När man inte kan äta vad man vill

I hela mitt vuxna liv har jag fått kommentarer som "Du kan ju äta vad du vill!", "Du behöver ju inte ens tänka på vad du äter!" och "Ta en kaka till, du som är så smal!". Och jag har tagit en kaka till, inte tänkt på vad jag äter och ätit vad jag vill. Det skapar lätt ett sockerbegär kan jag berätta. Det gör det också svårt att låta bli att ta när det finns. Det dödar det där begreppet karaktär.

Och säg det som varar för evigt.

Idag stannade frugan plötsligt upp och granskade min profil. Eller rättare sagt magen innanför en lite tight t-shirt. Man kan säga att hela hon frös mitt i en rörelse. Och sa något i stil med "Magen ser ju helt uppsvälld ut!". Och hon har ju helt rätt. Magen ser ju helt uppsvälld ut. Hur länge har jag inte försökt blunda för det?

Nej, sanningens minut är slagen. Självförnekelsens tid är borta och gubbmagen är här. Liksom ångesten. Så ikväll blev det bara två mackor till kvällstéet. Och bara en skiva ost på varje. Istället för fyra, fem eller sex mackor. Gärna med dubbla pålägg. Nyvunnen karaktär!? Jo, pyttsan! Den lär väl rymma under natten..

På lördag ska i alla fall jag och magen på 40-årskalas och ålderskrisa över en bit tårta. Ännu en påminnelse om att den egna dagen obevekligt rycker närmre. Vi får väl se om DEN passeras med magen i behåll.