12 december 2011

Hallå bloggen, är du död?

Satt här en morgon och läste på twitter, en dag som så mången förut. Då slog det mig att den där bloggen legat på is ett tag. Lite bortglömd och nedprioriterad. Och visst var det så. Jag hittade den i ett dammigt hörn av nätet, lite smutsig och ledsen. Ja, ja..

Häromdagen satt vi på ett köpcenter och fikade, inte på det första kafet för där var det fullt, men faktiskt på det andra. Det sista lediga bordet. Och överallt trängdes människor. I tusental. De skulle väl som vi köpa julklappar och i den situationen blev jag lätt illamående. Vad mycket skit som köps för så jävla mycket pengar. Av så många. Konsumera mera. Flest paket under granen vinner. Eller?
Vet inte riktigt var jag ville hamna med detta, men ändå. Nu har i alla fall bloggen fått lite konstgjord andning.

29 november 2011

Nytt experiment på bloggen

Testar nu att lägga till en twitter-knapp på mina inlägg så att det går att twittra om dem direkt, utan att lämna bloggen. Om det funkar? Ingen aning. Lockar det fler besökare? Troligen inte. Varför gör jag det då? Ställ inte så jobbiga frågor!

21 november 2011

Helvetesbak IGEN?? Jag varnar dig!

Så här i adventstider (JA, jag vet att det är SJUKT men det är REDAN dags för advent. Kolla i almanackan om du inte tror mig!) grips jag lätt av en stor, farlig lust att baka. Att bli en ännu lite husligare pappa K, alltså en som inte bara tömmer diskmaskiner, torkar köksbänkar och lagar improviserade sista-minuten-middagar. Det liksom kittlar till i kroppen.

Men i år kan det vara så att den gamla hunden kanske lärt sig sitta trots allt, eller i alla fall reflektera. Lite.

Jag mindes svagt att det var något speciellt med förra årets julbak. Inte riktigt vad, men en oro la sig att gnaga bakom vänster öra. Den hade väldigt vassa tänder, oron, så för att slippa undan gjorde jag en sökning bakåt i bloggen och den som söker skall finna. Förra årets julbak var och förblir en total katastrof. En total och mardrömslik katastrof. Nu borde jag lägga till som sent ska glömmas, men det kan jag ju inte eftersom jag ju faktiskt till stor del glömt eller förträngt det.

Nu när jag läst inlägget så minns jag däremot tydligt. Har jag tagit lärdom av det? Hoppas det. Hoppas VERKLIGEN det!! Framförallt med tanke på att vi nu har ett barn till.

Om du funderar på att baka till advent och du har barn, funderar på att skaffa barn, någonsin varit i närheten av ett barn eller helt enkelt bara läst ordet 'barn' så rekommenderar jag dig - för din egen skull - att läsa hur det kan gå. HÄR!

Kom sedan inte och säg att du inte blivit varnad.

18 november 2011

Spotify - You are offline

Köpte ny telefon i somras och fick då sex månaders Spotify på köpet (bakas såklart in i totalpriset plus att man hinner bli beroende). Nåväl, då ingår ju även möjligheten att ladda mobilen med musik och lyssna offline. Och det är ju bra. Mindre bra när telefonen STÄNDIGT säger att 'You are offline' för det bertyder att man inte kan ladda ner ny musik. Det hände mig. När jag spelat sönder mina spellistor kunde jag inte ladda ner nya. Det blev grinig gubbe.

Vad gör man? Konsulterar såklart Spotifys webbsida och hittar svar i supporten. Rensa cache och installera om. Gjorde det. Resultat ännu grinigare gubbe. Nu var inte bara mobilen offline, dessutom var ALL musik jag hade tidigare borta. Även trött gubbe.

Började googla och TACK till den person som skrivit i det forum som jag till slut hittade. Man skulle göra som Spotify sa ovan, men före nyinstallation skulle man DESSUTOM in i filhanteringen och ta bort Spotifymappen. Simsalabim så var man online igen. Glad gubbe.
Tänk att allt ska man behöva göra själv. Eller på ett ungefär..

09 november 2011

Men var lite rolig nu då! Annars drar jag..

Allt går så himla mycket snabbare. Hela tiden.

Har funderat på det där med sociala medier och hur det förändrat relationer. Eller kanske synen på relationer. Eller så är det kanske så att det bara skapar nya dimensioner av relationer. Det syns kanske tydligast på twitter, eller så ser jag det tydligast där eftersom det är där jag senast fastnade. Istället för att fumlande och på slingervägar försöka bli vän med någon så är allt som krävs ett litet klick. Follow. Som barn i sandlådan. Nu är jag din kompis. Sedan kan man luta sig tillbaka och bara lyssna. Bli underhållen. Kommentera ibland. Och tröttnar man så är det bara att klicka igen. Och så är relationen slut. Finito. Inte ens ett hej då, nu går jag. Bara dörren i ansiktet.

Men det kan ju sätta press också. Var jävligt rolig, vass, djup, ironisk, intressant, sarkastisk, kunnig, tyckande osv, osv, osv. På 140 tecken. Om och om och om igen. Så blir du följd. Får vara med och mingla. Annars blir du bortklickad. Bortvald. Utslängd i rännstenen bland sopor och gammalt bôs.

Eller så kan man förstås satsa på att först bli riktigt jäkla känd. Då kan man vara hur tråkig eller enformig som helst och ändå bli följd. Av många. Som vill vara nästan-kompisar med en kändis.

Sen är ju twitter bara ett exempel. Man kan ju ge blanka fasen i att twittra. Totalt strunta i facebook. Skita i att blogga. Osv.

Men ändå.. vem ska då se en?

04 november 2011

Skyldig som ett ägg

Det är konstigt det där med hur man kan reagera i olika situationer. Eller kanske agera. Jag fick visa leg på bolaget jättelänge. Jag menar verkligen jättelänge. Eller kanske inte så jättelänge, men ändå ganska länge. Typ jättelänge. Vi släpper just det.

Nu har jag inte fått visa leg på väldigt många år, men den där konstiga känslan finns ändå kvar. Skuldkänslan. Varje gång. När jag kommer fram till kassan kommer en känsla av skuld över mig. Som om jag gör något förbjudet. Det är en väldigt skum känsla att stå där och känna sig skyldig, som om man inte fick köpa trots att man fått det i halva sitt liv.

I och för sig handlar jag ganska sällan på bolaget så det kanske är därför som känslan finns kvar. Eller så är det känslan som bidragit till att jag inte handlar så ofta. Hönan eller ägget. Ägget eller hönan. Det kan man fundera på riktigt länge. Typ jättelänge.

01 november 2011

Små giriga djävlar och troll

Det är svårt att undvika det där med Halloween när man har barn i ett villasamhälle. Åt båda håll. Man tvingas stå där lite småskamsen i bakgrunden, precis bortom ljuset från den öppnade ytterdörren, och se på när ens barn tigger godis. Själv är man den enda som inte är utklädd och alltså den som är lättast att känna igen.
Man tvingas också se på när giriga ungar tömmer godisskålen i dörröppningen hemma, medan snålvattnet rinner ur mungiporna på dem som vampyrblod.
Stortjejen och hennes kompis hade klätt ut sig till häxor och knackade på hos en rad okända. 'Bus eller godis?' och så fylldes deras små väskor med diverse onyttigt. Och själv stod man där i bakgrunden och skrapade med foten.
Samtidigt gillar jag hela grejen. Inte den kommersiella biten, men den kan man ju till stor del undvika. Däremot gillar jag pumporna, barnens förväntan och tisslande och tasslande. Det ger lite avbrott från höstens värsta period av rusk och tristhet.
Fast när ungar som egentligen känns väl stora kommer och fullkomligt hämningslöst länsar godisskålen. Då får jag lust att släcka lamporna och låtsas som att ingen är hemma. Grinig gubbe som jag kan vara ;)
På fredag kan det vara dags igen. För de som inte gick igår.

30 oktober 2011

Om jag fattat rätt

Det ryktas om att vi får en timma extra det här dygnet. Kan det verkligen vara sant? Om så är fallet så är det ju helt fantastiskt. Underbart. Här finns massor av projekt som bara tar en timma, men där tiden inte räcker till. Otroligt vad mycket vi kommer att få gjort.

Men å andra sidan. Om vi förlorar en timma...

Hur var det nu med trädgårdsmöblerna som ställs hit och dit? Våra står ju ute året runt.

28 oktober 2011

Friday never hesitate

På vägen till bussen, en gråkall morgon i slutet av det trista oktober så kan inte vädret komma åt mig. I'm untouchable. Och när jag passerar vår kompis' ganska nyöppnade cafe blir jag så glad. Och lite avundsjuk. Har ingen aning om hur det går egentligen, men blir glad av att någon vågar leva drömmen. Att göra det man drömmer om och alltid bära med sig det. Att man gjorde det. Oavsett om det bär eller brister.
Jag drömmer inte om ett cafe. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag drömmer om och det är ju egentligen rätt tragiskt. Jäkligt så. Men inte idag. I alla fall inte nu. I just den här stunden på bussen, på väg till gråa kontoret, är allt möjligt. Och så ska det väl vara när det är fredag?!
Om känslan av att vara Stenmark-Obama hänger i hela dagen har jag ingen aning om. Brukar den det? Just nu kom jag i alla fall på att jag glömt lunchen hemma. Men det är en världslig sak.
Innan jag hann publicera träffade jag dock en negativismens fanbärare och är därför lite närmre jorden igen. Kanske på mellanchefsnivå, men på väg mot golvet.
Sedan gick inte detta att publicera. Tillbaka på noll.

18 oktober 2011

Att pilla ludd ur naveln är ju också ett projekt

Det där med projekt är ju också en fråga. En som ligger och skvalpar konstant i den allmänna sörjan bland middagar som måste lagas, orkar som ska hittas, dåliga samveten som ska underhållas och mobiltelefoner som ska lekas med.
Projekten jag tänker på är alla de där sakerna som borde göras utöver. Dvs de där renoveringarna som man skulle vilja göra. Städandet av garaget. Röjning av förrådet. Avtorkning av alla köksluckor. Klippning av gräset. Bakande av bröd. Börja äta vettigare. Peta naveln.
Ok, det där sista kanske inte är så ansträngande. Peta naveln orkar man faktiskt med. Ibland. Där handlar det mer om vad man ska göra med luddet. Stoppa en kudde?

16 oktober 2011

Som skimrande reklamfilm - men typ HELT tvärtom

När grannarna tittar ut ser de det idylliska. Trebarnsfamiljen på söndagspromenad med hunden. Höstlöven virvlar. Alla glada och lyckliga. Såååå myyyysigt! Meeen hur är det egentligen? Mellanbarnet, dvs sonen, sitter i vagnen och skriker. Gnäller. Tjurar. Är arg. Får föräldrarna på dåligt humör. Irritation. Hela "mys" i mysigt bara försvinner och kvar är ett lite korthugget "igt". Och det låter ju lite förargat på något vis. Förlåt för att jag tog er ur villfarelsen.

Senare på dagen Mc Donald's, eller restaurang Gyllene bågen om man hellre vill det. Lekhörnan. Glada barn. Happy meal. Lite av ett reklamfilmsskimmer. Eller..? Sonen är sur för att han inte får leka färdigt. Ännu surare när han häller ut sin dricka över kläderna - och det kan man ju helt och hållet förstå!! Av med byxor och torka under handtorken på toa. Alla glada igen. Eller..? Nej. Det dåliga humöret hänger i och återigen - irritation.

Lite senare klädinköp på köpcentrat. Inga stora saker och inget långt besök. Meeen ändå föööör långt. För sonen är som sagt på dåligt humör och på något konstigt sätt lyckas denna lilla tvååring få hela familjen ur balans. I kaos. I bilen därifrån pratar inte föräldrarna med varandra. Moltiger. Känns inte så särskilt mycket reklamfilmsskimmer. Inte alls faktiskt.

