29 september 2011

Ett helt år bortbloggat

Ojdå, nu har det visst gått mer än ett år sedan första inlägget. Iofs började jag med annat namn på bloggen, men i alla fall. Det gick ju faktiskt ganska fort.

Och ett år. Ska man fira eller? Och fira vad i så fall? Jag får väl ropa ett litet JIPPIE och så där ja, då var det gjort. Då är det väl bara att skriva vidare då..


Ska kanske blåsa upp en ballong också.

Och ta fram en serpentin.

Party party.

26 september 2011

Syskonkärlek och pappailska

Det har hänt något de senaste veckorna. Lite omärkligt först, men nu allt tydligare. Stortjejen har börjat trycka på knappar och inte vilka knappar som helst. Hon har börjat trycka på de där knapparna som triggar hennes lillebror. Sånt där som storasystrar aldrig gör annars.

Sonen i sin tur har börjat slå sin syster. Pang, så smäller det. I och för sig är det ofta ganska självförvållat eftersom hon ju trycker på knappar. Men dessutom slår han hunden ibland. Eller knuffar ner henne från soffan. Och det är däremot helt oprovocerat.

Då blir lätt pappa K väldigt arg och skäller lite på sonen och säger aja-baja eller nehej, vet du vad!. Ungefär. För vi har ju sagt tusen gånger att han inte får slå på hunden. Och att han inte får slå på sin syster. Och att han inte får kasta saker på någon. Eller kasta saker. Punkt. För det gör han också. Kastar. Mest när han blir arg. Och tusen gånger minst, eller i alla fall ganska många, har vi sagt att så får man inte göra. Som om det skulle hjälpa. Humöret tappar man i alla fall, för man tycker ju ändå att, osv.. Stortjejen står gärna bredvid och mästrar och säger "Minsann! Så får man inte göra! Inte bra!" Inte riktigt så, men med ungefär den innebörden.

Då händer det att man snäser till åt det hållet också. För det är så beskäftigt och så skenheligt för man vet ju ofta varför det hände. Det var någon som tryck, tryck, tryckte. Då blir stortjejen sannolikt sur, för det blir hon väldigt ofta numer när man säger till. Oavsett hur man säger till. Det är som att ha en liten tonåring. Väldigt mycket så. Och sedan får man själv lite dåligt samvete. För att man blev arg. Skäms lite. Ungefär så är det ibland.

Men för det mesta är vi naturligtvis en ganska stor, glad och skrattande familj. Solen strålar, alla sparkar höstlöv i fina, rena kläder och inte ett moln så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn. På fle-e-ra dar.

24 september 2011

Det skakar min världsbild

Helt sjukt, men vi har haft samma saltkar i typ tio år. Kanske längre. Varje gång det tagit slut har vi pillat bort botten med en kniv och fyllt på nytt salt, tryckt dit botten igen och känt oss lite.. Tja, vad? Kanske som att vi gjort en liten miljövänlig gest i all övrig konsumtion. I alla fall i början och sedan kanske bara av gammal vana. Men häromdagen när jag kom hem hade frugan köpt ett nytt saltkar och slängt det gamla. KÖPT ett NYTT! Och SLÄNGT det GAMLA! Har ni hört på maken?! Det känns som ett väldig stort steg på något sätt. En symbolisk handling? Nej, men ett slags vändning kanske. Ut med det gamla osv. Stort är nog ordet ändå.

Förresten har jag passerat över den där magiska gränsen nu. In i medelåldern om man får tro pessimisterna. Men jag är skeptisk.

Det där med saltkaret däremot.. Det är trots allt riktigt stort på något sätt. Kan inte släppa det helt och hållet.

22 september 2011

Ni tjejer snackar om att föda barn..

Ibland fryser man som en nakenhund på Arktis. Kroppen skakar och man måste hälla i sig varma drycker trots fleecetröja och raggsockor. Och då är det riktigt synd om en! Den här gången beror det antingen på att vi fortfarande inte satt på värmen eller så beror det på att jag börjar bli riktigt sjuk.

