27 december 2010

Kyligt värre.. och kostsamt

Det är ju typiskt att man ska ha rörligt elpris den kallaste vintern sedan 1700-talet.

26 december 2010

Konstig nog... sjukt nöjd

Så var julen över. Ganska så i alla fall. För det där med annandag har jag inte riktigt fattat eftersom varje dag är en annan dag och dessutom är jag ju ledig på söndagar i alla fall. Men det finns väl någon mening med det med.

Det blev den bra jul i alla fall. Och barnen verkar nöjda. Det är väl huvudsaken. Själv är jag riktigt nöjd förutom med kylan som tränger in i hus och märg och ben. Värmepumpen jobbar så att tusenlapparna flyger, men huset är så jäkla oisolerat så det knappast hjälper. Jag bara undrar hur de egentligen tänkte när huset byggdes på 60-talet!? Och VARFÖR har ingen varit här och tilläggsisolerat under hösten? VARFÖR?????

Natten till idag -22 grader ute (jäkligt kallt för att vara här) och 13 grader på ytterväggens insida. Visserligen hela 17 grader mitt i rummet, så varför klaga?!

Sjukt nöjd är jag i alla fall med den sena julklappen jag och frugan gav varandra idag. Den som jag sitter och skriver på nu. Den där bärbara datorn som vi pratat om sedan i somras, men inte kommit till skott med att köpa. Förrän nu. Gôtt! Äntligen min, jag menar vår. Bara min vår.

24 december 2010

Å så var det visst jul igen

Så var det jul igen. Svärfar och barnen sitter framför Kalle Anka och julmaten är avslutad. Nubbevisa sjungen. Och snart väntar tomten. Vi skulle ta det lugnt med klapparna i år, men det verkar bli berg under granen i alla fall. Ute är det fullt med snö och inne är det lite kyligt. Bergvärmepumpen har tydligen gått ner i varv på julafton den också.

Julförberedelserna var sena och rätt avskalade. Sonen hade en något annorlunda uppfattning om vad "julstök" är - han tog det mer bokstavligt.

Den stämningsfulla morgonen blev väl så där lagom stämningsfull, men de tindrande ögonen på dottern uppväger allt. Nu har det infunnit sig julstämning i alla fall och framåt kvällen kanske även julfrid. Nu längtar dottern efter tomten och då är det väl läge att säga GOD JUL och återvända till familjen.

23 december 2010

Tjyvar i uniform, eller hur blir det nu?

Men det är ju alldeles fantastiska nyheter som kommer så här innan julafton. En utredning föreslår att polisen ska kunna gå ut och både göra brott och provocera andra att göra det samma. Det är ju alldeles fantastiskt vad utvecklingen går framåt. Bara häromdagen hörde jag att polisens uppgift var att motverka brott, men det är ju skönt att vi inte helt stannat av i de tankarna. Det är ju trist att köra på i gamla spår, menar jag. Dessutom blir SD representerade i 11 av landets 21 länspolisstyrelser. Det går verkligen framåt för polisen.

22 december 2010

Stolt feminist som man är

Nyfiken och lite ego som man är googlade jag min egen blogg för att se hur nedslående länkningen egentligen är. Då fick jag se att min blogg var en av de mest länkade bloggarna i kategorin feminism. Jag fattade ingenting, men blev så klart jättestolt. Sedan fattade jag att det inte alls var så. Men i alla fall. Jag hade bara med det här inlägget länkat till en av de mest länkade bloggarna...

Skänk ett vaccin

Inte för att jag vill göra reklam för Pampers, men gärna för Unicef.. Här kan man i alla fall skänka vaccin. Gratis. Och det är ju bra!

21 december 2010

Vinst av barnkul till jul

Upptäckte nyss att jag vunnit bokpaketet i den fantastiska bloggen Bokunges tävling. Jag hurrar tyst för mig själv eftersom alla andra sover. Är otroligt glad och det blir så skoj att sätta det i händerna på dottern!

TACK!!

Oh shit, dagens tyngsta

Matad som man är och dagligen blir när det gäller grymheter, orättvisor och skandaler så är det ju otroligt att vi missat den värsta av dem alla. Men så finns det de som sätter fingret på problemet. Right on. Och pekar på de stackars mimarna. Och man kan bara säga oj. Tänkte inte på det. Och det är väl ändå såna saker som statsministerns jultal borde handla om?!

20 december 2010

Så går en dag ifrån vårt liv..

Denna dagen ett liv, som farbror Melker sa.

Vaknade ljudkänslig. Barnen vaknade däremot fulla av ljud, som ville ut, på vilket sätt som helst. Bara det kom ut. Så det spillde över mest hela tiden. Bankande, vrålande, skrikande, skrattande. Slammer. Dunsar. Ljud. Men så låter ju barn. För de är barn. Ibland protesterar bara öronen.

Sen radade det upp sig. Handlingslista. Tvätta. Dammsuga. Fixa lunch. Skotta snö hos bortresta svärföräldrar. Deras vatten hade frusit så det blev krypande under huset med värmefläkt. Veckohandling. Snabbfika. Ny vända till svärförlädrarna, vattnet och krypa under huset. Skotta mer snö. Där. Hem och äta middag. Bada sonen. Lägga dottern. Hänga tvätt. Promenad med hunden. Snöskottning hemma. Ny vända till svärföräldrarna. Stänga av fläkten. Se till vattnet. Inte helt tinade rör. Hem igen. Te och macka. Blogga. Sen sängen.

Det kallas att vara vuxen, sa frugan. Som har börjat få ont när hon ligger, sitter och står. Det frestar på att vara gravid. Skönt att man inte har såna dagar!

19 december 2010

Taskig utdelning

Det blev visst ingen poäng idag. Och någonstans i bakhuvudet hörs ett irriterande Vad var det jag sa?

18 december 2010

1 down - 399 to go, eller utmaningen av mig själv

Jag har utmanat mig själv. Om man nu kan kalla det så. Utmanat mig att leva sundare. Vi snackar förbättring, vi snackar friskare liv, vi snackar... 40-årskris. Det finns nämligen tre områden i mitt liv som kräver klar förbättring - mat, motion och sömn. Jag vet - jag är väldigt originell!!
Hittills har jag gjort en del lönlösa försök. I tanken har jag faktiskt ändrat mig totalt. I praktiken har det däremot inte hänt så mycket, får jag erkänna. Jo, magen har växt lite.

Men nu! Jag har skaffat mig det som jag tidigare saknat. Jag har skaffat inspiration. Och inspirationen heter mini-PC. Av någon anledning, vet inte riktigt varför och har ännu svårare att motivera det, så har jag fått ett ha-begär efter en sån. Ett sug. En längtan. Och så har jag utmanat mig själv.

Jag ska samla poäng:
En poäng för varje dag jag kommer i säng före 22.00.
En poäng för varje dag utan godis, kakor etc.
En poäng för varje dag som jag äter frukt och/eller grönsaker tre gånger.
En poäng för varje dag som jag lyckats med minst en halvtimma sammanhängande motion.

Vid totalsumma 400 poäng får jag köpa en - tadaaa - mini-PC.

Det var vädligt generöst mot mig själv, kan man tycka. Ja, kanske det. Teoretiskt sett kan den vara min om tre månader, kan man tänka. Nej, inte troligt. Om tre år - mera troligt.

Totalsumma hittills: 1 poäng

17 december 2010

Ibland blir man så trött

Som när dottern vaknar halv fyra på natten och inte kan somna om. Alls.

16 december 2010

En sanslöst bra barnboksblogg. Sanslöst!

Nu måste jag bara få tipsa som en sanslöst bra barnboksblogg!! Den heter Bokunge. Vad är det som är så bra med den då, kanske du undrar. Det ska jag säga dig.

För det första: Jag har en femåring som säger att hon är fem och ett halvt trots att hon fyller sex om en månad. Hon läser i stort sett flytande (skryt, skryt, skryt). Fem-och-ett-halvt-åriga döttrar som snart är sex och som läser flytande tycker också om att höra saga. Då måste man orientera sig lite om passande litteratur. Det kan man på Bokunge.

För det andra: Jag har en ett-och-ett-halvt-åring som är ungefär ett-och-ett-halvt-och-ett-halvt-halvt. Dvs ungefär 18 månader. Han tycker mycket om att slå på saker med en hammare och så tycker han om böcker med bilder av djur. Gärna ankor och lamm. Ok. Jag erkänner att jag inte tittar så mycket efter tips på litteratur till just honom, utan tar bara några lämpliga böcker i pekbokslådan på bibblan. Men han blir större och då får han ärva delar av storasysters boksamling.

För det tredje: Man får bra koll på barnbokslitteratur. Vad är det som gäller nu? Vad är bra barnlitteratur? Man får tips med bra bredd. Till och med poesi och nostalgi.

För det fjärde: Om man tipsar om bloggen kan man vinna ett bokpaket. Jag erkänner. Det är en starkt bidragande orsak till att jag tipsar om bloggen. I alla fall just nu. Men det spelar ingen roll, för den är sanslöst bra i alla fall!

Ok. Kanske inte fyra helt bra anledningar till att besöka Bokunge, men den första och tredje var väl godkända i alla fall. Eller?

Många, långa listor - som om det skulle hjälpa

På vårt kylskåp sitter en salig blandning av en massa lappar. Det är rabattkuponger, dagislappar, telefonnummer, Lisebergs öppettider sommaren 2010 (varför?), matlistor, inköpslistor och oftast andra listor. Det blir lätt en väldigt massa listor. Långa listor. Många listor. Listor som hänger över andra listor. Och allt hålls fast med ganska fula magneter.

Ibland är vi nämligen väldigt bra på att skriva upp sådant som måste göras. På lång sikt. Eller kort sikt. Det vill säga långa och korta projekt. Tanken är god. För tanken är att det som står på listan ska göras och sedan strykas. Men... i realiteten brukar det fyllas på snabbare än det utförs och då någonstans tappar man lusten. Det går för fort och den blåser av på grund av fartvinden. Så då går det ett tag och inget händer. Ingenting. Tills vi skriver en ny lista. Som vi sätter ovanpå den gamla. Och så är vi entusiastiska en stund. Innan vi skriver dit nya saker på listan. Tappar lusten. Tröttnar. Och skriver en ny lista.

