Flykten från campingen...

... eller ibland känner man sig bara jäkligt gammal, trött och tråkig.

Planen var att mysa på camping två nätter, bara slappa och känna hur ledigheten omslöt en på det allra behagligaste sätt medan man småfirade midsommar bland en massa andra barnfamiljer. Både frugan och jag var så in i bomben trötta att vi tänkte att på en camping kan barnen gå runt och upptäcka själva, leka och ha det gott utan allt för mycket inblandning från oss. Så vi packade in alla i bilen, drog mot den utsedda campingen och kom fram så småningom. Det var tält som gällde och därför fanns det platser kvar. Annars hade det nog varit kört. Så här i retrospektiv hade det kanske varit lika bra.

Tältplatserna var ganska små, men det var å andra sidan alla platser. Trångbott kan man kalla det. Man hamnade nästan skavfötters med grannen. Och barnen var uppstissade och vi var alla hungriga, alltså inte bästa förutsättningarna för att sätta upp tält. Lite slitande i tältduken blev det ändå innan vi övergick till att äta och ännu viktigare dricka kaffe. Sen kom tältet ändå upp och vi gled sakta in i den där mysiga, slöa lunken. På ett ungefär. Intalade vi oss.

Framåt kvällen dags för läggning av barn, bland annat en treåring som ju längre dagen led ville göra allt mer tvärtom. Visa sin egen vilja. Bestämma. Det var frugans tur att hantera läggning, så jag och stortjejen drog iväg och tog en cache, tittade ut över havet och pratade om livets väsentligheter. Tillbaka igen hade lilltjejen inte somnat. Snarare tvärtom. Det var som att ha ett energiknippe i tältet. Varenda cell var speedad till det yttersta. Mellankillen hade däremot slocknat och ganska snart somnade även stortjejen, men lilltjejen... Hon sprang runt, ropade, skrattade, busade, drog i dragkedjor, sparkade på tältduken osv osv osv. Vid halv elva-elva slocknade den lilla damen äntligen ganska nöjt efter ett storgräl med först sin mamma och sen sin pappa och efter att ha gjort allt för att väcka syskonen och även driva oss föräldrar till vansinne.

Midsommar till trots - vi var alltså själva ganska slut och ville stupa i säng. Vi hade i och för sig sett fram emot att sitta uppe och läsa, prata, ta en öl, men nu var vi som sagt slut. Att sova var ett väldigt bra alternativ. Då satte trafiken igång på allvar utanför tältet. "Alla" andra ungar på campingen for runt som galningar på sparkcyklar kors och tvärs medan föräldrarna blev allt mer salongsberusade och högljudda. Gubben med husvagnen bredvid vårt tält gick runt och ropade efter sin hund. Varv på varv runt vagnen, ropandes, ropandes, ropandes med fylleröst tills man själv ville skrika HÅLL KÄFTEN GUBBJÄVEL! vilket man inte gjorde. Istället låg man och teg och frös så man skakade för det var den kallaste midsommarkvällen i mannaminne.

(Otroligt vad detta låter positivt och roligt.)

Äntligen somnade man ändå för att en stund senare vakna av tjejgänget som skrattade ikapp 10 meter bort. Pratandes, skrattandes, pratandes, skrattandes och man frös lite till, lyssnade, frös, lyssnade, frös, skakade. Domnade slutligen bort för att vakna av lilltjejen som i sin tur vaknat och börjat gråta och nu grät otröstligt. Grät och grät och grät och grät. Högre och högre och högre. Trösta, krama, klappa och till slut...

När hon slutligen somnat kunde man själv inte somna för nu var det om möjligt ÄNNU kallare. Ungarna låg i varma sovsäckar, men jag och frugan hade idiotiskt nog tunna sovtäcken och det var fasen inte rätt val. Vet inte om det var kölden som gjorde att man domnade bort eller överlevnadsinstinkten som fick en att ändå somna till slut, men nästa gång man vaknade var det morgon. Totalt stel och ledbruten bröt man sig upp i sittande ställning. En stund senare gick det att ta sig ut ur tältet och in i verkligheten igen. Om möjligt ännu tröttare än kvällen innan.

