Fabriksåterställning och fuktskador.

Skulle gjort en massa saker igår, det kan vara så på söndagar. Men så fick jag av någon idiotisk anledning för mig att uppdatera paddan. För det var ju inte gjort. Så korkat av mig, visade det sig.

Allt gick nämligen fel med både uppdatering av paddan och sedan behovet av uppdatering av iTunes på datorn och så vidare. Hela dagen försvann i datorkrångel, svordomar och suckar. Och slutprodukten blev en fabriksåterställd iPad. Allt borta. Helt. Det straffar sig att inte säkerhetskopiera. Så trött jag blir. Eller kanske mest barnen, för det var framförallt resultaten i deras olika spel som försvann.

Men det hela vägdes upp av att jag var uppe en sväng på vinden och upptäckte att taket tydligen inte är tätt vid skorstenen och luftningsröret för avloppet. Inget piggar väl upp som lite fuktskador i november. Eller?

Och nu är det måndag.

Lekstugor och ofärdiga projekt

Våra projekt drar gärna ut på tiden. Först pratar vi om dem i evighet, sedan går vi och känner på dem innan vi pratar lite till. Tar en paus. Börjar så smått, kanske stannar av och sätter sedan igång igen. Det tar tid helt enkelt.

Hos grannen däremot har man byggt en lekstuga. Visserligen byggsats, men ändå. De började i morse och nu är den klar med papp på taket. Tröstar mig med att den ska målas också, men det är nog snart gjort. Vet ju inte hur länge de diskuterat och värkt på projektet i och för sig, men ändå.

Kanske dags att ta tag i den där trädkojan barnen pratat om ett bra tag.

(dag 43)

Åt två håll

Brukar inte tycka om förarbetet när man ska måla. Ofta är det bland det värsta jag vet. Men att renovera en gammal dörr till lekstugan samtidigt som en bra ljudbok stänger ute en del av verkligheten, det är riktigt bra. Vilsamt. Dessutom är det ju alltid trevligt att få en bra utväg, liksom en fin väg in.

Spotify - You are offline

Köpte ny telefon i somras och fick då sex månaders Spotify på köpet (bakas såklart in i totalpriset plus att man hinner bli beroende). Nåväl, då ingår ju även möjligheten att ladda mobilen med musik och lyssna offline. Och det är ju bra. Mindre bra när telefonen STÄNDIGT säger att 'You are offline' för det bertyder att man inte kan ladda ner ny musik. Det hände mig. När jag spelat sönder mina spellistor kunde jag inte ladda ner nya. Det blev grinig gubbe.

Vad gör man? Konsulterar såklart Spotifys webbsida och hittar svar i supporten. Rensa cache och installera om. Gjorde det. Resultat ännu grinigare gubbe. Nu var inte bara mobilen offline, dessutom var ALL musik jag hade tidigare borta. Även trött gubbe.

Började googla och TACK till den person som skrivit i det forum som jag till slut hittade. Man skulle göra som Spotify sa ovan, men före nyinstallation skulle man DESSUTOM in i filhanteringen och ta bort Spotifymappen. Simsalabim så var man online igen. Glad gubbe.
Tänk att allt ska man behöva göra själv. Eller på ett ungefär..

Att pilla ludd ur naveln är ju också ett projekt

Det där med projekt är ju också en fråga. En som ligger och skvalpar konstant i den allmänna sörjan bland middagar som måste lagas, orkar som ska hittas, dåliga samveten som ska underhållas och mobiltelefoner som ska lekas med.
Projekten jag tänker på är alla de där sakerna som borde göras utöver. Dvs de där renoveringarna som man skulle vilja göra. Städandet av garaget. Röjning av förrådet. Avtorkning av alla köksluckor. Klippning av gräset. Bakande av bröd. Börja äta vettigare. Peta naveln.
Ok, det där sista kanske inte är så ansträngande. Peta naveln orkar man faktiskt med. Ibland. Där handlar det mer om vad man ska göra med luddet. Stoppa en kudde?

det var länge sen

När jag var liten cyklade vi ibland till "byggleken". Ett ställe där man i sann 70-talsanda fick låna hammare, såg, brädor och spik för att fortsätta bygga på den enorma skapelse som massor av ungar hjälpts åt med. Som en gigantisk koja med gångar och rum lite varstans. De tuffa grabbarnas skapelse. Vi, dvs jag och bästa kompisen N vågade inte bygga, för vi var inte så tuffa. Men klättrade runt gjorde vi. Högt och lågt. Överallt. Inne i och utanpå.