Nu har vi börjat med att jag (hmm) inte ska ha mer än tre projekt på listan. När ett projekt har slutförts ska ett nytt sättas upp på listan. Inte förr. Det som är så bra är att listan är så kort att den inte måste skrivas ned. Till och med jag minns den. Och då blir projekten lättare gjorda. Idag blev till exempel tavellisten i sovrummet äntligen uppsatt. Bara en sån sak.

15 december 2010

Skattjakt i leksaksdjungeln

Imorgon ska vi ut och köpa julklappar. Jag och frugan. Till barnen. Vi har väldigt dåligt med idéer om vad vi ska köpa, men hoppas på inspiration i affärerna. Jo visst! Visserligen önskar sig dottern en hel del saker, men det mesta är sånt som kommer att vara kul en liten stund. Sedan inte mer. Sonen är lite enklare. Om det går att banka med saken i golvet, på väggarna eller på storasyster så är han ganska nöjd.

10 december 2010

Telias telefonköer - vilket skämt

Nej, om man skulle dra ett litet skämt så här på fredagskvällen: Telia support
Kul? Någon?

Vi har faktiskt Telia bredband eller vad det nu heter. Alltså telefon, internet och TV via bredbandet. När det funkar är vi så klart glada, eller ärligt talat tänker vi inte på det så mycket. Men när det inte går att ringa till oss och när boxen till TV:n måste startas om nästa varje morgon, då är vi inte glada. Och då reflekterar vi mycket. Vad göra? Ringa support?! Varför inte ringa Barack Obama - det är ju ungefär lika troligt att man når fram.

Ringde nyss, eller nyss och nyss. Jag avslutade samtalet nyss. Jag ringde i alla fall kundtjänst förut idag och blev kopplad vidare till support. Fick plats 24 i kön. Det skulle ta 45 minuter och det tog det. Minst. Väl framme berättade den trötte supporttjejen att jag hamnat i support för vanlig telefoni och att jag ska prata med support för bredbandstelefoni. Jag måste koppla vidare, sa hon. Det är bara 11 minuters väntetid, sa hon. Kopplades vidare. Möttes av: Du har plats 24 i kön. Väntetiden är 20 minuter. Då gav jag upp. Och la på. Var för hungrig för att kunna beskriva mitt problem. För arg och uppgiven för att prata med någon mer. Imorgon ringer jag kanske Barack.

Mardrömståg

Det är inte så ofta som jag har mardrömmar, men det händer. De kanske inte är som förr. Med läskiga monster. Utan nu är det oftare om mina barn, som inte är så läskiga.

Härom natten drömde jag att hela familjen skulle åka tåg. Vi kom fram till stationen, trängde oss på tåget som var proppfullt av människor, men så kom vi på att vi glömt något i bilen. Alla fyra gick av. Jag, frugan, dottern och sonen. Vi hämtade vad vi nu glömt och gick sedan mot tåget igen. Dottern sprang i förväg och smet på. Men när vi kom hade tåget redan gått. Och dottern var borta. I takt med att vi såg det försvinna, växte paniken.

En sådan där känsla kan sitta kvar länge.

09 december 2010

lite hbt

Lite trött. Har suttit på en buss större delen av dagen och har liksom aldrig vaknat. Det kanske är förklaringen.

På bussen läste jag i alla fall en artikel i SvD om situationen för hbt-personer runt om i Europa. En artikel som jag så gärna ville länka till, men så fanns den så klart inte på nätet. Eller jag kanske bara inte hittade den. Men det ser i alla fall så olika ut i olika europeiska länder. Så fruktansvärt olika där det i vissa länder närmar sig förföljelse, eller vad ska man kalla det?! Jo, det är väl det man ska kalla det.

Litauen. Om jag minns rätt sa artikeln bland annat att homosexuella inte får jobba som lärare där eftersom man tror att de ska påverka barnen. Indoktrinera? Vad är det frågan om? År 2010. Har vi inte kommit längre?

Jag blir så ledsen för de personer som varje dag tvingas gå ut i sin verklighet och låtsas vara någon annan än de är. Och jag blir så ledsen för de ungdomar som tvingas sitta i skolor där de vet att homosexuella inte får jobba, samtidigt som de kanske brottas med sin egen sexuella identitet. Och jag blir så ledsen över att man inte har kommit längre. Att vi inte har kommit längre.

Att det ens ska behöva reflekteras över om folk är homo-, bi- eller transsexuella. Folk är väl som folk är mest. Lite trötta, lite glada, lite långa, lite homo, lite tankfulla, lite galna, lite hetero, lite arga, lite rädda, lite utåtriktade och lite tyckande. Och så lite mer. Men vem bryr sig?! Det har väl alltid funnits folk som är lite långa. Inget att hänga upp sig på. Inte 2010.

Men så finns det folk som åker buss nästan hela dagen och det kan däremot kännas ganska tveksamt.

07 december 2010

Men så var det den där ständiga lukten av bajs...

Byta blöjor säger en del barnlösa och rynkar på näsan åt den där delen av att vara småbarnsförälder. Och jag förstår dem. Bajs är inte nice. Det går ju att slå fast så där enkelt: Bajs är inte najs. Så var det sagt. Däremot kan det ju vara hur mysigt som helst att byta blöja, men det är ju en helt annan sak.

Just det där med riktigt äckligt bajsiga blöjor är inte kul. Inte Liseberg precis. Men värre är nog ändå den ständiga lukten. I badrummet. Hela tiden. Lukten av bajsig blöja. Ja, det är ju värre. Men - det är ändå inte värst. För det värsta är nog att man kan bli så jäkla van vid lukten så att man uppfattar den som ett slags normaltillstånd. Ett slags så här luktar det väl i badrum. Man nöjer sig. Slutar nästan reflektera. Tills man kommer på att så här luktar det inte i badrum, utan så här luktar det i vårat badrum. Varför då? För att vi är så slarviga med att tömma blöjpåsen. Och när vi väl tömmer den så tar det typ tre sekunder innan den återigen svämmar över av, hmm... just det! Bajsiga blöjor! Och vi vet ju nu att bajs är inte najs.

Det är som med soppåsarna under diskbänken. Man trycker och trycker och TRYCKER ner skräp och till slut går det inte längre. Man måste ge sig före frugan i det tysta kriget om soppåsarna. Så de tas ur. Knyts ihop. Det sätts i nya påsar. Man traskar. Hela långa vägen till soptunnan. Säkert 30 meter. Slänger. Suckar lite. Traskar tillbaka. Kommer in. Och på något jäkla vis har de nya påsarna åtminstone hunnit bli halvfulla redan. Minst.

Då suckar man lite. Drar ett djupt andetag. Och känner att någon glömt att stänga badrumsdörren... Inte najs...

05 december 2010

Konsten att stå pall

Plötsligt började sonen dyka upp med alla möjliga saker som han inte får ha; fjärrkontroller, telefonen, saxar och mycket mer. Sånt där som låg högt. Utom räckhåll. Eller gjorde de? I början kände man sig slarvig, glömsk, eller så tänkte man att det var då sjutton att frugan inte... osv. Dvs det klassiska. Att skylla ifrån sig.

Men sedan upptäckte vi att det inte spelade någon roll att vi la upp sakerna högt, eller snarare - vi upptäckte att vi inte la dem tillräckligt högt. För han hade hittat en plastback som han bar runt på, ställde upp och ner, klättrade upp på och använde som pall. Där stod han och tog helt enkelt det han ville ha. Peace of cake, tyckte han. Too smart for his own good, tyckte vi.

Så nu blir det till att tänka om igen. Flytta allt ännu ett steg högre, dvs översta delen av bokhyllan, hatthyllan och överskåpen i köket. Så blir det lugnt. En liten stund i alla fall.

Låter kanske inte så konstigt. Sånt gör barn, tänker du. Ja, visst. Men ändå. 18 månader. What´s next?

01 december 2010

Såå mycket vardag

Ibland är det bara så mycket vardag. Var dag vardag. Jobba, åka hem, laga mat, äta, hänga tvätt, lägga barn, städa köket, stirra på datorn. Lite TV. Lägga sig. Sova. Snooza, snooza, kliva upp, duscha, frukost, klä på barn, ibland skjutsa till dagis. Jobba. Var dag vardag. Utom helgen. Då slipper man jobba.

30 november 2010

Sex-tält på Avenyn

Min mormor brukade säga precis vad hon tyckte. Och hon tyckte om mycket. Bland annat tyckte hon att det kunde vara ett väldigt fokuserande på det där med naket och sex. Hon förstod inte varför, men hade ett förslag.

Hon tyckte att en gång om året kunde man stänga av Avenyn i Göteborg och bara släppa in nakna. Alla de som tycker att det är så spännande med naket. Där kunde de vandra runt och titta på varandra. Liksom avdramatisera det hela. För de som ville ta det hela ett steg längre skulle det finnas tält uppställda lite här och där. Sex-tält. Där skulle man kunna gå in med någon man träffat på nakenpromenaden och ha det lite mysigt. Det kunde kosta någon hundring att använda tältet, tyckte mormor. Pengarna kunde exempelvis gå till utsatta kvinnor.

Sånt kunde hon säga, min mormor. Och mycket annat så klart. En fantastiskt häftig kvinna.

29 november 2010

Satan-i-gatan

När vi väntade vårt första barn, dottern, läste frugan ett så bra inlägg någonstans. Det var en tjej som skrev om sin graviditet. Och om humöret. Hon skrev att ibland blev det bara satan-i-gatan och då small det. Sannolikt inte bokstavligt, men uttrycket säger allt. Det stämde så bra.

Sedan dess har det blivit en given fras. För den räcker. Senast idag. Nu är det lite s-i-gatan, varnar frugan. Bara s inför barnaöron. Men man får inte lura sig, för s är minst lika starkt. Då gäller det att separera påfrestad mamma från övrig verksamhet, åtminstone tills det finns käk på bordet. Annars blir det som det blir. För när det händer, då händer det.

Inte bokstavligt. Men ändå. Med allt som det för med sig.

28 november 2010

Vad är egentligen grejen med brandmän?