Ganska snabbt kom vi överens om att inte en enda natt till. Enough is enough. Så att frukosten åts och sen började vi packa ihop. Först sakta och sedan allt snabbare, för det kom oväder. Det var som om någon penslat svart färg över himlen så mörk var den och det mörka kom närmre och närmre. Vi packade så att svetten lackade medan åska började mullra och blixtar sköt kors och tvärt över himlen. Tältet revs och rullades ihop, allt stuvades in i bilen och åskan dundrade i nejden. Precis när sista sakerna lastats in och vi hoppat efter föll de första tunga regndropparna och en halv minut senare slog regnet mot bilrutan. Vi hann. Och vi hade valt rätt.

Hemma igen kändes det riktigt bra. Vi packade in och gled därefter själva in i en lugn, slapp semesterlunk. Borta kan det vara som det är. Ibland är hemma ändå bäst.

(dag 77)

Fascination i en ersättningsbuss

Skulle ta tåget hem idag, men det var tydligen spårarbete så tåget var ersatt med buss. Sånt händer så klart, så det är inte mycket att göra åt. Bara det att bussen kan inte åka samma raka väg som tåget och därför tar den mycket längre tid. Nästan en timma längre till slutstationen eftersom den skulle stanna vid alla stopp som tåget gör. Trixa runt på små vägar och gator fram till små stationer. Så blir det ju. Själv skulle jag bara åka två stationer, så jag var bara begränsat drabbad kan man säga.

Men jag hann ändå bli fascinerad. Över hur folk tänker. När bussen stannade första gången stod en lång rad personer tålmodigt och väntade. En i taget klev de på och varje person var tvungen att stå en stund och dividera med chauffören om att bussen skulle ta så mycket längre tid - de hade ju så bråttom. Och det kan man ju förstå, inget konstigt i det. Om det nu inte var så att varje person skulle dividera, som om det var chaufförens fel att bussen tog längre tid. Det tar en stund när en lång rad ska dividera en i taget om att de har så väldigt bråttom. Och bussen stod där den stod medan minuterna tickade.

Messade hem till frugan om att jag satt på en ersättningsbuss och att resan drog ut på tiden. Minst sagt. Fick till svar: "Trist! Har migrän och gnälliga, skrikande barn så du är efterlängtad.".

(dag 33)

Piraterna och sandiga pappan

#blogg100 dag 13

Bohuslän är ändå grymt vackert. I alla väder. Och säga vad man vill om vädret - det finns ju inget dåligt väder, bara genomblöta kläder - och kusten är alltid kusten.

Idag blev det utflykt till Tjörn. Inplanerat sen länge eftersom frugan skulle besöka en handarbetsaffär och vi andra skulle utflykta oss, om man nu kan säga så. Vi skulle i alla fall hitta på något annat så att hon kunde få gå runt i fred i butiken utan att känna sig stressad. När vi planerade såg jag framför mig barnen på soldränkta klippor, kanske lite glass och skränet från en och annan mås. Det där med regn dök aldrig upp för mitt inre. Konstigt nog. Men ett löfte är ett löfte.

Utanför affären fanns en lekplats bestående av en piratbåt i ett hav av sand och ungarna packades in i regntäta kläder. Sen blev det lek. Hopp och klättring. Krypande och ålande. Själv stod jag bredvid och lyfte ungar kors och tvärs medan vinterjackan - som fått komma fram igen pga snålblåst och kyla - blev allt blötare av regnet och allt sandigare av de sandiga barnen. Ibland sökte sig blickarna ut över havet och grådiset och ibland sökte hela jag mig in i busskuren som låg intill. Stod där i skydd och glodde medan sandtrollen och piraterna lekte vidare. Det var ändå mysigt.

När frugan nöjt kom ut med en kasse ull av olika "kvalisorter" blev det sanering av barnen och innan färden gick till akvarellmuséet. Inte för konstens skull den här gången, utan café-delen. Där kom i alla fall glassen för de två minsta, så jag hade inte haft helt fel.

