I början av en sagovärld

Det blev en tvådagarstripp till Astrid Lindgrens värld även i år. Till lycka för hela familjen tror jag. Till och med lillasyster som bara är fyra och en halv månad satt totalt och fullkomligt fängslad när Emils familj hade sångstund. Hon var helt fascinerad. Och helt fascinerande.

Sonen levde också med i allt skådespel. Minst lika fascinerad. Helt fängslad. I en butik förälskade han sig i mjukisapan Herr Nilsson som var alldeles för dyr. Men som ändå köptes i smyg av hans pappa... Lycka när han sedan fick den. Stortjejen såg fram emot Bröderna Lejonhjärta som hon inte fick titta på förra året. Och inte läst. Nu visste hon knappt vad det skulle handla om, mer än att det kunde bli spännande. Och det blev det. Vi satt tätt, tätt tillsammans och tittade, hon och jag. Och jag vet inte vem av oss som tyckte att det var bäst. Vem som fängslades mest.

Just Bröderna Lejonhjärta var min favorit när jag var liten och jag skrev till Astrid för att fråga vad som hände sedan. Efter Nangilima. Hon svarade faktiskt och berättade. Men brevet försvann och någonstans bleknade historien bort från minnet. Tyvärr.

Det var i alla fall med lite sorg man åkte hemåt, bort från sagan. Äventyret. Platsen där barn får vara så mycket barn och föräldrar lätt blir det också. Inser att det låter som ren reklam för stället, men jag är faktiskt helt såld. Det är fantastiskt!

Idag blev det sväng till biblioteket för att låna boken. Bröderna Lejonhjärta. Och börja läsa. Vi hann första kapitlet där Jonatan berättar om Nangijala och vid kapitlets slut ville stortjejen inte att vi skulle sluta och jag ville inte heller. Men det blev så enormt, himla sent igår så jag tvingade mig att vara vuxen - så där tråkigt, förståndigt och knastertorrt vuxen - och säga Nej. Vi fortsätter imorgon. Jag kan knappt bärga mig!