Dottern och jag landade en stund på biblioteket. Ville vila fötterna lite. Och tankarna. Ta det lugnt.

Plötsligt började barn och föräldrar samlas i ett hörn och in kom två brandmän. I full mundering. För att berätta om livet som brandmän. Dottern ville hellre spela dataspel så vi satt en bit bort - men inom hörhåll - och spelade dataspel.

Brandmännen presenterade sig, berättade och visade utrustning. Barnen fick prova. Fråga. Och någonstans mitt i detta kommer en mamma in på bibblan med sin son. Strosande. Tills hon ser brandmännen. VA! Är det BRANDMÄN här? Sliter tag i sonen som bokstavligen lyfter från golvet och mindre än en sekund senare står de två - in center of attention - vid brandmännen. Nämen, får man prova utrustning? Åh, vad roligt! Det vill väl du? Inte? Då får väl mamma prova! På med brandmanshjälm. Puta med läpparna. Le mot brandmännen. Spjuvermin.

Jo, som sagt... eh... som jag sa förut så heter ju jag si-och-så och han heter ju så-och-si och som ni ser på hjälmen så finns det ju ett nummer så att man alltid kan se vem det är som gör vad. Så jag har ju liksom inte bara namnet si-och-så utan även numret.. eh..

Men vad är grejen? Är det uniformen å ena sidan och de putande läpparna å andra.. eller var det här bara ett behov av att vara i center of attention å ena sidan och nervositet över att behöva hantera en pinsam situation å andra sidan.. eller.. eh..

Världens bästa dag

Hade världens mysigaste dag idag. Pappa-dotter-dag i Göteborg. Bara vi. Gôtt!

27 november 2010

Helvetesdeg i pappaland

Jag borde lärt mig att jag inte ska baka. I alla fall inte tillsammans med mina barn. Men vem har sagt att man lär sig av sina misstag? Inte jag.

Föräldraledig idag och fick för mig att vi skulle baka. Saffransbullar som jag hittat på bloggen Ett mercyfuck i Svensonville. Bullar som såg himla goda ut, som jag köpt ingredienser till tidigare i veckan. Bullar som bloggerskan själv verkade slänga ihop så enkelt och lätt. Bullar som jag skulle slänga ihop minst lika enkelt och minst lika lätt. Den perfekte pappan som bakar med strålande barn. Reklamfilms-moment. Tänkte jag.

Tänk så fel man kan tänka.

För jag glömde visst några saker;
1, att bloggerskan säkert är van vid att baka.
2, att jag inte är det.
3, att jag inte med all vilja i världen kan slänga ihop något bakverk enkelt och lätt.
4, att jag alltid blir arg när jag bakar. ALLTID.

När degen jäste blev det tripp till affären. På med ungarnas kläder. Överdragsbyxor, jackor, stå still, vantar, stå still, mössor och kängor, stå still sa jag. Sonen argare och argare, jag svettigare och svettigare. In i bilen och iväg. Affären full av strosande människor. Mest pensionärer. Som stannade. Som pratade. Som klämde och som kände. Och var allmänt i vägen. Sonen somnade, hängandes ut från vagnen.

Hem igen. Sonen vaken. Sovit för lite. Lynnig. Mat och sedan bakning. Sonen skriker. Degen kletar. Dottern kavlar och kletar. Jag irriteras, kavlar och kletar. Sonen gnäller. Degkladd. Svettigt. Irritationen bubblar. Den kletiga degen kletar och kletar och kletar. Sonen gnäller.

Till slut färdiga bullar. Nästan alla. Jag irriterad. Dottern har tröttnat. Skjutsats till kompis. Sonen övertrött. Tittar på Alfons. Somnar inte. Frugan hem från jobbet. Vi provsmakar. Lite degiga. Men varför ställer du dem så långt ner, säger hon och pekar på den sista plåten i ugnen. De ska stå i mitten, svarar jag irriterat. Det där är inte mitten, säger hon. Fan, säger jag. Lägger på folie och ställer in dem en stund till. I det andra mitten.

Bullarna blev väl sisådär. Ok, men inte mer. Inte jättegoda, som dottern sa. Jag håller med. Inte jättegoda. Men de blev ganska dyra. Alltid något!!

Nästa gång ska jag gå tillbaka till att misslyckas med något enklare och billigare. En torr vetelimpa kanske.

25 november 2010

Första fyllan och kvarglömd i månader

Första gången jag var berusad var jag 14 år. Konstigt att man minns såna saker så tydligt. Jag var och hälsade på min kusin och moster över sportlovet i deras slitna lägenhet. De bodde ovanför en liten bilverkstad och min kusin hade lärt sig allt om bilar. Han var 13.

Större delen av veckan var vi på hans rum och lyssnade på Mötley Crües Theatre of Pain. Om och om igen. En hederlig LP. Vi tröttnade aldrig. Men ibland var vi tvungna att gå ut med hunden.

En kväll var min moster borta och vi skulle klara oss själva. Det gick bra. I alla fall till en början. Sedan kom min kusin på att moster hade en flaska vodka undangömd. Och vi provade lite. Inte så mycket, men ändå så att vi blev småberusade, fnissiga och jävligt coola. Flaskan fylldes på med vatten för att undanröja bevisen och därefter gick vi ut med hunden. Kanske inte så berusade som vi trodde, men inte så nyktra som vi borde.

Promenaden gick till Ica. Vi sökte upp leksakshyllan och köpte knallpulver. Vi var ju fortfarande barn. Sedan gick vi hem och det var inte mer med det. Tills någon eller ett par timmar senare då vi började undra var hunden var. Ingenstans. Först. Och sedan kom vi på att hon satt kvar. Glömd utanför Ica. Det var vinter och kallt och vi skämdes som, ja just hundar.

Nu är det jag som är kvarglömd. Tankspridd som jag är glömde jag mig själv någonstans i september och nu känner jag mig rätt vilsen. I tiden. Om en månad är det julafton och jag tänker fortfarande att det snart är dags att ta in grillen. Trädgårdsmöblerna. Och skottkärran. Ute är det vitt överallt och någonstans under snön ligger tydligen oktober och skräpar. Snart även november.

Nåväl, det som göms i snö osv. På söndag sätter vi upp adventsstjärnorna och då får man i alla fall lite ledljus.

24 november 2010

Och så var det det där med tjejkläder..

Det är något skönt med oförutsägbarheten mitt i det förutsägbara hos ens barn. Det där som ställer saker lite på ända i det vi så gärna kallar vardag. Det som, kanske inte ruskar om, men puttar på oss lite och säger att Så här kan det också vara. Hade du glömt det?

Dottern gillar rosa, rosa, rosa, rosa, rosa. Det blev liksom så på något sätt. Trots att det inte var planerat. Säga vad man vill, men rosa är så tjejigt. Inte så mycket unisex. Alla tjejkläder är ju dessutom av någon anledning nerlusade av glitter, spetsar, prinsessor, glittriga prinsessor, hjärtan, glittriga hjärtan osv, osv, osv, osv. Och så är de oftast rosa. Men mitt i det rosa, rosa, rosa, rosa så diggar hon sjörövare. Och mitt i allt det rosa vill hon ha en Kiss-tröja.

Det gillar jag.

22 november 2010

Och vinnaren är..

Idag fick jag veta att jag blev slagen i förra veckans omröstning till manligt jämställdhetsombud på jobbet. Vet inte med hur mycket men vet av vem. Han är bra. Blir nog ett bra ombud också. Själv visste jag inte ens att jag var nominerad.

21 november 2010

Spotify från barndomen

Fick för mig att sätta ihop en Spotify-lista med de där låtarna som "alltid" spelades i bilen när jag var barn. På 70-talet. Kanske någon från början av 80. När vi åkte runt i en grön Passat och senare en grön Audi 80 på vägarna i Sverige. Utan bälte i baksätet. Eller så spelades de hemma. På den gamla skivspelaren som gick sönder när jag snurrade tallriken jättefort åt fel håll, för att testa. Det som hände var just det. Att den gick sönder. Jag vågade inte erkänna. Trasig? Jasså. Ja, jag vet inte... Fast alla visste. Att det var jag.

Det blev reparation hos min lillasysters klasskompis pappa. Han var duktig på att laga saker hemma i garaget. Radioapparater, brödrostar, högtalare och skivspelare. Tekniska prylar. Han hade lager med porrtidningar, eller om det var filmer, sa ryktet. Men om det var sant vet jag inte. Det kanske var en tidning eller en film, eller inget alls. Känns inte som att det spelar så stor roll faktiskt. Inte nu. Skivspelaren blev i alla fall lagad och med det kom förhållningsorder. Inte röra. Eller i alla fall extrem försiktighet. Pengar växer inte på träd. Sa pappa.

Nu blev det en lista med mest hans musiksmak från dåtiden. Jag minns bara att min mamma lyssnade på Jag vill tacka livet. Den finns med. Hon borde lyssnat på något mer.

Som ni förstår är listan inte alls komplett. Alldeles säkert inte rättvis. Men den är som jag minns den. Kanske lägger jag till någon låt som hoppar fram ur minnet.

Undrar hur mina barns lista ser ut en gång. Om de gör en över sin barndom. Med vår musik. Min och frugans.

Kaffeabstinens i snöslasket

Vi gick ut och tog vara på den tynande snön, i början till slask och plask. Byggde en snögubbe. Jag, dottern och sonen. Morot till näsa. Kastanjer till ögon och kottar till knappar. Smutsig, lerig och ful. Men dottern blev nöjd och det var ju viktigast.

Sedan kastade vi snöbollar till hunden. Många. Hon är tokig i snöbollar och hoppar, springer och skäller. Tröttnar aldrig. Blir uppstissad, spattig. För spattig. Snölyktan hann vi bara börja på innan hunden, nu utom kontroll, kastade sig över den och började riva. Gräva. Förstöra. NEJ! Irriterat.

Vi byggde en bläckfisk istället. Den fick vara ifred för hunden, konstigt nog. Jag känner mig kall och blöt och frusen. Vill gå in. Pappa, vi kan väl göra en sak till innan vi går in? Det är klart. Så vi gör en hund. Eller tänker göra en hund, för när den nästan är klar kommer den riktiga hunden. Kastar sig över och river, gräver, massakrerar. Inte revirtänkande. Bara lek. NEJ, NEJ, NEJ! Argt nu. Då inser jag att jag inte druckit något kaffe. Så dumt. Kaffeabstinens och irritation. Så jag är inte den jag vill vara.