Fryser fortfarande lite om fötterna, medan resten av kroppen torkat och tinat hjälpligt. Skriver och lyssnar på Lundells Öppna landskap. Hans tankar kretsar väl mest runt Skånes slätter, men mina fastnar vid de bohuslänska klipporna.

Sånt jäkla lyckorus

Det är så olika vad man kan bli riktigt, riktigt glad av. Så där lätt i kroppen. Nästan berusad. 4-åringen t.ex. blir överlycklig av att få snickra med morfar. 8-åringen av att leka med kompisar och efter det leka lite till, med lite fler kompisar. Frugan skiner om hon hittar ett nytt spännande stickprojekt och 2-åringen blir glad för småsaker mest hela tiden.

De senaste dagarna har jag själv blivit riktigt jäkla glad av denna. Så är det. Inte så mycket att orda om. Ös på bara.

Timbuktu - Stirra ner

Jag var tjugo. Det var snö. Och där gick hon med mig.

För precis tjugo år sedan var det väldigt mycket snö. Väldigt mycket. Det är i alla fall min minnesbild av hur det var när vi vandrade genom natten tillsammans. Vi hade suttit på bykrogen tillsammans med kompisar och druckit vin. Zeller Schwarze Katz. Blivit lite lulliga. Flirtat. Och sedan gick vi där genom natten. Med pirr i magen. Kände oss för.

Idag är det betydligt mindre snö, men ändå snö. Tjugo år senare. Halva livet senare. Liksom tre barn. Himmel. Vardag. Och allt däremellan. Ganska häftig känsla.

Samtidigt hos oss

Det blev bil idag för ovanlighetens skull. Till jobbet. Och från. Hemåt med Winnerbäck på hög volym och solen i ögonen.

Då väntade sväng till ICA för att köpa chips, maränger, grädde, glass, chokladsås och strössel. Och då väntade stortjejen med två kompisar på marängsviss, för det var discopartykväll. De hade redan dansat och ätit spagetti och köttfärsås. De väntade också på Bolibompa med gästen Erik Saade och sedan dataspel. Chips. Sonen satt fortfarande vid bordet. Spagettikladdig i broderad klänning och med ett stolt leende. Discoklädd. Och väntande på glass. Lillasyster var onöjd, men visste nog inte riktigt varför. Frugan i väntan på tid för projekten.

Och jag var alltså på väg hemåt med solen i ögonen och en go känsla i kroppen. En tids planerad ledighet påbörjad. Och familjen väntandes hemma. Väntandes på olika saker. Och discopartykväll. Det var väl ungefär så. Inte så mycket mer. Ingen solklar poäng, men lite samtidigt. Och nu skrev jag om det.

Människor som är A och människor som är B

Jag tycker att det är fascinerande hur vi kan vara så olika. Inte olika långa, bullriga, tjocka, försynta eller passionerade. Det är inte det olika jag tänker på, även om det också är fascinerande. Jag tänker på det där med A-människor och B-människor. A och B.

Inte första- och andrasortering. Nej, A och B.

Jag är en B-människa och min fru är A. Jag är kvällspigg och hon kvällstrött, hon är uppe med tuppen när jag gärna sover. När hon vill ha en aktiv förmiddag går jag gärna runt i morgonrock och sörplar kaffe. Och när hon kryper i säng med grus under ögonlocken, så kan jag ha några timmar kvar att vara vaken.

Nu är det ju inte alltid så, utan det är så det skulle vara om vi bara fick vara. Som vi är skapta att vara. För hon är A och jag är B.

Igår hade vi en lång diskussion om hur det här påverkar oss. I vår familj. Och det är klart att det påverkar mer om jag ska tillåtas vara B än om hon ska tillåtas vara A, för nu har vi småbarn som är så extremt mycket A. Och jag måste så klart agera mer A än jag är anpassad för, men det måste man ju å andra sidan i arbetslivet också. I hela samhället. Men ändå kan jag inte släppa B, för det är ju så skönt med de där timmarna på kvällen, framåt nattkröken. Tystnaden och ensamheten. Tid att tänka. Tid att bara vara. Ironiskt nog gick jag upp vid sex imorse och hon sov gott ett par timmar till. Det var hon väl värd och vi turas om att få sovmorgon. Men lite smått ironiskt med tanke på diskussionen igår.

