13 februari 2013

The sky was the limit

Ibland längtar jag som en tokig tillbaka till åren runt 20. När allt var så enkelt. Och så svårt. När allt var så svart eller vitt. När allting var möjligt. Jag längtar tillbaka till känslan att man faktiskt kunde göra vad som helst. Att det bara var att gå ut och ta för sig. Eller välja att låta bli.

Jag vet att det inte var så. Allting var inte svart eller vitt. Det var i sanning inte bara att gå ut och ta för sig. Och det kunde vara ett helvete att låta bli. Hela livet kunde vara ett helvete. Men känslan och minnet nu säger att det nog var fantastiskt. Mesta tiden. Trots allt.

Det var väl den nyvunna friheten som var så stor. Möjligheten att sleva i sig av vuxenlivet, eller det man trodde var vuxenlivet. Och vetskapen om att man visste bäst. Att man tillhörde generationen som blivit lite bättre än alla de som kommit före. Som visste lite mer. Som kunde dra lite vassare slutsatser och ta mycket klokare beslut. Som inte hade en gråskala som var så... så fruktansvärt grå, eller feg, eller vad den numera ska kallas. När man inte hade låst sig. Inte fastnat i tyckanden, amorteringar och ansvar.

Så var det ju inte. Och ändå. Precis så var det.

6 kommentarer:

  1. Kan hålla med dig om känslan som emellanåt flashar förbi.
    Ändå är det väldigt skönt att slippa vara nedlusad med alla möjligheter men inga svar och istället leva med "alla möjligheter men flera svar". :)

    Och som en liten parentes är det spännande att se hur dina senaste två inlägg lyckats publiceras på först min födelsedag och sen idag på min mammas!
    Antagligen betyder inte det ett enda dyft, bara något jag noterade!

    SvaraRadera
  2. Usch för att vara 20 igen. Nä, 53 är en jävligt bra ålder. Vänta bara.
    Kjellandersson3

    SvaraRadera
  3. Pappa K, Where U' been?
    Har saknat dina betraktelser...

    Håller dessutom med. Jag har förmånen att i min dator ha den otroliga skatten som ALLA låtar som legat på TRACKS-listan mellan starten 1984 och sommaren 2006 utgör. Emellanåt sätter jag mig tillrätta, tar på hörlurarna och lyssnar mig igenom ett år, en höst eller en vår från tiden när jag var 20-nånting och drömmer mig också tillbaka till den där tiden. Då, när man gick sin första riktiga skola, skaffade sin första egna lägenhet, var singel en hel sommar och bara rumlade, den sommaren man träffade någon och startade ett nytt liv, den våren man var singel igen... Och jag får erkänna att vissa låtar framkallar minnen som gör att det blir sådär oklädsamt vått i ögonvrån som det inte borde bli när man är medelålders, stadgad och etablerad och medveten om att det livet man levde som 20-nånting aldrig kommer tillbaka.

    SvaraRadera
  4. Bättre sent svar än aldrig :) Visst är det skönt när man tänker efter, men ändå. Ibland så...

    Vi får se vem som fyller år nästa gång.

    SvaraRadera
  5. Ursäkta att svaret dröjde, men... 53 säger du. Då har man något att se fram emot :)

    SvaraRadera
  6. Ja, du ser hur ofta jag är inne här numera..

    Det är kanske en del av någon ålderskris som gör att man längtar tillbaka igen. Eller vad vet jag. Själv har jag inte trackslistan på datorn, men förstår precis vad du menar. Fastnar ibland i Spotify i timmar lyssnande på DEN låten som gör att man måste leta fram DEN låten och sedan bara DEN låten osv osv osv och så kommer ibland det där lite våta i ögonvrån och då är klockan plötsligt lååångt efter när man skulle lagt sig för att orka upp och leva i nuet.

    Men det är det värt.

    SvaraRadera