Dottern och jag landade en stund på biblioteket. Ville vila fötterna lite. Och tankarna. Ta det lugnt.
Plötsligt började barn och föräldrar samlas i ett hörn och in kom två brandmän. I full mundering. För att berätta om livet som brandmän. Dottern ville hellre spela dataspel så vi satt en bit bort - men inom hörhåll - och spelade dataspel.
Brandmännen presenterade sig, berättade och visade utrustning. Barnen fick prova. Fråga. Och någonstans mitt i detta kommer en mamma in på bibblan med sin son. Strosande. Tills hon ser brandmännen. VA! Är det BRANDMÄN här? Sliter tag i sonen som bokstavligen lyfter från golvet och mindre än en sekund senare står de två - in center of attention - vid brandmännen. Nämen, får man prova utrustning? Åh, vad roligt! Det vill väl du? Inte? Då får väl mamma prova! På med brandmanshjälm. Puta med läpparna. Le mot brandmännen. Spjuvermin.
Jo, som sagt... eh... som jag sa förut så heter ju jag si-och-så och han heter ju så-och-si och som ni ser på hjälmen så finns det ju ett nummer så att man alltid kan se vem det är som gör vad. Så jag har ju liksom inte bara namnet si-och-så utan även numret.. eh..
Men vad är grejen? Är det uniformen å ena sidan och de putande läpparna å andra.. eller var det här bara ett behov av att vara i center of attention å ena sidan och nervositet över att behöva hantera en pinsam situation å andra sidan.. eller.. eh..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.