30 november 2015

Så rycker vi på axlarna.

Vi gick där och skanderade om sol och vind och om att rädda klimatet. Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! Vad ska vi göra? RÄDDA KLIMATET! När? NU! När? NU! När, när när? NU! NU! NU! Vi och 4000 andra, eller 2000, det beror på vem man frågar. Trafikpolisen sa 4000 och det tycker jag låter roligare. Hur som helst var det många som tågade upp för Avenyn i Göteborg för att ge politikerna råg i ryggen inför klimatmötet i Paris. Det som nu startat. Själv hade jag sällskap av stortjejen och även om klimatfrågan inte är så upplyftande är det kul att hitta på något bara vi två ibland, alltså jag menar utan övriga familjen. Gå och skrika tillsammans lite så där i största allmänhet. NU! NU! NU!

Dagen innan hade vi varit på gymnastikavslutning. Då gällde det de minsta två. Alla olika barngrupper visade sina färdigheter i att snubbla över bollar eller springa varv på varv i en never ending hinderbana. Frugan påpekade det typiska i att de blandade grupperna var utklädda till fotbollsspelare, pirater och liknande, medan gruppen med bara tjejer var utklädd till prinsessor. Själv hade jag skrämmande nog inte tänkt på det den här gången. Skrämmande i den meningen att en är så van så en inte längre reflekterar.

Det blir ju så lätt så, att en vänjer sig. Och ibland går det alldeles för fort. Tillbaka då till frågan om klimatförändringar. Det finns en risk i att vi hela tiden vänjer oss. Klimatförändringarna sker allt snabbare, men det går ändå långsamt. Vi hinner vänja oss. För vår inre frids skull är det kanske bra, men jag tror det finns en risk att vi inte orkar ta det på samma allvar som om det hänt snabbare. Vi vänjer oss vid snöfria vintrar, mer regn och stormar. Översvämningar och nyhetsinslag om rasande skogsbränder i andra världsdelar. Vi rycker på axlarna och funderar istället på vad vi ska äta till middag. Köttbullar eller korv kanske.

Sen tar vi bilen och åker och handlar.

24 november 2015

Och där stod man i vinterjacka...

Så här dags igår så var det väldigt, väldigt mycket måndag. Det kan man lugnt säga. Väcktes av lilltjejen en stund före väckarklockans outhärdliga pipande. För långt för att kunna tänka sig att vakna, men för kort för att hinna somna om på riktigt. Kunde bara fokusera på att "snart ringer den". Lilltjejen ville ingenting, mer än markera att hon sovit färdigt. Och det var väl egentligen inte så farligt, om det inte varit så att hon även väckt mig både lördag och söndag genom att skrika, skrika, skrika på sina syskon. Och om det inte varit så att jag somnat för sent kvällen innan.

Var grymt trött. Men det skulle jag ta igen på tåget. Halv- helslumra hela vägen. Trodde jag. Men tåget var försenat. Rejält. Och det var kallt. Rejält. Så jag sprang till bussen istället och hann faktiskt med, men fick ståplats i mittgången. 40 minuter. I vinterjacka. Och värmen steg. Och jag orkade inte krångla av mig jackan. Blev inte mycket slumra där.

Till slut en sittplats. Bredvid en som levt på vitlök.

Tröstade mig med att det skulle bli frukostmacka till frukostmötet.

Det blev det inte.

Så här dags igår var det väldigt, väldigt mycket måndag.

23 november 2015

Skriver hem, men slänger brevet sen.

Upplever en känsla precis utom räckhåll och upptäcker att jag saknar den något innerligt. Eller, jag vet faktiskt inte. Det är kanske mest ett minne som vill fram och andas. Lutar mig bakåt och uppfylls helt av det magiska i "Det goda livet". Ulf Lundell. Albumet har hittat mig igen efter så många år, eller så är det jag som har hittat tillbaka. Som till en gammal vän. Allt är inte bra, men mycket.

