Och där stod man i vinterjacka...

Så här dags igår så var det väldigt, väldigt mycket måndag. Det kan man lugnt säga. Väcktes av lilltjejen en stund före väckarklockans outhärdliga pipande. För långt för att kunna tänka sig att vakna, men för kort för att hinna somna om på riktigt. Kunde bara fokusera på att "snart ringer den". Lilltjejen ville ingenting, mer än markera att hon sovit färdigt. Och det var väl egentligen inte så farligt, om det inte varit så att hon även väckt mig både lördag och söndag genom att skrika, skrika, skrika på sina syskon. Och om det inte varit så att jag somnat för sent kvällen innan.

Var grymt trött. Men det skulle jag ta igen på tåget. Halv- helslumra hela vägen. Trodde jag. Men tåget var försenat. Rejält. Och det var kallt. Rejält. Så jag sprang till bussen istället och hann faktiskt med, men fick ståplats i mittgången. 40 minuter. I vinterjacka. Och värmen steg. Och jag orkade inte krångla av mig jackan. Blev inte mycket slumra där.

Till slut en sittplats. Bredvid en som levt på vitlök.

Tröstade mig med att det skulle bli frukostmacka till frukostmötet.

Det blev det inte.

Så här dags igår var det väldigt, väldigt mycket måndag.

GÅÅÅ HÄÄÄRIFRÅN!

Det där med farsor kan vara en känslomässig grej. Skulle ligga kvar i sängen i morse och vänta på uppvaktning, eller vad det nu kallas på fars dag. Så hade ungarna bestämt. Men efter att ha lyssnat på bråk och skrik i en halvtimma fick det räcka. Då var det inte längre det allra minsta mysigt att ligga kvar och vänta, så där låtsat förväntansfull. Jag fick kliva upp.

Det var det där med presenter som ställt till det. Lilltjejen hade börjat göra en present, tappat bort den och därför gjort en ny. En teckning med glitterlim. När det gick upp för henne att den inte gick att slå in eftersom limmet inte torkat, brast allting. Då blev det bara för mycket. Storgråt och GÅ HÄRIFRÅN! GÅÅÅ HÄÄÄRIFRÅN!

Men vi överlevde det också. Man gör oftast det.

Eftermiddagen i glada vänners lag. Det betydde bland annat sex barn som likt galna for kors och tvärs i huset. Sockerhöga på paj och glass. Kul, men den ljudnivån. Rätt tröttande. För alla. Efter läggdags slocknade de två minsta direkt. Som att slå av en strömbrytare, eller två. De övriga, stortjejen och frugan, höll ut en stund till innan också de slocknade snabbt. Nu är bara farsan själv vaken. Det är liksom jag det. Och i morgon är det jobbet igen.

Läs även andra bloggares åsikter om fars dag

Barnspärrens tid är (nästan) förbi

Idag var en stor dag hemma hos oss. I alla fall tycker jag det. Idag var nämligen dagen då barnspärrarna togs bort från nästan alla skåp och lådor i köket. Lilltjejen är inte så extremt liten längre och får nu tillgång till det som bara vi andra kommit åt tidigare. Förutom skåpet med mikron (finns ju inget roligare än att köra en tom mikro tycker vissa) och skafferilådorna.

Frågan är nu hur länge det tar innan man slutar famla efter spärren så fort man öppnar en låda. Några dagar? Veckor? Månader? Eller år? Det känns i alla fall stort.

(dag 89)

Trötthet vs övertrötthet

Konstigt att det känns som att jobbiga saker alltid inträffar när man själv är som minst tålig. Hela kvällen har lilltjejen gjort allt för att inte somna och jag har suttit med henne i en soffa där hon korvat runt högt och lågt. Försökt hålla henne still och lugnat ner, men hon har effektivt motarbetat sömnen. Själv har jag tittat i kors och känt att jag måste få sova snart. När frugan tog över började jag nicka i soffan direkt. Nu tunga ögonlock som snart får stängas. Sov gott.

(dag 83)

Flykten från campingen...

... eller ibland känner man sig bara jäkligt gammal, trött och tråkig.