Jag undrar är hur det ska det gå när småbarn en dag blir tonåringar. Blir B. Väldigt mycket B. Som tonåringar lätt blir.

Min fru är A och jag är B. Hon sover nu. Och jag sitter här.

Bröllop och en begravning

Dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop

Jag är redan gift och har inga planer på att gifta om mig. Men på vårt bröllop var det två vänner till min frus familj som satt framme vid oss i kyrkan, spelade gitarr och sjöng den här. Sentimental som man är ibland så tycker jag att det var ett bra val.

På första eller andra bänk satt min morfar. Jättestolt. Jag tror i alla fall att han var jättestolt den där dagen och jag vet att han var otroligt glad över att jag gifte mig med just den kvinna jag gifte mig med. Prästen var av den gamla skolan som vanligtvis inte gjorde något oväntat. Men mitt under vigseln bröt han i smyg av en blomma framme på altaret och gav till min fru när bara vi såg det.

På bröllopsfesten fick min morfar dessvärre en hjärtattack och två dagar senare gick han bort. Det var ofattbart. Och det känns fortfarande helt overkligt. Vad som hände med prästen vet jag faktiskt inte. Paret som spelade gitarr har separerat. Men jag och min fru, vi är fortfarande gifta.

Jämställdhet till vardags - tvätta, laga och diska

Dags att erkänna sina synder igen. Nagelfara sig själv. Vara helt objektiv. Jo, tjosan. Men man kan ju försöka i alla fall.

Tvätten - Vi tvättar båda två. Min fru något mer. I alla fall de perioder när hon är hemma mer än mig. Jag är inte säker på att det omvända gäller, men kanske ändå. Vi är i alla fall väldigt dåliga på att komma ihåg det där med att hänga tvätten. Det gäller båda.

Laga mat - Tidigare har jag "alltid" lagat mest mat. Det har blivit så. Men på senare tid lagar vi ungefär lika mycket och det är jätteskönt. När vi får gäster är det däremot nästan alltid jag som lagar. Frugan går in så mycket i pratandet att hon ofta tycks glömma bort det där med maten. Att den ska fixas. Det irriterar mig ibland. Handlar gör vi ungefär lika mycket och vi försöker veckohandla.

Diska - Finns det något tråkigare? Vi undrar nog båda hur mycket tid det egentligen går att lägga på köket. Plocka i och ur diskmaskinen. Torka bänkar. Handdiska stekpannor. Tömma sopor. Skölja mjölkförpackningar. När vi inte hade diskmaskin byggde vi för ofta berg. Det gör vi inte nu. Hon har kritiserat att jag ofta lämnar det sista. De tomma, odiskade mjölkpaketen. Den oavtorkade köksbänken. Jag har bättrat mig.

Sammanfattningsvis faktiskt ganska jämställda kategorier. Men vi är nog periodare här. Kanske mest jag.

Så mycket mer upphetsande än så blev det inte denna gång.

Jämställdhet till vardags - busungarna

Har precis suttit och svurit över Försäkringskassan. Det är det mest jag som gör eftersom det nästan uteslutande är jag som begär våra pengar därifrån. Men sedan då? Det övriga med barnen?

Föräldraledigheten - Min fru har varit hemma på heltid med båda barnen tills de slutat amma vid dryga halvåret. Därefter har vi delat på föräldraledigheten ganska lika - båda har varit hemma på deltid. Och det trivs vi med. Frugan vill inte jobba 100 % och jag har en starkt känsla av att jag skulle isolera mig för mycket om jag var hemma på heltid. När de börjat på dagis har vi låtit dem gå korta veckor och dagar och delat på tiden då med.

