21 december 2015

Kampen mot tiden

Det har egentligen inget med själva arbetsuppgifterna att göra, men dagarna före ledighet känns ju oändliga. Timmar utan slut. Nedräkningen pågår, men sakta, sakta, sakta. 

De flesta andra har redan gått hem och det bidrar naturligtvis. Det är tomt och öde och vi som är kvar går och sneglar på klockan. På den där minutvisaren som retfullt klamrar sig fast vid varje siffra, varje streck.

Men snart ledighet och då kommer klockan istället att rusa. Snabbt och obevekligt. En ständig kamp om tiden.

17 december 2015

Var är julen?

Var på julbord härom kvällen och tryckte i mig alldeles, alldeles för mycket av sill, lax, Jansson och de drygt 763 andra olika saker som fanns där. Som vanligt går det inte att hejda sig. Och hemma är det redan julpyntat, grannens träd lyser från varje liten kvist och den andre grannens altan skimrar i alla möjliga blinkande färger. Ändå - var är julen?

Plusgrader och plask runt fötterna. Det är nog bara att vänja sig vid att vita jular i betydelsen snö kommer att bli färre och färre. Novemberväder skriker inte direkt JUL. 

Men det är inte bara det. Har inte alls hunnit känna in att det är jul på gång.  Kanske kommer det när granen sätts in dagen före julafton, eller när man börjar tänka på julklappar. Har inte gjort det än. Men å andra sidan kör vi bara konsumtion riktat mot barnen i år. Vi vuxna ger nog inget åt varandra, utan skänker pengar till något där kronorna gör mer nytta istället. Känns grymt mycket bättre. 

Kör i alla fall jultema i Spotify. Fairytale of New York med The Pogues är självskriven och Ave Maria måste vara ett av de vackraste stycken som någonsin skrivits. Man får också vara jäkligt tacksam för att vara en av de lyckliga som har några att fira med och möjlighet att fira. 

Och det blir ju den 24:e oavsett allt annat. 

10 december 2015

En jäkla robotdammsugare vs riktig julklapp

Tänk att ha en robotdammsugare som snurrar runt över golven hemma. Grymt, eller? Sitta i soffan och glo på en maskin som far hit och dit och typ gör vad du själv kan göra på vad? En halvtimma i veckan? Det känns lite, vad ska man säga, fånigt. Eller? Klimatförhandlingar pågår och produktion av helt onödiga robotdammsugare rimmar väldigt illa med 2-gradersmålet. Ännu sämre med 1,5. Tänker jag i alla fall.

Det där med robotdammsugare skaver också hyfsat mycket när man tänker på att det den här julen är  30 m i l j o n e r  barn på flykt. Det är ju ungefär tre gånger så många som vi bor i Sverige. Och då räknar jag alla , dvs även vuxna. Även gamla gubbar och tanter. Som ska jämföras med siffran 30 miljoner barn. Då känns robotdammsugare ganska sunkigt faktiskt.

Som ett alternativ kan en ju köpa julklappar i UNICEFs gåvoshop. Alla saker skickas till de barn som behöver dem mest, till exempel barn på flykt. Du får ett fint gåvobevis, tryckt eller digitalt, att ge bort i julklapp. Hur gôtt känns inte det?!

Och om du skriver en egen önskelista så vore det ju grymt om den innehöll till exempel att någon ger nötkräm mot undernäring, vinterkläder och ett katastrofpaket till barn, istället för - ja du vet vad - till dig. Gå in och köp julklappar som räddar barns liv på unicef.se/gavoshop.

07 december 2015

En av de sju små dvärgarna

Det blev en sån där himla jobbig måndagsmorgon idag igen. För lite sovtid i kombination med inställt tåg och ståplats på bussen. Hade dessutom glömt lurarna så det blev en timmas gloende ut i tomma intet, lyssnandes till de sittande passagerarnas snarkningar istället för musik.

Nu på väg hem och fick en plats i någon slags förstaklasskupé. Väljer att se det som ett slags kompensation. Nu gäller det bara att inte somna, för då vaknar jag nog inte förrän städarna tar kvällsturen. Men de kanske är snälla och låter mig sova vidare. 

Det har i alla fall mojnat. Och i Paris pratar man klimat, men målet blir nog dessvärre alldeles, alldeles för lågt. 

30 november 2015

Så rycker vi på axlarna.

Vi gick där och skanderade om sol och vind och om att rädda klimatet. Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! När? NU! När? NU! När, när när? NU! NU! NU! Vi och 4000 andra, eller 2000, det beror på vem man frågar. Trafikpolisen sa 4000 och det tycker jag låter roligare. Hur som helst var det många som tågade upp för Avenyn i Göteborg för att ge politikerna råg i ryggen inför klimatmötet i Paris. Det som nu startat. Själv hade jag sällskap av stortjejen och även om klimatfrågan inte är så upplyftande är det kul att hitta på något bara vi två ibland, alltså jag menar utan övriga familjen. Gå och skrika tillsammans lite så där i största allmänhet. NU! NU! NU!