Jag är äldre nu, faktiskt äldre än Lundell själv var när skivan gavs ut. Han 38. Jag 44. Det måste ju betyda något. Att jag hittat fram? Men kanske är det ändå eoner mellan vem han var då och vem jag är. Nu. Troligen. Kanske var vi på något sätt närmre då. Trots allt. Spelar det någon roll?

Men det är kanske det minnet som vill fram. Då var jag runt 20 och älskade låtarna. Och det som skulle komma. Kanske inte samma låtar som är allra bäst nu, minns inte riktigt. Men de var magiska. Då i skiljelinjen mellan ungdom och framtid, i början av vuxenvärlden. En magisk känsla av frihet och chansen att ta för sig av livet. Ett djup jag trodde att jag hade, men egentligen inte hittat. Inte då.

Och inte nu.

Tänker flyktigt att om allting varit annorlunda, hade det då varit så här? Så som för människorna i Danielas hus, Det goda livet, Kid. Och i Älskad igen. Sannolikt inte. Men i så fall hade man kanske längtat efter detta. Det som finns nu. Just här. Men det är som sagt flyktiga tankar. Ibland vill man helt enkelt bara vara någon annan. Vet bara inte vem. Eller varför.

Jo, egentligen. Vet svaret på varför. I alla fall delvis. Inte att vara någon annan, men annorlunda. För jag känner mig lätt stagnerad. Har inte samma längtan framåt, utan mer en aning om att jag redan är ikapp. Men vad?

Fantiserar om att skriva en bok. Har ett ramverk, men hittar inte riktigt början. Eller så är det vägen till slutet som inte finns. Jag vet faktiskt inte. Kanske är det bara en lös idé. Men å andra sidan, vem skulle läsa den? Jag famlar.

Och trots allt är det nog samma låtar som fortfarande är bäst, men jag hör dem nog på ett annat sätt. Det är kanske så det är.

20 november 2015

Plate spotting

Varför börjar en med vissa saker som egentligen inte ger något tillbaka, annat än små mikrostunder av falsk lycka? Har hållit på i mer än ett och ett halvt år nu med så kallad plate spotting, dvs när en samlar registreringsskyltar i nummerordning från 001 till 999. Så totalt meningslöst, men omöjligt att sluta. 

När en väl prickar in ett nummer kommer ett litet lyckopirr som är över lika snabbt. Sen börjar en leta efter nästa nummer. 

Sitter nu och kisar genom tågfönstret för att hitta nr 80. Just det, jag har inte kommit längre. Det tar sin lilla tid. Dessutom är det för mörkt för att säkert se, så vad är då poängen?

Nu är det i alla fall helg och imorgon väntar däckbyte. Kung Bore börjar vakna. 

19 november 2015

Med grus i ögonen.

Ögonen klipper och klipper och klipper. Den stora tröttheten har rullat in och tar smygande tag om mig. Har redan varit på väg att somna några gånger, men vågar inte riktigt. Kommer bergis att vakna för sent. 

Såg fler poliser idag på vägen till tåget. Det kändes mer som att de ville markera sin närvaro än att de gjorde så mycket annat. Men det är väl också en del av polisarbetet antar jag. Sannolikt beror allt på terroristhotet, eller vad man nu kallar det. Olustigt känns det i alla fall. Svårt att veta vad man ska tro om det hela.

Nu nästan helt mörkt ute. Ögonlocken tyngre och tyngre. Håkan Hellström får göra sitt bästa för att hålla mig vaken, men det går så där. Vissa låtar är sövande i sig. 

Det är torsdag gott folk och november segar vidare.  

17 november 2015

Utan skyddsnät. Äckligt spännande.