Ja, ja. Väl hemma är familjen sams igen. Inte så att det skimrar. Men ändå sams. Så kan det vara för vissa familjer ibland. Vår familj? Nej, hur kunde du tro det?

13 oktober 2011

Det den svage kallar höst

Det är något skumt med hösten. I alla fall denna höst. Inte bara det att det börjar skymma allt tidigare, det börjar även att gro lite här och där. Vårblommor har tittat fram och på vissa ställen kan man träffa på någon ihärdig sommarblomma. Här hemma gror det också. Igen.

Det där med att ha tre barn är faktiskt en ganska stor skillnad mot att ha två. Framförallt när de två stora barnen blivit väldigt mycket mer aktiva än när de bara var just två. Tiden och orken räcker i vilket fall inte riktigt till och det finns en trötthet. Främst hos frugan som väcks ideligen, nätterna igenom. Av barn i olika storlekar. Själv är jag inte lika lättväckt, även om jag också har nätter när det känns som att man far upp och ner ur sängen som en pingpongboll.

Det sätter som sagt sina spår. Ibland har man lust att ta in snöskyffeln för att röja undan det värsta på golven. Problemet är bara att kaoset i garaget gör att det är ett helt företag att leta fram den där skyffeln, så det får vara. I samma röra står gräsklipparen. Jag vet att den står där, för jag har själv ställt in den. Frågan är bara var. Men egentligen är frågan ointressant, för numer krävs snarare lie än gräsklippare för att ta sig ann den där djungeln därute.

Sedan var det det där med tilläggsisolering av vinden. Som borde gjorts. För att slippa ännu en vinter med rekordhöga elräkningar. Men å andra sidan, vad är oddsen för ännu en svinkall vinter?

01 oktober 2011

Skratta artigt tamejfan

Senaste tiden har jag träffat på flera grupper av personer i pensionsåldern eller äldre. Ofta två par där den ena mannen tydligen utsett sig till sällskapets roliga person. Clownen. Den där som kommer med de "roliga" och ofta lite nedsättande kommentarerna. Den där som alla måste skratta åt. Och alla i gruppen skrattar, men med en underton av ansträngdhet.

Varför är det så? Varför är det så ofta någon som får de andra att känna sig tvingade att skratta på andras bekostnad? Eller bara garva åt något som är totalt meningslöst tråkigt. Fattar't inte riktigt.

Men å andra sidan har jag aldrig varit någon expert på de där sociala samspelen.. Ändå kan jag tycka att om någon känner behov av att vara lite nedvärderande och göra sig lustig på andras bekostnad - så kan den väl göra som vi andra och skaffa en blogg tamejfan. :P

29 september 2011

Ett helt år bortbloggat

Ojdå, nu har det visst gått mer än ett år sedan första inlägget. Iofs började jag med annat namn på bloggen, men i alla fall. Det gick ju faktiskt ganska fort.

Och ett år. Ska man fira eller? Och fira vad i så fall? Jag får väl ropa ett litet JIPPIE och så där ja, då var det gjort. Då är det väl bara att skriva vidare då..


Ska kanske blåsa upp en ballong också.

Och ta fram en serpentin.

Party party.

26 september 2011

Syskonkärlek och pappailska

Det har hänt något de senaste veckorna. Lite omärkligt först, men nu allt tydligare. Stortjejen har börjat trycka på knappar och inte vilka knappar som helst. Hon har börjat trycka på de där knapparna som triggar hennes lillebror. Sånt där som storasystrar aldrig gör annars.

Sonen i sin tur har börjat slå sin syster. Pang, så smäller det. I och för sig är det ofta ganska självförvållat eftersom hon ju trycker på knappar. Men dessutom slår han hunden ibland. Eller knuffar ner henne från soffan. Och det är däremot helt oprovocerat.

Då blir lätt pappa K väldigt arg och skäller lite på sonen och säger aja-baja eller nehej, vet du vad!. Ungefär. För vi har ju sagt tusen gånger att han inte får slå på hunden. Och att han inte får slå på sin syster. Och att han inte får kasta saker på någon. Eller kasta saker. Punkt. För det gör han också. Kastar. Mest när han blir arg. Och tusen gånger minst, eller i alla fall ganska många, har vi sagt att så får man inte göra. Som om det skulle hjälpa. Humöret tappar man i alla fall, för man tycker ju ändå att, osv.. Stortjejen står gärna bredvid och mästrar och säger "Minsann! Så får man inte göra! Inte bra!" Inte riktigt så, men med ungefär den innebörden.

Då händer det att man snäser till åt det hållet också. För det är så beskäftigt och så skenheligt för man vet ju ofta varför det hände. Det var någon som tryck, tryck, tryckte. Då blir stortjejen sannolikt sur, för det blir hon väldigt ofta numer när man säger till. Oavsett hur man säger till. Det är som att ha en liten tonåring. Väldigt mycket så. Och sedan får man själv lite dåligt samvete. För att man blev arg. Skäms lite. Ungefär så är det ibland.

Men för det mesta är vi naturligtvis en ganska stor, glad och skrattande familj. Solen strålar, alla sparkar höstlöv i fina, rena kläder och inte ett moln så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn. På fle-e-ra dar.

24 september 2011

Det skakar min världsbild

Helt sjukt, men vi har haft samma saltkar i typ tio år. Kanske längre. Varje gång det tagit slut har vi pillat bort botten med en kniv och fyllt på nytt salt, tryckt dit botten igen och känt oss lite.. Tja, vad? Kanske som att vi gjort en liten miljövänlig gest i all övrig konsumtion. I alla fall i början och sedan kanske bara av gammal vana. Men häromdagen när jag kom hem hade frugan köpt ett nytt saltkar och slängt det gamla. KÖPT ett NYTT! Och SLÄNGT det GAMLA! Har ni hört på maken?! Det känns som ett väldig stort steg på något sätt. En symbolisk handling? Nej, men ett slags vändning kanske. Ut med det gamla osv. Stort är nog ordet ändå.

Förresten har jag passerat över den där magiska gränsen nu. In i medelåldern om man får tro pessimisterna. Men jag är skeptisk.

Det där med saltkaret däremot.. Det är trots allt riktigt stort på något sätt. Kan inte släppa det helt och hållet.

22 september 2011

Ni tjejer snackar om att föda barn..

Ibland fryser man som en nakenhund på Arktis. Kroppen skakar och man måste hälla i sig varma drycker trots fleecetröja och raggsockor. Och då är det riktigt synd om en! Den här gången beror det antingen på att vi fortfarande inte satt på värmen eller så beror det på att jag börjar bli riktigt sjuk.

Det skulle ju kunna vara en kombination, men när jag känner efter riktigt noga så har jag faktiskt ganska ont i halsen och känner mig nästan lite febrig. Nästan i alla fall. Det är nog den troliga förklaringen trots allt - att jag är på gång att bli riktigt, riktigt sjuk. Stackars, stackars..

Eller så går jag och sätter på värmen. Det är också ett alternativ.

19 september 2011

Det som göms i matkällaren.. UÄGH..!

Det är ju så mysigt att göra saft och tänka på hur barnen kommer att skina som små solar när de får dricka den. Så mysigt att ställa ner en hink fullblandad med citroner, fläderblommor (från frysen) och annat saftjoximojs i matkällaren, och tänka på hur glada barnen kommer att bli när de får dricka den goda saften. Man inser nu att man nog är en väldigt, väldigt lyckad förälder. Och det är så mysigt när man hämtar upp saften för att sila den och hälla i förpackningar som läggs i frysen. Åhh, det nästan skimrar..

Ännu mysigare hade det varit om man hämtat upp saften i tid istället för några veckor för sent när citronskivorna möglat och allt måste slängas. Barnen hade nog blivit gladare då, även om de säkert hellre dricker köpe. Och ja, det var min fru som gjorde i ordning saften (vad var det som avslöjade mig?), men det var i alla fall jag som bar den till matkällaren. Och det var i alla fall jag som hjälpte till att glömma bort den! Ha! Vad sa du nu, då?

Svamp kan ju få en att bli schizo..

Det där med svamp alltså som så många skriver om nu i hösttider. Fru Gårman till exempel. Och den feta damen som sjunger. Det är ju, för att överdriva endast lite, fantastiskt roligt att leta svamp ute i skogen. Och roligast är ju när man hittar mycket av de där sorterna som går att äta och inte bara går, utan dessutom anses vara goda. Lite mindre roligt är det att rensa svampen, men helt ok det med. Sedan kommer det där med ätandet och där tar det liksom stopp på det roliga. Ingen i vår familj gillar svamp. Ingen! Och med ingen menar jag i alla fall mig själv och frugan. Och därmed har liksom barnen diskvalificerats. Vet faktiskt inte vad de egentligen tycker om svamp, men de får väl kanske äta det i skolan och på dagis.

Problemet är bara att man inte kan hålla på och plocka en massa svamp som man sedan inte gör något med. Ge bort? Ja, visst. Men med tanke på hur svenska vi svenskar är så är det inte helt enkelt att ge bort svamp till någon man inte känner jättebra. Och ingen av de vi känner så där jättebra verkar vara så där jätteförtjust i svamp. Jag har testat att torka för att spara i en burk, men det slutar bara med att jag hittar dammiga små torra svampar i samma, nu dammiga, burk något eller några år senare. Då hade det varit bättre att slänga dem direkt..

Någon gång blev jag förbjuden att plocka mer. Det var frugan som satte stopp och det hade hon ju helt rätt i. Det blir ju lite synd om de som kommer efter. De som verkligen gillar svamp. (De kunde ju iofs vara ute lite tidigare.)

Därför ägnar jag mig mest åt "svampspotting" när jag kommer ut i skogen numer. Det är inte alls lika roligt kan jag säga. Det ger inte så mycket spontana kommentarer så som "Oj, vad du har hittat mycket svamp! Fantastiskt! Vad duktig du är! En fantastisk människa, helt enkelt!". Iofs har jag aldrig fått just såna kommentarer, men nu är det liksom svårare att ens drömma om dem. I alla fall kopplat till svamp.

Häromdagen såg jag i alla fall några små knubbiga kantareller. Om någon undrar. Och de plockades av en annan.

17 september 2011

Anonyma wordfeudister

Har precis skrivit in några ord i några pågående matcher på Wordfeud och börjar läsa bloggar i väntan på motspelarnas drag. Då hamnar jag via Fixa Din Blogspot hos Fru Gårman och läser hennes inlägg om Våga Vägra Wordfeud! Inser att hon insåg vad jag borde insett innan jag till skillnad från henne började spela Wordfeud. (Hängde ni med?) Är man lite spelberoende så blir man fast.

Jag kan bara konstatera att jag är helt fast. Tänker gång på gång att jag ska nog bara avsluta de här matcherna och sedan ta en paus och så plötsligt upptäcker jag att jag lyckats starta en si så där tio nya spel. Konstigt.. Så det är bara att konstatera att man är beroende och att beroendet är starkt! Men att konstatera en sån sak är ju alltid en början. Ett första steg.

Jag heter Karl och jag är "wordfeudist".

Ett liv i bilköer..

Idag passerade jag Göteborg i värsta rusingstrafiken. Eller värsta? Det har säkert varit värre, men jag tyckte ändå att det var fruktansvärt segt och jobbigt. Fruktansvärt! En timma tog det att passera stan och den är ändå inte stor. En timma av krypfart. Så går en timma av vårt liv och kommer aldrig åter

Tänk vad segt det ändå är att sitta så där och känna att man inte kommer någon vart. Titta på alla andra som med samma hopplösa blickar följer de ändlösa raderna av bilar. Och hela tiden hoppas man att man inte ska råka köra in i den där BMW:n som naturligtvis ligger alldeles framför. Eller den där motorcykeln som strax efter tränger sig in emellan. Som en någorlunda sund person kan man heller inte lämna bilen som Michael Douglas gör i Falling down när det bara blir too much. Men man får god lust att göra det. En grymt bra film, förresten.