Det skulle ju kunna vara en kombination, men när jag känner efter riktigt noga så har jag faktiskt ganska ont i halsen och känner mig nästan lite febrig. Nästan i alla fall. Det är nog den troliga förklaringen trots allt - att jag är på gång att bli riktigt, riktigt sjuk. Stackars, stackars..

Eller så går jag och sätter på värmen. Det är också ett alternativ.

19 september 2011

Det som göms i matkällaren.. UÄGH..!

Det är ju så mysigt att göra saft och tänka på hur barnen kommer att skina som små solar när de får dricka den. Så mysigt att ställa ner en hink fullblandad med citroner, fläderblommor (från frysen) och annat saftjoximojs i matkällaren, och tänka på hur glada barnen kommer att bli när de får dricka den goda saften. Man inser nu att man nog är en väldigt, väldigt lyckad förälder. Och det är så mysigt när man hämtar upp saften för att sila den och hälla i förpackningar som läggs i frysen. Åhh, det nästan skimrar..

Ännu mysigare hade det varit om man hämtat upp saften i tid istället för några veckor för sent när citronskivorna möglat och allt måste slängas. Barnen hade nog blivit gladare då, även om de säkert hellre dricker köpe. Och ja, det var min fru som gjorde i ordning saften (vad var det som avslöjade mig?), men det var i alla fall jag som bar den till matkällaren. Och det var i alla fall jag som hjälpte till att glömma bort den! Ha! Vad sa du nu, då?

Svamp kan ju få en att bli schizo..

Det där med svamp alltså som så många skriver om nu i hösttider. Fru Gårman till exempel. Och den feta damen som sjunger. Det är ju, för att överdriva endast lite, fantastiskt roligt att leta svamp ute i skogen. Och roligast är ju när man hittar mycket av de där sorterna som går att äta och inte bara går, utan dessutom anses vara goda. Lite mindre roligt är det att rensa svampen, men helt ok det med. Sedan kommer det där med ätandet och där tar det liksom stopp på det roliga. Ingen i vår familj gillar svamp. Ingen! Och med ingen menar jag i alla fall mig själv och frugan. Och därmed har liksom barnen diskvalificerats. Vet faktiskt inte vad de egentligen tycker om svamp, men de får väl kanske äta det i skolan och på dagis.

Problemet är bara att man inte kan hålla på och plocka en massa svamp som man sedan inte gör något med. Ge bort? Ja, visst. Men med tanke på hur svenska vi svenskar är så är det inte helt enkelt att ge bort svamp till någon man inte känner jättebra. Och ingen av de vi känner så där jättebra verkar vara så där jätteförtjust i svamp. Jag har testat att torka för att spara i en burk, men det slutar bara med att jag hittar dammiga små torra svampar i samma, nu dammiga, burk något eller några år senare. Då hade det varit bättre att slänga dem direkt..

Någon gång blev jag förbjuden att plocka mer. Det var frugan som satte stopp och det hade hon ju helt rätt i. Det blir ju lite synd om de som kommer efter. De som verkligen gillar svamp. (De kunde ju iofs vara ute lite tidigare.)

Därför ägnar jag mig mest åt "svampspotting" när jag kommer ut i skogen numer. Det är inte alls lika roligt kan jag säga. Det ger inte så mycket spontana kommentarer så som "Oj, vad du har hittat mycket svamp! Fantastiskt! Vad duktig du är! En fantastisk människa, helt enkelt!". Iofs har jag aldrig fått just såna kommentarer, men nu är det liksom svårare att ens drömma om dem. I alla fall kopplat till svamp.

Häromdagen såg jag i alla fall några små knubbiga kantareller. Om någon undrar. Och de plockades av en annan.

17 september 2011

Anonyma wordfeudister

Har precis skrivit in några ord i några pågående matcher på Wordfeud och börjar läsa bloggar i väntan på motspelarnas drag. Då hamnar jag via Fixa Din Blogspot hos Fru Gårman och läser hennes inlägg om Våga Vägra Wordfeud! Inser att hon insåg vad jag borde insett innan jag till skillnad från henne började spela Wordfeud. (Hängde ni med?) Är man lite spelberoende så blir man fast.