Dagen innan hade vi varit på gymnastikavslutning. Då gällde det de minsta två. Alla olika barngrupper visade sina färdigheter i att snubbla över bollar eller springa varv på varv i en never ending hinderbana. Frugan påpekade det typiska i att de blandade grupperna var utklädda till fotbollsspelare, pirater och liknande, medan gruppen med bara tjejer var utklädd till prinsessor. Själv hade jag skrämmande nog inte tänkt på det den här gången. Skrämmande i den meningen att en är så van så en inte längre reflekterar.

Det blir ju så lätt så, att en vänjer sig. Och ibland går det alldeles för fort. Tillbaka då till frågan om klimatförändringar. Det finns en risk i att vi hela tiden vänjer oss. Klimatförändringarna sker allt snabbare, men det går ändå långsamt. Vi hinner vänja oss. För vår inre frids skull är det kanske bra, men jag tror det finns en risk att vi inte orkar ta det på samma allvar som om det hänt snabbare. Vi vänjer oss vid snöfria vintrar, mer regn och stormar. Översvämningar och nyhetsinslag om rasande skogsbränder i andra världsdelar. Vi rycker på axlarna och funderar istället på vad vi ska äta till middag. Köttbullar eller korv kanske.

Sen tar vi bilen och åker och handlar.

24 november 2015

Och där stod man i vinterjacka...

Så här dags igår så var det väldigt, väldigt mycket måndag. Det kan man lugnt säga. Väcktes av lilltjejen en stund före väckarklockans outhärdliga pipande. För långt för att kunna tänka sig att vakna, men för kort för att hinna somna om på riktigt. Kunde bara fokusera på att "snart ringer den". Lilltjejen ville ingenting, mer än markera att hon sovit färdigt. Och det var väl egentligen inte så farligt, om det inte varit så att hon även väckt mig både lördag och söndag genom att skrika, skrika, skrika på sina syskon. Och om det inte varit så att jag somnat för sent kvällen innan.

Var grymt trött. Men det skulle jag ta igen på tåget. Halv- helslumra hela vägen. Trodde jag. Men tåget var försenat. Rejält. Och det var kallt. Rejält. Så jag sprang till bussen istället och hann faktiskt med, men fick ståplats i mittgången. 40 minuter. I vinterjacka. Och värmen steg. Och jag orkade inte krångla av mig jackan. Blev inte mycket slumra där.

Till slut en sittplats. Bredvid en som levt på vitlök.

Tröstade mig med att det skulle bli frukostmacka till frukostmötet.

Det blev det inte.

Så här dags igår var det väldigt, väldigt mycket måndag.

23 november 2015

Skriver hem, men slänger brevet sen.

Upplever en känsla precis utom räckhåll och upptäcker att jag saknar den något innerligt. Eller, jag vet faktiskt inte. Det är kanske mest ett minne som vill fram och andas. Lutar mig bakåt och uppfylls helt av det magiska i "Det goda livet". Ulf Lundell. Albumet har hittat mig igen efter så många år, eller så är det jag som har hittat tillbaka. Som till en gammal vän. Allt är inte bra, men mycket.

Jag är äldre nu, faktiskt äldre än Lundell själv var när skivan gavs ut. Han 38. Jag 44. Det måste ju betyda något. Att jag hittat fram? Men kanske är det ändå eoner mellan vem han var då och vem jag är. Nu. Troligen. Kanske var vi på något sätt närmre då. Trots allt. Spelar det någon roll?

Men det är kanske det minnet som vill fram. Då var jag runt 20 och älskade låtarna. Och det som skulle komma. Kanske inte samma låtar som är allra bäst nu, minns inte riktigt. Men de var magiska. Då i skiljelinjen mellan ungdom och framtid, i början av vuxenvärlden. En magisk känsla av frihet och chansen att ta för sig av livet. Ett djup jag trodde att jag hade, men egentligen inte hittat. Inte då.

Och inte nu.

Tänker flyktigt att om allting varit annorlunda, hade det då varit så här? Så som för människorna i Danielas hus, Det goda livet, Kid. Och i Älskad igen. Sannolikt inte. Men i så fall hade man kanske längtat efter detta. Det som finns nu. Just här. Men det är som sagt flyktiga tankar. Ibland vill man helt enkelt bara vara någon annan. Vet bara inte vem. Eller varför.

Jo, egentligen. Vet svaret på varför. I alla fall delvis. Inte att vara någon annan, men annorlunda. För jag känner mig lätt stagnerad. Har inte samma längtan framåt, utan mer en aning om att jag redan är ikapp. Men vad?

Fantiserar om att skriva en bok. Har ett ramverk, men hittar inte riktigt början. Eller så är det vägen till slutet som inte finns. Jag vet faktiskt inte. Kanske är det bara en lös idé. Men å andra sidan, vem skulle läsa den? Jag famlar.

Och trots allt är det nog samma låtar som fortfarande är bäst, men jag hör dem nog på ett annat sätt. Det är kanske så det är.

20 november 2015

Plate spotting

Varför börjar en med vissa saker som egentligen inte ger något tillbaka, annat än små mikrostunder av falsk lycka? Har hållit på i mer än ett och ett halvt år nu med så kallad plate spotting, dvs när en samlar registreringsskyltar i nummerordning från 001 till 999. Så totalt meningslöst, men omöjligt att sluta. 

När en väl prickar in ett nummer kommer ett litet lyckopirr som är över lika snabbt. Sen börjar en leta efter nästa nummer. 