Dagis och kompisar - Frugan har bättre koll på vad som händer på dagis, vilka dagar man gör vad, vilka barn som heter vad och vilka som är syskon. Hon har också bättre koll på vad de andra föräldrarna heter och jobbar med. Själv är jag lite för disträ. Ibland har jag fått höra från frugan det klassiska att du skulle glömma huvudet om det inte satt fast. Hon är också bättre på att ta initiativ till kompismöten på fritiden.

Nattning - Vi hjälps åt eller turas om att natta. Det känns självklart. Vi försöker ta varannan kväll, men ibland orkar man bara inte och då tar den andra en kväll till. Vid själva somnandet ska dock mamma ligga bredvid sonen. Hon har inte mycket val längre. Om jag försöker agera ersättare blir det gärna en rak höger och ett argt pekfinger riktat mot dörren. Ett tydligt exempel på Oidipuskomplex i unga år?!

Nattvak - Jag sover tungt på natten. Tungt. Det betyder att jag inte vaknar så lätt när barnen gråter, ropar, drömmer. Det gör frugan. Ibland väcker hon mig, ibland inte. När hon åker på distanskurs och är borta en vecka så sover jag lättare, eller så är det bara så att barnen skriker längre. Vi har inte haft kolikbarn, men de bebis-vandrar-nätter som ändå varit har vi delat på ganska mycket. Men frugan har ändå vakat mer, mycket pga att de lättare somnat om i hennes famn. Då blir det lätt en ond cirkel.

VAB - Vid sjukdom stannar vi nog hemma ungefär lika mycket. Ungefär varannan gång, beroende på vem det funkar bäst för just den dagen.

Kläder - Vi köper kläder båda två, men frugan gör det nog i större utsträckning. I alla fall är hon bättre på att hålla koll på när det behövs nya. Men inte jämt. Jag skyller även detta på tankspriddheten..

Det är svårt det där med jämställdhet. Att vara ärlig mot sig själv. Och det varierar ju så mycket från dag till dag. Hur man är och vad man gör. Läsa gärna mer i tidigare inlägg om jämställdhet och pengar och städning.

Jämställdhet till vardags - skurhinken

Det där med städning är ju ett kapitel för sig. Sammanfattningsvis ganska jämställt, men med olika smärttröskel. Det är oftast min fru som tar initiativ till städandet. Hon står inte ut när huset liksom svämmar över. Får svårare att fokusera på annat. Själv väljer jag gärna att hålla andan och blunda. Har väldigt lätt att tänka "imorgon" eller "en annan dag". Men om hon städar får jag väldigt dåligt samvete om jag inte gör det.

När vi städar så städar vi dessutom väldigt olika. Hon är ganska systematisk och då ser man snabbt resultat. Det är inte jag. Istället plockar och dammar jag lite här och var. Till synes planlöst. Då ser man inte resultat lika snabbt. Kan liksom inte bocka av någon lista med rum. Ett i taget.

Jag tror att just det handlar väldigt mycket om läggning, dvs det där med hur man städar. Men erkänner lite motvilligt att det där med initiativet till städning sannolikt är en genusgrej. I alla fall till stor del. Det kan ju vara ren lathet också.

Jämställdhet till vardags - pengaburken

Så kommer då utlovat inlägg om det där med jämställdhet och ekonomi i vardagen. Vi har en ganska jämställd utgångspunkt jag och frugan när det gäller ekonomin; båda är ganska ointresserade av pengar. Det är ett nödvändigt ont som det oftast finns för lite av. Det är så att säga utgångspunkten.

Sedan är min fru nog lite mer ointresserad än mig, vilket gör att jag sköter ekonomin. Ser till att räkningar blir betalda, lån amorterade osv. Det är ju inte så betungande egentligen. Mest tråkigt. Uppdelningen har inget att göra med kvinnligt-manligt, utan med hur vi är som personer.

