30 juni 2011

hur är stan en sån här kväll

Jag var på begravning igår och den var jättefin. Ett ljust avsked och faktiskt inte så sorglig, utan mer en stund att minnas det som varit. Och glädjas åt det. Det var begravning av min morfars syster som nog kände sig ganska färdig med livet och därför passade på att ta farväl i midsommartid. Just den tid som mina minnen av henne är som starkast.

Prästen berättade om hur man ser på livet och döden i en irländsk(?) by som hon besökt en gång. En man där hade förklarat att man ser livet som ett stort rum med två stora fönster. Utanför anas en underbar trädgård, men man ser inte så mycket av den. Plötsligt kommer en fågel in genom det ena fönstret och flyger runt några varv i rummet innan den fortsätter ut genom det andra fönstret. Ut i trädgården igen. Och vi vet egentligen inte var fågeln var innan den kom in och vi vet inte vart den tog vägen. Bara var den var när den fanns där i rummet. Jag gillar den berättelsen, liknelsen eller hoppfullheten. Tron. Eller vad man nu väljer att kalla den.

Efteråt satt vi och pratade minnen. Varma minnen. Ljusa minnen. Delade. Och blandade. Nu och då med stort och smått. I hennes sommarträdgård, där ute på landet med utsikt över min barndoms sommarsjö. Och lyssnade. På sommaren.

Framåt kvällen, på väg hem, tog vi motorvägen förbi storstan och jag kände ingen längtan dit. Till bruset. Luften och ljuden. Trafiken. Nej, jag kände ingen längtan.

28 juni 2011

Hallå igen

Ibland hoppar orden fram och kan knappt vänta tills de fastnat i bloggen och ibland känns det som sirap i huvudet när man ska komma på något att skriva. Senaste tiden har det varit det sistnämnda. Sirapshjärna.

Därför kom jag på att om man tar och bloggar efter en låttext så har man givna rubriker och då kanske det är lättare att komma på vad som ska skrivas. Det kan liksom ligga och värka i bakhuvudet som hos professor Baltazar, om någon minns. Poff - så får man en idé. Alltså en textrad - ett inlägg. Långsökt, men ibland famlar man. Och självklart poppade en av favoritlåtarna upp i huvudet. Elden med Lars Winnerbäck. Googlade fram texten och räknade rader och insåg att om man inte tar om refrängen blir det minst 51 inlägg. Minst. Och det är ju helt ohållbart. Ett idotiskt påhitt. En never ending story.

51 textrader. Inte nödvändigtvis 51 inlägg rakt efter varandra, men ändå.

Och den första är Hallå igen

Mot bättre vetande.

27 juni 2011

Det rinner i rören

Dagen gick åt till att göra klart det sista på verandaräcket, vinscha upp några gamla betongplintar från gräsmattan, äta lite pizza och senare lite fisk. Dricka några koppar kaffe och bråka med stortjejen som hade en lite tjafsig kväll. Två kompisar på samma dag kan lätt bli en för mycket när man inte lekt med någon på en vecka. Kvällsdoppet vi pratat om tjafsades rätt ut i tomma intet och det var nog ingen som blev ledsen för att det inte blev av. Ingen var så sugen längre.

Avslutning på dagen blev mysstund med sonen i knät när han inte kunde somna. Därefter Solsidan, öl och macka. Till efterrätt en chokladbit eller två. Eller faktiskt hela chokladkakan. Och nu har det börjat rinna i elementrören som ackompanjemang till klockans tickande och tangenternas knattrande. Huset i övrigt sover och själv har jag jobb som väntar imorgon. Två veckor till semester.

Två veckor. Inte en dag mer.

25 juni 2011

Dags för ett nytt liv igen

Tänker inte skriva något om midsommar mer än att den kom, var här och passerade. Inte obemärkt, utan mer småtrivsam och väldigt lugn.

