28 augusti 2011

Tårar är väl bara manligt.. eller..?

Idag läste vi ut Bröderna Lejonhjärta jag och stortjejen. Den är sååååå fantastisk så att man ryser och man vill att den aldrig ska ta slut samtidigt som man vill komma till upplösningen för att se hur det går (trots att man läst den typ hur många gånger som helst och kanske borde ha vuxit ur målgruppen). Dottern som upplevde den för första gången tyckte att den var hur spännande som helst och ville att vi bara skulle fortsätta och fortsätta att läsa och jag var inte nödbedd. Inte alls.

När vi kom till slutet (Varning - spoiler alert!) så kände jag hur det stockade sig i halsen och det blev nästan svårt att läsa och sista meningen när Skorpan säger att han ser ljuset i Nagilima (ursäkta, m om det nu var någon som inte visste hur boken slutar) då blev det till att pressa fram orden.

Stortjejen tyckte inte alls att det var sorgligt och sa strax innan att hon på sätt och viss önskade att de skulle dö så att Skorpan fick träffa sin "farfar" igen. Hennes pappa är tydligen betydligt blödigare.

Sedan berättade jag att jag - när jag var barn - skrev till Astrid Lindgren och frågade hur det gick sedan. Och att hon svarade. Men brevet kom bort och jag mindes inte så tydligt vad som stod där. Men som väl är finns ju internet. Efter lite googlande så hittade jag en blogg som kortfattat berättade. Och dessutom var bloggen ganska trevlig, så det blev liksom två flugor i en smäll.

Fundering om jämställdhet på dagis

Det är skönt det där när var sak har sin plats. Så att man hittar. Kastrullerna ska så i kastrullskåpet, hammaren ska ligga i verktygslådan, dammsugaren ska stå i städskåpet, killarna ska leka i bilrummet och tjejerna i dockvrån.

Eller vänta nu. Hur blev det där, egentligen?

På sonens nya dagis finns det flera rum med tydlig uppdelning av vad som ska vara var. I ett av rummen finns bilar och bilbana, i ett annat finns storlego och klotsar och i ett tredje finns dockor, kökssaker och utklädningskläder. Det kan ju finnas en tanke med detta. Att respektive lekar kan ta plats och att det därför är enklast att separera dem. Att det blir brötigt när tjejerna leker med bilar över hela golvet och när killarna kör runt med dockvagnarna för att hinna till affären och prova nya kläder. Det kan ju bli krockar. Det kanske är det som är den bakomliggande tanken.

Så här ser det nog ut på många förskolor/dagis i det här landet. Dvs att man delat upp lekredskapen på det här sättet och som sagt, kanske inget fel i det. Däremot finns det nog, dessvärre, ett ganska könsstereotypt tänkande bakom eller kanske ingen tanke alls. Det kanske är just det. Att man inte tänkt. Att man dessutom av gammal vana visar den nya pojken direkt till bilrummet och att man andra dagen direkt styr in honom i legorummet.

Som medföljande pappa under inskolningen försökte jag visa en motvikt och styrde honom gång på gång till dockor, spis och leksaksmat. Och där trivdes han faktiskt bäst, även om han utomhus valde att i stort sett uteslutande gräva med grävskopa. Och nej. Det var inte duktigt av mig.

27 augusti 2011

Det jag inte behöver

I bakgrunden sitter en av ungdomsårens idoler i TV:n och berättar. Och spelar. Eva Dahlgren är gäst hos Niklas Strömstedt och det är Eva jag syftar på. När hon sjunger Sommarbarn kan man ju inte annat än njuta. Troligen för att det tar en tillbaka till 15, sisådär.

.. väntar på en fråga
med ett svar vi alla kan lova..
.. väntar på så mycke'
som jag inte riktigt vet om jag behöver..


Tidigare i år funderade jag mycket på vad jag skulle önska mig när jag fyllde det där jobbiga (jag vet att jag tjatar). Systemkamera, dator, tubkikare eller andra materiella ting som jag inte riktigt vet om jag behöver. Nu när det kommit närmare i tiden så önskar jag mig ingenting. Utom att det ska passera relativt obemärkt. Det är skönt att försvinna tillbaka en stund igen. Till 15. Sisådär.