Idag finns "byggleken" inte kvar och dagens normer för lekpatser gör väl att ingen ens skulle komma på tanken att dra igång ett sånt projekt igen.

Men det där med att såga, hamra och klättra är ju lika spännande ändå. Sonen bär dagarna i ända runt på leksaksåg och leksakshammare. Första orden på morgonen är ofta "Pappa åga, bäda, BRRRRRRRRRR" och så planerar han att vi ska gå ut så att jag kan såga brädor med maskinsågen. Besvikelsen är stor när pappa istället ska till jobbet. Förtvivlan.

Stortjejen har egen verktygslåda med riktiga barnverktyg. I den bor det också mucklor. Men hon är inte lika entusiastisk som lillebror. Klättra gör hon däremot högt och lågt. Och gärna. Vilket radrarpar de blivit. Där på "byggleken".

Yummmie!! Mitt liv är fulländat!

Har länge känt att det är något som fattas i mitt liv, men inte riktigt kunnat sätta fingret på vad. Tills idag när jag ÄNTLIGEN fick se en bild i stickboken frugan lånat från biblioteket. "Roliga stickboken" av Rachael Matthews.

Självklart måste man ha små stickade sockor att sätta på kycklingen när den är nygrillad. Hur kan livet annars vara värt att leva? Just vita verkar extra praktiskt!

I boken står det också hur man kan virka sig ett stort glas porter. Det kan ju vara bra om man vill ha en vit vecka.

Många, långa listor - som om det skulle hjälpa

På vårt kylskåp sitter en salig blandning av en massa lappar. Det är rabattkuponger, dagislappar, telefonnummer, Lisebergs öppettider sommaren 2010 (varför?), matlistor, inköpslistor och oftast andra listor. Det blir lätt en väldigt massa listor. Långa listor. Många listor. Listor som hänger över andra listor. Och allt hålls fast med ganska fula magneter.

Ibland är vi nämligen väldigt bra på att skriva upp sådant som måste göras. På lång sikt. Eller kort sikt. Det vill säga långa och korta projekt. Tanken är god. För tanken är att det som står på listan ska göras och sedan strykas. Men... i realiteten brukar det fyllas på snabbare än det utförs och då någonstans tappar man lusten. Det går för fort och den blåser av på grund av fartvinden. Så då går det ett tag och inget händer. Ingenting. Tills vi skriver en ny lista. Som vi sätter ovanpå den gamla. Och så är vi entusiastiska en stund. Innan vi skriver dit nya saker på listan. Tappar lusten. Tröttnar. Och skriver en ny lista.

Nu har vi börjat med att jag (hmm) inte ska ha mer än tre projekt på listan. När ett projekt har slutförts ska ett nytt sättas upp på listan. Inte förr. Det som är så bra är att listan är så kort att den inte måste skrivas ned. Till och med jag minns den. Och då blir projekten lättare gjorda. Idag blev till exempel tavellisten i sovrummet äntligen uppsatt. Bara en sån sak.

Där satt den!

Apropå det där med att samla. Idag fick dottern för sig att göra en mikrofon med stativ. Två gamla platströr fick bli mic, ett papprör stativ som sattes i en platta från en gammal "däckförvaring". Allt från pappa K:s källare. I guess I just proved a point. Eller nåt.

Samlarens oskrivna lag

På väg från tåget igår var det Studio Ett i lurarna. Först hörde jag om Berlusconi och hur han kan sitta kvar trots att han är som han är och gör som han gör. I Italien är han uppenbart populär. För mig är hela mannen ett mysterium. Fullkomligt. Men det var inte dit jag ville komma. Det var istället nästa reportage som fick mig att drömma. Försvinna tillbaka en stund. Till barndomen. Till mormor. Reportaget handlade nämligen om att spara och slänga. Det handlade om den kommande utställningen Sopor på Nordiska muséet i Stockholm. En utställning om att just spara och slänga.

Min mormor var expert på att spara. Sämre på att slänga. Till vår stora lycka. Morfar däremot tyckte nog att hon kunde slängt lite mer. Lite oftare. De bodde i ett stort hus på landet, ett hus med en stor källare där mormor sparade. På allt möjligt. Men ändå bara på sånt som kunde komma till användning - på riktigt. Hon var allkonstnär min mormor och källaren blev på något sätt en stor del av hennes palett. Där fanns tyger, papper, knappar, träbitar, garner, spikar, plast, skinn, verktyg, vävar, kartong, burkar, korgar, spännen, flirtkulor, osv, osv, osv. Mormor ockuperade åtminstone 80 av källarens ca 100 kvadrat med sina saker. I hyllor efter väggarna. Från golv till tak. Men det var inte något meningslöst sparande, utan sparande på möjligheter. För hon sydde och slöjdade och målade och gav bort. Nya projekt hela tiden. Alltid något i händerna.