Istället funderar jag lite över det här med maten. Frugan sa häromdagen att hon är så genomtrött på maten vi äter. Det blir bara samma jämt bär vi vadar runt i korv- och köttbulleträsket. Det är inte bara trist att äta, utan fasen så tråkigt att laga. Tänk om man hade fantasi tillräckligt för att komma på lite andra, ovanliga, men ovanligt enkel- och snabblagade vardagsrätter som dessutom inte kostar skjortan. Bara så där. Och om barnen tycker om det så är det ju ett stort plus. Om inte en förutsättning.

Det är väl dags för att ta tag i det nu. Börja ett nytt liv med ny, roligare vardagsmat. Imorgon... för idag blev det visst pasta med köttbullar OCH korv till lunch. Och pizza till middag. Imorgon alltså... Fast det är klart, vi pratade om att åka till skogen och grilla... korv... Men på måndag...

23 juni 2011

Som alvedon mot åldersnoja

Jag är ingen sportälskare utan mer sportlikgiltig, om det nu finns ett sånt ord. Sport finns, men jag behöver nödvändigtvis inte bry mig så mycket om det. Däremot tycker jag att det är häftigt att ibland se landskamper om det verkligen gäller något. När de bästa av de bästa samlas och gör upp. Ungefär som Top Gun. Men med något lugnare luftstrider och kanske något mindre regisserat.

Men det är frustrerande att det i så många sådana sammanhang pratas om att folk börjar bli för gamla. Att det är dags för dem att lägga av. "Han är ju redan så gammal som 37" eller "Hon fyller ju snart 35 så det börjar bli dags att tänka på avslut" eller vad det nu är de säger de där som rabblar namn, siffror och massor av annan utfyllnad under matcherna. Värst är det om man råkar titta i någon sportbilaga som listat alla personliga fakta om ett lags spelare och man inser att alla, ja just det ALLA, är yngre än en själv. Det blir så definitivt på något sätt att den där sportkarriären, som man förvisso aldrig varit det minsta intresserad av eller gjort ansats till, är så ohjälpligt förbi.

Därför är det extra gôtt när någon som faktiskt är äldre än en själv fortsätter på elitnivå. Kämpar på ett tag till. Det är bara att lyfta på hatten för Patrik Järbyn och ropa HEJA, HEJA, HEJA!!!! Och om inte det hjälper kan man tänka på Evy Palm.

Läs mer: dn

22 juni 2011

Från truga till Mmmm till BLÄÄ

Konstigt det där med mat och små barn. Stortjejen har aldrig varit matglad, utan det har egentligen legat på olika nivåer av trugande även om vi mesta tiden faktiskt låtit bli. Vi märkte att middagarna handlade mer om mat-tjat än familjestund och det blev aldrig kul. Nu äter hon tills hon blir mätt och sedan, ibland, frågar vi om hon orkar någon tugga till eller i alla fall kan dricka lite mer mjölk. Men trugar inte.

Sonen har varit en helt annan typ av matmänniska hela tiden. Första tiden med riktig mat var en fest. Han åt allt. Gladeligen! Därefter en period där han helst åt färgglad mat. Hellre tomater än köttbitar, som exempel. Så är det väl i och för sig fortfarande. Sedan kom perioden när han skulle ha av allt och han for upp och ner på stolen för att kunna sträcka sig över bordet så fort han fick syn på något han inte fått. Då slutade vi ett tag att ställa fram maten på bordet.
Sedan perioden när han hellre åt från sin mammas tallrik än sin egen och nu perioden när han säger "OMMM" och antingen ler stort eller skrynklar näsan och skakar på huvudet (oftast det senare) beroende på om han gillar det eller inte. Eller så kommer det bara ett "BLÄÄÄ!". Men däremellan äter han rätt rejält.

Lillasyster helammas, men den sysslan älskar hon. Kan äta hur mycket som helst och ibland undrar jag om frugan ska tömmas på sitt innehåll och se ut som en sån där tecknad figur som blivit överkörd av en ångvält.

Det var väl allt från matfronten för den här gången.