Jag kan bara konstatera att jag är helt fast. Tänker gång på gång att jag ska nog bara avsluta de här matcherna och sedan ta en paus och så plötsligt upptäcker jag att jag lyckats starta en si så där tio nya spel. Konstigt.. Så det är bara att konstatera att man är beroende och att beroendet är starkt! Men att konstatera en sån sak är ju alltid en början. Ett första steg.

Jag heter Karl och jag är "wordfeudist".

Ett liv i bilköer..

Idag passerade jag Göteborg i värsta rusingstrafiken. Eller värsta? Det har säkert varit värre, men jag tyckte ändå att det var fruktansvärt segt och jobbigt. Fruktansvärt! En timma tog det att passera stan och den är ändå inte stor. En timma av krypfart. Så går en timma av vårt liv och kommer aldrig åter

Tänk vad segt det ändå är att sitta så där och känna att man inte kommer någon vart. Titta på alla andra som med samma hopplösa blickar följer de ändlösa raderna av bilar. Och hela tiden hoppas man att man inte ska råka köra in i den där BMW:n som naturligtvis ligger alldeles framför. Eller den där motorcykeln som strax efter tränger sig in emellan. Som en någorlunda sund person kan man heller inte lämna bilen som Michael Douglas gör i Falling down när det bara blir too much. Men man får god lust att göra det. En grymt bra film, förresten.

Oändligt tacksam dock att man inte sitter där varje dag. En timmas bilkö varje dag, eller en åt varje håll. Det samlar snart ihop till dagar, veckor, månader och år. Roligare kan man ju ha.

15 september 2011

Vänner som inte längre är

Ibland kommer man att tänka på gamla vänner. Såna där som försvunnit ur ens liv för att troligen aldrig komma tillbaka. När det gäller en del såna personer så känner man en sorts saknad, medan man för andra, konstigt nog, känner det mer som en axelryckning. Life goes on.

När jag höll på med musiklistan som aldrig ville ta slut, skrev jag om J. En av de där intressanta, spännande människorna som fanns där under första året på folkhögskola. Kanske en av de trasiga. Egentligen. Jag kan inte låta bli att undra vad som hände honom, men vet inte heller om jag verkligen vill veta. Vissa saker är nog bättre att bevara som just minnen.

En annan sån där kompis är den spanske killen. Vi möttes som utbytesstudenter i det stora landet i väster och lyckades konstigt nog att fortsätta hålla kontakten. Ett tag. Vi till och med besökte varandra. Jag åkte till honom i Spanien efter ett år och ett par år efter det kom han hit. Då kändes det inte längre på samma sätt. Det var kul, men inte så mycket mer. Och sedan tappade vi kontakten. Den rann bort. Som den kan göra.

Han höll på en del med droger. Lättövertalad. Och dessvärre tror jag att han kanske fastnade i det. Men jag vet ju inte. Och nu har vi inte hört av varandra på över tio år. Jag tror inte att jag vill veta vad som hände sedan. Jag hoppas att allt brev bra, att han har familj och trivs med livet. Men det kan också vara tvärtom. Kanske troligare tvärtom. Magkänslan säger det. Tyvärr.

Det kanske är fegt att inte försöka ta reda på vad som hände. Eller så är det inte det. Utan bara ett avslutat kapitel.

14 september 2011

10 universitetspoäng VAB-kunskap?

Det där med VAB är ju ett kapitel för sig. Att det finns VAB är ju helt suveränt, men varför måste det vara så fruktansvärt omständligt? När barnet blir sjukt ska man anmäla VAB till försäkringskassan, sjukanmäla på dagis, anmäla frånvaro på jobbet, ansöka om ledighet på jobbet för vård av sjukt barn, begära ersättning från försäkringskassan och sedan få hem ett papper som dagispersonalen ska skriva under för att någon ska kontrollera att man inte ljuger. Puh! Därutöver ska man ta hand om en liten sjukling.