Sitter nu och kisar genom tågfönstret för att hitta nr 80. Just det, jag har inte kommit längre. Det tar sin lilla tid. Dessutom är det för mörkt för att säkert se, så vad är då poängen?

Nu är det i alla fall helg och imorgon väntar däckbyte. Kung Bore börjar vakna. 

19 november 2015

Med grus i ögonen.

Ögonen klipper och klipper och klipper. Den stora tröttheten har rullat in och tar smygande tag om mig. Har redan varit på väg att somna några gånger, men vågar inte riktigt. Kommer bergis att vakna för sent. 

Såg fler poliser idag på vägen till tåget. Det kändes mer som att de ville markera sin närvaro än att de gjorde så mycket annat. Men det är väl också en del av polisarbetet antar jag. Sannolikt beror allt på terroristhotet, eller vad man nu kallar det. Olustigt känns det i alla fall. Svårt att veta vad man ska tro om det hela.

Nu nästan helt mörkt ute. Ögonlocken tyngre och tyngre. Håkan Hellström får göra sitt bästa för att hålla mig vaken, men det går så där. Vissa låtar är sövande i sig. 

Det är torsdag gott folk och november segar vidare.  

17 november 2015

Utan skyddsnät. Äckligt spännande.

Det var en kompis som frågade om jag tänkt vidare på det där med teater som jag nämnt någon gång för länge sedan. En fundering som legat och gnagt väldigt länge om att det kunde vara kul att prova på att stå på scen, vara någon annan och vad ska man säga, utmana sig själv. Göra något riktigt, riktigt läskigt. Lite "Se på mig!". Nu tog han alltså upp tråden igen och det fick mig att tänka lite mer. Varför inte? Det går ju i alla fall att kolla runt lite. För det är ju inte så läskigt. Att kolla.

Så jag googlade för skojs skull för att se om det fanns några grupper, kurser eller vad vet jag i närheten, vilket det säkert inte skulle finnas. Och när det inte fanns så skulle jag ju nöjt kunna trösta mig med att jag hade ju i alla fall försökt. Men så ramlade jag på en nybörjarkurs i improvisationsteater. Spännande. Så jag beställde information, som ett första steg så att man kan fundera en hel del till. För-emot-för-emot-för-emot-osv.

Men några dagar senare damp ett mejl ner i boxen (kan man säga så?) med en rad om att nu går vårens kurser att söka. Och jag slog till direkt. Pang bara. Eller jag kollade med frugan om det skulle funka för henne, det är ju ändå en kväll i veckan. Det funkade. Så DÅ slog jag till direkt. Alltså pang bara. Utan att fundera något mer, alls. Typ lossade livlinorna, slängde skyddsnätet osv.

Anmälan är bindande. Som tur är.

16 november 2015

Finns det risktillägg för träning?

Träning alltså. Jag säger bara en sak: livsfarligt. Igår, innan jag upptäckte att paddan låst sig mitt i uppdateringen, fick jag för mig att träna. Jag fick för mig mycket dumt igår. Det är en sån där åldersgrej tror jag som drabbar mig ibland, som ett ständigt återkommande virus. Jag får syn på mig själv i helkroppsspegeln, främst magen, och upptäcker att det är ingen rolig syn. Får därför för mig att börja träna. Igår var det dags igen.

Någon gång i våras laddade jag ner Friskis och Svettis-appen "Hatar träning" och nu hade den legat till sig och mognat tillräckligt för att testas. Det är dessutom ungefär lika länge sedan som jag tränade, i alla fall på allvar, så du förstår kanske varthän detta är på väg.

Själva träningen gick faktiskt ganska bra. Orkade hänga med nästan hela tiden och jag behöver ju kanske inte avslöja vilken nivå jag valde, för då kan du ju få leva i villfarelsen att det var en av de tuffa. Helt slut efteråt, mer död än levande, blodsockerhalten nere i knäna, men rätt nöjd.

Idag däremot. Varenda gång jag sätter mig ner vill jag bara skrika av smärta. Aningen överdrivet, men inte mycket. Det är ju inte klokt vilken träningsvärk. Dessutom har jag för mig att det brukar vara värst två dagar efter själva aktiviteten, vilket alltså är imorgon. Det här bådar inte gott.

Och på onsdag är det dags igen.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Fabriksåterställning och fuktskador.

Skulle gjort en massa saker igår, det kan vara så på söndagar. Men så fick jag av någon idiotisk anledning för mig att uppdatera paddan. För det var ju inte gjort. Så korkat av mig, visade det sig.

Allt gick nämligen fel med både uppdatering av paddan och sedan behovet av uppdatering av iTunes på datorn och så vidare. Hela dagen försvann i datorkrångel, svordomar och suckar. Och slutprodukten blev en fabriksåterställd iPad. Allt borta. Helt. Det straffar sig att inte säkerhetskopiera. Så trött jag blir. Eller kanske mest barnen, för det var framförallt resultaten i deras olika spel som försvann.

Men det hela vägdes upp av att jag var uppe en sväng på vinden och upptäckte att taket tydligen inte är tätt vid skorstenen och luftningsröret för avloppet. Inget piggar väl upp som lite fuktskador i november. Eller?

Och nu är det måndag.

15 november 2015

En sån här kväll i skuggan av dåden i Paris.