21 juni 2011

Spotify tystade musiken

Det finns väl ingen som använder Spotify som missat att nu måste man betala för att få lyssna mer än tio timmar i månaden och mer än fem gånger på samma låt. Jag, liksom många andra, skrev om det när det infördes.

trodde jag egentligen att jag skulle lyssna slut på mina tio timmar på några dagar och att jag efter någon eller några månader skulle börja betala av ren abstinens. Alternativt att jag skulle testa någon annan gratistjänst. Grooveshark kanske. Men så har det inte blivit. Inte än i alla fall. Istället har jag nästan helt slutat att lyssna på musik. På Spotify har jag inte ens gjort av med mina tio månadstimmar. I övrigt har det blivit någon låt på Youtube ibland. Annars nästan ingen musik alls, utom i bilen förstås. Men å andra sidan kör jag inte så himla ofta.

Voffo bidde det så? Ingen aning faktiskt. Men inte riktigt som jag tänkt mig. Och faktiskt jäkligt trist.

Skriva en kokbok

Idag fiskpudding. En av stortjejens favoriter och ett helt ok sätt att använda fiskbullar om man nu gör det på just fiskbullar. Fiskpudding var en favorit för mig med när jag var liten och var hos mormor, men när jag nu lagar så får jag inte till den riktigt som hennes. Trots att jag försökte få receptet. Problemet med recept från mormor var bara att hon aldrig lagade efter recept. Och försökte man skriva ned medan hon lagade eller medan man hjälptes åt, så var det inte helt enkelt.

"Hur mycket salt ska man ta till fiskpuddingen?"
"Tja, man tar lite så här ungefär, det får man känna sig fram till.."
"Jaha, men hur mycket av fiskbullespadet?"
"Ja, det är inte så noga. Man tar i lite tills det verkar bra. Det beror lite på konsistensen."
"Men ska man ta hälften eller en deciliter eller..?"
"Det har jag aldrig funderat på så noga. Du vet när man lagat mat så länge som jag.."

Ibland funderade jag på att spela in de där samtalen och skriva rent dem. Göra en annorlunda kokbok. Men det gjorde jag inte. Och det ångrar jag lite nu.

16 juni 2011

Punktliga läsare

Kollade lite på min statistik och det verkar som att bloggläsare är ganska punktliga. Vanemänniskor. Kan vara i alla fall. Fyra av den senaste veckans fem största läsartoppar inträffade vid klockan 22. När barnen är lagda och TV:n stängts av. Nattamackan färdigbredd och halväten. Skymningen smyger i buskarna, har bidat sin tid. Drömförrådet fylls på och snart kommer John Blund.

Eller så nattarbetar man och då är det så att säga starten på dagen.

15 juni 2011

myrornas religion

Skogspromenad idag och plötsligt hittar stortjejen en liten grupp stackmyror som samlats vid en sten, i ett gytter - sannolikt kalasande på resterna av någon larv eller liknande. "Vad gör dom?" undrar stortjejen. "Har dom kanske som en kyrka eller nå't?!".

13 juni 2011

Testfamiljen och klimatet

Diskuterade med en kompis för ett tag sedan om det där med klimatpåverkan och klimatångest. Vad kan man egentligen göra åt det? Själv tror jag att man ska försöka ta små, men märkbara steg i taget när det gäller ens egna liv. Man når kanske inte de stora resultaten så fort, men å andra sidan tröttnar man nog inte lika snabbt.

Min kompis var istället inne på att göra tvärt kast. Lägga om livsstil helt - ungefär som att rycka bort ett plåster. Vet inte vilket som är bäst och det är säkert individuellt, men jag tror att det är lätt att köra in i väggen om man följer kompisens stil. Man tröttnar helt enkelt. Tänker att "Äh, jag skiter i det!".

