Om jag fattat rätt

Det ryktas om att vi får en timma extra det här dygnet. Kan det verkligen vara sant? Om så är fallet så är det ju helt fantastiskt. Underbart. Här finns massor av projekt som bara tar en timma, men där tiden inte räcker till. Otroligt vad mycket vi kommer att få gjort.

Men å andra sidan. Om vi förlorar en timma...

Hur var det nu med trädgårdsmöblerna som ställs hit och dit? Våra står ju ute året runt.

Friday never hesitate

På vägen till bussen, en gråkall morgon i slutet av det trista oktober så kan inte vädret komma åt mig. I'm untouchable. Och när jag passerar vår kompis' ganska nyöppnade cafe blir jag så glad. Och lite avundsjuk. Har ingen aning om hur det går egentligen, men blir glad av att någon vågar leva drömmen. Att göra det man drömmer om och alltid bära med sig det. Att man gjorde det. Oavsett om det bär eller brister.
Jag drömmer inte om ett cafe. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag drömmer om och det är ju egentligen rätt tragiskt. Jäkligt så. Men inte idag. I alla fall inte nu. I just den här stunden på bussen, på väg till gråa kontoret, är allt möjligt. Och så ska det väl vara när det är fredag?!
Om känslan av att vara Stenmark-Obama hänger i hela dagen har jag ingen aning om. Brukar den det? Just nu kom jag i alla fall på att jag glömt lunchen hemma. Men det är en världslig sak.
Innan jag hann publicera träffade jag dock en negativismens fanbärare och är därför lite närmre jorden igen. Kanske på mellanchefsnivå, men på väg mot golvet.
Sedan gick inte detta att publicera. Tillbaka på noll.

Att pilla ludd ur naveln är ju också ett projekt

Det där med projekt är ju också en fråga. En som ligger och skvalpar konstant i den allmänna sörjan bland middagar som måste lagas, orkar som ska hittas, dåliga samveten som ska underhållas och mobiltelefoner som ska lekas med.
Projekten jag tänker på är alla de där sakerna som borde göras utöver. Dvs de där renoveringarna som man skulle vilja göra. Städandet av garaget. Röjning av förrådet. Avtorkning av alla köksluckor. Klippning av gräset. Bakande av bröd. Börja äta vettigare. Peta naveln.
Ok, det där sista kanske inte är så ansträngande. Peta naveln orkar man faktiskt med. Ibland. Där handlar det mer om vad man ska göra med luddet. Stoppa en kudde?

Som skimrande reklamfilm - men typ HELT tvärtom

När grannarna tittar ut ser de det idylliska. Trebarnsfamiljen på söndagspromenad med hunden. Höstlöven virvlar. Alla glada och lyckliga. Såååå myyyysigt! Meeen hur är det egentligen? Mellanbarnet, dvs sonen, sitter i vagnen och skriker. Gnäller. Tjurar. Är arg. Får föräldrarna på dåligt humör. Irritation. Hela "mys" i mysigt bara försvinner och kvar är ett lite korthugget "igt". Och det låter ju lite förargat på något vis. Förlåt för att jag tog er ur villfarelsen.

Senare på dagen Mc Donald's, eller restaurang Gyllene bågen om man hellre vill det. Lekhörnan. Glada barn. Happy meal. Lite av ett reklamfilmsskimmer. Eller..? Sonen är sur för att han inte får leka färdigt. Ännu surare när han häller ut sin dricka över kläderna - och det kan man ju helt och hållet förstå!! Av med byxor och torka under handtorken på toa. Alla glada igen. Eller..? Nej. Det dåliga humöret hänger i och återigen - irritation.

Lite senare klädinköp på köpcentrat. Inga stora saker och inget långt besök. Meeen ändå föööör långt. För sonen är som sagt på dåligt humör och på något konstigt sätt lyckas denna lilla tvååring få hela familjen ur balans. I kaos. I bilen därifrån pratar inte föräldrarna med varandra. Moltiger. Känns inte så särskilt mycket reklamfilmsskimmer. Inte alls faktiskt.

Ja, ja. Väl hemma är familjen sams igen. Inte så att det skimrar. Men ändå sams. Så kan det vara för vissa familjer ibland. Vår familj? Nej, hur kunde du tro det?

Det den svage kallar höst

Det är något skumt med hösten. I alla fall denna höst. Inte bara det att det börjar skymma allt tidigare, det börjar även att gro lite här och där. Vårblommor har tittat fram och på vissa ställen kan man träffa på någon ihärdig sommarblomma. Här hemma gror det också. Igen.

Det där med att ha tre barn är faktiskt en ganska stor skillnad mot att ha två. Framförallt när de två stora barnen blivit väldigt mycket mer aktiva än när de bara var just två. Tiden och orken räcker i vilket fall inte riktigt till och det finns en trötthet. Främst hos frugan som väcks ideligen, nätterna igenom. Av barn i olika storlekar. Själv är jag inte lika lättväckt, även om jag också har nätter när det känns som att man far upp och ner ur sängen som en pingpongboll.

Det sätter som sagt sina spår. Ibland har man lust att ta in snöskyffeln för att röja undan det värsta på golven. Problemet är bara att kaoset i garaget gör att det är ett helt företag att leta fram den där skyffeln, så det får vara. I samma röra står gräsklipparen. Jag vet att den står där, för jag har själv ställt in den. Frågan är bara var. Men egentligen är frågan ointressant, för numer krävs snarare lie än gräsklippare för att ta sig ann den där djungeln därute.

Sedan var det det där med tilläggsisolering av vinden. Som borde gjorts. För att slippa ännu en vinter med rekordhöga elräkningar. Men å andra sidan, vad är oddsen för ännu en svinkall vinter?

Skratta artigt tamejfan

Senaste tiden har jag träffat på flera grupper av personer i pensionsåldern eller äldre. Ofta två par där den ena mannen tydligen utsett sig till sällskapets roliga person. Clownen. Den där som kommer med de "roliga" och ofta lite nedsättande kommentarerna. Den där som alla måste skratta åt. Och alla i gruppen skrattar, men med en underton av ansträngdhet.

Varför är det så? Varför är det så ofta någon som får de andra att känna sig tvingade att skratta på andras bekostnad? Eller bara garva åt något som är totalt meningslöst tråkigt. Fattar't inte riktigt.

Men å andra sidan har jag aldrig varit någon expert på de där sociala samspelen.. Ändå kan jag tycka att om någon känner behov av att vara lite nedvärderande och göra sig lustig på andras bekostnad - så kan den väl göra som vi andra och skaffa en blogg tamejfan. :P