Jag saknar min mormor väldigt, väldigt mycket. Morfar med. Somrarna på landet hos mormor och morfar och i den närliggande sommarstugan var - i alla fall så här i efterhand - oändliga äventyr. Liksom julloven och påskloven. Det fanns alltid saker att göra och mormors kreativitet smittade av sig. Åtminstone när man var där. Och skulle man göra något - snickra, sy, måla, uppfinna - så hittade man alltid det man behövde i mormors källare. Eller så hittade man något annat, mycket bättre. Mormor samlade bland annat på sig gamla radioapparater. Inte för att hon behövde dem, utan för att hon hade pillriga barnbarn som älskade att skruva sönder saker. Oj vad vi skruvade. Det gör jag fortfarande. Älskar att skruva sönder saker, alltså.

Mormors sparande har gått i arv. Om det är genetiskt eller kulturellt betingat vet jag inte, men om jag ska gissa så väljer jag det senare. Jag har i alla fall väldigt svårt att slänga saker som jag kan få användning av senare - på riktigt. Det handlar alltså inte om rent skräp, utan om material och om möjligheter. De konstiga plåtbitarna kan faktiskt komma till användning - vilket de också gör ibland. Liksom brädbitarna, plaströren, stålfjädrarna, etc, etc, etc.

Min fru tycker nog att jag kunde slänga lite mer. Lite oftare. För dessvärre ärvde jag inte den andra egenskapen - att alltid ha något i händerna - dvs att förbruka i ungefär samma takt som det samlas. Men det jobbiga är att om jag ändå slänger - så vet jag - att någon dag - förr eller senare - så kommer jag att behöva just den saken som slängdes. Det är nämligen samlarens oskrivna lag. Det vet jag och det visste mormor.

When you're chewing on life's gristle

Tredje gången gillt var det... inte nä. Tänkte satsa hårt på att få loss det där j-vla däcket som sitter med den där J-VLA låsmuttern från det där J-VLA Volvo. Kom på något "jättesmart". Tänkte att om man skär ett spår i muttern så kan man ju sätta en platt metallbit i spåret och ta tag i den med en rörtång och så vrida loss muttern. Ett spår. Så dumt!

Iväg till Jula och köpte ett multiverktyg (billig kopia av Dremel) och en sats med bland annat olika slipskivor. Jodå, det gick att skära ett spår. Och det gick att slå in en metallbit. Men att sedan vrida... Ingen bra idé. Muttern sprack. Allt lossade ända in till den innersta lilla delen som inte går att få grepp om på något sätt, men som fortfarande håller däcket i ett järngrepp. Nu MÅSTE det bli verkstad som sannolikt får skära sönder hela fälgen...

Om jag inte sagt det förut så JÄVLA FÖRBANNADE LÅSMUTTER. Så där, nu var det sagt också.

Ensamdag med sjörövarflagg

Idag har jag ensamdag. En dag ensam. Men med hund. Jag vet inte hur länge sedan det var jag hade en ensamdag, men jag önskade mig en och så blev det så. Frugan, dottern och sonen drog till Göteborg. Det har varit sååå himla skönt. Det känns som att batterierna laddats en del och tankarna kommit i fatt sig själva.

Bloggen har flyttats till ny adress (dvs hit) och fått nytt namn, men alla gamla inlägg fick hänga med. Det känns tryggast så.

Det var barnmarknad idag också.  Hur billigt som helst med begagnade kläder och grejer. Men vad svårt att tänka med hur mycket föräldrar som helst som river i allt. Det blev ett gäng kläder, vet inte hur bra egentligen, men i alla fall. Två vinterjackor och så två plastkassar fulla med kläder. Allt för 490 spänn. Helt ok. Och så hittade jag en sjörövarflagga också. Helt perfekt. För i källaren pågår bygge av sjörövarskepp som ska sättas på sidan av dotterns säng. Första strykningen klar idag. Det blir grått med svarta konturer och gyllene detaljer.

Snart är det möte vid tåget. Troligen två sovande ungar och en trött fru. Fy sjutton vad skönt med en dag ensam. Och vad otroligt skönt att få hem dem igen.