En sån här dag och kväll efter det som hänt i Paris upplevs egentligen de flesta andra problem som världsliga. Det som hänt är så fruktansvärt grymt att det inte går att ta in. Terrorhandlingar mot oskyldiga människor går inte att förstå. Överhuvudtaget.

Slutar där.

10 november 2015

Att det ska vara så jäkla svårt.

Det finns ett ständigt dåligt samvete som ligger och gnager i bakgrunden. Ett diffust väsen med viskande elakheter; du borde träna, äta bättre, sova mer, blablablablahahahaha. Det känns ganska irriterande. Och väldigt... elakt. Vet inte hur det ska gå att få bort den där lilla irriterande idioten, eller det vet jag ju. Det är bara det att jag inte har den minsta lilla inspiration. Eller motivation. Ingen alls.

Träffade tidigare kollega idag och hon har haft inspiration. Eller i alla fall motivation. Skit samma egentligen vad hon haft, men hon både tränar och äter bättre och själv har jag nu ännu mera ångest. Sitter på tåget och funderar på hur svårt det kan vara att ta tag i det där. Egentligen. Eller det vet jag ju. Men ändå.

09 november 2015

Det kallas pendling.

Pendling är oftast rätt ok. Den inre resan osv. Så är det även idag, eller nästan. Men så var det den försenade lokföraren, ytterligare förseningar längs resan och andedräkten hos kvinnan mitt emot. Framförallt det där sista. Tur att en har mobilen att knappa bort tiden med. Också tur att kvinnan med andedräkten klev av på förra stationen. Nu börjar det arta sig. 

08 november 2015

GÅÅÅ HÄÄÄRIFRÅN!

Det där med farsor kan vara en känslomässig grej. Skulle ligga kvar i sängen i morse och vänta på uppvaktning, eller vad det nu kallas på fars dag. Så hade ungarna bestämt. Men efter att ha lyssnat på bråk och skrik i en halvtimma fick det räcka. Då var det inte längre det allra minsta mysigt att ligga kvar och vänta, så där låtsat förväntansfull. Jag fick kliva upp.

Det var det där med presenter som ställt till det. Lilltjejen hade börjat göra en present, tappat bort den och därför gjort en ny. En teckning med glitterlim. När det gick upp för henne att den inte gick att slå in eftersom limmet inte torkat, brast allting. Då blev det bara för mycket. Storgråt och GÅ HÄRIFRÅN! GÅÅÅ HÄÄÄRIFRÅN!

Men vi överlevde det också. Man gör oftast det.

Eftermiddagen i glada vänners lag. Det betydde bland annat sex barn som likt galna for kors och tvärs i huset. Sockerhöga på paj och glass. Kul, men den ljudnivån. Rätt tröttande. För alla. Efter läggdags slocknade de två minsta direkt. Som att slå av en strömbrytare, eller två. De övriga, stortjejen och frugan, höll ut en stund till innan också de slocknade snabbt. Nu är bara farsan själv vaken. Det är liksom jag det. Och i morgon är det jobbet igen.

Läs även andra bloggares åsikter om

05 november 2015

Många snicksnackare blir det.

Idag verkar alla högljudda snicksnackare ha en längtan efter att följa efter mig. I alla fall på tåget. Morgonen som egentligen krävde lugn och ro blev centrum för två konstant pågående samtal. Inklämd mellan två små grupper - som talade i munnen på varandra, men inte med varandra - lyckades jag inte ens begrava mig i en matta av musik. Ljudboken fick jag helt ge upp på grund av alla gälla röster.

Nu på hemväg har vi istället en ensam mobilpratare som mer än gärna delar sina samtal med hela kupén. Det måste vara viktiga grejer. Damen tvärs över mittgången är visserligen tyst, men ställer sig istället upp och gör lite stretchande gymnastikövningar. 

Det är ju förresten torsdag och det kanske blir både ärtsoppa och pannkaka om kocken orkar laga. Har liksom inte bestämt mig ännu. Punsch har vi ingen. 

03 november 2015

Påsprassel. WTF!

Hamnar mycket riktigt på en rysk film som visar sig vara grymt bra. Leviatan som - utan att avslöja för mycket - handlar om en man som helt enkelt får livet jäkligt mycket emot sig. Sensmoralen känns lite som att den lilla människan göra sig icke besvär. Men så sitter någon och prasslar med en påse i salongen. Inte hela filmen, men första halvtimman. Alltså allvarligt, hur tänker man då? Men som sagt, filmen var bra.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Totalt mörker vs Sauk & Lundell.

Det är grymt mörkt ute nu. Kolsvart utanför tåget, men här och där skymtar ett lysande fönster där det sitter någon tomte och ugglar. Tåget hittar fram i alla fall och just nu är det huvudsaken. Snart väntar bio, men jag har faktiskt ingen aning om vilken film vi skulle se. Någon rysk kanske.

Tydligen har Twitter bytt stjärnor mot hjärtan idag. Man vänjer sig säkert vid det också, men det är ju inte samma. Inte samma alls. Känner mest för att citera Stefan Sauk, men det känns lite gubbigt så jag låter bli. 

Drar igång Lundell istället på Spotify och inser att det nog är minst lika gubbigt. Eller mer. 


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

02 november 2015

Måndag igen. Hela jäkla dagen.