Det var en kompis som frågade om jag tänkt vidare på det där med teater som jag nämnt någon gång för länge sedan. En fundering som legat och gnagt väldigt länge om att det kunde vara kul att prova på att stå på scen, vara någon annan och vad ska man säga, utmana sig själv. Göra något riktigt, riktigt läskigt. Lite "Se på mig!". Nu tog han alltså upp tråden igen och det fick mig att tänka lite mer. Varför inte? Det går ju i alla fall att kolla runt lite. För det är ju inte så läskigt. Att kolla.

Så jag googlade för skojs skull för att se om det fanns några grupper, kurser eller vad vet jag i närheten, vilket det säkert inte skulle finnas. Och när det inte fanns så skulle jag ju nöjt kunna trösta mig med att jag hade ju i alla fall försökt. Men så ramlade jag på en nybörjarkurs i improvisationsteater. Spännande. Så jag beställde information, som ett första steg så att man kan fundera en hel del till. För-emot-för-emot-för-emot-osv.

Men några dagar senare damp ett mejl ner i boxen (kan man säga så?) med en rad om att nu går vårens kurser att söka. Och jag slog till direkt. Pang bara. Eller jag kollade med frugan om det skulle funka för henne, det är ju ändå en kväll i veckan. Det funkade. Så DÅ slog jag till direkt. Alltså pang bara. Utan att fundera något mer, alls. Typ lossade livlinorna, slängde skyddsnätet osv.

Anmälan är bindande. Som tur är.

16 november 2015

Finns det risktillägg för träning?

Träning alltså. Jag säger bara en sak: livsfarligt. Igår, innan jag upptäckte att paddan låst sig mitt i uppdateringen, fick jag för mig att träna. Jag fick för mig mycket dumt igår. Det är en sån där åldersgrej tror jag som drabbar mig ibland, som ett ständigt återkommande virus. Jag får syn på mig själv i helkroppsspegeln, främst magen, och upptäcker att det är ingen rolig syn. Får därför för mig att börja träna. Igår var det dags igen.

Någon gång i våras laddade jag ner Friskis och Svettis-appen "Hatar träning" och nu hade den legat till sig och mognat tillräckligt för att testas. Det är dessutom ungefär lika länge sedan som jag tränade, i alla fall på allvar, så du förstår kanske varthän detta är på väg.

Själva träningen gick faktiskt ganska bra. Orkade hänga med nästan hela tiden och jag behöver ju kanske inte avslöja vilken nivå jag valde, för då kan du ju få leva i villfarelsen att det var en av de tuffa. Helt slut efteråt, mer död än levande, blodsockerhalten nere i knäna, men rätt nöjd.

Idag däremot. Varenda gång jag sätter mig ner vill jag bara skrika av smärta. Aningen överdrivet, men inte mycket. Det är ju inte klokt vilken träningsvärk. Dessutom har jag för mig att det brukar vara värst två dagar efter själva aktiviteten, vilket alltså är imorgon. Det här bådar inte gott.

Och på onsdag är det dags igen.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Fabriksåterställning och fuktskador.

Skulle gjort en massa saker igår, det kan vara så på söndagar. Men så fick jag av någon idiotisk anledning för mig att uppdatera paddan. För det var ju inte gjort. Så korkat av mig, visade det sig.

Allt gick nämligen fel med både uppdatering av paddan och sedan behovet av uppdatering av iTunes på datorn och så vidare. Hela dagen försvann i datorkrångel, svordomar och suckar. Och slutprodukten blev en fabriksåterställd iPad. Allt borta. Helt. Det straffar sig att inte säkerhetskopiera. Så trött jag blir. Eller kanske mest barnen, för det var framförallt resultaten i deras olika spel som försvann.

Men det hela vägdes upp av att jag var uppe en sväng på vinden och upptäckte att taket tydligen inte är tätt vid skorstenen och luftningsröret för avloppet. Inget piggar väl upp som lite fuktskador i november. Eller?

Och nu är det måndag.

15 november 2015

En sån här kväll i skuggan av dåden i Paris.

