Jagar spöken

Utflyktsdag idag med stortjejen och sonen till mitt barndoms sommarstad. Och det blev som alltid. Så fort vi börjar närma oss kommer minnena. Så här i försommartider ser jag framför mig min mormor stå på trappan och vinka. Krama oss och säga Välkomna till sommaren! För det var så det var. Vi åkte till stugan så fort det blev sommarlov och stannade nästan ända till hösten. Vi åkte till sommaren och någon kilometer därifrån bodde mormor och morfar. Barndom.

Idag hamnade vi mitt i torgdag och det kändes verkligen som att kliva tillbaka i tiden. Åtminstone ett trettiotal år till hur det var att gå på torget där när jag själv var liten. Torggubbar och torgtanter. Dukar, garner, morötter och krimskrams. Kanske något färre försäljare, men annars ungefär det samma. Sedan runt i stan och titta. Tänkte att här skulle jag kunna bo. Jag skulle trivas här.

Senare ut till stugan och minnena rasar emot mig. Det går inte att ducka eller väja eller stänga av. De vill bara fram. Extra starkt när sommaren står och stampar. Barnen letar fram leksaker, spel och pussel. Vi går ner till stranden, känner på vattnet, kastar pinnar, silar sand mellan fingrarna. Solen glittrar i sjön. Åter vid stugan plockar vi blommor. Viol, gullviva, smultron, gökärt, några strån av vårbrodd och bergsslok. Och förgätmigej.

På vägen hem åker vi förbi mormors och morfars grav och lägger buketten. Den har blivit lite trött, men det går bra ändå. Sonen traskar runt bland gravstenarna och tycker det är jättespännande. Stortjejen med. Hon frågar om gravar och om de färska kransarna som ligger utanför ena hörnet av kyrkan.
Hur många känner du som ligger här? undrar hon sedan. Jag försöker tänka efter, men det är svårt. Jag vet faktiskt inte, svarar jag till slut. En stunds tystnad. Jag känner i alla fall en - din mormor. säger hon sedan. Och det stämmer ju, för de var allra bästa kompisar när stortjejen var tre. Men det minns hon nog inte. Egentligen. Fast jag önskar att alla mina barn hade fått lära känna bägge två.

När vi åker därifrån, hemåt, drömmer jag först om allt man kunde göra om vi bodde där. Återupptäcka. Utforska allt det där man såg eller hörde om som liten. Tänker på morfars alla smultronställen i skogarna runt om och undrar om de finns på någon karta. Sannolikt inte. Sedan tänker jag att där ska jag faktiskt inte bo. Vid min barndoms sommarstad. Jag skulle bara jaga spöken och inte skapa några nya minnen.

Nu befarar jag att min fru - om hon läser det här - kommer att tro att jag inte vill bo kvar på platsen där vi bor. Men det är inte alls så det är. Det är bara minnena som spelar spratt och föder tankar. Med lite distans känns det tydligt att vi redan hittat hem.