Sitter och spanar ut över ett passerande Göteborgsvimmel. Höstjackor som drar förbi caféets fönster.

Det är en paj senare och jag drar girigt i mig ännu en balja kaffe som blandas i magen med en tidigare Treo. Känner mig lite som en koffeinjunkie. När det gäller kaffet alltså. Det är måndag och den stora tröttheten manglar över tinningarna. En dag som bara måste passeras innan det går att leva igen.

Men det regnar inte och är inte så fasligt kallt. Trots november. Vardagssurrealism. 


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

01 november 2015

Varenda jäkel verkar lägga ner.

Hasar mig runt på en massa olika bloggar för att hitta något nytt, kul att följa. Det går så där. Inte nog med att klockan tickar på alldeles för snabbt för att vara söndagskväll, de flesta bloggare verkar ju ha slutat att göra just det - blogga alltså. Det gör att jag känner mig lite desperat på något sätt eller bara hopplöst efter som precis nystartat mitt bloggande, men å andra sidan känns det som att jag och andra sällan är rätt lika.

Hittar i alla fall några lovande sidor att följa, så jag hänger kvar hos dem ett tag.

Nu är det nog höst på allvar. Övergången till november innebär att man liksom får sluta hoppas på sommarvärme och inse att fem långa månaders gråregn väntar. Därför plockades studsmattan ner idag. Inte hela tingesten - skelettet står kvar i trädgården som någon slags symbol över, tjaa.. något. Det blev i alla fall varken benbrott eller avbitna tungor i år. Man får vara glad åt det lilla.

Imorgon tåg, jobb, tåg igen. Dessutom måndag. Hur kan man ha sån tur?


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Allvarligt. Ska det här kallas frukost?!

Fördelen med att vara hemma igen efter två nätter på hotell är att, tja, jag vet inte riktigt. Någon natt till hade varit ok. Nackdelen är definitivt frukosten. Det går att vänja sig vid hotellets frukostbuffé rätt snabbt och totalt smärtfritt. Att vänja sig tillbaka vid en gapande tom kyl är inte lika lockande. Det gör ont ända in i själen.

Yoghurt (naturell) och det sista smulet ur cornflakespaketet är inte riktigt samma som fem olika sorters mjukt bröd och sjutton olika pålägg, fyra olika sorters yoghurt, bacon, korvar, kokta ägg, melon, skivade grönsaker, croissanter osv, osv, osv. Inte ens i närheten.

Men i och för sig kan man sitta här i morgonrock och sleva in sin så kallade frukost utan att någon tittar konstigt på en - för morgonrocken. Jag får fokusera på det.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

31 oktober 2015

Resandets tröstlöshet.


Mil efter mil med motorväg som segar sig fram genom landskapet. Huvudstaden i ryggen och - inte hemlängtan - men reströtthet. Tittar ut på ändlösa meter av viltstängsel. Frågan är om det ska stänga ute djuren eller stänga inne oss. 

Det obligatoriska besöket på gyllene bågen är avklarat och det känns bara som bukfylla numer. Sällan gott. Barnen äter aldrig upp, men man vet ändå vad man får. Alltid något. 

Den stora tröttheten hänger på allas axlar. Kanske alla kungar som hängt sig kvar som sega gubbar runt våra halsar. Vasa, slottet, Nordiska muséet och idag autografer från två i idol. Axel och Simon?  Vi vet knappt vilka de är, men de bodde på samma hotell som oss. Vi försökte ta oss igenom idol-programmet igår, men somnade mitt i.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

30 oktober 2015

Kungamord och wifi-strul.


-Vad hette han den där som dödade kungen? Ankarsson? Det var nog i alla fall ganska bra att kungen fick smaka sin egen medicin, den filuren
Han syftar på Gustaf III. Historiekunskaperna är kanske inte på topp, men det kan man väl ändå inte begära? För att vara sex år har han ändå hyfsat bra koll på det man behöver veta. När man är sex i alla fall. Stockholm handlar i alla fall mest om Vasa, slottet och att åka tunnelbana. Den här gången. Fast nu har det övergått i jakten på den perfekta souveniren. Det är en kamp. 

Annars mycket strul med wifi. Som alltid på denna hotellkedja som lyckas locka oss barnfamiljer med hyfsade priser. Har aldrig lyckats checka in utan strulande wifi. Vet inte om det beror på mig, vilket det säkert gör, men så grymt irriterande. Jag bara säger det. 

Nu något hungrig. Vilket säkert märks. 


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

29 oktober 2015

Så kallad trafik.

På väg mot Stockholm och verkligen på en väg. Egentligen hade vi tänkt oss tåg, den inre resan och så där, men med fem i familjen blir det för dyrt. Ungefär tre gånger så dyrt som med bil och det funkar inte. I alla fall inte nu.

Men det verkar straffa sig.

Om tågen brukar vara sena så är det inget mot hur det blir med bilen idag. Känns det som. 80-sträckorna varvas med vägarbeten som ett pärlband genom det svenska höstlandskapet. Men det är vackert därute. Och imorgon kanske vi går runt med barnen och sparkar höstlöv på Djurgården. 

Nu passeras i alla fall Göta Kanal, så vi har en bit kvar att åka.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

28 oktober 2015

Hårt säte. Litet tåg.