En testfamilj i Stockholm toksatsade i ett halvår för att se hur mycket de kunde sänka sina koldioxidutsläpp. 80 procent hyvlades av, vilket låter kanonbra. De var visserligen uppbackade av företag så de kunde bo i nytt klimatsmart hus och köra batteridriven bil. Och så hade de pressen på sig eftersom de var just testfamilj. Det betyder ju en del. Ändå var 80 procent inte tillräckligt. De skulle behövt gå ner mer för att nå nivån som sannolikt krävs för att undvika stora klimatförändringar.

Ska man nå dit med små steg så tar det i och för sig ett bra tag. Men har man inte råd att köpa klimatsmart hus eller batteridriven bil, så blir det också ganska motigt att satsa allt på en gång. Ja, lätt är det inte.

Läs mer: dn

12 juni 2011

Bergsäker investering

Har du så där oförskämt mycket pengar som ligger och skräpar i något hörn, samlar damm eller bara är i vägen? I så fall kanske du ska slå till på ett par alptoppar i Österrike - Grosse Kinigat och Rosskopf. Utropspriset är 121.000 euro, men då ingår båda. Det blir ju nästan som att man får den ena på köpet.

Själv är jag förstås vädigt sugen att slå till nu när skatteåterbäringen har kommit, men dottern vill ju gärna till Liseberg och det kostar ju också en slant. Där går tydligen plånboken som ett abborrgap, läste jag på bloggen Amningshysteri häromdagen. Så jag tror att jag står över bergstopparna den här gången.

Läs mer: dn

That ain't workin'

Klippte äntligen gräset som skulle klippts för någon vecka sedan. Eller två. I lurarna Mix Megapol och programmet Förfest och kände att det var allt annat än förfest att dra runt bullermaskinen. I öronen tjattrade två dj:s mellan låtarna och jag började fundera över hur gamla de egentligen var. De lät, tja, lite äldre än typ 20 eller 30. Ingen som helst aning, men tanken snuddade faktiskt även vid 40. Och bara tanken 40 får det konstigt nog att kännas obehagligt i hela kroppen. Så fånigt!

Bra låtar i alla fall. Hög igenkänningsfaktor på alla. Just ja, den där låten. Och den. När de spelar Money for nothing med Dire Straits börjar jag faktiskt att le lite för mig själv. Men så kommer en Spot som påminner om att låtarna som spelas är från 80- och 90-talen. Det är ju grymt längesedan. Grymt. Och så igen den där ålderstanken. Den där fåniga ålderstanken.

Biter ihop och klipper vidare.

09 juni 2011

Filmad av dig?

De där skottarna är ju snåla fick man ju höra i otaliga skämt i barndomsåren. Att det verkligen skulle vara så tror jag inte, men den skotske regissören Kevin MacDonald lät i alla fall den framtida biopubliken göra filmjobbet. I ett världsomspännande projekt fick han folk över hela världen att filma sina liv under en och samma dag.Sammanlagt 81 000 (!) bidrag fick han in. Otroligt. Av dessa valdes de bästa ut och klipps samman till en film - Life in a day - som tydligen går upp på bio snart.

Det kanske vore något att ta fasta på till bloggen. Få folk att skicka in blogginlägg så kan man lägga ut ett lite då och då när ork och fantasi tryter. Hmm, får fundera lite på den..

Läs mer: dn,

pappa K goes mobile eller vad man nu ska säga

Då har man blivit lite mer mobil så att säga, eller mer mobilvänlig för de som läser bloggen i mobilen. Om nu någon skulle får för sig att göra det..

Så får man ju passa på att hälsa Cecilia Harald välkommen :)

08 juni 2011

Olika former av makt

Sonen hade en bångstyrig kväll, men det kan bero på att det först blev födelsedagstårta för att fira morfar och sedan stor isglass som var fullproppad med både socker och färgämnen. Därför skulle det bråkas och trilskas. Pekas, skrikas och domderas. Och därför skulle pyjamasen av så fort den kommit på. AAAAAAVVVVV!!! skrek han och slet i byxorna för att få av dem.