Vi har var sitt lönekonto och från det har vi en stående överföring till ett räkningskonto och ett sparkonto. Den som tjänar mest för över mest pengar till räkningskontot. Periodvis har min fru tjänat mest och periodvis jag. Eller oftast jag, vilket jag tror i huvudsak beror på fyra saker:

1. Jag tycker att lönen är ganska oviktig utom när jag ska löneförhandla, för då försöker jag verkligen gå in för det. Min fru är rätt ointresserad av pengar även då, mer tacksam för att hon får betalt.
2. Hon har arbetat mer deltid än mig.
3. Min fru tillhör en kvinnodominerad yrkeskategori, det gör inte jag.
4. Jag är man. Det är inte hon.

Jag tror att punkterna 3 och 4 är största anledningen.

Tillbaka till våra konton. Från räkningskontot betalas alla återkommande räkningar och även amorteringar och räntor på lånen. Övriga räkningar delar vi upp så att vi i slutändan har ungefär lika mycket kvar på lönekontona. Men de pengarna går till att handla mat, blöjor, kläder, bensin osv, osv, osv. Om kontot hos den ena sinar fortare än hos den andra så för vi bara över lite pengar mellan lönekontona. Större inköp bestämmer vi tillsammans. Gränsen för större är flytande.

Jag undrar ibland hur det var med de besluten hos min morfar och mormor. När min morfar dog stod mormor plötsligt ensam med att sköta ekonomin. Då var hon 80 år och fick för första gången i sitt liv ha ansvar för sina egna pengar. Fick. Med tanke på hur hon var som person blev jag först förvånad över att det var så, men samtidigt inte med tanke på vilken generation hon tillhörde. Som de tillhörde.

Om de tjafsade om pengar vet jag inte. Vi gör det nästan aldrig. Det kan hända när vi upptäcker att månadens pengar nästan är slut. Men oftast tjafsar vi inte då heller.

Nu pluggar min fru och då är det klart att det blivit kärvare. Men då är det så självklart att det är tajt så då tjafsar vi inte. Lika självklart som att alla pengar egentligen är våra gemensamma, även om vi har var sitt lönekonto. Vi har ju valt att leva ihop, gifta oss, ha barn tillsammans och vara en familj. Då känns det där med pengar rätt självklart och rätt ointressant. Tja, ungefär så har vi det.

Vill du läsa mer så kolla in bland andra Onekligen, Allt finns alltid, Jag i Underlandet och Livet & Helsingfors.

Nästa gång städning.

Så lunkar vi på igen

Ordningen är återställd. Frugan hemma efter en veckas kursande på annan ort. Hör att det spolar i vattenkranen i badrummet, så jag vet att det är på riktigt. Och nu kom hon och sa god natt! Datorn, den bärbara, står åter på bänken i köket. Det känns också tryggt. För den stationära bara bråkar och står i. Man måste ta det varligt. Följa vissa rutiner för att det ska gå smidigt. Jag tror att den har ADHD, om man nu ska ställa diagnos. Eller så är det en annan bokstavskombination: DELL. I vilket fall har det varit för kämpigt att använda den till att blogga, så därför har allt legat nere några dar.

Skönt i alla fall att alla är hemma igen. Frugan, magen och datorn. Nu kan vi falla tillbaka i det invanda. Rutiner.

Jorå, såatte.. det är det som är verkligheten..

På vägen hem idag fick jag ta del av en liten bit av verkligheten. I Verkligheten. I P3. Jag pratar så klart om radio, vad annars? Det handlade om ett social experiment, ett försök att provocera verkligheten. Att försöka bjuda in sig själv till sina grannar i det egna trapphuset. Och hur de reagerar. Det gick väl så där..

När jag lyssnade på Verkligheten började jag minnas hur det var när vi hyrde en av våra första lägenheter en sommar i Göteborg. För ganska många år sedan. I en annan verklighet. Ett annat liv. Men ändå inte.