Det var en seg morgon. Tåget var sent och jag tänkte att bara det inte är ett sånt där gammalt tåg och när det väl rullade in på stationen var tåget just så där gammalt och välanvänt. Och hälften så långt som vanligt. Det blev ett hårt, nedfällbart extrasäte hela vägen och resten av dagen var ryggen aningen stel. 

Men det känns bra att tågpendla. Trots ryggen. Det blir sammanlagt två timmars läsning, surfande eller funderande per dag. Mycket mobilpill ska erkännas. Miljö- och klimatvänligt är det också. I alla fall jämfört med att ta bilen. Man får se det så.


Läs även andra bloggares åsikter om ,


18 oktober 2015

Kan ingen bara stryka vissa dagar i förväg?

Ibland vaknar man och det är en fel-dag. En sån där dag när allt är dömt att bli helt åt skogen. Precis allt. Och så blir det så också. Precis en sån sabla dag var det idag. Varför gick man ens upp?

Som ett talande axplock går det att lyfta fram byggprojektet som skulle blivit klart för två helger sedan, men som inte blev klart idag heller. Saknade vissa brädor. Ringde byggvaruhuset för att försäkra mig om att de hade rätt dimension inne.
-Jaaa det har vi, lovade kvinnan i den rikstäckande växeln. Jag ser att det finns över 200 brädor med den dimensionen i din butik.
Vad fel den kvinnan hade kan jag säga, för i "min" butik fanns inte så mycket som en brädstump i den dimensionen. Inte så mycket som en tum. Vad otroligt trött jag blev. Men inte förvånad. För det var en sån dag idag. En dag när allt blev fel. Varför ens försöka?

Och imorgon är det måndag.

Exakt.

12 oktober 2015

Det är dags att lyssna

Varje dag fattas beslut som berör barn i utsatta situationer. Men barnen själva får sitta på bänken och se på när vuxna fattar beslut som kommer att påverka hela deras liv. Det är nog nu. Barnen måste få höras. UNICEF Sverige har tagit fram en poddserie, Röster från bänken, där barnen själva får komma till tals. Lyssna på barnen och ställ dig bakom kravet att barn ska få rätt att klaga när deras rättigheter kränks, på unicef.se/rösterfrånbänken. #rösterfrånbänken

15 september 2015

Riktigt skamfullt dåliga föräldrar


Framför mig på bordet ligger en hög med papper från skolfotografen. Två av barnen har tagit skolfoton för några veckor sedan och nu skickas ihärdiga påminnelser om att vi ska gå in på nätet och beställa. Korten är inte särskilt bra, men riktigt dyra.

Vi har inte tänkt att beställa några kort i år och därför går vi inte in på nätet och därför beställer vi inget. Tydligen inte rätt beteende. Så idag ringde de istället min fru och frågade om de verkligen hade rätt adressuppgifter eftersom vi tydligen inte hade nåtts av erbjudandet att just beställa. Nu hade de istället tänkt att skicka hem alla kort till oss för påseende. När min fru svarade att vi inte ville ha några kort och därför inte tänkt beställa, lät det som att personen i luren blev smått chockad.

"VA! Ska ni inte beställa?!?!"

Ungefär så där som GP:s tidningsförsäljare blev för många år sedan när vi bodde på landet och han skulle kränga helg-GP till oss. Jag svarade att det inte var så stor idé eftersom vi inte skulle få tidningarna förrän när brevbäraren kom med posten vid lunchtid på måndagen och alltså inte på helgen. Det fanns inget tidningsbud där vi bodde. När han till slut förstod att jag inte skojade lät han också smått chockad. Eller snarare riktig chockad. Men det är en annan historia.

Det är tydligen fruktansvärt skamfullt att inte köpa skolfotona. Det kanske gör en till en riktigt dålig förälder. Men vi får försöka leva med det på något sätt.


Image courtesy of Gualberto107 at FreeDigitalPhotos.net

10 september 2015

Slå vågen på käften

Ibland överraskas man av den där spontaniteten som kan komma från barn. Inte bara i vad de säger, utan också i vad de gör. Som när mellankillen sitter och berättar något i köket och plötsligt, helt utan anledning, slår knytnäven det hårdaste han kan på köksvågen som av ren rädsla hoppar fram 300 gram och stannar där. Nollställd på nytt, eller vad man nu ska kalla det. Så här efteråt känns det lite onödigt, minst sagt, men det är ju svårt att bli arg. Vågen var gammal, impulsen snabb och förvåningen stor. 
"Det verkar vara något fel på vågen.
Tja, så kan man ju också uttrycka det. Kommer samtidigt ihåg de där spontana infallen en själv hade som barn. De var nog inte heller alltid så lyckade. Men det är ju så man lär sig. Förhoppningsvis.

07 september 2015

Läget är akut


Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om hur en liten död pojke som hette Alan fick världen att börja förstå vidden av den enorma flyktingkatastrof som pågår. Men jag lyckas inte få till det. Tankarna springer i trassliga labyrinter, för det går inte att greppa. Pojken Alan är död och dessvärre är han inte ensam. Alldeles, alldeles för många andra har redan mött samma tragiska öde och alldeles, alldeles för många kommer sannolikt att avsluta sina liv på samma sätt. Som om det går att räkna. Redan en är alldeles, alldeles för många. Det kommer att bli så oändligt många fler. Och bilden av Alan fortsätter att finnas på näthinnan.