Oändligt tacksam dock att man inte sitter där varje dag. En timmas bilkö varje dag, eller en åt varje håll. Det samlar snart ihop till dagar, veckor, månader och år. Roligare kan man ju ha.

15 september 2011

Vänner som inte längre är

Ibland kommer man att tänka på gamla vänner. Såna där som försvunnit ur ens liv för att troligen aldrig komma tillbaka. När det gäller en del såna personer så känner man en sorts saknad, medan man för andra, konstigt nog, känner det mer som en axelryckning. Life goes on.

När jag höll på med musiklistan som aldrig ville ta slut, skrev jag om J. En av de där intressanta, spännande människorna som fanns där under första året på folkhögskola. Kanske en av de trasiga. Egentligen. Jag kan inte låta bli att undra vad som hände honom, men vet inte heller om jag verkligen vill veta. Vissa saker är nog bättre att bevara som just minnen.

En annan sån där kompis är den spanske killen. Vi möttes som utbytesstudenter i det stora landet i väster och lyckades konstigt nog att fortsätta hålla kontakten. Ett tag. Vi till och med besökte varandra. Jag åkte till honom i Spanien efter ett år och ett par år efter det kom han hit. Då kändes det inte längre på samma sätt. Det var kul, men inte så mycket mer. Och sedan tappade vi kontakten. Den rann bort. Som den kan göra.

Han höll på en del med droger. Lättövertalad. Och dessvärre tror jag att han kanske fastnade i det. Men jag vet ju inte. Och nu har vi inte hört av varandra på över tio år. Jag tror inte att jag vill veta vad som hände sedan. Jag hoppas att allt brev bra, att han har familj och trivs med livet. Men det kan också vara tvärtom. Kanske troligare tvärtom. Magkänslan säger det. Tyvärr.

Det kanske är fegt att inte försöka ta reda på vad som hände. Eller så är det inte det. Utan bara ett avslutat kapitel.

14 september 2011

10 universitetspoäng VAB-kunskap?

Det där med VAB är ju ett kapitel för sig. Att det finns VAB är ju helt suveränt, men varför måste det vara så fruktansvärt omständligt? När barnet blir sjukt ska man anmäla VAB till försäkringskassan, sjukanmäla på dagis, anmäla frånvaro på jobbet, ansöka om ledighet på jobbet för vård av sjukt barn, begära ersättning från försäkringskassan och sedan få hem ett papper som dagispersonalen ska skriva under för att någon ska kontrollera att man inte ljuger. Puh! Därutöver ska man ta hand om en liten sjukling.

Tänk om det räckte med ett litet samtal. Eller kanske två. Men det skulle väl vara FÖR enkelt?!

13 september 2011

Lasse Holmqvist hade blivit impad

Hittade den här enkäten hos bland andra Mellan Sabb och Skogis. Och vad gör man med enkäter och undersökningar. Låter bli, som man kanske borde. Neeej, det är ju just det man inte gör.. Så håll till godo. Här har du mitt liv.

Brukar du komma i tid:
Till vissa saker är jag sjukligt punktlig (jasså? vilka då? undrar nog frugan), får för mig att man får inte komma för sent. Men för det mesta är jag lite tidsoptimist och kommer ofta i sista stund eller stunden efter.

Har du bra kondition:
Kondition? Är det sånt man köper i delikatessdisken? Nä, tyvärr. Jag brukar inte handla där.

När blev du fotad senast:
Idag.

Hur känner du dig nu:
Så där trött så att jag borde ligga och sova. Därför sitter jag här.


Vanligaste färg på dina kläder:
Svart och blått. Men mest svart tror jag. Och blått.

Kan du laga mat:
Ja. Ibland kan jag laga lite bättre än annars. Det är de där dagarna när jag hittat inspiration i fyndlådan på ica.

Vad pluggar du:
Inte nått. Men skulle gärna vilja, kanske. Eller jag vet inte egentligen.

Blir du bra på kort:
Skulle inte tro det va.

När och varför grät du senast:
Jag minns inte. Visst händer det att jag gråter. Inte ofta, men det händer. Kanske främst på begravningar. Och NU minns jag. Blödig som jag är kom det nästan en tår när vi läste ut Bröderna Lejonhjärta. Eller tår och tår.

Var det pinsamt att svara på det:
Hmm... nej.

Hade du en bra kväll i går:
Haft bättre och sämre. Jag hade en annorlunda kväll.

Din favoritdryck på morgonen:
Tidigt på morgonen? Té. Aningen senare? Kaffe!!

Är du nyttig:
Händer väl att man gör någon nytta någon gång någonstans. Får man ju hoppas i alla fall. Om du däremot undrar om jag äter nyttigt så är svaret nej. Inte särskilt.

Har du någonsin haft ett jobb:
Ja. Flera gånger faktiskt. Har ett nu t.ex.

Är du blyg:
Ja, det får man väl kanske säga.

Vilken tid gick du upp i dag:
05.40

Vilket tv-spel spelade du senast?
Wiiiiiiiiiiiii (heter det så och räknas det som TV-spel?) när jag spöade syrran i boxning.

Vilket tv-spel är ditt favoritspel?
Fråga inte så dumt när man knappt vet om det heter wii eller wiiiiiiii eller whyyyyyyyy. Men skulle gärna ha ett.

Hur mycket krävs för att du ska bli full?
Betydligt mindre nu än för några år sedan. Tror jag. Dricker faktiskt nästan aldrig numera så jag har lite dålig koll.

Har du spytt offentligt?
Ja, usch ja! Tonåren bjöd på viss, svår förnedring. Och mycket efterföljande ångest..

Jag sover:
Det gör väl de flesta?

Vad sa du senast?
"Sov gott, ses imorrn"

Var du på någon festival i somras:
Nej, inte i år heller.

Vem ringer du när du är arg/ledsen:
Om jag nu måste ringa någon istället för att prata med frugan så ringer jag en släkting som alltid varit en av mina bästa vänner. Sedan har jag bara två livlinor kvar och då brukar jag i första hand välja 50/50.

Vad skulle du behöva just nu:
Sova. Och vad hindrar mig?

Därför sitter jag här.

Har du snygga skor:
Man får väl vad man betalar för. Alltså nej.

Vad var det första du sa i morse:
Kanske "Ååååhhhh!!!!" när klockan ringde, eller "Hej gumman" eller "Hej gubben" eller något annat jag inte brydde mig om att lägga på minnet.

Har du sovit i din egen säng i natt:
Ja. Liksom resten av familjen. I min/vår säng alltså.

Har någon annan sovit i din säng i natt:
Se föregående fråga. I dubbelsängen trängdes två föräldrar, tre barn och en hund. Kanske ett antal kvalster också, men det vill jag helst inte tänka på.

Har du körkort:
Jorå, serru.

Är du ensam nu:
Om det menas här i köket, så ja. I huset? Nej. Men alla sova i enslig gård, endast pappa är vaken.

Vad ser du fram emot mest denna vecka?
Fredag. Tror jag.

12 september 2011

Ibland vill man hellre sitta kvar och skratta högt där döden ser

Helt plötsligt hittade jag tillbaka till en gammal bekant som jag tappade bort för en si sådär 15-20 år sedan. Jag tror visserligen inte att han märkte att vi gled ifrån varandra och jag tänkte allvarligt inte så mycket på det heller, men nu har det blivit återträff. Han hade gömt sig inne i ett skivfodral när jag fann honom och då blev det genast flytt till bilstereon. Där sjunger han igen om att bara vara vänner.

Men det är ju egentligen inte så konstigt att man gillar den där skivan, ...och stora havet. Den har ju blivit  framröstad som bästa svenska skivan genom tiderna i tidningen Nöjesguiden. Synd bara att Jakob Hellman inte följde upp med några fler plattor. Det hade (också) kunnat bli riktigt jäkla bra.

11 september 2011

11/9

Ibland hör man att folk minns precis vad de gjorde när de fick höra talas om att en viss stor händelse inträffat. Första månlandningen, mordet på JFK och berlinmurens fall är några såna exempel. Mordet på Olof Palme ett annat. Och så 11 september.

Själv satt jag på tåget när en kompis ringde på mobilen. "Har du hört? Ett plan har... men guuud ett plan till... men guuud vad är det som händer...?". Det var kanske inte exakt så hon sa och jag minns inte om båda tornen rasat när hon ringde, men jag har för mig att det ena fortfarande stod. Jag minns däremot så tydligt hur jag trodde att hon försökte sig på något sjukt skämt. Tänkte att "fasen, sånt där skämtar man inte ens om.." tills jag förstod att hon menade allvar. Och jag minns hur alla de andra tågpassagerarna såg så totalt oberörda ut. Kopplade inte att de säkert inte hört än. Och egentligen gick ingenting att ta in.

Nu, 10 år senare, har jag fortfarande svårt att fatta. Svårt att fatta hur världen på en dag så totalt förändrades. Och att det verkligen hände. Omöjligt att fatta hur människor kan vara så grymma eller sjuka så att de planerar och utför något sånt här. Oavsett om det är religiösa fundamentalister, trångsynta rasistiska grupperingar, enskilda stater eller totala galningar som han i Norge.

Så meningslöst. Så totalt meningslöst. Tänk så många utplånade drömmar, framtidshopp och förstörda liv.

Ooooooo.. Mare, Mare..

Vilken skön söndagsmorgon. De stora barnen bygger lego utan att bråka om bitarna (!) och lillasyster sitter glatt i babysittern och tittar på. Frid. I alla fall i just detta ögonblick. Frugan försöker sova ikapp och ligger i sonens säng. Gav väl upp någon gång i natt kan jag tänka. Ville slippa krav på amningssnuttande och slippa sparkande fötter.

Rejält åskoväder var det i alla fall när vi vaknade, men det var mysigt det med. Regnet skvalade och vi kokade gröt. Nu har Oskar dragit vidare i tillvaron och vi bara är. Glada för att han hälsade på, lättade över att han stack. Så småningom ska vi väl försöka kicka igång även den här söndagen på allvar. Kanske drar vi igång med en favorit i repris. Men inte än. Inte riktigt än.

Vad var det nu igen? Ja, just ja.. lördag..

Det blev en rätt avslagen dag med två trötta föräldrar och framförallt en ganska trött son efter en alldeles för sen kväll igår. Mycket skrik på förmiddagen kan man säga, men det tog sig efter middagsvilan.

Det blev i alla fall en (liten) stund med präktigt trädgårdsarbete. Visserligen inte sånt där duktigt nu-är-det-september-så-nu-ska-man-göra-det-här utan snarare det-där-skulle-vi-gjort-för-länge-länge-sedan. Länge-länge-sedan. Men i alla fall. Nåväl, trädgården finns ju kvar.

Annars en hel del letande på datorn efter bloggtips som gör det mer inspirerande att blogga. Ja, jag försöker fortfarande intala mig att det går att html:a sig till inspirationen, men inser kanske någon dag att det inte kanske inte riktigt funkar så. Troligt.

Avslutade i alla fall med att titta på Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst" på TV och det där skrattet fastnade gång på gång i halsen. Jäkligt bra och jäkligt utlämnande. Hon är grym.

10 september 2011

Och sonen kanske går på speed

Ikväll var vi och hämtade frugan och lillasyster. Efter en veckas bortavaro på kurs. De två i baksätet hade toklängtat, i alla fall den största, men båda somnade ändå på vägen dit och vaknade nätt och jämnt när det var dags för stora kramkalaset.

På vägen hem slocknade systrarna medan sonen satt vaken och mumlade för sig själv. Undrar om han smusslat med sig något att knapra på för väl hemma blev han mer än lovligt speedad. Det var som att återföreningen blev lite för mycket på honom så att han högljutt for genom huset, ömsom springande, ömsom åkande på leksaksbil. Klarvaken. Eller troligare helt, totalt och galet övertrött. Nu förhoppningsvis sovande.

09 september 2011

Städning.. exakt hur sjukt trist kan de va?

