En sån dag till

Morgonens mantra var "jag får sova på tåget, jag får sova på tåget, jag får sova på tåget". Det var vad som fick mig ur sängen. Det var det som fick mig att inte bli helt osams med de morgontrötta barnen och det var det som fick mig att överleva. 

Men inte fasen fick jag sova på tåget. För det var inställt och det blev istället ståplats på den överfulla bussen. Hörlurarna hade jag glömt - som jag alltid lyckas med när jag tvingas ta bussen - och de billiga extralurarna retades längst ner i den överfulla ryggsäcken. Fanns inte en chans att få fram dem. Ingen musik alltså. 

Det var måndagmorgon.

Nu är det måndagkväll och jag väntar. Tåget är inställt, men med tiden kommer det en buss. Jag är ganska säker. 

Och där stod man i vinterjacka...

Så här dags igår så var det väldigt, väldigt mycket måndag. Det kan man lugnt säga. Väcktes av lilltjejen en stund före väckarklockans outhärdliga pipande. För långt för att kunna tänka sig att vakna, men för kort för att hinna somna om på riktigt. Kunde bara fokusera på att "snart ringer den". Lilltjejen ville ingenting, mer än markera att hon sovit färdigt. Och det var väl egentligen inte så farligt, om det inte varit så att hon även väckt mig både lördag och söndag genom att skrika, skrika, skrika på sina syskon. Och om det inte varit så att jag somnat för sent kvällen innan.

Var grymt trött. Men det skulle jag ta igen på tåget. Halv- helslumra hela vägen. Trodde jag. Men tåget var försenat. Rejält. Och det var kallt. Rejält. Så jag sprang till bussen istället och hann faktiskt med, men fick ståplats i mittgången. 40 minuter. I vinterjacka. Och värmen steg. Och jag orkade inte krångla av mig jackan. Blev inte mycket slumra där.

Till slut en sittplats. Bredvid en som levt på vitlök.

Tröstade mig med att det skulle bli frukostmacka till frukostmötet.

Det blev det inte.

Så här dags igår var det väldigt, väldigt mycket måndag.

Fabriksåterställning och fuktskador.

Skulle gjort en massa saker igår, det kan vara så på söndagar. Men så fick jag av någon idiotisk anledning för mig att uppdatera paddan. För det var ju inte gjort. Så korkat av mig, visade det sig.

Allt gick nämligen fel med både uppdatering av paddan och sedan behovet av uppdatering av iTunes på datorn och så vidare. Hela dagen försvann i datorkrångel, svordomar och suckar. Och slutprodukten blev en fabriksåterställd iPad. Allt borta. Helt. Det straffar sig att inte säkerhetskopiera. Så trött jag blir. Eller kanske mest barnen, för det var framförallt resultaten i deras olika spel som försvann.

Men det hela vägdes upp av att jag var uppe en sväng på vinden och upptäckte att taket tydligen inte är tätt vid skorstenen och luftningsröret för avloppet. Inget piggar väl upp som lite fuktskador i november. Eller?

Och nu är det måndag.

Måndag igen. Hela jäkla dagen.

Sitter och spanar ut över ett passerande Göteborgsvimmel. Höstjackor som drar förbi caféets fönster.

Det är en paj senare och jag drar girigt i mig ännu en balja kaffe som blandas i magen med en tidigare Treo. Känner mig lite som en koffeinjunkie. När det gäller kaffet alltså. Det är måndag och den stora tröttheten manglar över tinningarna. En dag som bara måste passeras innan det går att leva igen.

Men det regnar inte och är inte så fasligt kallt. Trots november. Vardagssurrealism. 

Läs även andra bloggares åsikter om höst, lunch, kaffe