Planen var att mysa på camping två nätter, bara slappa och känna hur ledigheten omslöt en på det allra behagligaste sätt medan man småfirade midsommar bland en massa andra barnfamiljer. Både frugan och jag var så in i bomben trötta att vi tänkte att på en camping kan barnen gå runt och upptäcka själva, leka och ha det gott utan allt för mycket inblandning från oss. Så vi packade in alla i bilen, drog mot den utsedda campingen och kom fram så småningom. Det var tält som gällde och därför fanns det platser kvar. Annars hade det nog varit kört. Så här i retrospektiv hade det kanske varit lika bra.

Tältplatserna var ganska små, men det var å andra sidan alla platser. Trångbott kan man kalla det. Man hamnade nästan skavfötters med grannen. Och barnen var uppstissade och vi var alla hungriga, alltså inte bästa förutsättningarna för att sätta upp tält. Lite slitande i tältduken blev det ändå innan vi övergick till att äta och ännu viktigare dricka kaffe. Sen kom tältet ändå upp och vi gled sakta in i den där mysiga, slöa lunken. På ett ungefär. Intalade vi oss.

Framåt kvällen dags för läggning av barn, bland annat en treåring som ju längre dagen led ville göra allt mer tvärtom. Visa sin egen vilja. Bestämma. Det var frugans tur att hantera läggning, så jag och stortjejen drog iväg och tog en cache, tittade ut över havet och pratade om livets väsentligheter. Tillbaka igen hade lilltjejen inte somnat. Snarare tvärtom. Det var som att ha ett energiknippe i tältet. Varenda cell var speedad till det yttersta. Mellankillen hade däremot slocknat och ganska snart somnade även stortjejen, men lilltjejen... Hon sprang runt, ropade, skrattade, busade, drog i dragkedjor, sparkade på tältduken osv osv osv. Vid halv elva-elva slocknade den lilla damen äntligen ganska nöjt efter ett storgräl med först sin mamma och sen sin pappa och efter att ha gjort allt för att väcka syskonen och även driva oss föräldrar till vansinne.

Midsommar till trots - vi var alltså själva ganska slut och ville stupa i säng. Vi hade i och för sig sett fram emot att sitta uppe och läsa, prata, ta en öl, men nu var vi som sagt slut. Att sova var ett väldigt bra alternativ. Då satte trafiken igång på allvar utanför tältet. "Alla" andra ungar på campingen for runt som galningar på sparkcyklar kors och tvärs medan föräldrarna blev allt mer salongsberusade och högljudda. Gubben med husvagnen bredvid vårt tält gick runt och ropade efter sin hund. Varv på varv runt vagnen, ropandes, ropandes, ropandes med fylleröst tills man själv ville skrika HÅLL KÄFTEN GUBBJÄVEL! vilket man inte gjorde. Istället låg man och teg och frös så man skakade för det var den kallaste midsommarkvällen i mannaminne.

(Otroligt vad detta låter positivt och roligt.)

Äntligen somnade man ändå för att en stund senare vakna av tjejgänget som skrattade ikapp 10 meter bort. Pratandes, skrattandes, pratandes, skrattandes och man frös lite till, lyssnade, frös, lyssnade, frös, skakade. Domnade slutligen bort för att vakna av lilltjejen som i sin tur vaknat och börjat gråta och nu grät otröstligt. Grät och grät och grät och grät. Högre och högre och högre. Trösta, krama, klappa och till slut...

När hon slutligen somnat kunde man själv inte somna för nu var det om möjligt ÄNNU kallare. Ungarna låg i varma sovsäckar, men jag och frugan hade idiotiskt nog tunna sovtäcken och det var fasen inte rätt val. Vet inte om det var kölden som gjorde att man domnade bort eller överlevnadsinstinkten som fick en att ändå somna till slut, men nästa gång man vaknade var det morgon. Totalt stel och ledbruten bröt man sig upp i sittande ställning. En stund senare gick det att ta sig ut ur tältet och in i verkligheten igen. Om möjligt ännu tröttare än kvällen innan.

Ganska snabbt kom vi överens om att inte en enda natt till. Enough is enough. Så att frukosten åts och sen började vi packa ihop. Först sakta och sedan allt snabbare, för det kom oväder. Det var som om någon penslat svart färg över himlen så mörk var den och det mörka kom närmre och närmre. Vi packade så att svetten lackade medan åska började mullra och blixtar sköt kors och tvärt över himlen. Tältet revs och rullades ihop, allt stuvades in i bilen och åskan dundrade i nejden. Precis när sista sakerna lastats in och vi hoppat efter föll de första tunga regndropparna och en halv minut senare slog regnet mot bilrutan. Vi hann. Och vi hade valt rätt.