Går in. Dricker kaffe. Är lite själv. Och nu är vi kompisar igen. Jag och hunden.

Gröna troll och kompistryck

Dottern har pratat mycket om Shrek. Träsktrollet och filmen. Den första. Den som hon sett hemma hos kompisen ett par eller kanske tre gånger. Och Fiona. Prinsessan. Är det hon som är prinsessa på dagarna och träsktroll på nätterna, frågar jag. Hon är alltid prinsessa, men hon är människa på dagarna och träsktroll på nätterna, svarar dottern. Förklarande. Lite överseende.

Idag hyrde vi tvåan. Via bredbandet. Det blev den eftersom dottern fick välja. Hon som aldrig vill välja annars sa direkt Shrek 2 och då vill man ju inte föreslå något annat. Förstöra. Hon kunde lika gärna sagt att det spelar ingen roll, alla filmer är lika bra. Så är det bara.

Dessvärre tittade vi slarvigt och upptäckte för sent att det var den engelska versionen. Med svensk text. Hon läser jättebra, men inte tillräckligt snabbt. Så vi fick tolka. Men hur mycket hon fattade är oklart. Vi frågade flera gånger om hon tyckte den var bra. Ja, det tycker jag, sa hon rätt oengagerat där hon låg intryckt i soffhörnet. Vill du byta? Det är helt ok om du vill se något annat. Huvudskakning.

Sonen levde med på ett helt annat sätt. Stod upp i soffan. Pekade. Skrattade. Fattade nada. Men njöt. Tills han somnade, mitt i filmen och fick sofftygsmönster på kinden.

Jag undrar så vad dottern egentligen tyckte. Om hon alls tyckte om den. Egentligen. Om hon alls tyckte om den första. Om hon tittar för att kompisen tittar. Så som man gör när det börjat betyda något vad kompisarna tycker. När det inte räcker med att peka en stund på en grön gubbe, skratta och sedan somna ifrån. Mätt och nöjd och färdig.

19 november 2010

Dottern, flyget och den gyllene bågen

Det är något särskilt med flygplatser. Atmosfären. Alla som väntar. På att resa. Eller på att ta emot. Det finns en känsla av förväntan och glädje. Med ett stänk av sorg. Jag älskar det.

För en snart 6-årig flicka som väntar på att få hem sin mamma och dessutom för första gången får se flygplan på nära håll, finns det även pirr i magen och spänning. Titta pappa! Där kommer ett till. Och så kommer det ett till. Ibland krävs det så lite. För så mycket. Sonen äter russin och är ganska nöjd med det.

Vi är tidiga. Med mening. Sitter i cafeterian och ser flygplan på väg in efter landning eller på väg ut för avgång. Flera stycken ser vi. Mindre och jättestora. Varje gång säger dottern att det är nog mammas plan. Och till slut är det mammas plan. Det har svenska flaggan på sig. För första gången har hon sett flygplan på nära håll och snart kommer mamma. Vi ställer oss en bit från rulltrappan och väntar. Det strömmar ner folk och till slut är det någon som vinkar. Det är mamma. Det rycker i benen på dottern. Hon kan knappt stå still. Frustar. Du kan springa om du vill. Och hon springer. Kastar sig om halsen. Tokkramas.

Det är fredag eftermiddag på en flygplats. Med glädje, förväntan och lite sorg. På vägen hem gyllene bågen. Med leksak, pommes och ballong. Tidigare på dan afrikansk dans. En fredag full med upplevelser. I vår del av världen.

18 november 2010

Kvällsbestyr 2

... och ibland vill han bara att jag ska ligga där så att han kan sparka och slå på mig. Rivas och dra i mina öron. Då är det inte mysigt. Då stannar jag inte lika länge.

17 november 2010

Kvällsbestyr

När jag nattar sonen, 1,5 år, vill han ofta att jag ligger på hans arm. Sedan klappar han mig på huvudet. Grejar lite med skägget. Drar lite i håret. Men inte hårt. Idag försökte han peta mig i näsan och fnissade förtjust när han inte fick. Då hade dottern redan somnat. I piratsängen. I sin fladdermuspyjamas.

Telefonförsäljare fem bokstäver: i-d-i-o-t

Ibland börjar man fundera över om vissa telefonförsäljare är mindre begåvade. Alltså inte så smarta. Eller varför inte säga dumma i huvudet. Men jag kommer till det.

Idag ville dottern hem till en av bästa kompisarna direkt efter dagis. Leka. Vi ringde och det passade. Det lovades till och med pannkakor. Inte till mig, men till dottern, som gillar pannkakor med kanel. Det gör inte jag. Dessutom gillar jag inte vägen in till deras hus. En ganska lång grusväg utan möjlighet att vända, så man måste backa hela vägen tillbaka. Inte bra. För jag är rätt kass på att backa långt, framförallt med lite immig bakruta. Det hade jag idag. Ännu värre blir det när det samtidigt ringer en försäljare på mobilen. Och allra svårast om man svarar. Det gjorde jag. Inte smart.

Han började med en lång monolog om oranga kuvertet, PPM, pensioner, vinster och förluster och fantastisk förvaltning och miljoner, ziljoner, drilioner procent i vinst som bara deras företag kan garantera.

Jag sitter lite dumt till just nu...

Det stoppar inte försäljaren som måste få berätta om att de bara tar 590 kronor om året för att förvalta mina pensionspengar. Han frågar om jag inte ALLS bryr mig om VAD som händer med mina pensionspengar?

Jag är inte så intresserad just nu för som sagt, jag sitter lite illa till...

Men VAD är det egentligen som gör att du tvekar? Vi kan ju få det här ur världen på några minuter. Här och nu kan du bestämma dig och jag mer eller mindre garanterar dig en lysande framtid. Som pensionär alltså. VARFÖR tvekar du?

Just nu är det nog främst avgiften och jag vill nog fundera lite över det här. (Vinglandes fram och tillbaka över vägen.) Men inte just nu, för jag sitter lite illa till...

Men HALLÅ! Vi pratar om en femtiolapp i månaden. Och ALLA våra kunder tjänar MASSOR på detta. Sedan drar han - seriöst - exemplet: Om du går förbi en restaurang varje dag och den sedan slår igen. Hur ska du då kunna veta hur deras fläsknoisette smakade om du aldrig provat? Man måste ju pröva också.

Eh... jaha... eh... men som sagt (fläsknoisette?), det passar inte så bra just nu. Men ni kanske har en hemsida som jag kan titta på...

ÄRLIGT talat förstår jag inte VARFÖR du tvekar! Det är ju väldigt lite pengar varje år och våra kunder tjänar SÅÅÅÅÅ många procent. Du behöver bara...

Inte för att vara otrevlig, men jag har berättat för dig att jag sitter lite dumt till nu! Jag kommer INTE att ta ett sånt här beslut nu. Så det är dags att avsluta.

Ja, ja, säger han som ett trumpet litet barn. Men vi finns på www....

Säkert kommer jag ångra detta bittert när jag som pensionär återanvänder mina korsord istället för att äta fläsknoisette. Men det kunde varit värre. Eller?

Men apropå barn. Sa jag förresten att det var falskt alarm med sonens väntade vattenkoppor. Trots att dagisfröknarna tvärsäkert sagt att de bleka prickarna kommer att bli vattenkoppor, så var de försvunna imorse. Alltså prickarna. Kanske snabbvarianten? Sonen gick i alla fall på full gas. Som vanligt.

Dagisdag as usual.

15 november 2010

Flygande mamman och prickiga gubben

Tidigt imorse drog frugan iväg. Tog flyget. Norrut. Distanskurs. Borta till fredag kväll. Nu är det bara jag, dottern och sonen hemma, för hunden fick åka på pensionat hos svärföräldrarna och bli lite bortskämd.

Vi tycker inte att vi behöver ha klimatångest över flygresan, för hon är verkligen ingen frekvent flyer. Senaste turen var på förlovningsresan till och från Paris och det var ett tag sedan. 1993. Förlovningsmiddagen råkade bli bläckfisk till en av oss och mycket lättstekt kalv till den andra. Vi förstod inte menyn och visste inte vad vi beställde. Kyparn vägrade prata engelska och snörpte på munnen. Maten gav kväljningar. Men å andra sidan fick vi ett minne för livet.

Resan idag var tydligen ganska turbulent. Luftgropar. Lite otäckt. Men det gick bra. Här kan det också bli lite turbulent. Eller turbulent är väl inte rätta ordet, men det verkar som att sonen kanske har fått vattenkoppor. Han har små svagt röda prickar lite här och där. Bra timing kallas sådant. Men konstigt om han skulle slippa med tanke på att elva andra barn på avdelningen ligger hemma med prickar. Dottern som redan haft det är väl immun. Vi får se hur det utvecklar sig. Det finns ju VAB.

14 november 2010

Klätterapan på äventyr

Idag fars-dagsfika i stan. Några mysiga ställen på landet valde vi bort eftersom de är lite överfulla av saker och sonen inte är den stillsamma typen just nu. Han är lite intensiv. Minst sagt.

Härom kvällen var vi hemma hos några kompisar som hade ställt fram chips, choklad och nötter i skålar på soffbordet. Plus några värmeljus. Det ena efter det andra fick ställas upp på höga hyllor. Sonen skulle ha av allt. Gränsen gick ungefär när han klättrade upp på och började krypa över bordet. Då var det nog. Då åkte rubbet upp på högre höjd.

Med det i minnet blev det alltså café i stan och det var jättemysigt. Tyckte jag, frugan och barnens medföljande morfar. Dottern gick mest runt och var sur för att det inte fanns några bullar och sonen ville inte sitta still när inte hans syster gjorde det. Lugnt/intensivt, "potejto"/potato. Men det ska jag välja att glömma bort.

Fars-dagspresent förresten?! Heldag i Göteborg med dottern så småningom. Bara vi. Och göra vad vi vill. DET kommer att bli mysigt.

Där satt den!

