29 augusti 2012

Jag är nog ett monster

Man skulle ju kunna tro att det där med dagisinskolning skulle bli lättare för varje barn man går igenom det med. Fel, fel, fel! Så är det inte alls. Jag känner mig som lika mycket monster nu som med de två äldre, kanske ännu mer.

Igår var första lämningen och det gick ju sådär. Lilltjejen grät och vägrade vara nära den fröken som haft henne i famnen när jag gick. Den hemska som lurat bort hennes pappa.

Idag tog hon ett hårt tag i mina kläder så fort vi kom innanför dörren på dagis och vägrade sedan släppa på en lång stund. Hon fattade direkt vad som var på gång trots att vi gick in och lekte tillsammans. Så fort nämnda fröken kom i närheten så klamrade lilltjejen sig fast vid mig igen. Hårt, hårt, hårt.

När det sedan var dags att gå. Milda makter. Gråt så att hon nästan inte kunde andas. Utsträckta armar. Själv känns det som att alla tycker man har ett hjärta av sten. Ett stenhårt monsterhjärta. Total kyla. Men inombords gråter man och tankarna mal och mal - stanna, stanna, STANNA.

Snart dags att komma dit igen och vara med resten av dagen. Det ska bli skönt. Imorgon.. Ja, fy fan.

09 augusti 2012

Sånt som inte kan fixas med botox

När man är på begravning är det lätt att börja fundera över livet. Vad som är viktigt och vad man egentligen vill ha ut av det. I alla fall är det så för mig. Idag var jag på begravning av en riktig livsnjutare. En person som alltid tycktes få ut det mesta av nuet och alltid var nyfiken på det stora såväl som det lilla. I alla fall fick jag den känslan.

Jag önskar att jag hade en stor del av den nyfikenheten. Att undra lite oftare vad som finns bakom nästa krök, hur just den här saken fungerar och vad som är viktigt för just dig. Jag önskar att det var så, men så är det inte riktigt. Dessvärre känner jag mig ofta rätt drivlös, om man kan säga så. Onyfiken. Och dagarna rinner liksom bort ganska outforskade.

Så är det väl egentligen för alla, mer eller mindre. Men hur ändrar man på det? Hur ändrar man på drag hos en själv som man inte tycker om eller rent av föraktar och hur tillsätter man sådant som man vill ha mer av? Som nyfikenhet till exempel. Eller förmåga att påbörja. Liksom avsluta.

Såna saker kan jag fundera på så här efter en begravning. Men jag hittar inte några svar.