Det där med farsor kan vara en känslomässig grej. Skulle ligga kvar i sängen i morse och vänta på uppvaktning, eller vad det nu kallas på fars dag. Så hade ungarna bestämt. Men efter att ha lyssnat på bråk och skrik i en halvtimma fick det räcka. Då var det inte längre det allra minsta mysigt att ligga kvar och vänta, så där låtsat förväntansfull. Jag fick kliva upp.
Det var det där med presenter som ställt till det. Lilltjejen hade börjat göra en present, tappat bort den och därför gjort en ny. En teckning med glitterlim. När det gick upp för henne att den inte gick att slå in eftersom limmet inte torkat, brast allting. Då blev det bara för mycket. Storgråt och GÅ HÄRIFRÅN! GÅÅÅ HÄÄÄRIFRÅN!
Men vi överlevde det också. Man gör oftast det.
Eftermiddagen i glada vänners lag. Det betydde bland annat sex barn som likt galna for kors och tvärs i huset. Sockerhöga på paj och glass. Kul, men den ljudnivån. Rätt tröttande. För alla. Efter läggdags slocknade de två minsta direkt. Som att slå av en strömbrytare, eller två. De övriga, stortjejen och frugan, höll ut en stund till innan också de slocknade snabbt. Nu är bara farsan själv vaken. Det är liksom jag det. Och i morgon är det jobbet igen.
Läs även andra bloggares åsikter om fars dag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.