30 juni 2011

hur är stan en sån här kväll

Jag var på begravning igår och den var jättefin. Ett ljust avsked och faktiskt inte så sorglig, utan mer en stund att minnas det som varit. Och glädjas åt det. Det var begravning av min morfars syster som nog kände sig ganska färdig med livet och därför passade på att ta farväl i midsommartid. Just den tid som mina minnen av henne är som starkast.

Prästen berättade om hur man ser på livet och döden i en irländsk(?) by som hon besökt en gång. En man där hade förklarat att man ser livet som ett stort rum med två stora fönster. Utanför anas en underbar trädgård, men man ser inte så mycket av den. Plötsligt kommer en fågel in genom det ena fönstret och flyger runt några varv i rummet innan den fortsätter ut genom det andra fönstret. Ut i trädgården igen. Och vi vet egentligen inte var fågeln var innan den kom in och vi vet inte vart den tog vägen. Bara var den var när den fanns där i rummet. Jag gillar den berättelsen, liknelsen eller hoppfullheten. Tron. Eller vad man nu väljer att kalla den.

Efteråt satt vi och pratade minnen. Varma minnen. Ljusa minnen. Delade. Och blandade. Nu och då med stort och smått. I hennes sommarträdgård, där ute på landet med utsikt över min barndoms sommarsjö. Och lyssnade. På sommaren.

Framåt kvällen, på väg hem, tog vi motorvägen förbi storstan och jag kände ingen längtan dit. Till bruset. Luften och ljuden. Trafiken. Nej, jag kände ingen längtan.

2 kommentarer:

  1. Du berörde mig i kväll.


    Sen kan jag ju inte låta bli att sjunga Winnerbäck varenda gång du har med rader från hans sånger:-)

    SvaraRadera
  2. Tack, eller vad man nu säger.

    Du får nog vara beredd på att sjunga Winnerbäck i alla fall några gånger till... :)

    SvaraRadera