Apropå det där med att samla. Idag fick dottern för sig att göra en mikrofon med stativ. Två gamla platströr fick bli mic, ett papprör stativ som sattes i en platta från en gammal "däckförvaring". Allt från pappa K:s källare. I guess I just proved a point. Eller nåt.

13 november 2010

Samlarens oskrivna lag

På väg från tåget igår var det Studio Ett i lurarna. Först hörde jag om Berlusconi och hur han kan sitta kvar trots att han är som han är och gör som han gör. I Italien är han uppenbart populär. För mig är hela mannen ett mysterium. Fullkomligt. Men det var inte dit jag ville komma. Det var istället nästa reportage som fick mig att drömma. Försvinna tillbaka en stund. Till barndomen. Till mormor. Reportaget handlade nämligen om att spara och slänga. Det handlade om den kommande utställningen SoporNordiska muséet i Stockholm. En utställning om att just spara och slänga.

Min mormor var expert på att spara. Sämre på att slänga. Till vår stora lycka. Morfar däremot tyckte nog att hon kunde slängt lite mer. Lite oftare. De bodde i ett stort hus på landet, ett hus med en stor källare där mormor sparade. På allt möjligt. Men ändå bara på sånt som kunde komma till användning - på riktigt. Hon var allkonstnär min mormor och källaren blev på något sätt en stor del av hennes palett. Där fanns tyger, papper, knappar, träbitar, garner, spikar, plast, skinn, verktyg, vävar, kartong, burkar, korgar, spännen, flirtkulor, osv, osv, osv. Mormor ockuperade åtminstone 80 av källarens ca 100 kvadrat med sina saker. I hyllor efter väggarna. Från golv till tak. Men det var inte något meningslöst sparande, utan sparande på möjligheter. För hon sydde och slöjdade och målade och gav bort. Nya projekt hela tiden. Alltid något i händerna.

Jag saknar min mormor väldigt, väldigt mycket. Morfar med. Somrarna på landet hos mormor och morfar och i den närliggande sommarstugan var - i alla fall så här i efterhand - oändliga äventyr. Liksom julloven och påskloven. Det fanns alltid saker att göra och mormors kreativitet smittade av sig. Åtminstone när man var där. Och skulle man göra något - snickra, sy, måla, uppfinna - så hittade man alltid det man behövde i mormors källare. Eller så hittade man något annat, mycket bättre. Mormor samlade bland annat på sig gamla radioapparater. Inte för att hon behövde dem, utan för att hon hade pillriga barnbarn som älskade att skruva sönder saker. Oj vad vi skruvade. Det gör jag fortfarande. Älskar att skruva sönder saker, alltså.

Mormors sparande har gått i arv. Om det är genetiskt eller kulturellt betingat vet jag inte, men om jag ska gissa så väljer jag det senare. Jag har i alla fall väldigt svårt att slänga saker som jag kan få användning av senare - på riktigt. Det handlar alltså inte om rent skräp, utan om material och om möjligheter. De konstiga plåtbitarna kan faktiskt komma till användning - vilket de också gör ibland. Liksom brädbitarna, plaströren, stålfjädrarna, etc, etc, etc.

Min fru tycker nog att jag kunde slänga lite mer. Lite oftare. För dessvärre ärvde jag inte den andra egenskapen - att alltid ha något i händerna - dvs att förbruka i ungefär samma takt som det samlas. Men det jobbiga är att om jag ändå slänger - så vet jag - att någon dag - förr eller senare - så kommer jag att behöva just den saken som slängdes. Det är nämligen samlarens oskrivna lag. Det vet jag och det visste mormor.

12 november 2010

My first stalkers - nice!

Upptäckte idag att jag fått två "följare". Wow, säger jag. Och?, kanske ni vana bloggare säger. Men för en novis är det en väldigt häftig känsla att upptäcka att någon följer ens blogg, att någon vill fortsätta läsa det man skriver. Extra kul när det är två. Jättekul!

Men genast börjar jag fundera över blogg-etikett. Ska man skicka ett meddelande Kul att ni hittat hit! eller ska man bara skriva det här på bloggen Kul att ni hittat hit! eller låtsas vara cool och inte göra någonting, utan bara se det som självklart att några vill följa min blogg? Nu blev det så där jobbigt stressigt igen. Jag tror att jag i alla fall så här första gången väljer båda de två första alternativen.

Kul att ni hittat hit Fighter och yllet! Och så skickar jag ett meddelande.

11 november 2010

Tre små barn hittas hungriga och nakna

“När Olle är tre år, Sara, fem och storasyster Lina, sju, hittas de av polisen. De är nakna och utsvultna och finns i den lägenhet där de bor med sin mamma. Olle bär en överfull blöja och i deras sängar finns varken madrasser eller sängkläder. Det råder kaos i lägenheten, som inte städats på så länge att stanken når ända ut i trapphuset. Barnen har misshandlats systematiskt under en längre tid, Lina har stuckits med glasbitar och rispats med spik och Sara berättar att hennes sår kommer från att mamman slår henne med sopborsten. De har varit inlåsta i lägenheten dygnet runt och varken gått till skola eller dagis...”

Detta är inledningen till ett av de fall där barn far illa och där UNICEF menar att utgången kunde sett annorlunda ut om barnkonventionen vore svensk lag.

Läs klart detta fall och en rad andra skrämmande historier på blog.unicef.se. Där kan du också skriva under för barnkonventionen som lag och hjälpa till att sprida kampanjen. Ju fler barnrättskämpar desto större möjligheter att påverka!
Ta  mig till kampanjbloggen nu!

Åldersnoja

När jag var liten (minns inte hur gammal) och vi åkte till hufvudstaden på besök så var oftast inte det mest spännande att se slottet, alla människor, alla knarkare på plattan (det fick vi minsann höra att där var det många knarkare), Skansen eller liknande. Det som ofta var mest spännande var istället mannen som stod på ett ställe längs vägen och vinkade. Han stod alltid där och vinkade. Varenda gång. Och vi vinkade till honom. Och då vinkade han tillbaka. Det var många år sedan. Väldigt många år.

Det där med år förresten. Jag vet ingen som är så åldersfixerad som jag. Inte för att jag skulle erkänna det, men i smyg så funderar jag alltid över folks ålder. Det är nog det viktigaste facket för mig. Varför vet jag inte riktigt, men det kanske beror på att då kan man relatera till hur mycket den personen hunnit med jämfört med en själv. Eller inte hunnit med. Och det gör jag i mitt huvud. Jämför. Stressas.

När någon annan nojar över ålder kan jag däremot tycka att det spelar väl ingen roll. Ålder är bara en siffra. Och då menar jag det verkligen.

Jag undrar hur gammal han var som stod och vinkade längs vägen. Hur gammal är han nu? Han kanske inte ens lever. Men om han lever och jag råkar åka förbi och han står där. Då ska jag vinka och då ska han vinka tillbaka och då är jag bara jag och han bara han och ålder bara en siffra.

10 november 2010

Taskiga repriser

Det blir för sent ikväll. Igen. Skulle lagt mig i tid, för det bestämde jag igår, när jag la mig för sent - trots att jag inte skulle det. För det hade jag bestämt kvällen innan. Så där håller det på i all oändlighet. Till vilken nytta undrar jag. Det upprepar sig. Dessutom bet jag av en tand idag. Den enda tand jag bitit av, men å andra sidan var det tredje gången. För det är ju så att vissa saker upprepar sig. Nästa gång blir det nog rotfyllning, sa tandläkaren förra gången. Så nu blir det nog rotfyllning. Det låter jätteont. Det låter som att det kommer att krävas mycket bedövning. Kanske kan man bli sövd.

Undrar om det kommer mer snö nu förresten.

09 november 2010

Vardag är en fläckig soffa, eller två

Vi köpte nya soffor för kanske två år sedan. Efter mycket funderande blev det två mörka tresits Karlstad från IKEA och tyget blev sånt som ska kemtvättas. Inte maskintvättas, utan kemtvättas. Hur dumma var vi? Hur dumma? Tanken var att det kanske blir någon fläck ibland, men då kan vi ju lämna in just det kuddöverdraget på kemtvätt. Eller tanken.. Nu känns det ju som att vi inte tänkte alls.

Det började med att dottern helt plötsligt kaskadspydde. Rakt ut i soffan. Men lyckades på något sätt endast pricka en dyna. Men rejält. Det värsta kunde sköljas bort och sedan skulle överdraget in på kemtvätt. Så vi la det i hallen så länge. På hatthyllan. Det var nog ungefär 1,5 år sedan. Men vi har ett mörkt lakan runt kudden så länge. Jättesnyggt. Hmmpf..

Sedan dess har små fläckar tillkommit här och där. Kladdiga barnfingrar. Gröt, smör, leverpastej, snor, sylt, you name it. Nu måste allt kemtvättas. Allt. Låter dyrt. Funderar därför på att testa tvättmaskinen. Som man inte får. Men i alla fall. Trots allt. Hur dumt låter inte det?

08 november 2010

Saker som var och sen inte var

Har på något sätt fått fullkomligt stillestånd. Tomt. Har inte haft möjlighet att skriva på några dagar och då borde det ju vara så att man bubblar av saker att skriva. Men inte då. Istället är det bara tomt. Alldeles tomt. Blankt. Vana bloggare känner säkert igen det, eller inte, men för en annan som nyss börjat är det väldigt frustrerande. Eller sakerna finns, men inte inspirationen.

Jag skulle ju kunna skriva om:
  • att dotterns sjörövarsäng nu är klar och blev rätt snygg faktiskt.
  • minisemestern som vi åkte på trots att både jag och barnen är småkrassliga (host, snörvel) bara för att vi varit för snåla för att ta avbeställningsskydd.
  • att minisemestern var badpaket - äventyrsbad och hotell i Halmstad (för barnfamilj ganska bra semester, för andra kanske inte så bra semester).
  • att det var så mycket folk på badet att vi fick köa i en timma för att få komma in. 
  • att dottern i alla fall hade jättekul. 
  • att när frugan frågade vad jag tyckte var bäst med resan fick jag inte säga "att komma hem" (skyller det på förkylningen). Jag förstår henne.
  • att både turistbyrån (där vi bokade) och hotellet tog betalt för resan varsin gång - så att den alltså kostade dubbelt så mycket, vilket vi upptäckte på hemvägen när vi tankat och skulle betala och det inte fanns några pengar kvar på mitt kort.
  • att vi trots detta stannade på IKEA och försökte tömma även frugans kort.
Men det känns liksom bara segt. Vi får väl se om det lättar till imorgon.