Frugan och lillasyster har varit iväg en vecka på kurs. Dvs frugan var på kurs och dit maten går följer även lillasyster med. Ikväll kommer de i alla fall hem efter intensiv längtan från framförallt stortjejen som håller på att förgås av saknad efter den minsta.

Men så är det ju en del att plocka. Och så är det en del disk. Och så bör det dammsugas. Nej, det är inte katastrofläge utan mer vanligt jäkla vardagsstök med kryddning från sjukt, nästan friskt barn. Jag tänkte hinna med det mesta när han nu sover middag, men blev det så? Nej. För det är ju så fruktansvärt tråkigt.

Ja, jag VAB:ar om jag inte sagt det tidigare. Ja, jag ska ta mig i kragen och städa.

08 september 2011

Kastat om hela bloggen

Så har man kastat om i hela bloggen. I tron att det ska få en att skriva mer. Inspirera. Hur lättlurad tror man egentligen att man är? På allvar! Men å andra sidan är det kul med förändring.

Känner på det ett tag. Och ser om den sätter sig.

04 september 2011

Sommarasfalt

Tänk att komma ut en kväll i september, efter ett kort, lätt duggregn och känna lukten av sommarvarm asfalt. Ungefär som en försommardag.

01 september 2011

Kontoret

Tänk vad stor del man tillbringar på jobbet när man är den som inte är föräldraledig. I veckorna är det ju mer vakentid på jobbet än hemma, känns det som i alla fall. Trots det har jag hur trist kontor som helst.

Det finns en skillnad som jag ofta tänker på när det börjar nya personer hos oss. Det är att kvinnor har sina kontor fina redan efter första dagen (en aning hårddraget och stereotypt). Men ganska snabbt finns det i alla fall vanligtvis växter, foton på familjen och lite prydnadssaker. Eller liknande. De skapar ett kontor som man trivs i.

Män är ofta inte lika snabba. Enligt min erfarenhet i alla fall. Själv har jag haft mitt nuvarande kontor i drygt ett år. Jag har inte lyckats få dit en enda växt, inte en prydnadssak och på väggarna sitter samma gamla kartor(!) som min föregångare satte upp. Ok, jag har fått upp några utskrivna foton, men inte på familjen. Det är ju tragiskt när man tänker efter. De uppsatta fotona ser dessutom inte ut som att de satts upp för att vara fina. Glädjas. Ser mer ut som kom-ihåg-lappar, slarvigt uppnålade på väggen.

Suck.

28 augusti 2011

Tårar är väl bara manligt.. eller..?

Idag läste vi ut Bröderna Lejonhjärta jag och stortjejen. Den är sååååå fantastisk så att man ryser och man vill att den aldrig ska ta slut samtidigt som man vill komma till upplösningen för att se hur det går (trots att man läst den typ hur många gånger som helst och kanske borde ha vuxit ur målgruppen). Dottern som upplevde den för första gången tyckte att den var hur spännande som helst och ville att vi bara skulle fortsätta och fortsätta att läsa och jag var inte nödbedd. Inte alls.

När vi kom till slutet (Varning - spoiler alert!) så kände jag hur det stockade sig i halsen och det blev nästan svårt att läsa och sista meningen när Skorpan säger att han ser ljuset i Nagilima (ursäkta, m om det nu var någon som inte visste hur boken slutar) då blev det till att pressa fram orden.

Stortjejen tyckte inte alls att det var sorgligt och sa strax innan att hon på sätt och viss önskade att de skulle dö så att Skorpan fick träffa sin "farfar" igen. Hennes pappa är tydligen betydligt blödigare.

Sedan berättade jag att jag - när jag var barn - skrev till Astrid Lindgren och frågade hur det gick sedan. Och att hon svarade. Men brevet kom bort och jag mindes inte så tydligt vad som stod där. Men som väl är finns ju internet. Efter lite googlande så hittade jag en blogg som kortfattat berättade. Och dessutom var bloggen ganska trevlig, så det blev liksom två flugor i en smäll.

Fundering om jämställdhet på dagis

Det är skönt det där när var sak har sin plats. Så att man hittar. Kastrullerna ska så i kastrullskåpet, hammaren ska ligga i verktygslådan, dammsugaren ska stå i städskåpet, killarna ska leka i bilrummet och tjejerna i dockvrån.

Eller vänta nu. Hur blev det där, egentligen?

På sonens nya dagis finns det flera rum med tydlig uppdelning av vad som ska vara var. I ett av rummen finns bilar och bilbana, i ett annat finns storlego och klotsar och i ett tredje finns dockor, kökssaker och utklädningskläder. Det kan ju finnas en tanke med detta. Att respektive lekar kan ta plats och att det därför är enklast att separera dem. Att det blir brötigt när tjejerna leker med bilar över hela golvet och när killarna kör runt med dockvagnarna för att hinna till affären och prova nya kläder. Det kan ju bli krockar. Det kanske är det som är den bakomliggande tanken.

Så här ser det nog ut på många förskolor/dagis i det här landet. Dvs att man delat upp lekredskapen på det här sättet och som sagt, kanske inget fel i det. Däremot finns det nog, dessvärre, ett ganska könsstereotypt tänkande bakom eller kanske ingen tanke alls. Det kanske är just det. Att man inte tänkt. Att man dessutom av gammal vana visar den nya pojken direkt till bilrummet och att man andra dagen direkt styr in honom i legorummet.

Som medföljande pappa under inskolningen försökte jag visa en motvikt och styrde honom gång på gång till dockor, spis och leksaksmat. Och där trivdes han faktiskt bäst, även om han utomhus valde att i stort sett uteslutande gräva med grävskopa. Och nej. Det var inte duktigt av mig.

27 augusti 2011

Det jag inte behöver

I bakgrunden sitter en av ungdomsårens idoler i TV:n och berättar. Och spelar. Eva Dahlgren är gäst hos Niklas Strömstedt och det är Eva jag syftar på. När hon sjunger Sommarbarn kan man ju inte annat än njuta. Troligen för att det tar en tillbaka till 15, sisådär.

.. väntar på en fråga
med ett svar vi alla kan lova..
.. väntar på så mycke'
som jag inte riktigt vet om jag behöver..


Tidigare i år funderade jag mycket på vad jag skulle önska mig när jag fyllde det där jobbiga (jag vet att jag tjatar). Systemkamera, dator, tubkikare eller andra materiella ting som jag inte riktigt vet om jag behöver. Nu när det kommit närmare i tiden så önskar jag mig ingenting. Utom att det ska passera relativt obemärkt. Det är skönt att försvinna tillbaka en stund igen. Till 15. Sisådär.

26 augusti 2011

Inte Karlsson på taket precis

Ibland känner man sig som en lagom tjock man i sina bästa år, med propeller på ryggen som tar en upp i det blå. Och ibland inte, utan snarare tvärtom. Just nu lutar det åt det senare. Det känns mer som ett ras som passerat bäst-före-datum. Inte riktigt, men nästan.

Frugan sa häromdagen att hon börjat fundera allt mer över det där med att man faktiskt är dödlig. Att allt tar slut en dag. Och att den tanken är ganska deprimerande. Men å andra sidan har hon fått liknande tankar i samband med varje nytt barn, så det är kanske hormonerna som spökar. Det fick mig ändå att inse att jag får nog börja se mig som medelålders snart. Inte riktigt än, men snart.

Stortjejen trivs i alla fall i skolan och hon ser så himla stor ut när hon traskar iväg på morgonen. Det känns som att hennes dagisperiod slutade för länge, länge sedan.

Sonen däremot är i full färd med att skolas in på sitt nya dagis. Det som lockar mest är den gamla grävskopan som står ute i sandlådan och väntar. Den har han nästan bosatt sig på och han gräver och gräver. Efter tre dagar då vi varit med hela tiden ska han lämnas själv där imorgon. Förhoppningsvis går det mer än vägen.

Lillasyster har börjat med smakportioner, men är inte särskilt intresserad. Hellre ammar hon och ammar och ammar och ammar och ammar. Jag tror att hon bokstavligen kommer att tömma sin mamma så att det inte återstår mer än ett tomt skal med tiden. Hoppas verkligen att jag har fel.

Och snart är det september.

25 augusti 2011

Inskolning

Sonens inskolning på nytt dagis har börjat och går framåt. Allt det nya tar dock på krafterna och tröttheten är slående. Men medföljande pappa känner också av det, så det är ju inte så konstigt...
Imorgon är det dags att traska dit igen.

På väg mot dagis

23 augusti 2011

Dagis är för småttingar

Stor dag idag när stortjejen började skolan. Stort steg att gå från dagis och att vara störst, till att börja förskoleklass/nollan/sexårsverksamhet och vara minst. Storögt gick hon till skolan med pirr i magen. Ögonen följde spänt de stora killarna som åkte cykel och skateboard framför oss. Tänk att det går så stora killar på skolan!

Själv var jag nog nästan lika spänd. Det där med att börja skolan är ju hur stort som helst. Minns själv hur pirrigt det var att sitta där och kika i smyg på alla andra i klassen, trots att man gått med de flesta på lekis.

Stortjejens dag blev lyckad i alla fall. Hellyckad. När vi kom hängde det ballonger på skolgården och de fick glass på samlingen. Kan det bli misslyckat efter en sån start?

Värre var det för sonen som skulle börja nytt dagis. Febrig halva natten, så han fick stanna hemma.

17 augusti 2011

Den lilla rojalisten

Var ute på hund- och somna bebispromenad när jag hörde på radio, tror att det var Mix Megapol, att folk fick ringa in och komma med namnförslag. Någon föreslog Adelina(?)-Fredrika och då kom misstankarna om att det var tassande av små prinsess- eller prinsfötter på gång. För namnet lät ju kungligt värre. Strax efteråt fick jag det bekräftat i Ekosändningen i P4 - en av huvudnyheterna. Och det är det väl med tanke på att det blir en tronarvinge om allt går vägen med graviditeten. Men ändå..
Kom hem och hann berätta för den lilla rojalisten, stortjejen, innan hon somnade och hon blev så klart jätteglad. Men att det inte skulle bli förrän i mars kändes ju inte lika kul. Evinnerlig väntan!

För kungahuset måste det i alla fall vara en riktigt trevlig nyhet. Bortsett från det underbara att få barn/barnbarn/syskonbarn etc som det är för alla familjer som får tillökning, så blir det ju fokus på någonting annat än på den ofrivillige monarken. Det flyttas ju mot en kommande (ofrivillig?) monark..

Läs mer: Kungahuset, DN 1, 2, Svd, Ekot

I början av en sagovärld

Det blev en tvådagarstripp till Astrid Lindgrens värld även i år. Till lycka för hela familjen tror jag. Till och med lillasyster som bara är fyra och en halv månad satt totalt och fullkomligt fängslad när Emils familj hade sångstund. Hon var helt fascinerad. Och helt fascinerande.

Sonen levde också med i allt skådespel. Minst lika fascinerad. Helt fängslad. I en butik förälskade han sig i mjukisapan Herr Nilsson som var alldeles för dyr. Men som ändå köptes i smyg av hans pappa... Lycka när han sedan fick den. Stortjejen såg fram emot Bröderna Lejonhjärta som hon inte fick titta på förra året. Och inte läst. Nu visste hon knappt vad det skulle handla om, mer än att det kunde bli spännande. Och det blev det. Vi satt tätt, tätt tillsammans och tittade, hon och jag. Och jag vet inte vem av oss som tyckte att det var bäst. Vem som fängslades mest.

Just Bröderna Lejonhjärta var min favorit när jag var liten och jag skrev till Astrid för att fråga vad som hände sedan. Efter Nangilima. Hon svarade faktiskt och berättade. Men brevet försvann och någonstans bleknade historien bort från minnet. Tyvärr.

Det var i alla fall med lite sorg man åkte hemåt, bort från sagan. Äventyret. Platsen där barn får vara så mycket barn och föräldrar lätt blir det också. Inser att det låter som ren reklam för stället, men jag är faktiskt helt såld. Det är fantastiskt!