Det finns så oändligt många barn som är på flykt, men som till skillnad från Alan fortfarande har chansen till en framtid. Vi måste kämpa för vart och ett av dessa barn. Kämpa som om dessa barn var våra egna. Kämpa för att de ska få sina chanser. Kämpa för att de ska få leka, finnas och leva.

I Europa och övriga världen är cirka 30 miljoner barn just nu på flykt. Det är mer än tre gånger så många barn som det bor människor i Sverige. En ofattbar siffra och som alltid i katastrofer är det barnen som drabbas hårdast. De som inte har någon skuld alls till att de nu måste fly. UNICEF finns på plats med katastrofinsatser både i de konfliktdrabbade länderna, i flyktinglägren och på flyktvägen. Men, behoven är fortsatt stora. Rädda barns liv, ge en gåva på unicef.se eller sms:a LIV till 72900 för att skänka 100 kronor. Du kan också swisha en gåva till barn på flykt, nummer 123-024 00 36 (rekommenderad summa: 100 kr). Skriv också under här för att hjälpa barnen på flykt.

Nu fortsätter vi kämpa för varenda unge. Det finns ingen tid att förlora.

25 augusti 2015

Är det nu man ska fungera igen?

Det där med semester är ju ganska skönt egentligen. Utdragna veckor av ledighet och i vissa fall tusen saker som görs. Ofta inte det där man hade tänkt att göra, utan något helt annat. Eller ingenting. Men det är väldigt skönt det med. Befriande. Fast plötsligt är det slut.

Lite chockartat har arbetet startat igen och varken kroppen eller hjärnan är riktigt med. I alla fall inte kroppen. Van som den är att stiga upp framåt åtta (vilket dessvärre är väldigt sent i vår familj) protesterar den vilt mot att kliva upp drygt två timmar tidigare. Ännu mer protesterar den när en försöker locka den till sömns igen på rätt sida midnatt efter att ha kämpat sig igenom en dag av måsten. Däremellan skriker den efter kaffe alternativt låter magen protestera när det blir för mycket av just kaffe. Och det är någonstans där som hjärnan också hänger med, protesterar mot kontorets allt för stela och stillastående väggar, datorskärmens uppfordrande texter och kalendern som i rasande takt fylls med möten. Den stänger av en stund, lockar ögonen att söka sig ut och börjar sedan drömma om alla tusen saker som gjordes - eller inte gjordes - på semestern som aldrig ville ta slut. Men som ändå gjorde just det. Tog slut.

Ungarnas eftermiddags- och kvällsaktiviteter börjar också rulla igång. Som om det inte var mycket nog med allt annat som ska fungera igen. Och så denna ständiga fråga om vad vi ska äta till middag. Finns det något värre än att hitta på maträtter varje dag, handla till dem, laga dem och städa köket. Ja visst går det att veckohandla och visst går det att planera och visst går det att göra så mycket mer. Men vänta lite nu. Jag ska bara drömma mig bort ett tag igen.

19 juli 2015

En skäggig mans dagbok

När andra satsar på skärmfri tid på semestern väljer jag att lägga ner rakningen. Vi har alla våra små fixa idéer. För min del är det samma visa nästan varje år med planen att låta skägget växa hela semestern. Rakapparat och skäggtrimmer läggs till behaglig vila i badrumsskåpet, för så får man göra på semestern. Mina inre bilder visar hur skägget växer sig till ett riktigt stort, imponerande och bullrigt skägg. Men ändå tryggt och kramigt. Lite Beppe Wolgers meets motorcykelknutte.

Men ungefär halvvägs in i ledigheten inser jag att det som bullrar, myser och imponerar nog inte är själva skägget utan snarare personen i det och jag är ärligt talat ingen bullrig man. Och Beppe hade för den delen säkert varit så där mysig även utan skägg. Dessutom stirrar en sluskaktig typ tillbaka i spegeln och han ser varken särskilt mysig eller imponerande ut. Plötsligt har både trimmer och rakapparat åkt fram och nu är jag åter mitt gamla vanliga lagom-skäggiga jag istället, vilket känns både skönt och lite, tja, tragiskt.

Men halva semestern är kvar så jag hinner få till slusklooken en gång till, om jag vill. Fast jag vet inte riktigt. Passade i alla fall på att gå ut och gå också. Så kallad träning. Utmed hästhagar och genom kohagar. Det är ganska mycket semesterkänsla över det också.

Funderar nu på att baka ett bröd. För det var längesedan.

Men jag kanske låter bli.

----------
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

26 juni 2015

A homage to The Ark - bättre sent än aldrig

Minns när jag i tonåren brukade fastna för någon låt och spela den om och om och om igen. Så där många gånger att det plötsligt blev för mycket och sa stop. Inte en gång till. Låten var totalt sönderlyssnad och det gick inte att ta sig igenom den en gång till.

Nu är det lite varning för en repris när jag plötsligt fastnat för The Ark's Calleth You Cometh I. Det är inte alls så att jag hört den för första gången - det har bara dröjt ett bra tag innan det klickat på allvar. Jag vet att jag är hopplöst efter, typ flera år. Men vem bryr sig. Låten är ju så otroligt bra. Så grymt bra att jag snart, dessvärre lyssnat sönder den. Totalt.