26 augusti 2011

Inte Karlsson på taket precis

Ibland känner man sig som en lagom tjock man i sina bästa år, med propeller på ryggen som tar en upp i det blå. Och ibland inte, utan snarare tvärtom. Just nu lutar det åt det senare. Det känns mer som ett ras som passerat bäst-före-datum. Inte riktigt, men nästan.

Frugan sa häromdagen att hon börjat fundera allt mer över det där med att man faktiskt är dödlig. Att allt tar slut en dag. Och att den tanken är ganska deprimerande. Men å andra sidan har hon fått liknande tankar i samband med varje nytt barn, så det är kanske hormonerna som spökar. Det fick mig ändå att inse att jag får nog börja se mig som medelålders snart. Inte riktigt än, men snart.

Stortjejen trivs i alla fall i skolan och hon ser så himla stor ut när hon traskar iväg på morgonen. Det känns som att hennes dagisperiod slutade för länge, länge sedan.

Sonen däremot är i full färd med att skolas in på sitt nya dagis. Det som lockar mest är den gamla grävskopan som står ute i sandlådan och väntar. Den har han nästan bosatt sig på och han gräver och gräver. Efter tre dagar då vi varit med hela tiden ska han lämnas själv där imorgon. Förhoppningsvis går det mer än vägen.

Lillasyster har börjat med smakportioner, men är inte särskilt intresserad. Hellre ammar hon och ammar och ammar och ammar och ammar. Jag tror att hon bokstavligen kommer att tömma sin mamma så att det inte återstår mer än ett tomt skal med tiden. Hoppas verkligen att jag har fel.

Och snart är det september.

25 augusti 2011

Inskolning

Sonens inskolning på nytt dagis har börjat och går framåt. Allt det nya tar dock på krafterna och tröttheten är slående. Men medföljande pappa känner också av det, så det är ju inte så konstigt...
Imorgon är det dags att traska dit igen.

På väg mot dagis

23 augusti 2011

Dagis är för småttingar

Stor dag idag när stortjejen började skolan. Stort steg att gå från dagis och att vara störst, till att börja förskoleklass/nollan/sexårsverksamhet och vara minst. Storögt gick hon till skolan med pirr i magen. Ögonen följde spänt de stora killarna som åkte cykel och skateboard framför oss. Tänk att det går så stora killar på skolan!

Själv var jag nog nästan lika spänd. Det där med att börja skolan är ju hur stort som helst. Minns själv hur pirrigt det var att sitta där och kika i smyg på alla andra i klassen, trots att man gått med de flesta på lekis.

Stortjejens dag blev lyckad i alla fall. Hellyckad. När vi kom hängde det ballonger på skolgården och de fick glass på samlingen. Kan det bli misslyckat efter en sån start?

Värre var det för sonen som skulle börja nytt dagis. Febrig halva natten, så han fick stanna hemma.

17 augusti 2011

Den lilla rojalisten

Var ute på hund- och somna bebispromenad när jag hörde på radio, tror att det var Mix Megapol, att folk fick ringa in och komma med namnförslag. Någon föreslog Adelina(?)-Fredrika och då kom misstankarna om att det var tassande av små prinsess- eller prinsfötter på gång. För namnet lät ju kungligt värre. Strax efteråt fick jag det bekräftat i Ekosändningen i P4 - en av huvudnyheterna. Och det är det väl med tanke på att det blir en tronarvinge om allt går vägen med graviditeten. Men ändå..
Kom hem och hann berätta för den lilla rojalisten, stortjejen, innan hon somnade och hon blev så klart jätteglad. Men att det inte skulle bli förrän i mars kändes ju inte lika kul. Evinnerlig väntan!

För kungahuset måste det i alla fall vara en riktigt trevlig nyhet. Bortsett från det underbara att få barn/barnbarn/syskonbarn etc som det är för alla familjer som får tillökning, så blir det ju fokus på någonting annat än på den ofrivillige monarken. Det flyttas ju mot en kommande (ofrivillig?) monark..