03 november 2010

Stegtävling, segtävling

Det är stegtävling på jobbet. Inte typen gå mest - vinn mest, utan gå mest - ha störst chans att vinna. Vi avslutar med vinlotteri där den som gått minst får en lott, näst minst två lotter, osv. Den som gått mest får alltså flest lotter och därmed störst chans att vinna. Det blir sannolikt inte jag. Idag sjuk. Inte många steg. Igår sjuk. Inte många steg. Men med barnen hemma går man mer än annars. Vare sig man vill eller inte. Innan barnen kom hem från dagis jag gått drygt 700 steg. Någon timma efter det hade jag dubblat och nu är jag uppe i drygt 3800. Jag vet att man ska gå cirka 3 gånger mer, men jag är sjuk och jämför bara. Är inte så inspirerad heller.

Förresten har vi fått låna Mac:en igen. Det var ju ett klart lyft!!

Sopranos för de sjuka

Hemma idag. Sjuk. Trist. Tur att man har säsong 2 av Sopranos på dvd. Ja, jag är en av de få som missat hela serien, eller snarare kommit in mitt i och bestämt mig för att "Nä - jag ser den från början istället". Ont i huvudet har jag också.

02 november 2010

På väg ner i snorträsket

Gick hem tidigare från jobbet idag. På väg att bli sjuk. Sonen har varit snorig i flera veckor och haft feber ibland. Dottern har hostat till och från. Men vi har klarat oss ganska bra. Frugan och jag. Tills igår. Då ringde hon mig på jobbet och sa att hon börjar känna sig förkyld. Det verkar som att hon smittade mig via telefon, för några timmar senare hade jag ont i halsen. Det slår aldrig fel. Blir hon sjuk så blir jag sjuk. Inte tvärtom. Idag var det värre och vid lunchtid kände jag att krocken med ångvälten inte var långt borta. Kände att snart är det kört. Då gick jag hem. La mig på soffan. Tyckte synd om. Treo. Näsan rinner och kul är det inte.

John Blund kommer från allsvenskan

Idag har vi köpt säng. Till sonen. Han lever rövare i spjälsängen på kvällarna och vi är rädda att han ska välta den. Eller klättra ur. Sängen kommer han definitivt att klättra ur, men han ramlar förhoppningsvis inte. Men att gå från spjälsäng till riktig säng känns stort.

Han som sålde sängen hade spelat i allsvenskan i fotboll. Inte för att det påverkar sängen så mycket, men i alla fall. Om det nu är någon som räknar.

01 november 2010

Kämpa för varenda unge!

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över. Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller" facebooka" om barns rättigheter. Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Just DU kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!

31 oktober 2010

When you're chewing on life's gristle

Tredje gången gillt var det... inte nä. Tänkte satsa hårt på att få loss det där j-vla däcket som sitter med den där J-VLA låsmuttern från det där J-VLA Volvo. Kom på något "jättesmart". Tänkte att om man skär ett spår i muttern så kan man ju sätta en platt metallbit i spåret och ta tag i den med en rörtång och så vrida loss muttern. Ett spår. Så dumt!

Iväg till Jula och köpte ett multiverktyg (billig kopia av Dremel) och en sats med bland annat olika slipskivor. Jodå, det gick att skära ett spår. Och det gick att slå in en metallbit. Men att sedan vrida... Ingen bra idé. Muttern sprack. Allt lossade ända in till den innersta lilla delen som inte går att få grepp om på något sätt, men som fortfarande håller däcket i ett järngrepp. Nu MÅSTE det bli verkstad som sannolikt får skära sönder hela fälgen...

Om jag inte sagt det förut så JÄVLA FÖRBANNADE LÅSMUTTER. Så där, nu var det sagt också.

30 oktober 2010

Halloweeeeiiiiiiiaaaaaaaahhhhh

Dags att ladda upp med godis. Om det blir invasion. Av monster. Ikväll.

Dottern går och laddar för att gå ut och tigga. Eller laddar och laddar. Helt överentusiastisk är hon inte. Men pirattema blir det nog. Förra året bestämde hon själv att hon skulle vara pumpa. Det blev oranga kläder och en stor kudde under tröjan. Hon var helt förtjusande så klart. Då gick vi till grannarna och sedan åkte vi hem till mormor och morfar. Vi får se var gränsen går i år. Nu är hon på Mulle med frugan som också är ledare.

Sonen, fortfarande febrig, ligger och sover. Inget tiggeri för honom. Men han får ändå inte äta godis än. Inser att jag själv riskerar att bli den där föräldern som tvingas gå med och stå i utkanten av tiggeriet. Inte utklädd, men kanske med mössan neddragen längre än vanligt.

If life seems jolly rotten...

Det här var ett tag sedan. Före barnen. Vi packade för släktkalas över helgen. Resegarderoben med bådas finkläder hängdes bredvid ytterdörren och allt annat låg i väskor. Du ansvarar bara för att finkläderna kommer med så ansvarar jag för allt det andra, sa min fru. EN sak. SÅ tankspridd är jag INTE, tänkte jag. Sedan sa jag Ok då. Vi packade in oss i bilen och åkte ett par timmar innan vi tog paus. Rotade i bakluckan efter kaffetermosen. Men var är finkläderna? frågade frun. Ojdå, sa jag. I hallen. And...always look on the bright side of life...

29 oktober 2010

Hemmadag i pappaland

Idag är det hemmadag här i pappaland - för en del av oss. Vi som skulle lära oss afrikansk dans, gå ut och sparka höstlöv i trädgården och gå på dockteater på biblioteket. Men så blev det alltså inte. För en del av oss. Sonen hade 38,4º imorse. Så det har varit lite gnälligt idag.

Dottern har däremot dansat afrikanskt på öppna förskolan. Hon tyckte det var jättekul! Nu sitter hon och räknar i matteboken. Plus och minus. Ibland skämtar vi om att hon måste ha något kvar att lära sig när hon börjar skolan. Sonen sover. Snart kommer mormor och tar dottern till dockteatern. Ikväll blir det fredagsmys. Så kan det vara.

En grön passat från 70-talet

När jag var barn hade vi en grön, gammal smårostig Passat. Vet inte om det ens fanns säkerhetsbälten i baksätet. Vi använde dem i alla fall inte. Vi brukade istället klättra runt, bråka och kivas till min pappa stannade med en häftig inbromsning "VEM SKA STIGA AV?" och det blev lugnt. En liten stund. Om vi körde på kvällen eller natten så fällde vi baksätet. Sen låg vi barn i sovtäcken som tre kåldolmar bredvid varandra. Medan pappa körde. Eller mamma.

Ibland lyssnade vi på Lill Lindfors. En så´n karl. Men sjöng En så´n far istället. Det tyckte pappa var jättekul och mamma undrade om texten var ändrad på riktigt. Vi var tre barn, en mamma och en pappa, två hundar och en grön Passat. Det var 70-tal.

Nu, med nummer tre på gång, har vi börjat fundera på ny bil. Det krävs en större. För nu använder alla i familjen säkerhetsbälte. Tre bilbarnstolar, vända åt alla möjliga håll, tar plats. Vi blir tre barn, en mamma och en pappa, EN hund. Men någon grön Passat - det blir det inte.

28 oktober 2010

Magsparkar

Handflatan mot frugans mage och sparkar mot handflatan. Vilken känsla!

27 oktober 2010

Totalt stöldsäkert sommardäck

Suck. Måste få klaga lite. Har så här i däckbytartider upptäckt att vi har ett totalt stöldsäkert sommardäck. Totalt säkert. Som ett rullande kassaskåp. På varje däck sitter en särskild låsmutter för att däcken inte ska kunna stjälas. Det finns också en särskild nyckel. Men nu har nyckeln pajat, liksom låsmuttern höger fram. Därför går däcket inte att få av. Kul i alla fall att man inte upptäckte det ståendes med punka någonstans i mörka natten...

Suckas gör det. Mycket. Läser trådar i forum på nätet om andra som råkat ut för samma sak. De har också Volvo med kassa låsmuttrar. De svär också. Mycket. Och suckar. Lösningen är tydligen att åka till någon verkstad för att svetsa fast en förlängning på muttern så att det på så sätt går att vrida loss den. Jag vet inte jag. Verkar jobbigt. Och snart får man inte ha sommardäck. Suck.

25 oktober 2010

"Jag är hon" pekandes på Gene Simmons

Idag var det KISS-dans vid hämtning på dagis. Dvs dans till gruppen Kiss. Dottern och de andra större barnen var instängda i ett av lekrummen och lyssnade på Heaven´s on fire för femtielfte gången. Det var därför de var instängda - för det där med femtielfte gången. Misstänker att fröknarna tröttnat redan vid femte omtaget. Alla ropar Vi lyssnar på Kiss, vi lyssnar på Kiss! Det betyder kyss!
På väggen sitter en bild av gruppen från tiden som sminkade. Alla pekar. Titta, titta! Där är dom! En av tjejerna pekar på Paul Stanley och säger Jag är hon och en annan kontrar med att peka på Gene Simmons och säger Och jag är hon!
En av fröknarna berättar att det faktiskt är killar allesammans. JAAA! Jag tycker det är kul att vara kille, skrattar "Paul Stanley".

24 oktober 2010

Skolk så det stänker om det

Dottern skulle egentligen till simskolan idag, men hon tycker det är jätteotäckt. Framförallt efter förra gången när en kille brottade ner henne under vattnet. PANIK som satte sina spår. Därför inte läge för simskola idag, så vi åkte till grannkommunen istället och gick på äventyrsbad. Så jäkla bra! Det började lite ångestladdat när hon klamrade sig fast vid mig ute i vattnet, men innan vi åkte hem simmade hon runt helt själv med armpuffar i den djupa bassängen. Lyckat skolk från simskolan!!