Idag blev det sväng till biblioteket för att låna boken. Bröderna Lejonhjärta. Och börja läsa. Vi hann första kapitlet där Jonatan berättar om Nangijala och vid kapitlets slut ville stortjejen inte att vi skulle sluta och jag ville inte heller. Men det blev så enormt, himla sent igår så jag tvingade mig att vara vuxen - så där tråkigt, förståndigt och knastertorrt vuxen - och säga Nej. Vi fortsätter imorgon. Jag kan knappt bärga mig!

07 augusti 2011

Det där med att baka...

.. vill bara inte lyckas. Inte riktigt bra i alla fall. Idag blir det - förhoppningsvis - smulpaj på frysta rabarber. Men konstigt nog blev det bara en stor kladdig klump av pajdegen. Troligen kombination av för varmt margarin och för lång tid i matberedaren. Visste inte riktigt vilket fel jag skulle göra, så jag satsade på båda..

Den kladdiga degen kunde bara smulas ut över en liten del av formen. Såg inte klokt ut. Därför togs den bort (utom just några smulor) - ställdes in i frysen en stund - och förhoppningsvis går den att smula sedan. Hmm. Fortsättning kanske följer...

06 augusti 2011

Tystnad på allra högsta volym

Somliga dagar. Somliga dagar är lite mer krävande än andra, trots att man inte gör så mycket. Det är mer öronen som skavs sönder av ljud som tränger undan allt som liknar tankar och helst vill man krypa undan i något litet hörn med ett täcke över sig. Ett tjockt. Som stänger undan alla ljud. Men det blir nog för varmt även en regnig sommardag.

Sonen är inne i en väldigt ljudlig period. Glad, men ljudlig. Munnen går precis oavbrutet och mest handlar det om att såga och borra, spika och hamra. Brrrrrr, brrrrrrrr, BRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!! Idag har pratandet/skrikandet/ropandet varit minst sagt ihärdigt och i stort sett bara avbrutits av stunder då han spelat munspel det högsta han kan. Med lycklig min.

Och så förstås "Pappa åga, pappa borra? BRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!???? Pappa borra BRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!!!!!!"

(Ur ett genusperspektiv låter just detta verkligen stereotypt, men det är den krassa verkligheten...)

Och visst är det underbart med en glad liten kille och visst ska man passa på att njuta, för rätt var det är så är han stor och vill för allt i världen inte ha sin töntiga pappa i närheten. Jag vet! Men man vill gärna njuta av lite tysta stunder med...

Ibland fantiserar jag om att det gick att köpa en skiva med tystnad. Och somliga dagar, när öronen behövde vila en stund, så kunde man dra på stereon på högsta volym så att en bedövande tystnad överröstade allt. En liten stund i alla fall.

28 juli 2011

Alla barn som fortfarande går att rädda

När det händer fasansfulla saker, som i Norge nyligen, tenderar vi att fastna. Allt vi pratar och läser om och nästan allt som rapporteras om är knutet till just det som hänt. Inget konstigt i det. Kanske snarare en väldigt naturlig reaktion. Framförallt när det är så nära. Samtidigt gäller det att inte glömma bort det som händer i andra delar av världen. Sånt som också kan vara fasansfullt, men på ett helt annat sätt.

I Östafrika har en livsfarlig kombination av torka, pågående konflikter och eskalerande matpriser lett till svår undernäring och miljontals barn och kvinnor riskerar nu att dö. UNICEF finns på plats och gör allt de kan för att rädda barnens liv genom att se till att människorna får rent vatten, näring, vård och mediciner.

Du kan också vara med och rädda liv! SMS:a LIV till 72 900 och skänk 50 kr. Det räcker till 13 påsar nötkräm mot undernäring eller 29 påsar vätskeersättning. Tre påsar nötkräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn. Du kan även ge en gåva till Östafrikas barn här!

Läs mer om vad UNICEF gör för barnen på Afrikas horn.

25 juli 2011

I en sommarstuga. Utan att förstå.

Sitter i en sommarstuga där jag tillbringade mina barndoms somrar och försöker fånga något av känslan från då till mina barn nu. Det går väl så där. Men något får de väl i alla fall med sig. Och återigen gäller det att inte fastna i sina egna minnen. Utan skapa nya.

Samtidigt är det så ohyggligt svårt att ta till sig vad som hänt i Norge. Det går inte att greppa. Nästan inte alls. Var ska man börja försöka förstå? Och hur?

Dagen efter det att Estonia sjönk sände jag radionyheter. Stod i nyhetsstudion hela dagen och öste ut de fakta som fanns och de spekulationer som gjordes. Siffror. Döda. Saknade. Sörjande. Chockade. Det var ohämmat. Hela landet var nog i chock. Och inom media kunde vi inte bromsa. Det rusade på.
Först på kvällen, i lugnet, började jag kunna ta in något litet av det som hänt. Att det inträffat en så fasansfull olycka. Att det faktiskt hänt. Men omfattningen.. nej. Det går ju inte. Ungefär som nu. Det är ofattbart. Man matas med siffror, tankar, tyckanden, fakta och spekulationer. Men det går ju inte att ta in det som verkligen hänt. Inte alls.

Mina barn är lyckligt ovetande. Stortjejen är tillräckligt stor för att på något sätt ta in grymhet. Men det är just det. Att stortjejen precis är tillräckligt stor. För att på något sätt ta in grymhet. Hur mycket ska man då berätta? Hur ska ett barn förstå något av det man själv inte kan ta in?
Vi går och leker istället. På lekplatsen på den närliggande campingen. Gungar lite och hoppar på den stora, uppblåsta luftkudden. Studs, studs. Studs. Och går ut en stund på bryggan för att se, ja vad vet jag?

På hemvägen jagar vi varandra i regnet och de får leka flygplan. Stortjejen och sonen. Flyger en i taget och de skrattar så att de tjuter och jag skrattar för att de skrattar. Så jagar vi varandra en stund till. Och just i den stunden finns nog bara lycka. Trots allt.

Nu kväll med ett glas rött och lite skrivande. Och tänkande. Kan fortfarande inte ta in det hemska som hänt. Det finns inga trådar man vill eller vågar börja nysta i. Och jag sitter ändå här borta. I en sommarstuga i Sverige. I någon slags inbillad trygghet. Oändligt tacksam för att ha mina barn hos mig.

20 juli 2011

Att äta stora skedar med smör

Sonen fick en stor klick smör till att mosa ner i potatisen idag, men valde att stoppa in hela klicken i munnen istället och tugga med ett saligt leende. Själv fick jag ett svagt illamående med ett stänk av flashback till barndomen. Då hände det att bästa kompisen stod på en stol framför öppen kylskåpsdörr och åt direkt ur smörpaketet. Med en matsked. Och med samma saliga leende. Han erbjöd mig alltid att smaka, för det gör ju en allra bästa kompis.

Men jag sa alltid nej.

18 juli 2011

.. med en fästing som pricken över i

Helgen avslutades med något som kliade i naveln när jag låg där i går kväll och väntade på skönhetssömnen. En fästing. Får man nu borrelia eller TBE (typiskt om vaccinet inte hjälper) så är ju liksom den helgen fulländad..

.. å så en sån där bokstavskombination på det..

Frugan med tjejkompis tog kvällspromenad och efteråt hamnade vi alla tre i diskussion om bland annat genusfrågor. Intressant det där med manligt och kvinnligt och det som snarare visar sig vara personrelaterat än genusbetonat. Jag och kompisen är tydligen lika som bär på ett sätt - båda har svårt att bryta upp och påbörja nästa sak. Typ komma iväg till jobbet, komma iväg från jobbet, gå och lägga sig för att man måste upp tidigt nästa dag. Det är ADHD-genen, sa frugan med ett snett leende. Med det blir det liksom punkt.

Så jag säger godnatt. Och går kanske och lägger mig.

17 juli 2011

När livet sätter punkt för pizza

Jag känner till en bagare som blev glutenintolerant. Det kan man kalla ödets ironi. Men han kan trösta sig med att inte vara ensam. Svenska Celiakiförbundet påstår att ca 1 procent av svenskarna kan ha glutenintolerans eller celiaki. Det är ju ganska många, när man tänker efter.

Själv har jag faktiskt funderat på det med jämna mellanrum under flera år, efter att min storasyster fick sin dom: Du döms härmed till glutenfri kost på livstid! Ganska snart efter det tog jag med mina diffusa, men liknande symptom till läkare och krävde gastroskopiundersökning. Dvs en undersökning där de kör ner en slang genom halsen för att ta prover i tarmen. Läkaren var säkert sadist för jag fick min vilja igenom och det visade sig vara f-ö-r-s-k-r-ä-c-k-l-i-g-t! Troligen det absolut värsta jag någonsin varit med om. Någonsin! Jag fick total panik och försökte slita upp slangen medan de slet loss små bitar av tarmhinnan. Sköterskorna fick hålla fast mig och undersökningen fick avbrytas, men av det de hann se så verkade jag inte ha någon glutenintolerans utan betraktades mer som en parasit på sjukvårdens begränsade resurser. Eat wheat! sa de surmulet. Ungefär.

Jag lydde och körde på med mackor, pizzor, pasta och ständigt krånglande, bråkande mage. Under åren som gått sedan dess har det konstaterats att min mamma har glutenintolerans, att min mormor hade det och nu senast att min andra syster sannolikt lider av det också. Man börjar se ett mönster.. hmm, släktskap..

Här hemma har det i alla fall blivit väldigt mycket mackor den senaste tiden. Och nu bråkar magen väldigt. Så mycket att till och med frugan - som i vanliga fall ganska förståndigt viftar bort mina lätt hypokondriska funderingar - sagt att jag nog borde testa glutenfritt. Ett tag i alla fall. Så nu blir det så. Med start imorgon.

Därför blev det till att svulla varma mackor idag. Och nu avnjuter jag en kall öl (med gluten i) och äter nybakat (nåja) bröd - som den dömdes sista måltid ungefär - för att imorgon vakna upp till en glutenfri period på några veckor. Samtidigt läser jag på nämnda förenings webbsida att "Det är viktigt att man inte själv experimenterar med glutenfri kost innan tarmundersökning utförts." Jo, tjosan! Nu ska här experimenteras hej vilt och om det märks någon förändring så får jag väl börja käka vete igen så att jag kanske - KANSKE - kan göra en ny gastroskopi, men i så fall djupt, djupt nedsövd.

Nåväl. Vad är väl en nybakad fralla? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles... alldeles underbar..

15 juli 2011

När man varit mer OFF än ON

Det finns ett uttryck som säger "När det regnar manna ifrån skyn har den fattige ingen sked". Det gäller inte mig just nu, utan det handlar mer om att jag varit för lat för att hämta skeden. Typ.

Den som kikat lite på min blogg har sett att jag utmanat mig själv att äta bättre, motionera oftare och sova mer och att jag för detta ändamål knåpat ihop ett litet poängsystem. Vinsten är att jag vid 400 poäng ska få köpa en mini-PC. Det har jag i sann demokratisk anda beslutat helt enväldigt, främst eftersom det inte finns någon risk att familjen någonsin måste sätta av några slantar till detta.

Men om jag hade varit flitig skulle jag köpt den där mini-PC:n för några månader sedan. Och om jag hade varit ganska, eller hyfsat eller i alla fall någorlunda duktig så kunde jag gjort som Ketchupmamman och slagit till nu när OnOff går i konkurs (även om jag peronligen hade valt att köpa en fungerande dator, men det är skönt och berikande att det finns olika sorters människor).

Av någon konstig och helt oväntad anledning har jag dock bara lyckats skrapa ihop 56 poäng än så länge och därför förtjänar jag ingen mini-PC. Men har jag tur så kanske Media Markt eller Elgiganten går i konkurs lagom till år 2037 när jag skramlat ihop mina 400 poäng, även om jag tvivlar starkt på att man då hittar mini-PC någon annanstans än på museum.

