Konstigt det där med mat och små barn. Stortjejen har aldrig varit matglad, utan det har egentligen legat på olika nivåer av trugande även om vi mesta tiden faktiskt låtit bli. Vi märkte att middagarna handlade mer om mat-tjat än familjestund och det blev aldrig kul. Nu äter hon tills hon blir mätt och sedan, ibland, frågar vi om hon orkar någon tugga till eller i alla fall kan dricka lite mer mjölk. Men trugar inte.
Sonen har varit en helt annan typ av matmänniska hela tiden. Första tiden med riktig mat var en fest. Han åt allt. Gladeligen! Därefter en period där han helst åt färgglad mat. Hellre tomater än köttbitar, som exempel. Så är det väl i och för sig fortfarande. Sedan kom perioden när han skulle ha av allt och han for upp och ner på stolen för att kunna sträcka sig över bordet så fort han fick syn på något han inte fått. Då slutade vi ett tag att ställa fram maten på bordet.
Sedan perioden när han hellre åt från sin mammas tallrik än sin egen och nu perioden när han säger "OMMM" och antingen ler stort eller skrynklar näsan och skakar på huvudet (oftast det senare) beroende på om han gillar det eller inte. Eller så kommer det bara ett "BLÄÄÄ!". Men däremellan äter han rätt rejält.
Lillasyster helammas, men den sysslan älskar hon. Kan äta hur mycket som helst och ibland undrar jag om frugan ska tömmas på sitt innehåll och se ut som en sån där tecknad figur som blivit överkörd av en ångvält.
Det var väl allt från matfronten för den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.