En sån här dag och kväll efter det som hänt i Paris upplevs egentligen de flesta andra problem som världsliga. Det som hänt är så fruktansvärt grymt att det inte går att ta in. Terrorhandlingar mot oskyldiga människor går inte att förstå. Överhuvudtaget.

Slutar där.

10 november 2015

Att det ska vara så jäkla svårt.

Det finns ett ständigt dåligt samvete som ligger och gnager i bakgrunden. Ett diffust väsen med viskande elakheter; du borde träna, äta bättre, sova mer, blablablablahahahaha. Det känns ganska irriterande. Och väldigt... elakt. Vet inte hur det ska gå att få bort den där lilla irriterande idioten, eller det vet jag ju. Det är bara det att jag inte har den minsta lilla inspiration. Eller motivation. Ingen alls.

Träffade tidigare kollega idag och hon har haft inspiration. Eller i alla fall motivation. Skit samma egentligen vad hon haft, men hon både tränar och äter bättre och själv har jag nu ännu mera ångest. Sitter på tåget och funderar på hur svårt det kan vara att ta tag i det där. Egentligen. Eller det vet jag ju. Men ändå.

09 november 2015

Det kallas pendling.

Pendling är oftast rätt ok. Den inre resan osv. Så är det även idag, eller nästan. Men så var det den försenade lokföraren, ytterligare förseningar längs resan och andedräkten hos kvinnan mitt emot. Framförallt det där sista. Tur att en har mobilen att knappa bort tiden med. Också tur att kvinnan med andedräkten klev av på förra stationen. Nu börjar det arta sig. 

08 november 2015

GÅÅÅ HÄÄÄRIFRÅN!

Det där med farsor kan vara en känslomässig grej. Skulle ligga kvar i sängen i morse och vänta på uppvaktning, eller vad det nu kallas på fars dag. Så hade ungarna bestämt. Men efter att ha lyssnat på bråk och skrik i en halvtimma fick det räcka. Då var det inte längre det allra minsta mysigt att ligga kvar och vänta, så där låtsat förväntansfull. Jag fick kliva upp.

Det var det där med presenter som ställt till det. Lilltjejen hade börjat göra en present, tappat bort den och därför gjort en ny. En teckning med glitterlim. När det gick upp för henne att den inte gick att slå in eftersom limmet inte torkat, brast allting. Då blev det bara för mycket. Storgråt och GÅ HÄRIFRÅN! GÅÅÅ HÄÄÄRIFRÅN!

Men vi överlevde det också. Man gör oftast det.

Eftermiddagen i glada vänners lag. Det betydde bland annat sex barn som likt galna for kors och tvärs i huset. Sockerhöga på paj och glass. Kul, men den ljudnivån. Rätt tröttande. För alla. Efter läggdags slocknade de två minsta direkt. Som att slå av en strömbrytare, eller två. De övriga, stortjejen och frugan, höll ut en stund till innan också de slocknade snabbt. Nu är bara farsan själv vaken. Det är liksom jag det. Och i morgon är det jobbet igen.

Läs även andra bloggares åsikter om

05 november 2015

Många snicksnackare blir det.

Idag verkar alla högljudda snicksnackare ha en längtan efter att följa efter mig. I alla fall på tåget. Morgonen som egentligen krävde lugn och ro blev centrum för två konstant pågående samtal. Inklämd mellan två små grupper - som talade i munnen på varandra, men inte med varandra - lyckades jag inte ens begrava mig i en matta av musik. Ljudboken fick jag helt ge upp på grund av alla gälla röster.

Nu på hemväg har vi istället en ensam mobilpratare som mer än gärna delar sina samtal med hela kupén. Det måste vara viktiga grejer. Damen tvärs över mittgången är visserligen tyst, men ställer sig istället upp och gör lite stretchande gymnastikövningar. 

Det är ju förresten torsdag och det kanske blir både ärtsoppa och pannkaka om kocken orkar laga. Har liksom inte bestämt mig ännu. Punsch har vi ingen. 

03 november 2015

Påsprassel. WTF!

