31 oktober 2010

When you're chewing on life's gristle

Tredje gången gillt var det... inte nä. Tänkte satsa hårt på att få loss det där j-vla däcket som sitter med den där J-VLA låsmuttern från det där J-VLA Volvo. Kom på något "jättesmart". Tänkte att om man skär ett spår i muttern så kan man ju sätta en platt metallbit i spåret och ta tag i den med en rörtång och så vrida loss muttern. Ett spår. Så dumt!

Iväg till Jula och köpte ett multiverktyg (billig kopia av Dremel) och en sats med bland annat olika slipskivor. Jodå, det gick att skära ett spår. Och det gick att slå in en metallbit. Men att sedan vrida... Ingen bra idé. Muttern sprack. Allt lossade ända in till den innersta lilla delen som inte går att få grepp om på något sätt, men som fortfarande håller däcket i ett järngrepp. Nu MÅSTE det bli verkstad som sannolikt får skära sönder hela fälgen...

Om jag inte sagt det förut så JÄVLA FÖRBANNADE LÅSMUTTER. Så där, nu var det sagt också.

30 oktober 2010

Halloweeeeiiiiiiiaaaaaaaahhhhh

Dags att ladda upp med godis. Om det blir invasion. Av monster. Ikväll.

Dottern går och laddar för att gå ut och tigga. Eller laddar och laddar. Helt överentusiastisk är hon inte. Men pirattema blir det nog. Förra året bestämde hon själv att hon skulle vara pumpa. Det blev oranga kläder och en stor kudde under tröjan. Hon var helt förtjusande så klart. Då gick vi till grannarna och sedan åkte vi hem till mormor och morfar. Vi får se var gränsen går i år. Nu är hon på Mulle med frugan som också är ledare.

Sonen, fortfarande febrig, ligger och sover. Inget tiggeri för honom. Men han får ändå inte äta godis än. Inser att jag själv riskerar att bli den där föräldern som tvingas gå med och stå i utkanten av tiggeriet. Inte utklädd, men kanske med mössan neddragen längre än vanligt.

If life seems jolly rotten...

Det här var ett tag sedan. Före barnen. Vi packade för släktkalas över helgen. Resegarderoben med bådas finkläder hängdes bredvid ytterdörren och allt annat låg i väskor. Du ansvarar bara för att finkläderna kommer med så ansvarar jag för allt det andra, sa min fru. EN sak. SÅ tankspridd är jag INTE, tänkte jag. Sedan sa jag Ok då. Vi packade in oss i bilen och åkte ett par timmar innan vi tog paus. Rotade i bakluckan efter kaffetermosen. Men var är finkläderna? frågade frun. Ojdå, sa jag. I hallen. And...always look on the bright side of life...

29 oktober 2010

Hemmadag i pappaland

Idag är det hemmadag här i pappaland - för en del av oss. Vi som skulle lära oss afrikansk dans, gå ut och sparka höstlöv i trädgården och gå på dockteater på biblioteket. Men så blev det alltså inte. För en del av oss. Sonen hade 38,4º imorse. Så det har varit lite gnälligt idag.

Dottern har däremot dansat afrikanskt på öppna förskolan. Hon tyckte det var jättekul! Nu sitter hon och räknar i matteboken. Plus och minus. Ibland skämtar vi om att hon måste ha något kvar att lära sig när hon börjar skolan. Sonen sover. Snart kommer mormor och tar dottern till dockteatern. Ikväll blir det fredagsmys. Så kan det vara.

En grön passat från 70-talet

När jag var barn hade vi en grön, gammal smårostig Passat. Vet inte om det ens fanns säkerhetsbälten i baksätet. Vi använde dem i alla fall inte. Vi brukade istället klättra runt, bråka och kivas till min pappa stannade med en häftig inbromsning "VEM SKA STIGA AV?" och det blev lugnt. En liten stund. Om vi körde på kvällen eller natten så fällde vi baksätet. Sen låg vi barn i sovtäcken som tre kåldolmar bredvid varandra. Medan pappa körde. Eller mamma.

Ibland lyssnade vi på Lill Lindfors. En så´n karl. Men sjöng En så´n far istället. Det tyckte pappa var jättekul och mamma undrade om texten var ändrad på riktigt. Vi var tre barn, en mamma och en pappa, två hundar och en grön Passat. Det var 70-tal.

Nu, med nummer tre på gång, har vi börjat fundera på ny bil. Det krävs en större. För nu använder alla i familjen säkerhetsbälte. Tre bilbarnstolar, vända åt alla möjliga håll, tar plats. Vi blir tre barn, en mamma och en pappa, EN hund. Men någon grön Passat - det blir det inte.

28 oktober 2010

Magsparkar

Handflatan mot frugans mage och sparkar mot handflatan. Vilken känsla!