Hemma igen kändes det riktigt bra. Vi packade in och gled därefter själva in i en lugn, slapp semesterlunk. Borta kan det vara som det är. Ibland är hemma ändå bäst.

(dag 77)

Somna en treåring

Vissa kvällar är bara jobbigare än andra. Exempelvis de när man själv är för trött och treåringen gör allt för att inte somna. Verkligen jobbar på det. Påfrestningen på humöret... Men till slut så går ju även det projektet. Till slut alltså.

(Dag 73)

Rätt var det är så smäller det

Ni vet när det hänger i luften och man vet att när som helst smäller det. Pang bara. Sån där smäll så att ljuset slocknar. Riktigt så blev det inte idag, men det kändes som att det var på väg. Istället mullrade det i närområdet och ljuset blinkade till några gånger. Sladdar drogs ur. Inte för att jag vet om det egentligen behövs, utan kanske mer en ryggmärgsgrej.

Sen kom regnet som en befrielse och lilltjejen tog bort händerna från öronen och ropade förtjust att "Nu kom regnet. Mycket det regnar!" Strax efter slocknade ändå något. Nämligen mellankillen i soffan och stortjejen tittade ut en stund innan spelet på surfplattan lockade henne tillbaka.

En timma tidigare hade vi suttit på trappan och ätit glass. Det svänger snabbt. Och själv tänkte jag att det här är sista glassen jag äter på länge, länge eftersom nu måste det till en bättre livsstil. Tror visserligen att jag tänkte så häromdagen också när jag åt det där godiset och en annan dag när vi åt chips. Det kanske är en process.

Men rätt var det är smäller det till, det där med motivation till sundare liv. Jag räknar med det. Eller hoppas i alla fall. Pang bara.

(dag 44)

#pappaliv - Men för helvete!

Stortjejen har gått runt och nynnat "nanananananana for the fuck´s sake... nanananananana for the fuck´s sake..." och jag har höjt lite snett på ögonbrynen och försökt att på så sätt ge ett milt, vuxet ogillande. Alltså försökt vara lite föräldralik, helt enkelt. Det har väl inte riktigt gått hem.
- Men det är ju den låten vi ska dansa till på gympaavslutningen, pappa.
Så har hon velat lyssna på den på Spotify, men har ingen aning om vad gruppen heter. Och jag har inte velat leka detektiv i det här fallet. Grymtat lite om svordomar medan hon istället nynnat vidare. "nanananananana for the fuck´s sake..."

Ett par dagar senare hördes åter frasen nynnas fram, den här gången följt av lilltjejens härmande "fack sejk, fack sejk" och då var en gräns passerad. Kanske ingen stor sak och kanske aningen präktigt av mig, men ändå. En tvååring. Vad tänker man? Jo: "För helvete, nu får det väl ändå räcka!". Och vad säger man? Jo:
- Hörrni, jag vill faktiskt inte att ni säger så där.

Sen har det faktiskt varit tyst med just den låten. Och nu kan jag trots allt inte låta bli att gå runt med lite dåligt samvete. Inte mycket, men ändå ett litet gnag. Vill egentligen bara säga till mig själv att "For the fuck´s sake, let it be." Men får ta det när jag kollat så de verkligen har somnat.

---------
Och nu när det gått en tid vet jag skamset att det som de försökte sjunga faktiskt var "What does the fox say" och så skäms jag lite till...

He is singing in the rain

Som vanligt blev det sånt där motstånd det blir när man ska klä på barn som ska ut i regnet. Eller som det numer är här hemma - barn som ska ut. Eller kläs på, för den delen. Mellankillen ville inte och då ville inte lilltjejen och då ville mellankillen ännu mindre och så håller det på. Önskar jag kunde säga att jag själv tog det hela med ro, men ingen är perfekt. Det var i alla fall dags för somnapromenad där det var den minsta som skulle somna, eller "håva vagnen" som hon säger. Och regnet skvalade.

Väl ute så blev det suck och stön från mellankillen ungefär halva promenaden, vad jag än försökte avleda med. Men när vi passerat den magiska punkten då mellankillen förstod att nu var vi faktiskt på hemväg igen - på riktigt - då vände allt. Då blev det plötsligt härligt att plaska i varenda vattenpöl och sparka i varenda rännil. Gå med armarna utsträckta för att uppleva regnet. Njuta av att det stänker mot jackans huva. Lyssna.