Tänk om det räckte med ett litet samtal. Eller kanske två. Men det skulle väl vara FÖR enkelt?!

13 september 2011

Lasse Holmqvist hade blivit impad

Hittade den här enkäten hos bland andra Mellan Sabb och Skogis. Och vad gör man med enkäter och undersökningar. Låter bli, som man kanske borde. Neeej, det är ju just det man inte gör.. Så håll till godo. Här har du mitt liv.

Brukar du komma i tid:
Till vissa saker är jag sjukligt punktlig (jasså? vilka då? undrar nog frugan), får för mig att man får inte komma för sent. Men för det mesta är jag lite tidsoptimist och kommer ofta i sista stund eller stunden efter.

Har du bra kondition:
Kondition? Är det sånt man köper i delikatessdisken? Nä, tyvärr. Jag brukar inte handla där.

När blev du fotad senast:
Idag.

Hur känner du dig nu:
Så där trött så att jag borde ligga och sova. Därför sitter jag här.


Vanligaste färg på dina kläder:
Svart och blått. Men mest svart tror jag. Och blått.

Kan du laga mat:
Ja. Ibland kan jag laga lite bättre än annars. Det är de där dagarna när jag hittat inspiration i fyndlådan på ica.

Vad pluggar du:
Inte nått. Men skulle gärna vilja, kanske. Eller jag vet inte egentligen.

Blir du bra på kort:
Skulle inte tro det va.

När och varför grät du senast:
Jag minns inte. Visst händer det att jag gråter. Inte ofta, men det händer. Kanske främst på begravningar. Och NU minns jag. Blödig som jag är kom det nästan en tår när vi läste ut Bröderna Lejonhjärta. Eller tår och tår.

Var det pinsamt att svara på det:
Hmm... nej.

Hade du en bra kväll i går:
Haft bättre och sämre. Jag hade en annorlunda kväll.

Din favoritdryck på morgonen:
Tidigt på morgonen? Té. Aningen senare? Kaffe!!

Är du nyttig:
Händer väl att man gör någon nytta någon gång någonstans. Får man ju hoppas i alla fall. Om du däremot undrar om jag äter nyttigt så är svaret nej. Inte särskilt.

Har du någonsin haft ett jobb:
Ja. Flera gånger faktiskt. Har ett nu t.ex.

Är du blyg:
Ja, det får man väl kanske säga.

Vilken tid gick du upp i dag:
05.40

Vilket tv-spel spelade du senast?
Wiiiiiiiiiiiii (heter det så och räknas det som TV-spel?) när jag spöade syrran i boxning.

Vilket tv-spel är ditt favoritspel?
Fråga inte så dumt när man knappt vet om det heter wii eller wiiiiiiii eller whyyyyyyyy. Men skulle gärna ha ett.

Hur mycket krävs för att du ska bli full?
Betydligt mindre nu än för några år sedan. Tror jag. Dricker faktiskt nästan aldrig numera så jag har lite dålig koll.

Har du spytt offentligt?
Ja, usch ja! Tonåren bjöd på viss, svår förnedring. Och mycket efterföljande ångest..

Jag sover:
Det gör väl de flesta?

Vad sa du senast?
"Sov gott, ses imorrn"

Var du på någon festival i somras:
Nej, inte i år heller.

Vem ringer du när du är arg/ledsen:
Om jag nu måste ringa någon istället för att prata med frugan så ringer jag en släkting som alltid varit en av mina bästa vänner. Sedan har jag bara två livlinor kvar och då brukar jag i första hand välja 50/50.

Vad skulle du behöva just nu:
Sova. Och vad hindrar mig?

Därför sitter jag här.

Har du snygga skor:
Man får väl vad man betalar för. Alltså nej.

Vad var det första du sa i morse:
Kanske "Ååååhhhh!!!!" när klockan ringde, eller "Hej gumman" eller "Hej gubben" eller något annat jag inte brydde mig om att lägga på minnet.

Har du sovit i din egen säng i natt:
Ja. Liksom resten av familjen. I min/vår säng alltså.