Då puttade jag iväg en av bilarna som låg på badrumsgolvet. Vi kör biltävling, sa jag och puttade på en till. Pyjamasen snabbt glömd och sedan skjutsades tre bilar och en traktor kors och tvärs över golvet. Hit och dit. Fram och tillbaka. Om och om igen. Skratt.

Tänk att det kan vara så lätt att avleda uppmärksamhet ibland. Men bara ibland. Och jag tror inte att det blir lika lätt när han är i tonåren, så man får passa på att - njuta kanske är fel ord - men ändå.

07 juni 2011

..berusad av sin glöd..

Läser om att förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn nu inlett rättsprocessen som handlar om misstanke om våldtäkt och sexövergrepp på en hotellstäderska. Enligt dn.se kommer hans försvar rikta in sig på att hävda att vad som nu kan ha hänt har hänt i samförstånd.

Jag vill inte döma någon i förväg, men är ändå ganska övertygad om att det som hände inte hände i samförstånd. Att mannen utnyttjat sin ställning, sett sig som förmer och tagit vad han haft lust att ta. Inte funderat så mycket över vad hon ville eller om hon ville.

Samtidigt är jag ganska övertygad om att han, eller snarare hans försvarare kommer att krossa henne. Och han kommer sannolikt att gå fri. Det är i alla fall vad jag tror. Och tankarna går inte osökt till Björn Afzelius sång "En kungens man".

Läs mer: dn, svd, ab,

05 juni 2011

Kvinnors list

Konstigt det där, men varje gång jag tar upp någon liten åsikt om vad frugan gör eller inte gör - så slutar det med att vi talar om mina fel och brister. Varje gång. När jag påpekade detta idag fick jag ett illmarigt leende tillbaka och kommentaren att Ja, så kan det vá.

Det är väl bara att inse att gentemot kvinnlig list har man ingenting att sätta emot.

04 juni 2011

Zeb är död

Ser på dn.se att Zebulon Macahan är död, eller snarare James Arness som spelade jättecowboyen Zeb. Den serien var ju helt fantastisk, tyckte man i alla fall då. Skulle vara kul att se den igen.

En låda skruv till premiären

Idag var det premiär för oss. Med glassbilen. Konstigt nog har vi lyckats undvika detta fantastiska fordon som kör runt med glass. Detta trots att stortjejen är sex år. När tvååriga sonen fattade vad det var frågan om började ögonen att lysa. En bil full med glass. Som stannar utanför oss. Wow. "GASS! GASS!"

Stortjejen har haft så mycket konstiga allergier så hon har bara kunnat äta isglass tidigare, och vi - i alla fall jag - har mest tänkt på vanlig glass när jag tänkt på glassbilen. För så var det ju när jag var liten. Tror jag. Så jag har mest irriterat mig på trudelutten. Tänkt mörka tankar och aldrig sträckt mig efter plånboken. Värst var det utanför vårt förra hus när den körde förbi oss vid tio på kvällarna och spelade för glatta livet.

Nåväl, nu blev det i alla fall en låda.. isglass. För trots att stortjejen numera tål annan glass så tycker hon inte om den. Så det fick bli riktigt långa skruvar av is som de satt på trappan och åt. Riktiga sommarbarn, som frugan sa. Det var som sagt premiären, men sannolikt blir det fler tillfällen. Många fler. För sonen förstod som sagt konceptet direkt, så nästa gång det plingar så vet man vad som väntar.

03 juni 2011

Ingen sagokung precis, han den där monarken

Dumdristigt kanske, men jag kan inte låt bli att fundera lite här på bloggen över den där monarken. Kungen alltså. Ingen har väl missat att han är lovligt byte numera och det går väl inte den dag utan att det skrivs minst några spaltmeter. Det är ju så att folk är ju så jätteintresserade, som Fredrik Lindström sa i Hassan en gång i tiden.