Det är i de stunderna det är så fantastiskt njutningsfullt att vara pappa. Inte för att det regnar, utan trots att det regnar och trots att man egentligen bara vill in och värma sig för att man har glömt vantar och fingrarna krampar runt barnvagnens handtag. Det är så underbart och se hur ens barn upplever något med alla sina sinnen och bara tar in. Låter sig omfamnas av nuet.

Väl hemma stannar han ute och hoppar i vattenpölar, bär hinkar med vatten kors och tvärs i trädgården, pysslar i lekstugan och mår toppen. Lilltjejen sover i vagnen och själv värmer jag mig. Dricker kaffe. Och skriver.

Övertrötta familjen

Det blev en obehagligt tidig morgon igår. I alla fall när man redan hade sömnbrist innan. Frugan skulle till sjukhuset och hade fått tid redan kvart i sju, svärföräldrarna är bortresta och att be en kompis komma över och passa barn eller skjutsa kvart i sex på morgonen. Nej. Den möjligheten har vi tyvärr inte.

Därför blev det alltså tidig uppgång för alla, in i bilen och iväg. Frugan lämnades av i god tid och vi andra käkade medhavda mackor på sjukhusparkeringen. Mörkt och regnigt var det, men i bilen väldigt mysigt. Sedan mot dagis, morgonfritids och jobb. Allt väl så långt. 

Framåt eftermiddagen var det  simskola för de två största, men även jag och lilltjejen skulle bada och det var då det började skära sig. Lilltjejen kom först jublande och skrek "BAAAADHUUUSET, men så vände det tvärt. Hon skulle plötsligt inte följa med från dagis, inte ta på skor, inte jacka, inte mössa, inte gå med till bilen, inte gå in i bilen, inte sätta sig ner i bilen, brottas när hon skulle spännas fast. Ja, ni förstår. 

Väl framme fortsatte det i samma stil tills vi kom in i omklädningsrummet. Då tog istället mellankillen över och skulle inte klä av sig eftersom han inte fick eget skåp (vi hade inte fler hänglås), inte ta på badkläder osv, osv, osv. Övertröttheten gjorde sig minst sagt påminnd. 

Väl inne vid bassängerna funkade som tur var allt strålande hela tiden och likadant vid duschandet efteråt. Inte bara strålande, utan fantastiskt. Och jag försökte verkligen hänga fast vid den känslan, jag lovar att jag försökte. Inte bara försökte utan bet mig verkligen fast, men sedan satte det igång igen och känslan slet sig. Inte klä på, inte göra si och inte göra så. Springa iväg med saker, springa och gömma sig osv, osv, osv. Ja ni förstår nu med.

Det var väl inte så farligt. Nej, egentligen inte. De var ju övertrötta och de är barn. Då kan det ju bli så. Och jag var så klart den lugna, förstående pappan som tog det hela med sans och ro. Visst var det så. Eller, njaaaa, kanske inte riktigt...

Dessvärre var jag också alldeles övertrött och det jobbiga var att efter ett tag - såväl före som efter badet - märkte jag hur jag blev en sån där förälder som man ibland ser och tänker att sån där förälder vill man verkligen inte vara. Ni vet den där som är sur, arg och grinig på nivån "jag orkar inte bry mig att andra föräldrar ser ogillande på mig för att jag är en sån här sur, arg och grinig förälder". En sån förälder. Och det just så det blev och jag skämdes något fruktansvärt men orkade helt enkelt inte göra något åt det. Orkade inte ta tag i mig själv och skrika SKÄRPNING FARSAN! SLUTA VARA SUR, ARG OCH GRINIG! Trist. Jag vet.

Väl hemma var vi faktiskt ändå ganska sams igen och det resten av kvällen. Självklart blev det förlåt sagda kors och tvärs och allt kändes bra igen. För alla, tror jag. Och nu ikväll känns det som att vi börjar komma ifatt. Vi är ganska mycket o-övertrötta och bara vanligt trötta, var skiljelinjen nu går mellan dessa tillstånd. Men det är väl kanske det där med humöret.

Man får trösta sig med att det blir inte så där dumt så ofta - och när det blir det finns det många chanser att bli sams. Och vi brukar alltid ta dem.