Hamnar mycket riktigt på en rysk film som visar sig vara grymt bra. Leviatan som - utan att avslöja för mycket - handlar om en man som helt enkelt får livet jäkligt mycket emot sig. Sensmoralen känns lite som att den lilla människan göra sig icke besvär. Men så sitter någon och prasslar med en påse i salongen. Inte hela filmen, men första halvtimman. Alltså allvarligt, hur tänker man då? Men som sagt, filmen var bra.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Totalt mörker vs Sauk & Lundell.

Det är grymt mörkt ute nu. Kolsvart utanför tåget, men här och där skymtar ett lysande fönster där det sitter någon tomte och ugglar. Tåget hittar fram i alla fall och just nu är det huvudsaken. Snart väntar bio, men jag har faktiskt ingen aning om vilken film vi skulle se. Någon rysk kanske.

Tydligen har Twitter bytt stjärnor mot hjärtan idag. Man vänjer sig säkert vid det också, men det är ju inte samma. Inte samma alls. Känner mest för att citera Stefan Sauk, men det känns lite gubbigt så jag låter bli. 

Drar igång Lundell istället på Spotify och inser att det nog är minst lika gubbigt. Eller mer. 


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

02 november 2015

Måndag igen. Hela jäkla dagen.

Sitter och spanar ut över ett passerande Göteborgsvimmel. Höstjackor som drar förbi caféets fönster.

Det är en paj senare och jag drar girigt i mig ännu en balja kaffe som blandas i magen med en tidigare Treo. Känner mig lite som en koffeinjunkie. När det gäller kaffet alltså. Det är måndag och den stora tröttheten manglar över tinningarna. En dag som bara måste passeras innan det går att leva igen.

Men det regnar inte och är inte så fasligt kallt. Trots november. Vardagssurrealism. 


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

01 november 2015

Varenda jäkel verkar lägga ner.

Hasar mig runt på en massa olika bloggar för att hitta något nytt, kul att följa. Det går så där. Inte nog med att klockan tickar på alldeles för snabbt för att vara söndagskväll, de flesta bloggare verkar ju ha slutat att göra just det - blogga alltså. Det gör att jag känner mig lite desperat på något sätt eller bara hopplöst efter som precis nystartat mitt bloggande, men å andra sidan känns det som att jag och andra sällan är rätt lika.

Hittar i alla fall några lovande sidor att följa, så jag hänger kvar hos dem ett tag.

Nu är det nog höst på allvar. Övergången till november innebär att man liksom får sluta hoppas på sommarvärme och inse att fem långa månaders gråregn väntar. Därför plockades studsmattan ner idag. Inte hela tingesten - skelettet står kvar i trädgården som någon slags symbol över, tjaa.. något. Det blev i alla fall varken benbrott eller avbitna tungor i år. Man får vara glad åt det lilla.

Imorgon tåg, jobb, tåg igen. Dessutom måndag. Hur kan man ha sån tur?


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Allvarligt. Ska det här kallas frukost?!

Fördelen med att vara hemma igen efter två nätter på hotell är att, tja, jag vet inte riktigt. Någon natt till hade varit ok. Nackdelen är definitivt frukosten. Det går att vänja sig vid hotellets frukostbuffé rätt snabbt och totalt smärtfritt. Att vänja sig tillbaka vid en gapande tom kyl är inte lika lockande. Det gör ont ända in i själen.

Yoghurt (naturell) och det sista smulet ur cornflakespaketet är inte riktigt samma som fem olika sorters mjukt bröd och sjutton olika pålägg, fyra olika sorters yoghurt, bacon, korvar, kokta ägg, melon, skivade grönsaker, croissanter osv, osv, osv. Inte ens i närheten.

Men i och för sig kan man sitta här i morgonrock och sleva in sin så kallade frukost utan att någon tittar konstigt på en - för morgonrocken. Jag får fokusera på det.


Läs även andra bloggares åsikter om ,