Det den svage kallar höst

Det är något skumt med hösten. I alla fall denna höst. Inte bara det att det börjar skymma allt tidigare, det börjar även att gro lite här och där. Vårblommor har tittat fram och på vissa ställen kan man träffa på någon ihärdig sommarblomma. Här hemma gror det också. Igen.

Det där med att ha tre barn är faktiskt en ganska stor skillnad mot att ha två. Framförallt när de två stora barnen blivit väldigt mycket mer aktiva än när de bara var just två. Tiden och orken räcker i vilket fall inte riktigt till och det finns en trötthet. Främst hos frugan som väcks ideligen, nätterna igenom. Av barn i olika storlekar. Själv är jag inte lika lättväckt, även om jag också har nätter när det känns som att man far upp och ner ur sängen som en pingpongboll.

Det sätter som sagt sina spår. Ibland har man lust att ta in snöskyffeln för att röja undan det värsta på golven. Problemet är bara att kaoset i garaget gör att det är ett helt företag att leta fram den där skyffeln, så det får vara. I samma röra står gräsklipparen. Jag vet att den står där, för jag har själv ställt in den. Frågan är bara var. Men egentligen är frågan ointressant, för numer krävs snarare lie än gräsklippare för att ta sig ann den där djungeln därute.

Sedan var det det där med tilläggsisolering av vinden. Som borde gjorts. För att slippa ännu en vinter med rekordhöga elräkningar. Men å andra sidan, vad är oddsen för ännu en svinkall vinter?