Samlarens oskrivna lag

På väg från tåget igår var det Studio Ett i lurarna. Först hörde jag om Berlusconi och hur han kan sitta kvar trots att han är som han är och gör som han gör. I Italien är han uppenbart populär. För mig är hela mannen ett mysterium. Fullkomligt. Men det var inte dit jag ville komma. Det var istället nästa reportage som fick mig att drömma. Försvinna tillbaka en stund. Till barndomen. Till mormor. Reportaget handlade nämligen om att spara och slänga. Det handlade om den kommande utställningen Sopor på Nordiska muséet i Stockholm. En utställning om att just spara och slänga.

Min mormor var expert på att spara. Sämre på att slänga. Till vår stora lycka. Morfar däremot tyckte nog att hon kunde slängt lite mer. Lite oftare. De bodde i ett stort hus på landet, ett hus med en stor källare där mormor sparade. På allt möjligt. Men ändå bara på sånt som kunde komma till användning - på riktigt. Hon var allkonstnär min mormor och källaren blev på något sätt en stor del av hennes palett. Där fanns tyger, papper, knappar, träbitar, garner, spikar, plast, skinn, verktyg, vävar, kartong, burkar, korgar, spännen, flirtkulor, osv, osv, osv. Mormor ockuperade åtminstone 80 av källarens ca 100 kvadrat med sina saker. I hyllor efter väggarna. Från golv till tak. Men det var inte något meningslöst sparande, utan sparande på möjligheter. För hon sydde och slöjdade och målade och gav bort. Nya projekt hela tiden. Alltid något i händerna.

Jag saknar min mormor väldigt, väldigt mycket. Morfar med. Somrarna på landet hos mormor och morfar och i den närliggande sommarstugan var - i alla fall så här i efterhand - oändliga äventyr. Liksom julloven och påskloven. Det fanns alltid saker att göra och mormors kreativitet smittade av sig. Åtminstone när man var där. Och skulle man göra något - snickra, sy, måla, uppfinna - så hittade man alltid det man behövde i mormors källare. Eller så hittade man något annat, mycket bättre. Mormor samlade bland annat på sig gamla radioapparater. Inte för att hon behövde dem, utan för att hon hade pillriga barnbarn som älskade att skruva sönder saker. Oj vad vi skruvade. Det gör jag fortfarande. Älskar att skruva sönder saker, alltså.

Mormors sparande har gått i arv. Om det är genetiskt eller kulturellt betingat vet jag inte, men om jag ska gissa så väljer jag det senare. Jag har i alla fall väldigt svårt att slänga saker som jag kan få användning av senare - på riktigt. Det handlar alltså inte om rent skräp, utan om material och om möjligheter. De konstiga plåtbitarna kan faktiskt komma till användning - vilket de också gör ibland. Liksom brädbitarna, plaströren, stålfjädrarna, etc, etc, etc.

Min fru tycker nog att jag kunde slänga lite mer. Lite oftare. För dessvärre ärvde jag inte den andra egenskapen - att alltid ha något i händerna - dvs att förbruka i ungefär samma takt som det samlas. Men det jobbiga är att om jag ändå slänger - så vet jag - att någon dag - förr eller senare - så kommer jag att behöva just den saken som slängdes. Det är nämligen samlarens oskrivna lag. Det vet jag och det visste mormor.