Har någon annan sovit i din säng i natt:
Se föregående fråga. I dubbelsängen trängdes två föräldrar, tre barn och en hund. Kanske ett antal kvalster också, men det vill jag helst inte tänka på.

Har du körkort:
Jorå, serru.

Är du ensam nu:
Om det menas här i köket, så ja. I huset? Nej. Men alla sova i enslig gård, endast pappa är vaken.

Vad ser du fram emot mest denna vecka?
Fredag. Tror jag.

12 september 2011

Ibland vill man hellre sitta kvar och skratta högt där döden ser

Helt plötsligt hittade jag tillbaka till en gammal bekant som jag tappade bort för en si sådär 15-20 år sedan. Jag tror visserligen inte att han märkte att vi gled ifrån varandra och jag tänkte allvarligt inte så mycket på det heller, men nu har det blivit återträff. Han hade gömt sig inne i ett skivfodral när jag fann honom och då blev det genast flytt till bilstereon. Där sjunger han igen om att bara vara vänner.

Men det är ju egentligen inte så konstigt att man gillar den där skivan, ...och stora havet. Den har ju blivit  framröstad som bästa svenska skivan genom tiderna i tidningen Nöjesguiden. Synd bara att Jakob Hellman inte följde upp med några fler plattor. Det hade (också) kunnat bli riktigt jäkla bra.

11 september 2011

11/9

Ibland hör man att folk minns precis vad de gjorde när de fick höra talas om att en viss stor händelse inträffat. Första månlandningen, mordet på JFK och berlinmurens fall är några såna exempel. Mordet på Olof Palme ett annat. Och så 11 september.

Själv satt jag på tåget när en kompis ringde på mobilen. "Har du hört? Ett plan har... men guuud ett plan till... men guuud vad är det som händer...?". Det var kanske inte exakt så hon sa och jag minns inte om båda tornen rasat när hon ringde, men jag har för mig att det ena fortfarande stod. Jag minns däremot så tydligt hur jag trodde att hon försökte sig på något sjukt skämt. Tänkte att "fasen, sånt där skämtar man inte ens om.." tills jag förstod att hon menade allvar. Och jag minns hur alla de andra tågpassagerarna såg så totalt oberörda ut. Kopplade inte att de säkert inte hört än. Och egentligen gick ingenting att ta in.

Nu, 10 år senare, har jag fortfarande svårt att fatta. Svårt att fatta hur världen på en dag så totalt förändrades. Och att det verkligen hände. Omöjligt att fatta hur människor kan vara så grymma eller sjuka så att de planerar och utför något sånt här. Oavsett om det är religiösa fundamentalister, trångsynta rasistiska grupperingar, enskilda stater eller totala galningar som han i Norge.

Så meningslöst. Så totalt meningslöst. Tänk så många utplånade drömmar, framtidshopp och förstörda liv.

Ooooooo.. Mare, Mare..

Vilken skön söndagsmorgon. De stora barnen bygger lego utan att bråka om bitarna (!) och lillasyster sitter glatt i babysittern och tittar på. Frid. I alla fall i just detta ögonblick. Frugan försöker sova ikapp och ligger i sonens säng. Gav väl upp någon gång i natt kan jag tänka. Ville slippa krav på amningssnuttande och slippa sparkande fötter.

Rejält åskoväder var det i alla fall när vi vaknade, men det var mysigt det med. Regnet skvalade och vi kokade gröt. Nu har Oskar dragit vidare i tillvaron och vi bara är. Glada för att han hälsade på, lättade över att han stack. Så småningom ska vi väl försöka kicka igång även den här söndagen på allvar. Kanske drar vi igång med en favorit i repris. Men inte än. Inte riktigt än.

Vad var det nu igen? Ja, just ja.. lördag..

Det blev en rätt avslagen dag med två trötta föräldrar och framförallt en ganska trött son efter en alldeles för sen kväll igår. Mycket skrik på förmiddagen kan man säga, men det tog sig efter middagsvilan.