10 juli 2011

Lite smått förälskad..

För någon vecka sedan fick jag hem ett brev från Telia som sa att bindningstiden för min mobil gått ut och att om jag nu köpte en smartphone med bredband så skulle jag få gratis Spotify i 6 måna... ZZZOOOOOMMMM så satt jag vid datorn och kollade in mobiler. Ja, jag vet. Det är lite nördigt, men att köpa ny mobil är ju bland det absolut roligaste som finns. Att uppgradera sig till en smartphone är - har jag upptäckt - ännu roligare. Man blir som ett barn på julafton. Följer det dessutom med Spotify så känns tomten extra snäll.

Några dagar lyckades jag värka på det innan jag slog till på en Sony Ericsson X10 mini pro... och ja - jag är redan smått förälskad. (Hur nördigt är inte det. Nästan lite fjortis-varning på sånt, eller? Jag får väl skylla på ålderskrisen. Ännu en gång.)

Och just det. Jag är ju med Spotify igen. Två månader tog det ungefär innan jag övergav snålversionen. Visserligen är jag ännu inte betalande, men jag förstod ju redan efter att ha haft det en dag i mobilen att jag nog är ohjälpligt fast. För jag har hittat musiken igen. Halleluja! Det är väl ungefär som när unga lockas till droger - först är det gratis, tills de är fast. Och sedan... Fast den dagen den sorgen, som man säger.

07 juli 2011

det var länge sen

När jag var liten cyklade vi ibland till "byggleken". Ett ställe där man i sann 70-talsanda fick låna hammare, såg, brädor och spik för att fortsätta bygga på den enorma skapelse som massor av ungar hjälpts åt med. Som en gigantisk koja med gångar och rum lite varstans. De tuffa grabbarnas skapelse. Vi, dvs jag och bästa kompisen N vågade inte bygga, för vi var inte så tuffa. Men klättrade runt gjorde vi. Högt och lågt. Överallt. Inne i och utanpå.

Idag finns "byggleken" inte kvar och dagens normer för lekpatser gör väl att ingen ens skulle komma på tanken att dra igång ett sånt projekt igen.

Men det där med att såga, hamra och klättra är ju lika spännande ändå. Sonen bär dagarna i ända runt på leksaksåg och leksakshammare. Första orden på morgonen är ofta "Pappa åga, bäda, BRRRRRRRRRR" och så planerar han att vi ska gå ut så att jag kan såga brädor med maskinsågen. Besvikelsen är stor när pappa istället ska till jobbet. Förtvivlan.

Stortjejen har egen verktygslåda med riktiga barnverktyg. I den bor det också mucklor. Men hon är inte lika entusiastisk som lillebror. Klättra gör hon däremot högt och lågt. Och gärna. Vilket radrarpar de blivit. Där på "byggleken".

06 juli 2011

i augusti när sommaren regnat bort

Åska i luften, men inte mycket regn. Istället trycker det över människorna och lurar. Väntar och funderar. Men i nordväst ser det ut att klarna innan natten smyger in. Om denna sommar ska minnas som en regnig återstår att se.

I augusti börjar i alla fall stortjejen förskoleklass, sexårsverksamhet eller skolan. Kärt barn har många namn. Mitt kallas bland annat stortjejen, i alla fall här på bloggen, och jag har svårt att se henne som annat än den stora tjejen samtidigt som hon är min lilla som blivit så ofattbart stor som.. Ja ni fattar. Blandade känslor är det i alla fall inför att dagistiden tagit slut för hennes del. Samtidigt är integriteten så stor ibland så man nästan glömmer hur liten hon trots allt är.

Men mest kretsar tankarna kring den hägrande semestern. Den smyger fortfarande lite retsamt några dagar bort, men kommer närmre och närmre. Jag börjar få upp vittringen och snart slår jag till. Hugger tag och släpper inte i första taget. Det är trots allt sommar och dags för ledighet. Med regn eller sol. Åska eller ej.

30 juni 2011

hur är stan en sån här kväll

Jag var på begravning igår och den var jättefin. Ett ljust avsked och faktiskt inte så sorglig, utan mer en stund att minnas det som varit. Och glädjas åt det. Det var begravning av min morfars syster som nog kände sig ganska färdig med livet och därför passade på att ta farväl i midsommartid. Just den tid som mina minnen av henne är som starkast.

Prästen berättade om hur man ser på livet och döden i en irländsk(?) by som hon besökt en gång. En man där hade förklarat att man ser livet som ett stort rum med två stora fönster. Utanför anas en underbar trädgård, men man ser inte så mycket av den. Plötsligt kommer en fågel in genom det ena fönstret och flyger runt några varv i rummet innan den fortsätter ut genom det andra fönstret. Ut i trädgården igen. Och vi vet egentligen inte var fågeln var innan den kom in och vi vet inte vart den tog vägen. Bara var den var när den fanns där i rummet. Jag gillar den berättelsen, liknelsen eller hoppfullheten. Tron. Eller vad man nu väljer att kalla den.

Efteråt satt vi och pratade minnen. Varma minnen. Ljusa minnen. Delade. Och blandade. Nu och då med stort och smått. I hennes sommarträdgård, där ute på landet med utsikt över min barndoms sommarsjö. Och lyssnade. På sommaren.

Framåt kvällen, på väg hem, tog vi motorvägen förbi storstan och jag kände ingen längtan dit. Till bruset. Luften och ljuden. Trafiken. Nej, jag kände ingen längtan.

28 juni 2011

Hallå igen

Ibland hoppar orden fram och kan knappt vänta tills de fastnat i bloggen och ibland känns det som sirap i huvudet när man ska komma på något att skriva. Senaste tiden har det varit det sistnämnda. Sirapshjärna.

Därför kom jag på att om man tar och bloggar efter en låttext så har man givna rubriker och då kanske det är lättare att komma på vad som ska skrivas. Det kan liksom ligga och värka i bakhuvudet som hos professor Baltazar, om någon minns. Poff - så får man en idé. Alltså en textrad - ett inlägg. Långsökt, men ibland famlar man. Och självklart poppade en av favoritlåtarna upp i huvudet. Elden med Lars Winnerbäck. Googlade fram texten och räknade rader och insåg att om man inte tar om refrängen blir det minst 51 inlägg. Minst. Och det är ju helt ohållbart. Ett idotiskt påhitt. En never ending story.

51 textrader. Inte nödvändigtvis 51 inlägg rakt efter varandra, men ändå.

Och den första är Hallå igen

Mot bättre vetande.

27 juni 2011

Det rinner i rören

Dagen gick åt till att göra klart det sista på verandaräcket, vinscha upp några gamla betongplintar från gräsmattan, äta lite pizza och senare lite fisk. Dricka några koppar kaffe och bråka med stortjejen som hade en lite tjafsig kväll. Två kompisar på samma dag kan lätt bli en för mycket när man inte lekt med någon på en vecka. Kvällsdoppet vi pratat om tjafsades rätt ut i tomma intet och det var nog ingen som blev ledsen för att det inte blev av. Ingen var så sugen längre.

Avslutning på dagen blev mysstund med sonen i knät när han inte kunde somna. Därefter Solsidan, öl och macka. Till efterrätt en chokladbit eller två. Eller faktiskt hela chokladkakan. Och nu har det börjat rinna i elementrören som ackompanjemang till klockans tickande och tangenternas knattrande. Huset i övrigt sover och själv har jag jobb som väntar imorgon. Två veckor till semester.

Två veckor. Inte en dag mer.

25 juni 2011

Dags för ett nytt liv igen

Tänker inte skriva något om midsommar mer än att den kom, var här och passerade. Inte obemärkt, utan mer småtrivsam och väldigt lugn.

Istället funderar jag lite över det här med maten. Frugan sa häromdagen att hon är så genomtrött på maten vi äter. Det blir bara samma jämt bär vi vadar runt i korv- och köttbulleträsket. Det är inte bara trist att äta, utan fasen så tråkigt att laga. Tänk om man hade fantasi tillräckligt för att komma på lite andra, ovanliga, men ovanligt enkel- och snabblagade vardagsrätter som dessutom inte kostar skjortan. Bara så där. Och om barnen tycker om det så är det ju ett stort plus. Om inte en förutsättning.

Det är väl dags för att ta tag i det nu. Börja ett nytt liv med ny, roligare vardagsmat. Imorgon... för idag blev det visst pasta med köttbullar OCH korv till lunch. Och pizza till middag. Imorgon alltså... Fast det är klart, vi pratade om att åka till skogen och grilla... korv... Men på måndag...

23 juni 2011

Som alvedon mot åldersnoja

Jag är ingen sportälskare utan mer sportlikgiltig, om det nu finns ett sånt ord. Sport finns, men jag behöver nödvändigtvis inte bry mig så mycket om det. Däremot tycker jag att det är häftigt att ibland se landskamper om det verkligen gäller något. När de bästa av de bästa samlas och gör upp. Ungefär som Top Gun. Men med något lugnare luftstrider och kanske något mindre regisserat.

Men det är frustrerande att det i så många sådana sammanhang pratas om att folk börjar bli för gamla. Att det är dags för dem att lägga av. "Han är ju redan så gammal som 37" eller "Hon fyller ju snart 35 så det börjar bli dags att tänka på avslut" eller vad det nu är de säger de där som rabblar namn, siffror och massor av annan utfyllnad under matcherna. Värst är det om man råkar titta i någon sportbilaga som listat alla personliga fakta om ett lags spelare och man inser att alla, ja just det ALLA, är yngre än en själv. Det blir så definitivt på något sätt att den där sportkarriären, som man förvisso aldrig varit det minsta intresserad av eller gjort ansats till, är så ohjälpligt förbi.

Därför är det extra gôtt när någon som faktiskt är äldre än en själv fortsätter på elitnivå. Kämpar på ett tag till. Det är bara att lyfta på hatten för Patrik Järbyn och ropa HEJA, HEJA, HEJA!!!! Och om inte det hjälper kan man tänka på Evy Palm.

Läs mer: dn

22 juni 2011

Från truga till Mmmm till BLÄÄ

Konstigt det där med mat och små barn. Stortjejen har aldrig varit matglad, utan det har egentligen legat på olika nivåer av trugande även om vi mesta tiden faktiskt låtit bli. Vi märkte att middagarna handlade mer om mat-tjat än familjestund och det blev aldrig kul. Nu äter hon tills hon blir mätt och sedan, ibland, frågar vi om hon orkar någon tugga till eller i alla fall kan dricka lite mer mjölk. Men trugar inte.

Sonen har varit en helt annan typ av matmänniska hela tiden. Första tiden med riktig mat var en fest. Han åt allt. Gladeligen! Därefter en period där han helst åt färgglad mat. Hellre tomater än köttbitar, som exempel. Så är det väl i och för sig fortfarande. Sedan kom perioden när han skulle ha av allt och han for upp och ner på stolen för att kunna sträcka sig över bordet så fort han fick syn på något han inte fått. Då slutade vi ett tag att ställa fram maten på bordet.
Sedan perioden när han hellre åt från sin mammas tallrik än sin egen och nu perioden när han säger "OMMM" och antingen ler stort eller skrynklar näsan och skakar på huvudet (oftast det senare) beroende på om han gillar det eller inte. Eller så kommer det bara ett "BLÄÄÄ!". Men däremellan äter han rätt rejält.

Lillasyster helammas, men den sysslan älskar hon. Kan äta hur mycket som helst och ibland undrar jag om frugan ska tömmas på sitt innehåll och se ut som en sån där tecknad figur som blivit överkörd av en ångvält.

Det var väl allt från matfronten för den här gången.