Jag har blivit rena tonårsparodin. Jag vet.

08 maj 2015

Didn't we almost have it all

Timo Räisänen i öronen, men det stänger inte ute resten av världen. Barnskrik och påsprassel, mobilprat. Känner irritation. Det är nog hungern som ställer till det, så jag försöker tänka positivt. Det är inte lätt, men det är fredag och helg.

Tåget rullar ut från stationen samtidigt som konduktören börjar prata i högtalaren. Hur kan de ha så mycket att säga? Vi är alla pendlare och har hört allt förut. Många gånger. Så känns det i alla fall. Det tar liksom aldrig slut. 

Ute är det i alla fall sol och jag påminner mig än en gång om att tänka positivt. Och att le. Att le är viktigt. Men det kostar på. Mobilen felstavar gång på gång. Väljer fel ord.

Konduktören har pratat klart och kommer redan. Jag håller upp pendlarkortet, redo, men självklart ska killen innan mig köpa biljett. Varför är det så ofta så? Man blir sittande, väntande. Varför tar det sån tid? Fast i väntan. Men jag börjar le. Det är fredag. Helg. Och nu sväljer vi irritationen och ler.

20 mars 2015

Dimförmörkelse


Den stora solförmörkelsen ska slå till idag sägs det. Svårt att missa med tanke på att den märks hela tiden i tidningar, på radio, runt fikabordet. En del skaffar den typ av glasögon som man ska kunna titta på solen med - vad det nu är för typ - andra tänker stanna inne. Själv ska jag vara ute och undvika att titta. Hur nu det ska gå.

På väg till jobbet slickar dimman utefter tågrälsen och det går inte att se många meter in i landskapet. Dimförmörkelse?

Image courtesy of zirconicusso at FreeDigitalPhotos.net

16 mars 2015

Tankspridd igen

Mobilberoende innebär som du vet också laddberoende och det kräver sladd. Att inte ha tillgång till sladd när det behövs är ju nästan lika stressande som att inte veta var själva mobilen är. Sladden kan rent ut sagt vara en livlina. Lite överdrivet kanske, men inte så mycket.

Därför extra nöjd när jag kommer ihåg att slänga ner sladden i väskan imorse i flykten ut genom dörren för att hinna med tåget. Väldigt nöjd med att slippa en låååång dag utan sladd. Inte lika nöjd när jag på själva tåget upptäcker att MIN sladd redan varit nedpackad och att det var frugans sladd jag slet åt mig. Så nu är  hon utan sladd. En låååång dag utan sladd.

12 mars 2015

35mm fotodrömmar

Gjorde något annorlunda häromdagen; köpte ett nytt objektiv till kameran. Det är ju kanske inte så vanligt i sig, men att köpa det utan att först ha läst varenda test och utlåtande som finns om det på hela internet - det är ovanligt. I alla fall för mig som gärna grottar ner mig i allt som går att finna. ALLT. Insåg någonstans att jag kommer att köpa det i slutändan ändå, så varför lägga oändligt med tid på att läsa om det först (Mindes hur det var vid köpet av Chromebook).

Åh vilken förändring det blev! Ett fast 35mm på kameran istället för det 18-55 som följde med när den ursprungliga köptes gjorde att det kändes som en helt ny kamera. Vet inte exakt varför, men fick lite samma känsla som att fota med min gamla Nikon FM2 där en använde riktig film. Samma sköna känsla. Antingen förstår man den känslan, eller så gör man det inte. Spelar faktiskt inte så stor roll.

Nu har jag däremot börjat läsa en massa - MASSA - annat om fotografering, men det är ju liksom mer normalt. Den där bildbehandlingskursen jag tydligen är anmäld till är däremot ett kapitel för sig. Hmm...

10 mars 2015

Såna där pendlare


Det har hänt en del sen sist. Jag har blivit pendlare till exempel. Det kom sig av att jag hade ett jobb och nu har jag ett annat. Det behöver inte vara krångligare än så.

Har redan upptäckt att pendlingen är speciell och har sina sidor. Vissa dagar försvinner resan i ett ingenting som går så otroligt snabbt. Kanske i den där inre resan som SJ tjatar om och ja - jag åker kollektivt. Du behöver inte oroa dig över att jag sitter och drömmer mig bort bakom ratten. 
Eller när man träffar en gammal bekant och resan pratas bort på en liten stund. Eller när man bara njuter av en paus mellan två verkligheter.

Andra gånger känns resan mycket, mycket längre. När exempelvis någon sitter framför och äter prickig korv och det är lite för tidigt för korvlukt. Som nu. Och korvmackorna aldrig tycks ta slut. Evighetsmackor.

Eller när man inte kommer till ro. När det finns något litet krypande i benen som inte vill slappna av utan hela tiden pockar på uppmärksamhet. Eller när någon pratar väldigt, väldigt högt. Hela tiden. Om totalt ointressanta saker. Eller när man blir inklämd av någon som helt enkelt måste breda ut sig av någon outgrundlig anledning.

Och den där korvlukten ligger kvar som ett täcke i luften vi andas. 

Pendlare är nog ett släkte för sig och jag tycks vara den nya kusinen.

Image courtesy of graur razvan ionut at FreeDigitalPhotos.net