19 september 2013

Om en framtid som inte blev

Har nyss avslutat Kristian Gidlunds sommarprogram, Sommar i P1. Hade inte hört det innan. Så vansinnigt starkt. Och så berörande. Så sorgligt och tankeväckande. Vad dessa sjukdomar kan göra mot oss människor, med oss. Bryta ner och samtidigt utveckla. Ta i från oss den framtid som vi plötsligt inser att vi borde haft kvar. Få oss att äntligen öppna ögonen. För sent.

Inser hur oförberedd man är på att det skulle kunna hända och hur fruktansvärt självklart det känns att livet bara ska rulla vidare. Och vidare.

Tankarna går genast till barnen. De där små människorna som på gott och ont slukar ens energi och som man emellanåt blir så vansinnig på, samtidigt som man älskar dem så gränslöst. Så innerligt och djupt. Om något skulle hända dessa barn. Ens egna barn. Tanken är så smärtsam att den är otänkbar.

Orden i programmet snurrar inne i huvudet. Repeterar sig. De om känslorna och saknaden eller hur man nu ska säga. Men också synpunkterna han ger, eller gav, om det Sverige vi lever i idag. Om ett välfärdsland i nedrustning. Om ett land där vi inte pratar med varandra. Där vi bestiger våra egna Mount Everest, men aldrig vågar berätta om det.

Om du inte lyssnat, så lyssna. Om du inte bryr dig, så lyssna ändå. Den mannen hade så mycket mer att ge. Låt honom ge dig åtminstone detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar