13 februari 2013

The sky was the limit

Ibland längtar jag som en tokig tillbaka till åren runt 20. När allt var så enkelt. Och så svårt. När allt var så svart eller vitt. När allting var möjligt. Jag längtar tillbaka till känslan att man faktiskt kunde göra vad som helst. Att det bara var att gå ut och ta för sig. Eller välja att låta bli.

Jag vet att det inte var så. Allting var inte svart eller vitt. Det var i sanning inte bara att gå ut och ta för sig. Och det kunde vara ett helvete att låta bli. Hela livet kunde vara ett helvete. Men känslan och minnet nu säger att det nog var fantastiskt. Mesta tiden. Trots allt.

Det var väl den nyvunna friheten som var så stor. Möjligheten att sleva i sig av vuxenlivet, eller det man trodde var vuxenlivet. Och vetskapen om att man visste bäst. Att man tillhörde generationen som blivit lite bättre än alla de som kommit före. Som visste lite mer. Som kunde dra lite vassare slutsatser och ta mycket klokare beslut. Som inte hade en gråskala som var så... så fruktansvärt grå, eller feg, eller vad den numera ska kallas. När man inte hade låst sig. Inte fastnat i tyckanden, amorteringar och ansvar.

Så var det ju inte. Och ändå. Precis så var det.