12 juni 2013

Löpare är av ett bistert jäkla släkte

Tog årets första stapplande steg i löparspåret häromdagen. ÅRETS!! Riktigt så illa så att de var stapplande stämmer kanske inte, men att det var just årets första i löparspåret stämmer helt och hållet. Dagens sanning. Var tvungen att testa nya löparskorna, men framförallt om fötterna skulle hålla. Och de höll.

I höstas kom jag in i ett riktigt bra flow och för första gången någonsin längtade jag till nästa löparrunda när jag varvade ner efter den jag nyss avslutat. Hade aldrig känt så förut. Frugan och jag sporrade varandra, men hon frågade också flera gånger om jag verkligen skulle springa i de skorna eller kanske köpa nya. Snålvargen i mig svarade att det faktiskt var jättebra skor att springa i. Jättesköna. Perfekta. Åtminstone när man var på sån där nybörjarnivå. Naturligtvis visade det sig att hon hade rätt. Walkingskor plus asfaltlöpning är ingen bra kombination. Kanske framförallt när man är på sån där nybörjarnivå så fötter och vrister faktiskt är ganska, tja nybörjaraktiga. Det blev besök hos ortopeden och därefter fotövningar. Och ingen löpning. Ingen alls. Fötterna värkte. Vristerna värkte. Fotövningarna var såååå tråkiga att göra....

Till slut orkade jag inte vänta ut mig själv och fötter och slarv med övningar etc. Värken hade försvunnit. Jag gick hyfsat långa promenader några gånger varje vecka. Köpte därför löparskor. Alltså - KÖPTE DÄRFÖR LÖPARSKOR! Och har man köpt löparskor så kan man ju inte låta dem stå oanvända. Det blir ju liksom för dyrt, sa snålvargen. Så det blev en tur i löparspåret. Det som ligger en bilfärd bort. Alltså det i skogen.

Nu ska ni inte tro att jag kastade mig ut i språngmarsch, utan det blev snarare att gå fort men ändå med några hundra meters löpning någonstans där i mitten och på slutet. Började försiktigt för att inte hamna hos ortopeden igen. Så fort jag mötte någon som verkligen sprang så försökte jag självklart klistra på mig min jag-värmer-bara-upp-mig-min. Ögontjänare som man är. Försökte även le glatt och heja. Men alla jag mötte (här springer folk åt båda håll) stirrade stint och bistert ner i marken ca 20 meter framför sig. Lurar i öronen. Raka streck mellan mungiporna. Sammanbitet. Inte så mycket som en nick.

Har inte tänkt på det förut när jag själv - sammanbitet - tragglat fram i spåret: ett steg, två steg, tre steg, känns bra, men jobbigt, fyra steg, fem steg... 283 steg... 3467 steg... Det blev så tydligt när man gick där och höll igen och hann iaktta. Minerna hos folk. Det där sammanbitna. Avskurna. Och fasen vad jag längtar till att vara en av dom. För det kändes bra i fötterna. Och i vristerna. Jag hade spring i benen, spring som ville komma ut.

Imorgon ska jag på det igen. Eller på fredag. Då ska jag sammanbitet springa lite längre. Fokusera. Avskärma. Stirra stint i marken framför mig. Flåsa otränat och njuta. Löpare kan som sagt vara av ett bistert jäkla släkte.