Friday never hesitate

På vägen till bussen, en gråkall morgon i slutet av det trista oktober så kan inte vädret komma åt mig. I'm untouchable. Och när jag passerar vår kompis' ganska nyöppnade cafe blir jag så glad. Och lite avundsjuk. Har ingen aning om hur det går egentligen, men blir glad av att någon vågar leva drömmen. Att göra det man drömmer om och alltid bära med sig det. Att man gjorde det. Oavsett om det bär eller brister.
Jag drömmer inte om ett cafe. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag drömmer om och det är ju egentligen rätt tragiskt. Jäkligt så. Men inte idag. I alla fall inte nu. I just den här stunden på bussen, på väg till gråa kontoret, är allt möjligt. Och så ska det väl vara när det är fredag?!
Om känslan av att vara Stenmark-Obama hänger i hela dagen har jag ingen aning om. Brukar den det? Just nu kom jag i alla fall på att jag glömt lunchen hemma. Men det är en världslig sak.
Innan jag hann publicera träffade jag dock en negativismens fanbärare och är därför lite närmre jorden igen. Kanske på mellanchefsnivå, men på väg mot golvet.
Sedan gick inte detta att publicera. Tillbaka på noll.