Människor som är A och människor som är B

Jag tycker att det är fascinerande hur vi kan vara så olika. Inte olika långa, bullriga, tjocka, försynta eller passionerade. Det är inte det olika jag tänker på, även om det också är fascinerande. Jag tänker på det där med A-människor och B-människor. A och B.

Inte första- och andrasortering. Nej, A och B.

Jag är en B-människa och min fru är A. Jag är kvällspigg och hon kvällstrött, hon är uppe med tuppen när jag gärna sover. När hon vill ha en aktiv förmiddag går jag gärna runt i morgonrock och sörplar kaffe. Och när hon kryper i säng med grus under ögonlocken, så kan jag ha några timmar kvar att vara vaken.

Nu är det ju inte alltid så, utan det är så det skulle vara om vi bara fick vara. Som vi är skapta att vara. För hon är A och jag är B.

Igår hade vi en lång diskussion om hur det här påverkar oss. I vår familj. Och det är klart att det påverkar mer om jag ska tillåtas vara B än om hon ska tillåtas vara A, för nu har vi småbarn som är så extremt mycket A. Och jag måste så klart agera mer A än jag är anpassad för, men det måste man ju å andra sidan i arbetslivet också. I hela samhället. Men ändå kan jag inte släppa B, för det är ju så skönt med de där timmarna på kvällen, framåt nattkröken. Tystnaden och ensamheten. Tid att tänka. Tid att bara vara. Ironiskt nog gick jag upp vid sex imorse och hon sov gott ett par timmar till. Det var hon väl värd och vi turas om att få sovmorgon. Men lite smått ironiskt med tanke på diskussionen igår.

Jag undrar är hur det ska det gå när småbarn en dag blir tonåringar. Blir B. Väldigt mycket B. Som tonåringar lätt blir.

Min fru är A och jag är B. Hon sover nu. Och jag sitter här.