23 november 2015

Skriver hem, men slänger brevet sen.

Upplever en känsla precis utom räckhåll och upptäcker att jag saknar den något innerligt. Eller, jag vet faktiskt inte. Det är kanske mest ett minne som vill fram och andas. Lutar mig bakåt och uppfylls helt av det magiska i "Det goda livet". Ulf Lundell. Albumet har hittat mig igen efter så många år, eller så är det jag som har hittat tillbaka. Som till en gammal vän. Allt är inte bra, men mycket.

Jag är äldre nu, faktiskt äldre än Lundell själv var när skivan gavs ut. Han 38. Jag 44. Det måste ju betyda något. Att jag hittat fram? Men kanske är det ändå eoner mellan vem han var då och vem jag är. Nu. Troligen. Kanske var vi på något sätt närmre då. Trots allt. Spelar det någon roll?

Men det är kanske det minnet som vill fram. Då var jag runt 20 och älskade låtarna. Och det som skulle komma. Kanske inte samma låtar som är allra bäst nu, minns inte riktigt. Men de var magiska. Då i skiljelinjen mellan ungdom och framtid, i början av vuxenvärlden. En magisk känsla av frihet och chansen att ta för sig av livet. Ett djup jag trodde att jag hade, men egentligen inte hittat. Inte då.

Och inte nu.

Tänker flyktigt att om allting varit annorlunda, hade det då varit så här? Så som för människorna i Danielas hus, Det goda livet, Kid. Och i Älskad igen. Sannolikt inte. Men i så fall hade man kanske längtat efter detta. Det som finns nu. Just här. Men det är som sagt flyktiga tankar. Ibland vill man helt enkelt bara vara någon annan. Vet bara inte vem. Eller varför.

Jo, egentligen. Vet svaret på varför. I alla fall delvis. Inte att vara någon annan, men annorlunda. För jag känner mig lätt stagnerad. Har inte samma längtan framåt, utan mer en aning om att jag redan är ikapp. Men vad?

Fantiserar om att skriva en bok. Har ett ramverk, men hittar inte riktigt början. Eller så är det vägen till slutet som inte finns. Jag vet faktiskt inte. Kanske är det bara en lös idé. Men å andra sidan, vem skulle läsa den? Jag famlar.

Och trots allt är det nog samma låtar som fortfarande är bäst, men jag hör dem nog på ett annat sätt. Det är kanske så det är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar