Försäkringskassan. Det är det mest jag som gör eftersom det nästan uteslutande är jag som begär våra pengar därifrån. Men sedan då? Det övriga med barnen?

Föräldraledigheten - Min fru har varit hemma på heltid med båda barnen tills de slutat amma vid dryga halvåret. Därefter har vi delat på föräldraledigheten ganska lika - båda har varit hemma på deltid. Och det trivs vi med. Frugan vill inte jobba 100 % och jag har en starkt känsla av att jag skulle isolera mig för mycket om jag var hemma på heltid. När de börjat på dagis har vi låtit dem gå korta veckor och dagar och delat på tiden då med.

Dagis och kompisar - Frugan har bättre koll på vad som händer på dagis, vilka dagar man gör vad, vilka barn som heter vad och vilka som är syskon. Hon har också bättre koll på vad de andra föräldrarna heter och jobbar med. Själv är jag lite för disträ. Ibland har jag fått höra från frugan det klassiska att du skulle glömma huvudet om det inte satt fast. Hon är också bättre på att ta initiativ till kompismöten på fritiden.

Nattning - Vi hjälps åt eller turas om att natta. Det känns självklart. Vi försöker ta varannan kväll, men ibland orkar man bara inte och då tar den andra en kväll till. Vid själva somnandet ska dock mamma ligga bredvid sonen. Hon har inte mycket val längre. Om jag försöker agera ersättare blir det gärna en rak höger och ett argt pekfinger riktat mot dörren. Ett tydligt exempel på Oidipuskomplex i unga år?!

Nattvak - Jag sover tungt på natten. Tungt. Det betyder att jag inte vaknar så lätt när barnen gråter, ropar, drömmer. Det gör frugan. Ibland väcker hon mig, ibland inte. När hon åker på distanskurs och är borta en vecka så sover jag lättare, eller så är det bara så att barnen skriker längre. Vi har inte haft kolikbarn, men de bebis-vandrar-nätter som ändå varit har vi delat på ganska mycket. Men frugan har ändå vakat mer, mycket pga att de lättare somnat om i hennes famn. Då blir det lätt en ond cirkel.

VAB - Vid sjukdom stannar vi nog hemma ungefär lika mycket. Ungefär varannan gång, beroende på vem det funkar bäst för just den dagen.

Kläder - Vi köper kläder båda två, men frugan gör det nog i större utsträckning. I alla fall är hon bättre på att hålla koll på när det behövs nya. Men inte jämt. Jag skyller även detta på tankspriddheten..

Det är svårt det där med jämställdhet. Att vara ärlig mot sig själv. Och det varierar ju så mycket från dag till dag. Hur man är och vad man gör. Läsa gärna mer i tidigare inlägg om jämställdhet och pengar och städning.