Sånt jäkla lyckorus

Det är så olika vad man kan bli riktigt, riktigt glad av. Så där lätt i kroppen. Nästan berusad. 4-åringen t.ex. blir överlycklig av att få snickra med morfar. 8-åringen av att leka med kompisar och efter det leka lite till, med lite fler kompisar. Frugan skiner om hon hittar ett nytt spännande stickprojekt och 2-åringen blir glad för småsaker mest hela tiden.

De senaste dagarna har jag själv blivit riktigt jäkla glad av denna. Så är det. Inte så mycket att orda om. Ös på bara.

Timbuktu - Stirra ner

Jag är nog ett monster

Man skulle ju kunna tro att det där med dagisinskolning skulle bli lättare för varje barn man går igenom det med. Fel, fel, fel! Så är det inte alls. Jag känner mig som lika mycket monster nu som med de två äldre, kanske ännu mer.

Igår var första lämningen och det gick ju sådär. Lilltjejen grät och vägrade vara nära den fröken som haft henne i famnen när jag gick. Den hemska som lurat bort hennes pappa.

Idag tog hon ett hårt tag i mina kläder så fort vi kom innanför dörren på dagis och vägrade sedan släppa på en lång stund. Hon fattade direkt vad som var på gång trots att vi gick in och lekte tillsammans. Så fort nämnda fröken kom i närheten så klamrade lilltjejen sig fast vid mig igen. Hårt, hårt, hårt.

När det sedan var dags att gå. Milda makter. Gråt så att hon nästan inte kunde andas. Utsträckta armar. Själv känns det som att alla tycker man har ett hjärta av sten. Ett stenhårt monsterhjärta. Total kyla. Men inombords gråter man och tankarna mal och mal - stanna, stanna, STANNA.

Snart dags att komma dit igen och vara med resten av dagen. Det ska bli skönt. Imorgon.. Ja, fy fan.

Första natten borta

Ibland slås man av barnens kliv i livet. Lillasyster kan nu ställa sig upp med stöd och har därmed plötsligt fått de där långa armarna. De där som når saker man trodde inte kunde nås. Av små ettårshänder.

Sonen resonerar. Berättar, förklarar och har åsikter. Bestämda sådana. Framförallt resonerar han och det är inte alltid helt lätt att hänga med, även när man verkligen anstränger sig.

Stortjejen sover över hos en kompis. För allra första gången. Hos en kompis, alltså. Det känns hur stort som helst och jag är nog nästan lika pirrig som hon. Hur kommer det att gå?

Frugan sitter vid TV:n och jag sitter i köket på en barstol, mitt bland utspridda leksaker. Diskmaskinen ackompanjeras av jazz på Spotify och jag försöker komma in i Liza Marklunds "Du gamla, du fria". Det går så där. Chipsen, som slukades i rekordfart, fick sköljas ner med flädersaft istället för den där kalla ölen som frestar i kylen. Det fínns ju risk för att någon ringer och vill hem. Avbryter allt med att blogga.

Det är fredag. I detta nu.

Insanity är ett alternativ

Idag, eller den här eftermiddagen som övergår i kväll, håller jag på att bli tokig. Barnens lek har blivit intensivare och intensivare och intensivare. Ljudnivån ökat, vardagsrummet alltmer igengrott och den där stunden när någon slår sig och stora gråtkalaset börjar har närmat sig med stormsteg. Öronen blöder. Känns det som.

Innan Bolibompa körde vi "bad cop, bad cop", dvs vi utelämnade den goda och sa bara att det blir ingen TV förrän vardagsrummet var städat och om det inte blir TV så blir det inget mys. Idag nybakade muffins. Det tog skruv. Kl 18.00 var vardagsrummet skinande och nu sitter de två största klistrade. Den minsta däremot kryper runt och tröttgnäller. Liksom man själv gör. Inte kryper runt, men örontröttgnäller.

Nej, nu nattning av den gnälliga. Den lilla alltså.

Sjukdag/soffdag - potejto/potato

Konstigt nog kände jag mig rätt pigg när väckarklockan - a.k.a. en bebis - ville upp vid 05.19 imorse. Det var faktiskt inte döden att gå upp, parkera bebisen bland leksakerna på vardagsrumsmattan och slötitta på TV tills de andra barnen vaknade. Sedan frukost till alla efter behov och önskemål, dvs gröt till en del, yoghurt till en och fil till mig själv. Det kändes nästan som att förkylningen som varit anstormande istället passerat förbi och bara lämnat lite efterdyningar.