23 oktober 2010

Ensamdag med sjörövarflagg

Idag har jag ensamdag. En dag ensam. Men med hund. Jag vet inte hur länge sedan det var jag hade en ensamdag, men jag önskade mig en och så blev det så. Frugan, dottern och sonen drog till Göteborg. Det har varit sååå himla skönt. Det känns som att batterierna laddats en del och tankarna kommit i fatt sig själva.

Bloggen har flyttats till ny adress (dvs hit) och fått nytt namn, men alla gamla inlägg fick hänga med. Det känns tryggast så.

Det var barnmarknad idag också.  Hur billigt som helst med begagnade kläder och grejer. Men vad svårt att tänka med hur mycket föräldrar som helst som river i allt. Det blev ett gäng kläder, vet inte hur bra egentligen, men i alla fall. Två vinterjackor och så två plastkassar fulla med kläder. Allt för 490 spänn. Helt ok. Och så hittade jag en sjörövarflagga också. Helt perfekt. För i källaren pågår bygge av sjörövarskepp som ska sättas på sidan av dotterns säng. Första strykningen klar idag. Det blir grått med svarta konturer och gyllene detaljer.

Snart är det möte vid tåget. Troligen två sovande ungar och en trött fru. Fy sjutton vad skönt med en dag ensam. Och vad otroligt skönt att få hem dem igen.

19 oktober 2010

... kanske inte blir så farligt

Känner mig lugnad igen efter att vi blev av med Mac:en igår. Fick besked idag om att vi kan få låna den igen - de behövde den bara tillfälligt. Så bra! Då kan vi skjuta den stora frågan PC eller Mac på framtiden. Igen.

Livet efter Mac...

I somras skulle vi köpa ny dator. Bärbar. För den gamla stationära som vi köpte begagnad känns mer och mer som ett tröskverk. PC. Dell. Suck. Men vi kom aldrig till skott. Kunde inte bestämma oss. Och det är faktiskt, dessvärre, ganska vanligt när det gäller oss.

Främst kunde vi inte välja om vi skulle ha PC eller gå tillbaka till Mac. Och veckorna gick. Det slutade med att vi fick låna en bärbar Mac som mest stod i köket och underhöll den som lagade mat, den som inte tittade på TV, den som inte hängde tvätt just den kvällen och, ja ni förstår. Någon blev alltid sittandes vid Mac:en och konstigt nog var denna någon oftast jag.

Det hela hade kanske slutat bra om inte någon annan sagt idag: Är ni hemma i eftermiddag? Vi måste ha tillbaka datorn. Så nu sitter jag här och knattrar på den gamla PC:n igen och ser liksom inget ljus i tunneln. Kylfläkten surrar som besatt. Det tar tiiiiiid att öppna program och nu är mitt te dessutom ljummet. Det var mycket bättre förr! För några timmar sen.

Det är dags att köpa dator.

Men PC eller Mac.....?

16 oktober 2010

Gubbmage och tanttidning

Idag fanns det ingen återvändo. Jag bara måste köpa nya jeans eftersom mina gamla börjat ramla sönder. Det var ingen nyhet, utan något jag vetat om länge. Jeansen började bli väldigt sköna och det är alltid ett säkert tecken på att de är dödsdömda. Att jag skjutit upp inköpet är bara för att jag hatar att handla kläder. Detta beror i sin tur mycket på att jag sällan hittar något som sitter snyggt på min ganska skrangliga kropp. Detta avslöjas obarmhärtigt i provrummet.

Idag lyckades jag faktiskt hitta både jeans och ett par andra byxor ganska snabbt, men provrummets obarmhärtiga speglar påminde grymt om att min ganska skrangliga kropp numera har början - eller till och med lite mer än början - till en riktig gubbmage. Ingen vacker syn vill jag lova.

Det kanske var med detta i bakhuvudet som jag en timma senare, på Konsum, slet tag i senaste numret av tidningen Blossom. Jag måste komma i form, tänkte jag. Nu ska jag bli inspirerad, tänkte jag. Nu när jag bläddrat igenom tidningen känner jag två saker;
1. Jag känner att tidningen inte riktigt riktar in sig på snart 40-åriga, otränade killar med begynnande gubbmage, utan snarare kvinnor som troligen redan passerat den magiska åldersgränsen. Jag försöker att behålla ett väldigt öppet sinne. Men när jag läser att jag med min kroppsform bör följa träningstipsen på sidorna 54-55 med en lärare i kundaliniyoga, som är aktuell med yoga-DVD för kvinnor som är (ja just det) 40+, då sviktar inspirationen. Därmed är jag framme vid punkt nummer 2.
2. Jag känner att jag inte är inspirerad.

Nej, nu ska jag istället njuta av och känna mig fin i mina nya byxor. Imorgon ska jag dessutom börja ett bättre liv med nyttigare mat och mer motion. Så tänker jag, precis som tusentals gånger förr.

15 oktober 2010

Stulen egentid

Morgonen bara försvann och plötsligt var vi sena till dagis. Sonens jacka borta och jag - som inte hunnit äta frukost - kände hur humöret sjönk som en sten. Hittade jackan (i bilen) och på med kläderna - ut med ungarna - in i bilen - skrapa rutor - skrapa skrapa skrapa - iväg till dagis. "Pappa, du kan väl säga till på dagis att jag inte vill ha ägg. Man äter ägg på fredagar och jag tycker inte om ägg." Choklad vill hon inte heller ha. Dottern. "Men dom vet redan att jag inte tycker om choklad."

In på dagis - lämna - puss och kram - vinka i fönstret. Och sedan. Stjäl mig en halvtimma mellan dagislämning och jobbet. Åker hem. Hämtar tidningen som jag läser när jag äter frukost. Tyst och lugnt och egen tid.


Nu dags att sticka vidare, men med humöret på topp.

13 oktober 2010

Art for sale, but not för mig

Knatade in på en liten konstutställning på väg från tåget idag. Efter tips från min fru. Tavlor och keramik. Var inte alls på humör egentligen när jag gick in och först inte särskilt impad. Men plötsligt fastnade jag eller nära drunknade i en tavla. Kunde inte se mig mätt. Fantastisk och tilldragande. Vild och vacker. Bara - måste - ha!! Men 1200 för en tavla är pengar som inte finns. Det är nästa veckas matkonto. Eller något annat mycket viktigare. Barnens dagis, som exempel. Men oj vad den drar. Oj!

NU är det på riktigt

Vi ska ha barn igen!! VI SKA HA ETT BARN TILL!! Nu känns det i hela kroppen, det där som vi egentligen känt till och berättat om i flera, flera veckor. Det är redan i vecka 19, men först idag var vi på första ultraljudet och det är ju då det händer - i alla fall som pappa.

På väg mot sjukhuset kom nervositeten. Är allt som det ska? Är allt verkligen som det ska? Och hur många är det där inne egentligen? Tänk om det är två.. eller tre... eller... FYRA... Och är allt verkligen som det ska? Fyra?! Nej, inte fyra men kanske tre. Det är säkert tre! Det känns som tre.

För en gång skull i god tid - hinner fika - läsa - och vänta - läsa - och fundera. Så plötsligt är det vår tur - i ett provisoriskt rum - men alla maskiner finns där precis som de ska. Vaselin(?) på frugans mage - "Nu blir det lite kallt" - fram med ultraljudsmojängen - och det rör sig därinne. Det rör sig ett litet barn därinne! JAG HAR ETT LITET BARN SOM RÖR SIG DÄRINNE!! ETT litet barn! Ett litet BARN!

Plötsligt känner jag hur hela kroppen stilla börjar darra. Blir alldeles varm och kall och lätt och tung. Det är mitt barn på skärmen. Så liten och så WOW. Vill att det aldrig ska ta slut - att sköterskan ska hålla på och visa i evighet - och samtidigt är det så otäckt att hon aldrig slutar. Varför tittar hon så länge? Vad är det hon måste kontrollera om och om och om igen? Vad hon mäter mycket! "Då var det slut på förhandstitten" säger hon och slutar. Redan? Men....? Men..? "Allt såg bara bra ut". Det går att andas ut, att andas lugnt. Andas. Och bara njuta.

Vi går därifrån och jag har fyra fantastiska bilder i näven. Fyra bilder med huvud, ben, armar, ryggrad, urinblåsa. Den svarta fläcken är urinblåsan för mitt barn är kissnödigt. Sträcker på mig och känner mig stolt som en tupp. Upprymd. Lätt. Fantastisk. Jag - en trebarnsfar. TREBARNSFAR! Känner hur de lätta darrningarna kommer tillbaka och det känns fantastiskt.

Idag kom vändningen. Förut skulle vi ha ett barn till. Vi berättade. Vi funderade. Vi började tänka på ny bil. Men idag vände det. NU är det på RIKTIGT!

11 oktober 2010

38,3° Spotify

Hemma idag med sonen som har 38,3°, är allmänt hängig och inte vill äta. Själv håller jag på att bli totalt galen på meningen "Är du en gammal gubbe med bockfötter" som dyker upp mellan var och varannan låt på Spotify. Funderar starkt på att bli premiumkund, men det är väl det som är meningen med denna utnötning till vansinnets gräns. Börjar dessutom undra om reklamens fanskap till bil ens existerar eller om det bara är ett påhitt som en del av denna elaka Spotify-komplott. Tänker inte börja googla för att se om den verkligen finns - för då slutar det väl med att man köper skiten.

Det som retar mig mest? Att jag ens orkar bli upprörd!

Tusen gånger starkare

Jag följde ett länktips på mymlan. the real. och hamnade i ett väldigt bra inlägg av komikern Soran Ismail. Tänkvärt, för visst är det så att bara för att vi inte ser ett problem så betyder det ju inte att det inte finns. Filmen "Tusen gånger starkare" har jag inte sett, men såg ett klipp om och ur den på SVTplay, och känner som alltid ett litet obehag när jag tänker på mina barns framtid. Jag är övertygad om att de kommer att klara sig bra, men grupptryck kan vara ett jävla helvete och det kan vara svårt att undvika de självskrivna rollerna.