Läs mer: Kungahuset, DN 1, 2, Svd, Ekot

I början av en sagovärld

Det blev en tvådagarstripp till Astrid Lindgrens värld även i år. Till lycka för hela familjen tror jag. Till och med lillasyster som bara är fyra och en halv månad satt totalt och fullkomligt fängslad när Emils familj hade sångstund. Hon var helt fascinerad. Och helt fascinerande.

Sonen levde också med i allt skådespel. Minst lika fascinerad. Helt fängslad. I en butik förälskade han sig i mjukisapan Herr Nilsson som var alldeles för dyr. Men som ändå köptes i smyg av hans pappa... Lycka när han sedan fick den. Stortjejen såg fram emot Bröderna Lejonhjärta som hon inte fick titta på förra året. Och inte läst. Nu visste hon knappt vad det skulle handla om, mer än att det kunde bli spännande. Och det blev det. Vi satt tätt, tätt tillsammans och tittade, hon och jag. Och jag vet inte vem av oss som tyckte att det var bäst. Vem som fängslades mest.

Just Bröderna Lejonhjärta var min favorit när jag var liten och jag skrev till Astrid för att fråga vad som hände sedan. Efter Nangilima. Hon svarade faktiskt och berättade. Men brevet försvann och någonstans bleknade historien bort från minnet. Tyvärr.

Det var i alla fall med lite sorg man åkte hemåt, bort från sagan. Äventyret. Platsen där barn får vara så mycket barn och föräldrar lätt blir det också. Inser att det låter som ren reklam för stället, men jag är faktiskt helt såld. Det är fantastiskt!

Idag blev det sväng till biblioteket för att låna boken. Bröderna Lejonhjärta. Och börja läsa. Vi hann första kapitlet där Jonatan berättar om Nangijala och vid kapitlets slut ville stortjejen inte att vi skulle sluta och jag ville inte heller. Men det blev så enormt, himla sent igår så jag tvingade mig att vara vuxen - så där tråkigt, förståndigt och knastertorrt vuxen - och säga Nej. Vi fortsätter imorgon. Jag kan knappt bärga mig!

07 augusti 2011

Det där med att baka...

.. vill bara inte lyckas. Inte riktigt bra i alla fall. Idag blir det - förhoppningsvis - smulpaj på frysta rabarber. Men konstigt nog blev det bara en stor kladdig klump av pajdegen. Troligen kombination av för varmt margarin och för lång tid i matberedaren. Visste inte riktigt vilket fel jag skulle göra, så jag satsade på båda..

Den kladdiga degen kunde bara smulas ut över en liten del av formen. Såg inte klokt ut. Därför togs den bort (utom just några smulor) - ställdes in i frysen en stund - och förhoppningsvis går den att smula sedan. Hmm. Fortsättning kanske följer...

06 augusti 2011

Tystnad på allra högsta volym

Somliga dagar. Somliga dagar är lite mer krävande än andra, trots att man inte gör så mycket. Det är mer öronen som skavs sönder av ljud som tränger undan allt som liknar tankar och helst vill man krypa undan i något litet hörn med ett täcke över sig. Ett tjockt. Som stänger undan alla ljud. Men det blir nog för varmt även en regnig sommardag.

Sonen är inne i en väldigt ljudlig period. Glad, men ljudlig. Munnen går precis oavbrutet och mest handlar det om att såga och borra, spika och hamra. Brrrrrr, brrrrrrrr, BRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!! Idag har pratandet/skrikandet/ropandet varit minst sagt ihärdigt och i stort sett bara avbrutits av stunder då han spelat munspel det högsta han kan. Med lycklig min.

Och så förstås "Pappa åga, pappa borra? BRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!???? Pappa borra BRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!!!!!!"

(Ur ett genusperspektiv låter just detta verkligen stereotypt, men det är den krassa verkligheten...)

Och visst är det underbart med en glad liten kille och visst ska man passa på att njuta, för rätt var det är så är han stor och vill för allt i världen inte ha sin töntiga pappa i närheten. Jag vet! Men man vill gärna njuta av lite tysta stunder med...

Ibland fantiserar jag om att det gick att köpa en skiva med tystnad. Och somliga dagar, när öronen behövde vila en stund, så kunde man dra på stereon på högsta volym så att en bedövande tystnad överröstade allt. En liten stund i alla fall.