Men så fel jag hade.

När frugan kom upp kröp jag ner i sängen igen och somnade om. Väldigt skönt. Mindre skönt att vakna med sprängande huvudvärk, bly i hela kroppen, tankar i slow motion och en enda längtan - att få sova igen. Vinden hade tydligen vänt och den där förkylningsstormen hade bestämt sig för att komma tillbaka. Ville slå knock out.

Treo och mackor. Vila.

Nu åter parkerad i soffan, denna gång med dator och snart TV-spel. Resten av familjen på lunch hemma hos svärföräldrarna och den värsta stormen har bedarrat. Ta i trä. En mösig lördag i soffan känns inte helt rätt, men definitivt inte helt fel.

Sleeping beauty

Vi var mer principfasta med första barnet. Det är väl kontentan av kvällens diskussion efter det att försöket att få lillasyster att somna i egen säng utan amning så att säga kraschlandat. Med amning och somna i famnen som följd.

Med första barnet körde vi femminutersmetoden, led varje minut av skrikandet, men efter ett par kvällar somnade hon. Av sig själv. Med tvåan funkade inte femminutersmetoden. Vi orkade inte riktigt, men han behövde inte somna ammandes i alla fall. Det blev oftast sittande i knät i TV-soffan, men vänd bort från just TV:n.
Nu med trean är vi inte så motiverade. Femminutersmetoden har aldrig varit aktuell. Istället tänkte vi prova tass-metoden. Eller tänker. Man ska kanske inte ge upp efter en kväll, men motivationen finns inte riktigt där. Inget "Vi ska minsann fixa detta!". Lite mer en trött resignation redan innan vi börjat. Kanske mest från min sida. Eller inte kanske. Så är det. Man orkar inte riktigt.

Nu sover i alla fall alla tre gott i varsin säng. Bara det är egentligen ett framsteg eftersom lillasyster nu ligger i egen säng istället för mellan oss. I alla fall så här i början av kvällen/natten. I just detta nu. Och det är väl kanske just så man ska se det. Babysteg åt rätt håll. En kväll i taget. Osv.

Vi stannar där. Ikväll.

Inte Karlsson på taket precis

Ibland känner man sig som en lagom tjock man i sina bästa år, med propeller på ryggen som tar en upp i det blå. Och ibland inte, utan snarare tvärtom. Just nu lutar det åt det senare. Det känns mer som ett ras som passerat bäst-före-datum. Inte riktigt, men nästan.

Frugan sa häromdagen att hon börjat fundera allt mer över det där med att man faktiskt är dödlig. Att allt tar slut en dag. Och att den tanken är ganska deprimerande. Men å andra sidan har hon fått liknande tankar i samband med varje nytt barn, så det är kanske hormonerna som spökar. Det fick mig ändå att inse att jag får nog börja se mig som medelålders snart. Inte riktigt än, men snart.

Stortjejen trivs i alla fall i skolan och hon ser så himla stor ut när hon traskar iväg på morgonen. Det känns som att hennes dagisperiod slutade för länge, länge sedan.

Sonen däremot är i full färd med att skolas in på sitt nya dagis. Det som lockar mest är den gamla grävskopan som står ute i sandlådan och väntar. Den har han nästan bosatt sig på och han gräver och gräver. Efter tre dagar då vi varit med hela tiden ska han lämnas själv där imorgon. Förhoppningsvis går det mer än vägen.

Lillasyster har börjat med smakportioner, men är inte särskilt intresserad. Hellre ammar hon och ammar och ammar och ammar och ammar. Jag tror att hon bokstavligen kommer att tömma sin mamma så att det inte återstår mer än ett tomt skal med tiden. Hoppas verkligen att jag har fel.

Och snart är det september.

I början av en sagovärld

Det blev en tvådagarstripp till Astrid Lindgrens värld även i år. Till lycka för hela familjen tror jag. Till och med lillasyster som bara är fyra och en halv månad satt totalt och fullkomligt fängslad när Emils familj hade sångstund. Hon var helt fascinerad. Och helt fascinerande.

