Ibland känner man sig som en lagom tjock man i sina bästa år, med propeller på ryggen som tar en upp i det blå. Och ibland inte, utan snarare tvärtom. Just nu lutar det åt det senare. Det känns mer som ett ras som passerat bäst-före-datum. Inte riktigt, men nästan.
Frugan sa häromdagen att hon börjat fundera allt mer över det där med att man faktiskt är dödlig. Att allt tar slut en dag. Och att den tanken är ganska deprimerande. Men å andra sidan har hon fått liknande tankar i samband med varje nytt barn, så det är kanske hormonerna som spökar. Det fick mig ändå att inse att jag får nog börja se mig som medelålders snart. Inte riktigt än, men snart.
Stortjejen trivs i alla fall i skolan och hon ser så himla stor ut när hon traskar iväg på morgonen. Det känns som att hennes dagisperiod slutade för länge, länge sedan.
Sonen däremot är i full färd med att skolas in på sitt nya dagis. Det som lockar mest är den gamla grävskopan som står ute i sandlådan och väntar. Den har han nästan bosatt sig på och han gräver och gräver. Efter tre dagar då vi varit med hela tiden ska han lämnas själv där imorgon. Förhoppningsvis går det mer än vägen.
Lillasyster har börjat med smakportioner, men är inte särskilt intresserad. Hellre ammar hon och ammar och ammar och ammar och ammar. Jag tror att hon bokstavligen kommer att tömma sin mamma så att det inte återstår mer än ett tomt skal med tiden. Hoppas verkligen att jag har fel.
Och snart är det september.
Trots att jag har några riktigt usla datum som spökar i september är det en av årets bästa månader - tycker jag!
SvaraRaderaVisst är sept en underbar månad, men just nu känns sommaren lite för kort.. Samtidigt som det ska bli skönt med vardag igen. Livet är fullt av motsägelser :)
SvaraRadera