21 juni 2011

Spotify tystade musiken

Det finns väl ingen som använder Spotify som missat att nu måste man betala för att få lyssna mer än tio timmar i månaden och mer än fem gånger på samma låt. Jag, liksom många andra, skrev om det när det infördes.

trodde jag egentligen att jag skulle lyssna slut på mina tio timmar på några dagar och att jag efter någon eller några månader skulle börja betala av ren abstinens. Alternativt att jag skulle testa någon annan gratistjänst. Grooveshark kanske. Men så har det inte blivit. Inte än i alla fall. Istället har jag nästan helt slutat att lyssna på musik. På Spotify har jag inte ens gjort av med mina tio månadstimmar. I övrigt har det blivit någon låt på Youtube ibland. Annars nästan ingen musik alls, utom i bilen förstås. Men å andra sidan kör jag inte så himla ofta.

Voffo bidde det så? Ingen aning faktiskt. Men inte riktigt som jag tänkt mig. Och faktiskt jäkligt trist.

Skriva en kokbok

Idag fiskpudding. En av stortjejens favoriter och ett helt ok sätt att använda fiskbullar om man nu gör det på just fiskbullar. Fiskpudding var en favorit för mig med när jag var liten och var hos mormor, men när jag nu lagar så får jag inte till den riktigt som hennes. Trots att jag försökte få receptet. Problemet med recept från mormor var bara att hon aldrig lagade efter recept. Och försökte man skriva ned medan hon lagade eller medan man hjälptes åt, så var det inte helt enkelt.

"Hur mycket salt ska man ta till fiskpuddingen?"
"Tja, man tar lite så här ungefär, det får man känna sig fram till.."
"Jaha, men hur mycket av fiskbullespadet?"
"Ja, det är inte så noga. Man tar i lite tills det verkar bra. Det beror lite på konsistensen."
"Men ska man ta hälften eller en deciliter eller..?"
"Det har jag aldrig funderat på så noga. Du vet när man lagat mat så länge som jag.."

Ibland funderade jag på att spela in de där samtalen och skriva rent dem. Göra en annorlunda kokbok. Men det gjorde jag inte. Och det ångrar jag lite nu.

16 juni 2011

Punktliga läsare

Kollade lite på min statistik och det verkar som att bloggläsare är ganska punktliga. Vanemänniskor. Kan vara i alla fall. Fyra av den senaste veckans fem största läsartoppar inträffade vid klockan 22. När barnen är lagda och TV:n stängts av. Nattamackan färdigbredd och halväten. Skymningen smyger i buskarna, har bidat sin tid. Drömförrådet fylls på och snart kommer John Blund.

Eller så nattarbetar man och då är det så att säga starten på dagen.

15 juni 2011

myrornas religion

Skogspromenad idag och plötsligt hittar stortjejen en liten grupp stackmyror som samlats vid en sten, i ett gytter - sannolikt kalasande på resterna av någon larv eller liknande. "Vad gör dom?" undrar stortjejen. "Har dom kanske som en kyrka eller nå't?!".

13 juni 2011

Testfamiljen och klimatet

Diskuterade med en kompis för ett tag sedan om det där med klimatpåverkan och klimatångest. Vad kan man egentligen göra åt det? Själv tror jag att man ska försöka ta små, men märkbara steg i taget när det gäller ens egna liv. Man når kanske inte de stora resultaten så fort, men å andra sidan tröttnar man nog inte lika snabbt.

Min kompis var istället inne på att göra tvärt kast. Lägga om livsstil helt - ungefär som att rycka bort ett plåster. Vet inte vilket som är bäst och det är säkert individuellt, men jag tror att det är lätt att köra in i väggen om man följer kompisens stil. Man tröttnar helt enkelt. Tänker att "Äh, jag skiter i det!".

En testfamilj i Stockholm toksatsade i ett halvår för att se hur mycket de kunde sänka sina koldioxidutsläpp. 80 procent hyvlades av, vilket låter kanonbra. De var visserligen uppbackade av företag så de kunde bo i nytt klimatsmart hus och köra batteridriven bil. Och så hade de pressen på sig eftersom de var just testfamilj. Det betyder ju en del. Ändå var 80 procent inte tillräckligt. De skulle behövt gå ner mer för att nå nivån som sannolikt krävs för att undvika stora klimatförändringar.

Ska man nå dit med små steg så tar det i och för sig ett bra tag. Men har man inte råd att köpa klimatsmart hus eller batteridriven bil, så blir det också ganska motigt att satsa allt på en gång. Ja, lätt är det inte.

Läs mer: dn

12 juni 2011

Bergsäker investering

Har du så där oförskämt mycket pengar som ligger och skräpar i något hörn, samlar damm eller bara är i vägen? I så fall kanske du ska slå till på ett par alptoppar i Österrike - Grosse Kinigat och Rosskopf. Utropspriset är 121.000 euro, men då ingår båda. Det blir ju nästan som att man får den ena på köpet.

Själv är jag förstås vädigt sugen att slå till nu när skatteåterbäringen har kommit, men dottern vill ju gärna till Liseberg och det kostar ju också en slant. Där går tydligen plånboken som ett abborrgap, läste jag på bloggen Amningshysteri häromdagen. Så jag tror att jag står över bergstopparna den här gången.

Läs mer: dn

That ain't workin'

Klippte äntligen gräset som skulle klippts för någon vecka sedan. Eller två. I lurarna Mix Megapol och programmet Förfest och kände att det var allt annat än förfest att dra runt bullermaskinen. I öronen tjattrade två dj:s mellan låtarna och jag började fundera över hur gamla de egentligen var. De lät, tja, lite äldre än typ 20 eller 30. Ingen som helst aning, men tanken snuddade faktiskt även vid 40. Och bara tanken 40 får det konstigt nog att kännas obehagligt i hela kroppen. Så fånigt!

Bra låtar i alla fall. Hög igenkänningsfaktor på alla. Just ja, den där låten. Och den. När de spelar Money for nothing med Dire Straits börjar jag faktiskt att le lite för mig själv. Men så kommer en Spot som påminner om att låtarna som spelas är från 80- och 90-talen. Det är ju grymt längesedan. Grymt. Och så igen den där ålderstanken. Den där fåniga ålderstanken.

Biter ihop och klipper vidare.

09 juni 2011

Filmad av dig?

De där skottarna är ju snåla fick man ju höra i otaliga skämt i barndomsåren. Att det verkligen skulle vara så tror jag inte, men den skotske regissören Kevin MacDonald lät i alla fall den framtida biopubliken göra filmjobbet. I ett världsomspännande projekt fick han folk över hela världen att filma sina liv under en och samma dag.Sammanlagt 81 000 (!) bidrag fick han in. Otroligt. Av dessa valdes de bästa ut och klipps samman till en film - Life in a day - som tydligen går upp på bio snart.

Det kanske vore något att ta fasta på till bloggen. Få folk att skicka in blogginlägg så kan man lägga ut ett lite då och då när ork och fantasi tryter. Hmm, får fundera lite på den..

Läs mer: dn,

pappa K goes mobile eller vad man nu ska säga

Då har man blivit lite mer mobil så att säga, eller mer mobilvänlig för de som läser bloggen i mobilen. Om nu någon skulle får för sig att göra det..

Så får man ju passa på att hälsa Cecilia Harald välkommen :)

08 juni 2011

Olika former av makt

Sonen hade en bångstyrig kväll, men det kan bero på att det först blev födelsedagstårta för att fira morfar och sedan stor isglass som var fullproppad med både socker och färgämnen. Därför skulle det bråkas och trilskas. Pekas, skrikas och domderas. Och därför skulle pyjamasen av så fort den kommit på. AAAAAAVVVVV!!! skrek han och slet i byxorna för att få av dem.

Då puttade jag iväg en av bilarna som låg på badrumsgolvet. Vi kör biltävling, sa jag och puttade på en till. Pyjamasen snabbt glömd och sedan skjutsades tre bilar och en traktor kors och tvärs över golvet. Hit och dit. Fram och tillbaka. Om och om igen. Skratt.

Tänk att det kan vara så lätt att avleda uppmärksamhet ibland. Men bara ibland. Och jag tror inte att det blir lika lätt när han är i tonåren, så man får passa på att - njuta kanske är fel ord - men ändå.

07 juni 2011

..berusad av sin glöd..

Läser om att förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn nu inlett rättsprocessen som handlar om misstanke om våldtäkt och sexövergrepp på en hotellstäderska. Enligt dn.se kommer hans försvar rikta in sig på att hävda att vad som nu kan ha hänt har hänt i samförstånd.

Jag vill inte döma någon i förväg, men är ändå ganska övertygad om att det som hände inte hände i samförstånd. Att mannen utnyttjat sin ställning, sett sig som förmer och tagit vad han haft lust att ta. Inte funderat så mycket över vad hon ville eller om hon ville.

Samtidigt är jag ganska övertygad om att han, eller snarare hans försvarare kommer att krossa henne. Och han kommer sannolikt att gå fri. Det är i alla fall vad jag tror. Och tankarna går inte osökt till Björn Afzelius sång "En kungens man".

Läs mer: dn, svd, ab,

05 juni 2011

Kvinnors list

Konstigt det där, men varje gång jag tar upp någon liten åsikt om vad frugan gör eller inte gör - så slutar det med att vi talar om mina fel och brister. Varje gång. När jag påpekade detta idag fick jag ett illmarigt leende tillbaka och kommentaren att Ja, så kan det vá.

Det är väl bara att inse att gentemot kvinnlig list har man ingenting att sätta emot.

04 juni 2011

Zeb är död

Ser på dn.se att Zebulon Macahan är död, eller snarare James Arness som spelade jättecowboyen Zeb. Den serien var ju helt fantastisk, tyckte man i alla fall då. Skulle vara kul att se den igen.

En låda skruv till premiären

Idag var det premiär för oss. Med glassbilen. Konstigt nog har vi lyckats undvika detta fantastiska fordon som kör runt med glass. Detta trots att stortjejen är sex år. När tvååriga sonen fattade vad det var frågan om började ögonen att lysa. En bil full med glass. Som stannar utanför oss. Wow. "GASS! GASS!"

Stortjejen har haft så mycket konstiga allergier så hon har bara kunnat äta isglass tidigare, och vi - i alla fall jag - har mest tänkt på vanlig glass när jag tänkt på glassbilen. För så var det ju när jag var liten. Tror jag. Så jag har mest irriterat mig på trudelutten. Tänkt mörka tankar och aldrig sträckt mig efter plånboken. Värst var det utanför vårt förra hus när den körde förbi oss vid tio på kvällarna och spelade för glatta livet.

Nåväl, nu blev det i alla fall en låda.. isglass. För trots att stortjejen numera tål annan glass så tycker hon inte om den. Så det fick bli riktigt långa skruvar av is som de satt på trappan och åt. Riktiga sommarbarn, som frugan sa. Det var som sagt premiären, men sannolikt blir det fler tillfällen. Många fler. För sonen förstod som sagt konceptet direkt, så nästa gång det plingar så vet man vad som väntar.

03 juni 2011

Ingen sagokung precis, han den där monarken

Dumdristigt kanske, men jag kan inte låt bli att fundera lite här på bloggen över den där monarken. Kungen alltså. Ingen har väl missat att han är lovligt byte numera och det går väl inte den dag utan att det skrivs minst några spaltmeter. Det är ju så att folk är ju så jätteintresserade, som Fredrik Lindström sa i Hassan en gång i tiden.

Var sanningen ligger i allt som skrivs är ju ganska svårt att få ett grepp om och ibland får man nästan känslan av att ingen egentligen vill veta. Rojalisterna är livrädda för att kungen verkligen gjort bort sig rejält medan republikanerna vädrar så mycket morgonluft att de blivit livrädda för att han inte gjort det. Tänk om det inte finns några bilder. Eller tänk om det finns. Under tiden gnuggar redaktörer händerna och fyller sida upp och sida ner med nya så kallade nyheter eller nytt så kallat skvaller. Kärt barn har många namn.