Först skulle vi hyrt en annan lägenhet, i någon annan del av stan. Men han som hyrde ut sa så tydligt att ni får INTE ta ner någonting från väggarna och pekade på halvnakna tjejer på olika motorhuvar. Samantha Fox. Eller något åt det hållet. Lägenheten kändes sunkig. Han flinade. Och kändes också lite sunkig. Men det var något extra bra. Som säkert höjde hyran. TVÅ bokningslås till tvättstugan. Två. Superbra, tyckte han i alla fall. Vi åkte till en släkting. Ringde tillbaka. Tackade nej. Och har aldrig ångrat oss bittert, eller ens det minsta. Istället hamnade vi i släktingens kompis' mysiga tvåa. På översta våningen i ett landshövdingehus. Och det var just bara mysigt. Golvet sluttade och allt var.. charmigt. Vi två. Där.

Dagarna släntrades bort i stan ibland, vi fikade, flanerade, satt i lägenhetens fönster och tittade på barnen. Som lekte på gården. Åkte spårvagn eller låg på sängen och läste. Ibland Ottar, eller vilken det nu var. Vi var arbetslösa, men inte panka. Unga och kära. Och vi var där. Just där i kanten av det som är idag.

När vi flyttade in tjatade jag på min tjej/flickvän/sambo/numera fru att vi skulle gå runt i trapphuset och presentera oss. Berätta att vi var vi. Om de undrade. Vilka vi var. Jag minns inte riktigt, men tror att det var tre lägenheter till. I alla fall två som öppnades. I båda fallen såg de på oss som om vi var idioter. Tiggare. Religiösa fundamentalister. Eller bara helt enkelt två jävligt jobbiga, nya grannar som förhoppningsvis skulle gå snart. Men tydligen inte snart nog. Varför gör vi det här? frågade vi oss. Och gick upp till lägenheten och gjorde vad vi nu gjorde. Istället. Det fick räcka så.

Sommaren därpå, eller kanske året innan, hyrde vi ett studentrum några kvarter därifrån. Vi hyrde av en kompis som åkte hem. 15 kvadrat inklusive badrum. Gemensamt kök. Ibland mer gemensamt än man kunde önska. Sängen var 80 cm bred och där sov vi en hel sommar. Båda två. Tätt, tätt intill. På morgnarna klev vi upp tidigt och åkte till jobbet. Hon i en kommun norrut och jag i en stad åt öster. Hon gick upp vid fyra-tiden och jag omkring klockan fem. Inte alla morgnar, men många. Vi var fortfarande nykära. Vi var väldigt, väldigt trötta. Och vi var väldigt panka. Hela tiden. Och där. Där gick det inte - inte ens om det så gällde livet - att undvika de som bodde närmast. Att heja. Prata. Umgås. I köket om inte annat. Vi kan kalla det kontraster.

Idag, i den verklighet som är vår just nu, är sängen 100 cm bredare. Vi bekvämare. Fler. Grannarna pratar man med så där som man gör. Med grannar. Över häcken. På väg från bilen. På väg till bilen. När man skottar snö. Eller ska klippa gräs. Som man gör. I Villasverige.

Så olika det kan vara.

Och ibland lyssnar jag på verkligheten, i Verkligheten. Det är nästan alltid bra och särskilt gillar jag samtalen med trappuppgångarna, eller snarare de som bor där. Eller de som bor längs samma gata. Grannar. Vad gör du nu? Sedan flyter det på och man får ta del av en del av Sverige. Som man aldrig skulle fått annars. Ett slags "dokumentär light". Och då hamnar man ibland hos de nykära som hyr i andra hand och försöker säga hej till sina grannar. Men inte lyckas jättebra. Jag tror det i alla fall. Jag vill det. Och då är det så. Det är min tolkning. Av verkligheten.

Satan-i-gatan

När vi väntade vårt första barn, dottern, läste frugan ett så bra inlägg någonstans. Det var en tjej som skrev om sin graviditet. Och om humöret. Hon skrev att ibland blev det bara satan-i-gatan och då small det. Sannolikt inte bokstavligt, men uttrycket säger allt. Det stämde så bra.