Det blev i alla fall en (liten) stund med präktigt trädgårdsarbete. Visserligen inte sånt där duktigt nu-är-det-september-så-nu-ska-man-göra-det-här utan snarare det-där-skulle-vi-gjort-för-länge-länge-sedan. Länge-länge-sedan. Men i alla fall. Nåväl, trädgården finns ju kvar.

Annars en hel del letande på datorn efter bloggtips som gör det mer inspirerande att blogga. Ja, jag försöker fortfarande intala mig att det går att html:a sig till inspirationen, men inser kanske någon dag att det inte kanske inte riktigt funkar så. Troligt.

Avslutade i alla fall med att titta på Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst" på TV och det där skrattet fastnade gång på gång i halsen. Jäkligt bra och jäkligt utlämnande. Hon är grym.

10 september 2011

Och sonen kanske går på speed

Ikväll var vi och hämtade frugan och lillasyster. Efter en veckas bortavaro på kurs. De två i baksätet hade toklängtat, i alla fall den största, men båda somnade ändå på vägen dit och vaknade nätt och jämnt när det var dags för stora kramkalaset.

På vägen hem slocknade systrarna medan sonen satt vaken och mumlade för sig själv. Undrar om han smusslat med sig något att knapra på för väl hemma blev han mer än lovligt speedad. Det var som att återföreningen blev lite för mycket på honom så att han högljutt for genom huset, ömsom springande, ömsom åkande på leksaksbil. Klarvaken. Eller troligare helt, totalt och galet övertrött. Nu förhoppningsvis sovande.

09 september 2011

Städning.. exakt hur sjukt trist kan de va?

Frugan och lillasyster har varit iväg en vecka på kurs. Dvs frugan var på kurs och dit maten går följer även lillasyster med. Ikväll kommer de i alla fall hem efter intensiv längtan från framförallt stortjejen som håller på att förgås av saknad efter den minsta.

Men så är det ju en del att plocka. Och så är det en del disk. Och så bör det dammsugas. Nej, det är inte katastrofläge utan mer vanligt jäkla vardagsstök med kryddning från sjukt, nästan friskt barn. Jag tänkte hinna med det mesta när han nu sover middag, men blev det så? Nej. För det är ju så fruktansvärt tråkigt.

Ja, jag VAB:ar om jag inte sagt det tidigare. Ja, jag ska ta mig i kragen och städa.

08 september 2011

Kastat om hela bloggen

Så har man kastat om i hela bloggen. I tron att det ska få en att skriva mer. Inspirera. Hur lättlurad tror man egentligen att man är? På allvar! Men å andra sidan är det kul med förändring.

Känner på det ett tag. Och ser om den sätter sig.

04 september 2011

Sommarasfalt

Tänk att komma ut en kväll i september, efter ett kort, lätt duggregn och känna lukten av sommarvarm asfalt. Ungefär som en försommardag.

01 september 2011

Kontoret

Tänk vad stor del man tillbringar på jobbet när man är den som inte är föräldraledig. I veckorna är det ju mer vakentid på jobbet än hemma, känns det som i alla fall. Trots det har jag hur trist kontor som helst.

Det finns en skillnad som jag ofta tänker på när det börjar nya personer hos oss. Det är att kvinnor har sina kontor fina redan efter första dagen (en aning hårddraget och stereotypt). Men ganska snabbt finns det i alla fall vanligtvis växter, foton på familjen och lite prydnadssaker. Eller liknande. De skapar ett kontor som man trivs i.

Män är ofta inte lika snabba. Enligt min erfarenhet i alla fall. Själv har jag haft mitt nuvarande kontor i drygt ett år. Jag har inte lyckats få dit en enda växt, inte en prydnadssak och på väggarna sitter samma gamla kartor(!) som min föregångare satte upp. Ok, jag har fått upp några utskrivna foton, men inte på familjen. Det är ju tragiskt när man tänker efter. De uppsatta fotona ser dessutom inte ut som att de satts upp för att vara fina. Glädjas. Ser mer ut som kom-ihåg-lappar, slarvigt uppnålade på väggen.

Suck.