Var sanningen ligger i allt som skrivs är ju ganska svårt att få ett grepp om och ibland får man nästan känslan av att ingen egentligen vill veta. Rojalisterna är livrädda för att kungen verkligen gjort bort sig rejält medan republikanerna vädrar så mycket morgonluft att de blivit livrädda för att han inte gjort det. Tänk om det inte finns några bilder. Eller tänk om det finns. Under tiden gnuggar redaktörer händerna och fyller sida upp och sida ner med nya så kallade nyheter eller nytt så kallat skvaller. Kärt barn har många namn.

Själv står jag och vacklar om vad jag egentligen tycker om kungahuset. Men det gjorde jag faktiskt redan innan den senaste tidens mediahysteri. Vissa dagar kan jag tycka att det är rätt trevligt med kungligheter. Vi behöver lite saga i våra liv och vad är mer saga än prinsessor och kungar, drottningar och prinsar? Sagan om Daniel är ju just en riktig saga. Pojken från landet som vann prinsessans hjärta och halva kungariket. Eller något i den stilen.

Andra dagar känner jag bara stackars människor! Stackars, stackars människor som alltid måste se tillkämpat glada ut, alltid bli påpassade, alltid fotade och alltid ifrågasatta. Alltid. Bara för att de råkat bli födda till det de blivit födda som - bortsett då från Silvia och Daniel som faktiskt gått in i detta av fri vilja, även om jag inte tror att man ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det verkligen är. Innan man är där.

Detta sagt från ett perspektiv där man bortser från de kraftiga klamp i klaveret som kungen verkar ha tagit. Ser man till dem så tänker jag att å ena sidan är det ju riktigt, jäkla dumt, klandervärt, fulgubbigt och omdömeslöst om han gjort allt detta. Å andra sidan tycker jag att det är mänskligt att fela. Det rättfärdigar inte på något sätt det han påstås ha gjort, men han är inte mer än människa. Han är visserligen statschef, men han är trots allt ingen sagofigur.

Egentligen har han väl aldrig varit någon riktig sagofigur, vår kung. Namnet på den berömda boken; Den ofrivillige monarken, verkar ju vara väldigt träffande. Det har ju ofta känts som att han velat vara någon annanstans än där han är. I Örebro, kanske. Han ger ju ofta ett lite taffligt, fumligt och osammanhängande intryck. Lite som i den gamla Läkerolreklamen med mannen som sitter i sin bil och knäpper med fingrarna och säger något i stil med "Ta bort mig", efter att ha kört på en polisbil. Ungefär så. Och hur han än nu gör så kommer det att bli så fel. Det är ju faktiskt det enda som är säkert när så många tänker att ingen rök utan eld, osv.

Därför kan jag inte låta bli att tycka lite synd om honom. Inte försvara att han gjort det han påstås ha gjort, om han gjort det. För gubbar som på detta sätt objektifierar kvinnor kan aldrig vara bra förebilder, eller företrädare. Nej, jag försvarar det absolut inte. Men tycka lite synd om den lite tafflige icke-sagofiguren kan jag ändå inte låta bli att göra. Alltid bevakad, osv. Det gör nog ont när verkligheten kommer ikapp.

Läs mer: dn1, 2, 3, svd1, 2, ab, exp

Sista gången man stänger dörren

Det blev ett sånt där tillfälle idag. När man stänger dörren till ett hus för sista gången, ett hus som man har någon form av relation till. Några exempel de senaste åren är vårt förra hus, mitt barndomshem och idag min frus mormor och morfars hus. Det sista hade jag ingen jätterelation till - för jag tycker att man kan prata om relationer till hus. Men vi var där ibland.

När stortjejen var riktigt liten, inte mer än ett halvår, hade hon lärt sig att rulla. Men bara åt ena hållet. Då rullade hon över deras stora vardagsrumsgolv. Från ena sidan till den andra. Sedan fick man vända på henne - för hon kunde bara rulla åt ena hållet - så fick hon rulla tillbaka igen. Hela vägen. Och så höll hon på.

Idag var i alla fall jag i det huset för sista gången. Konstig känsla.