Sedan dess har det blivit en given fras. För den räcker. Senast idag. Nu är det lite s-i-gatan, varnar frugan. Bara s inför barnaöron. Men man får inte lura sig, för s är minst lika starkt. Då gäller det att separera påfrestad mamma från övrig verksamhet, åtminstone tills det finns käk på bordet. Annars blir det som det blir. För när det händer, då händer det.

Inte bokstavligt. Men ändå. Med allt som det för med sig.

Dottern, flyget och den gyllene bågen

Det är något särskilt med flygplatser. Atmosfären. Alla som väntar. På att resa. Eller på att ta emot. Det finns en känsla av förväntan och glädje. Med ett stänk av sorg. Jag älskar det.

För en snart 6-årig flicka som väntar på att få hem sin mamma och dessutom för första gången får se flygplan på nära håll, finns det även pirr i magen och spänning. Titta pappa! Där kommer ett till. Och så kommer det ett till. Ibland krävs det så lite. För så mycket. Sonen äter russin och är ganska nöjd med det.

Vi är tidiga. Med mening. Sitter i cafeterian och ser flygplan på väg in efter landning eller på väg ut för avgång. Flera stycken ser vi. Mindre och jättestora. Varje gång säger dottern att det är nog mammas plan. Och till slut är det mammas plan. Det har svenska flaggan på sig. För första gången har hon sett flygplan på nära håll och snart kommer mamma. Vi ställer oss en bit från rulltrappan och väntar. Det strömmar ner folk och till slut är det någon som vinkar. Det är mamma. Det rycker i benen på dottern. Hon kan knappt stå still. Frustar. Du kan springa om du vill. Och hon springer. Kastar sig om halsen. Tokkramas.

Det är fredag eftermiddag på en flygplats. Med glädje, förväntan och lite sorg. På vägen hem gyllene bågen. Med leksak, pommes och ballong. Tidigare på dan afrikansk dans. En fredag full med upplevelser. I vår del av världen.

Flygande mamman och prickiga gubben

Tidigt imorse drog frugan iväg. Tog flyget. Norrut. Distanskurs. Borta till fredag kväll. Nu är det bara jag, dottern och sonen hemma, för hunden fick åka på pensionat hos svärföräldrarna och bli lite bortskämd.

Vi tycker inte att vi behöver ha klimatångest över flygresan, för hon är verkligen ingen frekvent flyer. Senaste turen var på förlovningsresan till och från Paris och det var ett tag sedan. 1993. Förlovningsmiddagen råkade bli bläckfisk till en av oss och mycket lättstekt kalv till den andra. Vi förstod inte menyn och visste inte vad vi beställde. Kyparn vägrade prata engelska och snörpte på munnen. Maten gav kväljningar. Men å andra sidan fick vi ett minne för livet.

Resan idag var tydligen ganska turbulent. Luftgropar. Lite otäckt. Men det gick bra. Här kan det också bli lite turbulent. Eller turbulent är väl inte rätta ordet, men det verkar som att sonen kanske har fått vattenkoppor. Han har små svagt röda prickar lite här och där. Bra timing kallas sådant. Men konstigt om han skulle slippa med tanke på att elva andra barn på avdelningen ligger hemma med prickar. Dottern som redan haft det är väl immun. Vi får se hur det utvecklar sig. Det finns ju VAB.

På väg ner i snorträsket

Gick hem tidigare från jobbet idag. På väg att bli sjuk. Sonen har varit snorig i flera veckor och haft feber ibland. Dottern har hostat till och från. Men vi har klarat oss ganska bra. Frugan och jag. Tills igår. Då ringde hon mig på jobbet och sa att hon börjar känna sig förkyld. Det verkar som att hon smittade mig via telefon, för några timmar senare hade jag ont i halsen. Det slår aldrig fel. Blir hon sjuk så blir jag sjuk. Inte tvärtom. Idag var det värre och vid lunchtid kände jag att krocken med ångvälten inte var långt borta. Kände att snart är det kört. Då gick jag hem. La mig på soffan. Tyckte synd om. Treo. Näsan rinner och kul är det inte.

Magsparkar

Handflatan mot frugans mage och sparkar mot handflatan. Vilken känsla!