Sonen levde också med i allt skådespel. Minst lika fascinerad. Helt fängslad. I en butik förälskade han sig i mjukisapan Herr Nilsson som var alldeles för dyr. Men som ändå köptes i smyg av hans pappa... Lycka när han sedan fick den. Stortjejen såg fram emot Bröderna Lejonhjärta som hon inte fick titta på förra året. Och inte läst. Nu visste hon knappt vad det skulle handla om, mer än att det kunde bli spännande. Och det blev det. Vi satt tätt, tätt tillsammans och tittade, hon och jag. Och jag vet inte vem av oss som tyckte att det var bäst. Vem som fängslades mest.

Just Bröderna Lejonhjärta var min favorit när jag var liten och jag skrev till Astrid för att fråga vad som hände sedan. Efter Nangilima. Hon svarade faktiskt och berättade. Men brevet försvann och någonstans bleknade historien bort från minnet. Tyvärr.

Det var i alla fall med lite sorg man åkte hemåt, bort från sagan. Äventyret. Platsen där barn får vara så mycket barn och föräldrar lätt blir det också. Inser att det låter som ren reklam för stället, men jag är faktiskt helt såld. Det är fantastiskt!

Idag blev det sväng till biblioteket för att låna boken. Bröderna Lejonhjärta. Och börja läsa. Vi hann första kapitlet där Jonatan berättar om Nangijala och vid kapitlets slut ville stortjejen inte att vi skulle sluta och jag ville inte heller. Men det blev så enormt, himla sent igår så jag tvingade mig att vara vuxen - så där tråkigt, förståndigt och knastertorrt vuxen - och säga Nej. Vi fortsätter imorgon. Jag kan knappt bärga mig!

Från truga till Mmmm till BLÄÄ

Konstigt det där med mat och små barn. Stortjejen har aldrig varit matglad, utan det har egentligen legat på olika nivåer av trugande även om vi mesta tiden faktiskt låtit bli. Vi märkte att middagarna handlade mer om mat-tjat än familjestund och det blev aldrig kul. Nu äter hon tills hon blir mätt och sedan, ibland, frågar vi om hon orkar någon tugga till eller i alla fall kan dricka lite mer mjölk. Men trugar inte.

Sonen har varit en helt annan typ av matmänniska hela tiden. Första tiden med riktig mat var en fest. Han åt allt. Gladeligen! Därefter en period där han helst åt färgglad mat. Hellre tomater än köttbitar, som exempel. Så är det väl i och för sig fortfarande. Sedan kom perioden när han skulle ha av allt och han for upp och ner på stolen för att kunna sträcka sig över bordet så fort han fick syn på något han inte fått. Då slutade vi ett tag att ställa fram maten på bordet.
Sedan perioden när han hellre åt från sin mammas tallrik än sin egen och nu perioden när han säger "OMMM" och antingen ler stort eller skrynklar näsan och skakar på huvudet (oftast det senare) beroende på om han gillar det eller inte. Eller så kommer det bara ett "BLÄÄÄ!". Men däremellan äter han rätt rejält.

Lillasyster helammas, men den sysslan älskar hon. Kan äta hur mycket som helst och ibland undrar jag om frugan ska tömmas på sitt innehåll och se ut som en sån där tecknad figur som blivit överkörd av en ångvält.

Det var väl allt från matfronten för den här gången.

Samtidigt hos oss

Det blev bil idag för ovanlighetens skull. Till jobbet. Och från. Hemåt med Winnerbäck på hög volym och solen i ögonen.

Då väntade sväng till ICA för att köpa chips, maränger, grädde, glass, chokladsås och strössel. Och då väntade stortjejen med två kompisar på marängsviss, för det var discopartykväll. De hade redan dansat och ätit spagetti och köttfärsås. De väntade också på Bolibompa med gästen Erik Saade och sedan dataspel. Chips. Sonen satt fortfarande vid bordet. Spagettikladdig i broderad klänning och med ett stolt leende. Discoklädd. Och väntande på glass. Lillasyster var onöjd, men visste nog inte riktigt varför. Frugan i väntan på tid för projekten.

Och jag var alltså på väg hemåt med solen i ögonen och en go känsla i kroppen. En tids planerad ledighet påbörjad. Och familjen väntandes hemma. Väntandes på olika saker. Och discopartykväll. Det var väl ungefär så. Inte så mycket mer. Ingen solklar poäng, men lite samtidigt. Och nu skrev jag om det.