26 september 2013

Sånt jäkla lyckorus

Det är så olika vad man kan bli riktigt, riktigt glad av. Så där lätt i kroppen. Nästan berusad. 4-åringen t.ex. blir överlycklig av att få snickra med morfar. 8-åringen av att leka med kompisar och efter det leka lite till, med lite fler kompisar. Frugan skiner om hon hittar ett nytt spännande stickprojekt och 2-åringen blir glad för småsaker mest hela tiden.

De senaste dagarna har jag själv blivit riktigt jäkla glad av denna. Så är det. Inte så mycket att orda om. Ös på bara.



Timbuktu - Stirra ner

19 september 2013

Om en framtid som inte blev

Har nyss avslutat Kristian Gidlunds sommarprogram, Sommar i P1. Hade inte hört det innan. Så vansinnigt starkt. Och så berörande. Så sorgligt och tankeväckande. Vad dessa sjukdomar kan göra mot oss människor, med oss. Bryta ner och samtidigt utveckla. Ta i från oss den framtid som vi plötsligt inser att vi borde haft kvar. Få oss att äntligen öppna ögonen. För sent.

Inser hur oförberedd man är på att det skulle kunna hända och hur fruktansvärt självklart det känns att livet bara ska rulla vidare. Och vidare.

Tankarna går genast till barnen. De där små människorna som på gott och ont slukar ens energi och som man emellanåt blir så vansinnig på, samtidigt som man älskar dem så gränslöst. Så innerligt och djupt. Om något skulle hända dessa barn. Ens egna barn. Tanken är så smärtsam att den är otänkbar.

Orden i programmet snurrar inne i huvudet. Repeterar sig. De om känslorna och saknaden eller hur man nu ska säga. Men också synpunkterna han ger, eller gav, om det Sverige vi lever i idag. Om ett välfärdsland i nedrustning. Om ett land där vi inte pratar med varandra. Där vi bestiger våra egna Mount Everest, men aldrig vågar berätta om det.

Om du inte lyssnat, så lyssna. Om du inte bryr dig, så lyssna ändå. Den mannen hade så mycket mer att ge. Låt honom ge dig åtminstone detta.

13 september 2013

Den totala lyckan är ett par skor


Sonens skor var inte bara för små, eller i alla fall på gränsen till för små, de var även hål på dem. Slithål. Låter som att vi snålat väldigt, men riktigt så illa är det inte. Sommaren har helt vandrats fram i sandaler, stövlar och foppa-tofflor och när skorna åkte fram igen hade fötterna vuxit. Samtidigt har det blivit cykling och gungning där tårna om och om och om igen dragits längs asfalt, grus och jord. Resultatet har blivit slithål, medan besöket i skoaffären inte riktigt blivit av. Och skorna med snören är för krångliga att ta på.

Men idag, äntligen, blev det skoköp. Redan andra paret blev perfekta och när de väl kommit på togs de inte av. Han sprang kors och tvärs genom affären. Hit och dit. Stolt som en tupp när det blev kort stopp vid en spegel.
-Jag har världens snabbaste skor. De coolaste, sa han med häftigaste minen.

På väg ut till bilen var det fast grepp om den lilla handen, för fötterna ville springa på i förväg. Världens snabbaste fötter i världens snabbaste skor. Ansiktet strålade. Och i mig både stack det av skuld och värmde av lycka.

Väl hemma gick det däremot inte att springa runt huset.
-Man får vara rädd om dom förstår du väl, pappa.

Image courtesy of cbenjasuwan at FreeDigitalPhotos.net

12 september 2013

I väntan på det onämnbara

Tanten bredvid mig håller på i evigheter med att få bort plasten från mackan hon nyss köpt i cafét. Hon pillar, vänder och vrider.
-Välinslagen? frågar jag när vi bollar artighetsfraser mellan varandra.
-Jaa, det kan man säga, skrattar hon. Sen har jag väl att göra hela dagen med den här. Har du sett vilket berg av lax?

Vi delar på ett litet bord intill entrén till det stora sjukhuset. Det är glest med folk på cafédelen, men ändå glesare med bord så det är därför hon satt sig vid mig efter en försynt fråga. Vi sitter där en stund i tystnad och jag börjar undra lite vad hon gör här, men vill inte fråga. Själv sitter jag bara och väntar.

Runt om cafédelen är det tidvis en myrstack. Sjukhusklädda människor blandas med patienter. Hit och dit. bråttom. En man kommer med armen i gips och ser lite stolt ut. Andra bara plågade. Och tanten har redan ätit upp sin jättemacka och sippar nu på sin latte. Vi sitter båda tysta och ser på myrstacken. 

Får ett meddelande från frugan om att operationen gått bra. Att hon kommer ner så snart hon ätit något. Pustar ut. Låter lättad axlarna sjunka och sneglar på tanten.
-Var laxen god?
-Jättegod. 
Sen berättar hon att hon passar på. Igår hade hon och maken delat på en macka, men han som druckit näringsdryck sparade sin del till kvällen och hon hade suktat efter den hela dagen. 
-Så nu passar jag på medan han är på strålning, ler hon snett. 
Sen börjar hon trevande att berätta om hans metastaser, ambulansfärder, behandlingar. År av ovisshet och om ändrade prioriteringar. Tårarna hänger i kanten av ögonen på både henne och mig.
Och hon berättar om allt det som måste göras, men som inte blir av.
-Det får jag göra sen när... när... när jag hinner med igen...
Sen måste tanten gå. Helst vill jag ge henne en stor kram, men det blir inte av. Istället nickar vi och hon går.

Jag sitter kvar och väntar. Så oerhört berörd. Och nu vet jag inte riktigt hur jag avslutar detta. Så jag bara slutar.

08 september 2013

I väntan på att klockan går

Sitter och väntar på att tiden ska gå. Sonen är i gympasalen och leker, springer efter bollar och gympar. Stortjejen är ute på skolgården och klättrar, klättrar, klättrar. Själv är jag i omklädningsrummet där jag sitter, väntar, har långtråkigt, twittrar, väntar och ja ni förstår. Det är sonens andra gympalektion och för hans trygghets skull har jag lovat att sitta där och vänta.

Egentligen är jag inte det minsta orolig för att han ska behöva mig. Mer orolig är jag för den där klätterapan där ute. Hon som hela tiden ska tänja gränserna, klättra lite högre och lite svårare. Hon som sätter hjärtat i halsgropen titt som tätt. Inte sitt eget, utan mitt. 

Nu kom en annan liten kille in från gympasalen för att byta om. Han skulle först sitta därinne - oombytt - och titta på, inte säker på att det här är så kul. Men det är tydligen kul för nu är han redan på väg tillbaka in i gympasalen, ombytt och klar. Snabb som stålmannen. Och nu kom dottern in. O-ramlad. 

Och det låter som att de verkligen har kul där inne. Det känns gott.

07 september 2013

Grymt velig.

Ok, det var inte lyckat att dra iväg till wordpress. Inte för mig. Jag erkänner direkt. Trivdes inte, visste inte hur jag skulle möblera och ärligt talat kändes det inte hemma. Så nu är jag tillbaka igen... Hoppas att du ändå står ut med mitt flyttande. Veligt, jag vet. Men nu stannar jag förhoppningsvis här.