Vi gick där och skanderade om sol och vind och om att rädda klimatet. Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! När? NU! När? NU! När, när när? NU! NU! NU! Vi och 4000 andra, eller 2000, det beror på vem man frågar. Trafikpolisen sa 4000 och det tycker jag låter roligare. Hur som helst var det många som tågade upp för Avenyn i Göteborg för att ge politikerna råg i ryggen inför klimatmötet i Paris. Det som nu startat. Själv hade jag sällskap av stortjejen och även om klimatfrågan inte är så upplyftande är det kul att hitta på något bara vi två ibland, alltså jag menar utan övriga familjen. Gå och skrika tillsammans lite så där i största allmänhet. NU! NU! NU!
Dagen innan hade vi varit på gymnastikavslutning. Då gällde det de minsta två. Alla olika barngrupper visade sina färdigheter i att snubbla över bollar eller springa varv på varv i en never ending hinderbana. Frugan påpekade det typiska i att de blandade grupperna var utklädda till fotbollsspelare, pirater och liknande, medan gruppen med bara tjejer var utklädd till prinsessor. Själv hade jag skrämmande nog inte tänkt på det den här gången. Skrämmande i den meningen att en är så van så en inte längre reflekterar.
Det blir ju så lätt så, att en vänjer sig. Och ibland går det alldeles för fort. Tillbaka då till frågan om klimatförändringar. Det finns en risk i att vi hela tiden vänjer oss. Klimatförändringarna sker allt snabbare, men det går ändå långsamt. Vi hinner vänja oss. För vår inre frids skull är det kanske bra, men jag tror det finns en risk att vi inte orkar ta det på samma allvar som om det hänt snabbare. Vi vänjer oss vid snöfria vintrar, mer regn och stormar. Översvämningar och nyhetsinslag om rasande skogsbränder i andra världsdelar. Vi rycker på axlarna och funderar istället på vad vi ska äta till middag. Köttbullar eller korv kanske.
Sen tar vi bilen och åker och handlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.