Som Melker sa

Idag bar det av hemåt igen efter en veckas inrikes semester och resan var lång. Vi hade räknat med bortåt nio timmars restid, men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Ibland kan det ju gå fortare, men oftast tvärtom. Idag var en sån dag, dvs en tvärtom-dag. Vi hamnade efter den ena bilen efter den andra som körde "långt" under hastighetsbegränsningen, dvs var det 100 så körde de 90 och var det 80 körde de 65-70 osv. Det är klart att man ska ju inte stressa genom livet, men har man nio timmars bilresa framför sig i normal takt så känns det lite onödigt lyxigt att ligga och masa fram efter vägarna.

Efter ca 2,5 timmar blev mellankillen åksjuk och spydde. Det ledde till klädbyte och avtorkning högt och lågt. Och lång paus så klart. Sedan dags att åka ut på vägen igen lagom för att se en timmertransport puttra förbi med uppsamlad karavan bakom. Kommande 5 mil snittade därför på ca 70 istället för 100.

Lite senare hände en liten kissolycka - visserligen utanför bilen - men ändå klädbyte som följd. Ideligen nya långsamkörande bilar som inte gick att ta sig förbi. En del av underhållningen - stortjejens surfplatta - laddade ur och gick inte att ladda upp igen. Sedan återkommande bråk mellan de två minsta blandat med skratt, sång, lekar och prat.

Det hela gick egentligen grymt bra och ungarna var hur duktiga som helst, men hemma i huset var vi först 12,5 timmar efter avresa. 12,5. Föräldrarna dödströtta och barnen - som sovit långa pass - hur pigga som helst. Nu sover de i alla fall. Imorgon får nog bilen stå.

(dag 87)