Tänk om min dotter alltid kan få vara sig själv och fortsätta att alltid vara Pippi, att få jobba med allting (dvs alla yrken och konstformer, precis som hon alltid säger att hon vill) och alltid få känna att hon duger precis som hon är. Tänk om hon får göra det som en självklarhet, utan att behöva strida för det. Tänk om hon slipper att pressas in i en form som skapats genom generationer. Just nu vet jag inte vart jag vill nå med detta inlägg mer än att jag känner, efter att ha läst Sorans text, hur det inombords vällt upp en frustration och maktlöshet. Tankar snurrar kring ordnade oordningar och osynliga maktspel.

Jag återkommer.

10 oktober 2010

Årets dyraste bad

Idag var det besök på badhuset när dottern skulle på simskola. Pappa K och sonen skulle också passa på att bada och frugan skulle bara titta på. Det började med att sonen kissade på både sig och golvet så fort blöjan kommit av och sedan var det liksom kört. För vem skulle inte bli ledsen av att kissa ner sig? Därför blev duschandet inte bra. Panikslaget klamrande i bassängen. Snart stelfrusen och därför slutbadat. In i dUSCHen igen. Testa bastun. FY! Ut och dUSCHa, nu med schampo och tvål. Pappa Ks aktie har nu fallit som en sten. Torka. På med kläder. Fram med banan och humörsvängning. Go och glad kille igen efter årets dyraste bad; 7:50 kr/minut.

09 oktober 2010

Städdagar och robotar

Idag är det städdag i familjens hus. Huuu vad trist säger pappa K. Fyyyy vad tråkigt säger frugan. Bläää säger dottern.  Sonen säger ingenting, möjligen brrrrrruuuummmmm eller bääääääää, men försöker ändå hålla jämna steg med oss andra och plocka fram saker i samma takt som vi plockar bort. Om han inte sov middag några timmar skulle vi nog aldrig bli klara!

Konstigt ändå att det kan vara, eller snarare är så fruktansvärt trist det där med städning när det är så jäkla gôtt när allt är klart. När det i alla fall för en liten stund ser ut som ett hem igen och inte som en knarkarkvart eller en soptipp eller normalstadium eller vad man nu ska kalla det.

Orken är i alla fall slut så det blir pizza ikväll. Köpe.

Läser lite bloggar och hamnar på Korvasbloggen där det står om drömmen om evighetsmaskinen. Känner ångestfullt att det var på tok allt för länge sedan jag drömde om evighetsmaskiner. Men tankarna börjar vandra precis som de vill och jag minns en Kalle & Hobbe jag läste för länge sedan: Det var städdag. Huuu vad trist tyckte Kalle som istället tänkte tillverka en robot som skulle städa åt honom. Roboten blev aldrig klar, men projektet sysselsatte honom ända tills läggdags. Han hann aldrig städa och insåg att roboten trots allt fungerade. Den hade gjort så att han slapp städa.

Nästa städdag ska jag tillverka en robot som är en evighetsmaskin som lockar fram barnet i mig som plockar fram i nästan samma takt som roboten ska plocka bort... Nu känns det där med städdag lite mer överkomligt!

06 oktober 2010

Kan inte skratta av

Plötsligt såg jag den där på kylskåpet - bland alla dagislappar, rabattkuponger, fula magneter och matlistor: Den senaste lappen som vi skrivit på - ibland - för sällan - när dottern slängt ur sig något nytt ord. Törstnödig = törstig, Måla = göra mål, Skotte = snöskyffel och Kan inte skratta av = Kan inte sluta skratta.

Ibland är det bara klockrent. Och ibland - för sällan - inser man vilken jäkla resa de bjuder en på de där ungarna! Det är ju faktiskt så underbart att man inte kan skratta av.

Det där med matlagning

Ibland har man en sådan där dag när det bara inte vill sig i köket. Som idag när det var riktig barnmat på gång: idealmakaroner och stekt falukorv. Hur svårt kan det vara att steka den där korven? Tja, när ungarna om och om och om igen börjar slå på varandra med diverse tillhyggen så bränns korven - precis - om och om och om igen... Inte kul.

Igår var det våfflor till middag för att dottern såååå gärna ville ha våfflor och vad gör man inte för sin prinsessa... Våfflorna klara, framdukade, sylt och grädde på bordet.
- Vad får vi för mat?
- Idag blir det våfflor :D
- Neeeej! Jag vill inte ha våfflor! Jag vill inte ha nått!!!
Suck!

03 oktober 2010

Mörkerorientering utan lampa

Blev utdragen av en kompis för att testa en orienteringsbana inför kommande stor tävling. Visst, varför inte tänkte jag och kände redan andfåddheten sätta igång...

Redan innan vi stack ut i skogen insåg vi att hela banan var en omöjlighet före mörkret, men kanske halva... Jodå, det gick som en dans medan älgflugorna studsade mot våra huvuden och skymningen sakta slöt sig runt oss. Kontroll 1, 2, 3, 4 och 5. En till, så har vi fixat hälften... eller vända om... Asch, vi hinner. Lång språngmarsch mellan och över mossar - fötterna blöta, svetten rinner, mörket kommer och plötsligt är vi inte riktigt där vi skulle vara. Vi vet att vi nästan är rätt, men kartorna är svåra att läsa - mörkret suddar ut höjdkuvorna både på kartan och i verkligheten.

Någonstans här kommer jag på att i alla fall jag inte talat om VAR vi skulle orientera... Pannlampan har jag hemma i förrådet och kompisen lämnade sin i bilen.

Vi chansar åt norr och DÄR är det. Kontrollen hittad och nu då... Följa kompassen åt nordost där det ska finnas en led. Den finns och vi hittar den, springer mot bilen innan mörkret sänker sig ännu mer.

Skogen i skymning - fantastisk! I alla fall när man hittade hem.

Decibelkalas för barn

Dottern var på barnkalas idag. Pust! Nu låter jag neggig, men jag tackar högre makter för att det inte var vi som var de som bjöd. Sockerchock, glädjerus eller bara vanligt om-jag-låter-mest-syns-jag-mest... det var i alla fall värre än värsta hämtning/lämning på dagis någonsin. Ljud och ungar och ljudliga ungar överallt och åt alla håll! Skönt att få stänga dörren och åka. Men dottern var nöjd när vi hämtade henne.

02 oktober 2010

Vinst på Ica

Står i kassan på Ica och plötsligt händer det. Inte mig, men hon som står och ska betala. Helt plötsligt börjar en lampa i taket att lysa och blinka. Vinst! Vinst! Vinst! Vad händer? Vad har hon vunnit? Det är vinst på kvittot i Icas nya lotteri. Men vad vinner hon? Ingen vet förrän nästa gång hon handlar. DÅ står det på kvittot. Men alla vi andra då - får vi inget veta?!

Kryssning bland koblafforna

Det blev snabbtömning av diskmaskin och städning i rekordfart. Ja, jag vet att resultatet blev därefter.. men vi kom ut i bilen och iväg. Inte riktigt som planerat somnade sonen i bilen och orkade inte ta ett steg i det backiga naturreservatet. Det blev vagn hela vägen och kryssande bland koblafforna.

Dottern blev överförtjust när första kossan dök upp bland buskarna och ville gå så nära hon bara vågade. Sonen var mer reserverad under detta allra första möte med en ko. Han började suga på jackan som till slut var alldeles dyblöt längs hela dragkedjan.

Vagnen tung uppför och nerför backarna, men efter ett tag hittade vi hela hjorden. Kossor och tjurar om vart annat. Nyfikna och avståndstagande. Råmande och glosögda.

Dottern ville närmre. Sonen sög och sög och sög på jackan. Storögt. När kosskören började kom gråten, men upphörde snabbt. Och det började närma sig hemgång.

Höstdag i minnesbanken.

01 oktober 2010

Hemmadag

Idag är det hemmadag. Äldsta barnet sitter framför andra datorn och den yngsta ligger och sover. I eftermiddag utflykt i trista vädret för att titta på kossor i naturreservat och någonstans mitt i allt detta satsar jag på att bli bloggare istället för att städa, diska och allt det där andra som måste göras. Hmm.. Nåväl, nu är man igång i alla fall så då blir det väl till att gå tillbaka till att ha tråkigt med hushållet en stund trots allt. Diskmaskinen väntar. Suck!

Varje röst är viktig!

Något som varit väldigt påtagligt det här valet är att det är så jämnt mellan blocken, både på riksnivå och lokal nivå. Det handlar om få procent hit eller dit, något mandat hit eller dit och till och med enstaka röster hit eller dit. Såg på Aktuellt att endast EN röst avgjorde valet i Örebro. EN röst! Hoppas att folk kommer ihåg det till nästa val och att partierna kommer ihåg att påminna om det. Att varje röst kan avgöra. Varje röst! Vad hade hänt om soffliggarna insett det i detta valet? Hade SD verkligen lyckats komma in i så fall?

29 september 2010

Lite mer tankar om SD

Tankarna snurrar så här en tid efter valet då nya uppgifter och åsikter om SD möter en varje dag. Ska man försöka tiga ihjäl dem? Debattera? Undanbe sig deras vänskap - exempelvis på facebook? Ibland verkar det ena förhållningssättet så förnuftigt och ibland det andra..

Men det måste väl ändå vara bäst att ta debatten. Att försöka överyga att det de står för är motsägelsefullt, fel och fruktansvärt. Att få upp ögonen på de vacklande så de ser hur tvivelaktiga åsikter SD har och undvika att fler röstar på dem i nästa val. Att fortsätta hålla debatten levande så att vi inte "typiskt svenskt" diskuterar och diskuterar och diskuterar i några veckor för att sedan hitta ett nytt ämne och låta SD bekvämt falla i glömska. Att inte låta dem verka i det fördolda.

Det måste väl vara bättre att be SD:s väljare förklara varför de är så missnöjda att det röstade på SD istället för att vända dem ryggen och förstärka känslan av utanförskap. Vad får dem att vilja svika demokratin och vad får dem att se ner på människor med lika värde som dem själva?


Jag röstar för att vi tar debatten och kämpar för att våra barn ska få växa upp i ett mångkulturellt samhälle och därmed i en rikare värld.

28 september 2010

Fram för färg och kontrast

Häromveckan valdes SD in i riksdagen och igår avled konstnären Arne Isacsson. Sverige har verkligen blivit gråare och fattigare den senaste veckan. Nej, fram för mer färg och kontraster! Länge leve det mångkulturella!