Själv står jag och vacklar om vad jag egentligen tycker om kungahuset. Men det gjorde jag faktiskt redan innan den senaste tidens mediahysteri. Vissa dagar kan jag tycka att det är rätt trevligt med kungligheter. Vi behöver lite saga i våra liv och vad är mer saga än prinsessor och kungar, drottningar och prinsar? Sagan om Daniel är ju just en riktig saga. Pojken från landet som vann prinsessans hjärta och halva kungariket. Eller något i den stilen.

Andra dagar känner jag bara stackars människor! Stackars, stackars människor som alltid måste se tillkämpat glada ut, alltid bli påpassade, alltid fotade och alltid ifrågasatta. Alltid. Bara för att de råkat bli födda till det de blivit födda som - bortsett då från Silvia och Daniel som faktiskt gått in i detta av fri vilja, även om jag inte tror att man ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det verkligen är. Innan man är där.

Detta sagt från ett perspektiv där man bortser från de kraftiga klamp i klaveret som kungen verkar ha tagit. Ser man till dem så tänker jag att å ena sidan är det ju riktigt, jäkla dumt, klandervärt, fulgubbigt och omdömeslöst om han gjort allt detta. Å andra sidan tycker jag att det är mänskligt att fela. Det rättfärdigar inte på något sätt det han påstås ha gjort, men han är inte mer än människa. Han är visserligen statschef, men han är trots allt ingen sagofigur.

Egentligen har han väl aldrig varit någon riktig sagofigur, vår kung. Namnet på den berömda boken; Den ofrivillige monarken, verkar ju vara väldigt träffande. Det har ju ofta känts som att han velat vara någon annanstans än där han är. I Örebro, kanske. Han ger ju ofta ett lite taffligt, fumligt och osammanhängande intryck. Lite som i den gamla Läkerolreklamen med mannen som sitter i sin bil och knäpper med fingrarna och säger något i stil med "Ta bort mig", efter att ha kört på en polisbil. Ungefär så. Och hur han än nu gör så kommer det att bli så fel. Det är ju faktiskt det enda som är säkert när så många tänker att ingen rök utan eld, osv.

Därför kan jag inte låta bli att tycka lite synd om honom. Inte försvara att han gjort det han påstås ha gjort, om han gjort det. För gubbar som på detta sätt objektifierar kvinnor kan aldrig vara bra förebilder, eller företrädare. Nej, jag försvarar det absolut inte. Men tycka lite synd om den lite tafflige icke-sagofiguren kan jag ändå inte låta bli att göra. Alltid bevakad, osv. Det gör nog ont när verkligheten kommer ikapp.

Läs mer: dn1, 2, 3, svd1, 2, ab, exp

Sista gången man stänger dörren

Det blev ett sånt där tillfälle idag. När man stänger dörren till ett hus för sista gången, ett hus som man har någon form av relation till. Några exempel de senaste åren är vårt förra hus, mitt barndomshem och idag min frus mormor och morfars hus. Det sista hade jag ingen jätterelation till - för jag tycker att man kan prata om relationer till hus. Men vi var där ibland.

När stortjejen var riktigt liten, inte mer än ett halvår, hade hon lärt sig att rulla. Men bara åt ena hållet. Då rullade hon över deras stora vardagsrumsgolv. Från ena sidan till den andra. Sedan fick man vända på henne - för hon kunde bara rulla åt ena hållet - så fick hon rulla tillbaka igen. Hela vägen. Och så höll hon på.

Idag var i alla fall jag i det huset för sista gången. Konstig känsla.

30 maj 2011

Överraskning!

Vi har hållt på ett tag och försökt få stortjejen att vilja lära sig cykla. Men icke. Hon har inte velat. Det är tråkigt att cykla! har hon sagt med butter min. Men enträget har framförallt frugan fått ut henne. Mest av allt har det handlat om att hon vill öva i fred tills hon lär sig. Och sedan visa. Det har hon ärvt av mig. När man lär sig att cykla och någon går bakom och håller i cykeln så är man ju inte precis ensam.

Men så kom frugan på att vi kan ta av pedalerna på gamla, lilla cykeln så att hon får öva på balansen. Då blev det plötsligt roligare. Enklare att öva själv. Och idag ringde de och frågade var jag lagt pedalerna för de skulle på igen. Jag tveksam, men visst.

När jag sedan kom hem sa stortjejen att hon och mamma hade en hemlighet, som jag skulle få reda på efter maten. Du ska väl inte ta en portion till efter den här? frågade hon och suckade lite när jag skulle göra just det. Men till slut. Hon skuttade ut, tog upp den lilla cykeln. Och cyklade. Ungen hade lärt sig att cykla! Övat hela eftermiddagen. Själv. Och lärt sig.

Man blir ju stolt som en tupp!

Imponerande! Helt enkelt imponerande!

Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen. Han är imponerande! Ingemar Stenmark alltså och prestationerna i Mästarnas Mästare. Precis som motståndarna sa i finalprogrammet så har han ju hört hemma i finalen hela tiden och han var en otroligt värdig vinnare.

Det kändes lite som när man var barn och fick se hans åk på TV:n i skolan. Då kom parallellklassen in till oss och så satt vi huller om buller och hejade (Det gjorde de inte nu). Och jublade.  Han är ett fenomen!

Sett till motståndet så var det också väldigt rättvist att han vann. I alla fall som jag ser det. Både Limpar och Brandin har ju hängt i en skör tråd flera gånger under seriens gång och därför hade det ju varit lite trist om någon av dem hade knipit guldet.

Stenmark verkar visserligen inte helt bekväm i vinnarrollen, dvs den del som kommer efter själva vinsten. Men oavsett det så är det imponerande att vara så mångsidig och ha sån kontroll över psyke och kropp så lång tid efter det att han varit i världstoppen. Det är bara att gratulera!

Läs mer: ab1, 2, svd, gp, exp1, 2

28 maj 2011

Gubbar med hatt - i trafiken

Läser hos Mångmamma om gubbar i övre-övre medelåldern som ännu sitter bakom ratten och jag tänker att det är inte bara jag som tänker och tycker till om dessa medmottrafikanter. Synd bara att det ska vara ett så känsligt ämne det där med att uppmana någon att sätta sig i passagerarsätet istället för bakom ratten - att säga att jag tycker inte att du klarar av att vara ute i trafiken längre.

Men det är inte bara gubbarna i övre-övre medelåldern som kan irritera en i trafiken. Det räcker allt för ofta att sätta gränsen vid övre medelåldern. Gubbar i trafiken! Men jag kan samtidigt längta dit lite grand. Till gubbåldern. För det verkar så skönt det där med att få köra helt efter sina egna trafikregler medan man kritiserar alla som inte gör det.

Jag ska erkänna att jag sedan länge övat på att kritisera mina medmottrafikanter, men än så länge är det mer av sunt förnuft än av ren gubbighet. Intalar jag mig.

27 maj 2011

Hill Street Blues


Ibland saknar man tiden när det inte fanns tusen halvkassa program att välja mellan i lika många kanaler och man istället såg fram mot veckans höjdare.

Lite nostalgi..

26 maj 2011

Genusfunderingar på hamburgerstället

Häromdagen stannade vi till på Mc Donalds för att äta lite. Jag, sonen och stortjejen. Konstigt nog protesterade de inte våldsamt, precis som de aldrig gjort annars. För man får ju en leksak. Så även denna gång. Och det är ungefär här jag börjar reta mig. Tjejen i kassan tog en snabb blick på barnen, plockade fram happy meal-kartongerna och frågade: En Barbiegrej och en bil - är det ok?

Det var helt ok, tyckte barnen och stortjejen valde det lilla Barbieblocket med tillhörande klistermärken med bilder av högklackade skor mm - rosa och puttinuttigt. Sonen valde bilen med ett monster som fälls upp när den krockar med något. För det var ju så tjejen tänkte när hon frågade, det var så jag tänkte när hon frågade och det var så barnen tänkte att det skulle vara. Vi är alla ganska formade in i könstänkandet. Men det var inte dit jag ville komma, även om det också retar mig: Att jag också direkt associerar Barbiegrejen till dottern och bilen till sonen. Och att jag bidragit till att de tänker likadant.

Men som sagt. Det var inte dit jag ville komma.

Det som retar mig och som legat och skavt i bakhuvudet är det faktum att de flesta gånger som vi varit på gyllene bågen så har det bara funnits EN kategori leksaker och dessa har - om man nu ska hålla fast vid könsstereotypt tänkande - varit ganska passande för killar, men självklart även för tjejer: lasersvärd, monster osv. När det istället/även är leksaker som är väldigt tjejiga (åter könsstereotypt tänkande) - i detta fall Barbiesaker - så finns det naturligtvis även leksaker som "passar bättre" för killar. Varför? frågar jag mig trött. Varför kan killar inte leka med "tjejiga" saker? Och varför ska även Mc Donalds ägna sig åt att pränta in "Barbie-idealet" i småtjejer? Och kanske framförallt - varför åker man dit gång på gång och släpar hem nya plastiga skitgrejer samtidigt som världen ser ut som den gör?

Om man ska lägga något litet på plussidan så hade de här leksakerna varken batterier, ljud eller lysande lampor. Kors i taket!

22 maj 2011

Jagar spöken

Utflyktsdag idag med stortjejen och sonen till mitt barndoms sommarstad. Och det blev som alltid. Så fort vi börjar närma oss kommer minnena. Så här i försommartider ser jag framför mig min mormor stå på trappan och vinka. Krama oss och säga Välkomna till sommaren! För det var så det var. Vi åkte till stugan så fort det blev sommarlov och stannade nästan ända till hösten. Vi åkte till sommaren och någon kilometer därifrån bodde mormor och morfar. Barndom.

Idag hamnade vi mitt i torgdag och det kändes verkligen som att kliva tillbaka i tiden. Åtminstone ett trettiotal år till hur det var att gå på torget där när jag själv var liten. Torggubbar och torgtanter. Dukar, garner, morötter och krimskrams. Kanske något färre försäljare, men annars ungefär det samma. Sedan runt i stan och titta. Tänkte att här skulle jag kunna bo. Jag skulle trivas här.

Senare ut till stugan och minnena rasar emot mig. Det går inte att ducka eller väja eller stänga av. De vill bara fram. Extra starkt när sommaren står och stampar. Barnen letar fram leksaker, spel och pussel. Vi går ner till stranden, känner på vattnet, kastar pinnar, silar sand mellan fingrarna. Solen glittrar i sjön. Åter vid stugan plockar vi blommor. Viol, gullviva, smultron, gökärt, några strån av vårbrodd och bergsslok. Och förgätmigej.

På vägen hem åker vi förbi mormors och morfars grav och lägger buketten. Den har blivit lite trött, men det går bra ändå. Sonen traskar runt bland gravstenarna och tycker det är jättespännande. Stortjejen med. Hon frågar om gravar och om de färska kransarna som ligger utanför ena hörnet av kyrkan.
Hur många känner du som ligger här? undrar hon sedan. Jag försöker tänka efter, men det är svårt. Jag vet faktiskt inte, svarar jag till slut. En stunds tystnad. Jag känner i alla fall en - din mormor. säger hon sedan. Och det stämmer ju, för de var allra bästa kompisar när stortjejen var tre. Men det minns hon nog inte. Egentligen. Fast jag önskar att alla mina barn hade fått lära känna bägge två.

När vi åker därifrån, hemåt, drömmer jag först om allt man kunde göra om vi bodde där. Återupptäcka. Utforska allt det där man såg eller hörde om som liten. Tänker på morfars alla smultronställen i skogarna runt om och undrar om de finns på någon karta. Sannolikt inte. Sedan tänker jag att där ska jag faktiskt inte bo. Vid min barndoms sommarstad. Jag skulle bara jaga spöken och inte skapa några nya minnen.

Nu befarar jag att min fru - om hon läser det här - kommer att tro att jag inte vill bo kvar på platsen där vi bor. Men det är inte alls så det är. Det är bara minnena som spelar spratt och föder tankar. Med lite distans känns det tydligt att vi redan hittat hem.