27 oktober 2010

Totalt stöldsäkert sommardäck

Suck. Måste få klaga lite. Har så här i däckbytartider upptäckt att vi har ett totalt stöldsäkert sommardäck. Totalt säkert. Som ett rullande kassaskåp. På varje däck sitter en särskild låsmutter för att däcken inte ska kunna stjälas. Det finns också en särskild nyckel. Men nu har nyckeln pajat, liksom låsmuttern höger fram. Därför går däcket inte att få av. Kul i alla fall att man inte upptäckte det ståendes med punka någonstans i mörka natten...

Suckas gör det. Mycket. Läser trådar i forum på nätet om andra som råkat ut för samma sak. De har också Volvo med kassa låsmuttrar. De svär också. Mycket. Och suckar. Lösningen är tydligen att åka till någon verkstad för att svetsa fast en förlängning på muttern så att det på så sätt går att vrida loss den. Jag vet inte jag. Verkar jobbigt. Och snart får man inte ha sommardäck. Suck.

25 oktober 2010

"Jag är hon" pekandes på Gene Simmons

Idag var det KISS-dans vid hämtning på dagis. Dvs dans till gruppen Kiss. Dottern och de andra större barnen var instängda i ett av lekrummen och lyssnade på Heaven´s on fire för femtielfte gången. Det var därför de var instängda - för det där med femtielfte gången. Misstänker att fröknarna tröttnat redan vid femte omtaget. Alla ropar Vi lyssnar på Kiss, vi lyssnar på Kiss! Det betyder kyss!
På väggen sitter en bild av gruppen från tiden som sminkade. Alla pekar. Titta, titta! Där är dom! En av tjejerna pekar på Paul Stanley och säger Jag är hon och en annan kontrar med att peka på Gene Simmons och säger Och jag är hon!
En av fröknarna berättar att det faktiskt är killar allesammans. JAAA! Jag tycker det är kul att vara kille, skrattar "Paul Stanley".

24 oktober 2010

Skolk så det stänker om det

Dottern skulle egentligen till simskolan idag, men hon tycker det är jätteotäckt. Framförallt efter förra gången när en kille brottade ner henne under vattnet. PANIK som satte sina spår. Därför inte läge för simskola idag, så vi åkte till grannkommunen istället och gick på äventyrsbad. Så jäkla bra! Det började lite ångestladdat när hon klamrade sig fast vid mig ute i vattnet, men innan vi åkte hem simmade hon runt helt själv med armpuffar i den djupa bassängen. Lyckat skolk från simskolan!!

23 oktober 2010

Ensamdag med sjörövarflagg

Idag har jag ensamdag. En dag ensam. Men med hund. Jag vet inte hur länge sedan det var jag hade en ensamdag, men jag önskade mig en och så blev det så. Frugan, dottern och sonen drog till Göteborg. Det har varit sååå himla skönt. Det känns som att batterierna laddats en del och tankarna kommit i fatt sig själva.

Bloggen har flyttats till ny adress (dvs hit) och fått nytt namn, men alla gamla inlägg fick hänga med. Det känns tryggast så.

Det var barnmarknad idag också.  Hur billigt som helst med begagnade kläder och grejer. Men vad svårt att tänka med hur mycket föräldrar som helst som river i allt. Det blev ett gäng kläder, vet inte hur bra egentligen, men i alla fall. Två vinterjackor och så två plastkassar fulla med kläder. Allt för 490 spänn. Helt ok. Och så hittade jag en sjörövarflagga också. Helt perfekt. För i källaren pågår bygge av sjörövarskepp som ska sättas på sidan av dotterns säng. Första strykningen klar idag. Det blir grått med svarta konturer och gyllene detaljer.

Snart är det möte vid tåget. Troligen två sovande ungar och en trött fru. Fy sjutton vad skönt med en dag ensam. Och vad otroligt skönt att få hem dem igen.

19 oktober 2010

... kanske inte blir så farligt

Känner mig lugnad igen efter att vi blev av med Mac:en igår. Fick besked idag om att vi kan få låna den igen - de behövde den bara tillfälligt. Så bra! Då kan vi skjuta den stora frågan PC eller Mac på framtiden. Igen.

Livet efter Mac...

I somras skulle vi köpa ny dator. Bärbar. För den gamla stationära som vi köpte begagnad känns mer och mer som ett tröskverk. PC. Dell. Suck. Men vi kom aldrig till skott. Kunde inte bestämma oss. Och det är faktiskt, dessvärre, ganska vanligt när det gäller oss.

Främst kunde vi inte välja om vi skulle ha PC eller gå tillbaka till Mac. Och veckorna gick. Det slutade med att vi fick låna en bärbar Mac som mest stod i köket och underhöll den som lagade mat, den som inte tittade på TV, den som inte hängde tvätt just den kvällen och, ja ni förstår. Någon blev alltid sittandes vid Mac:en och konstigt nog var denna någon oftast jag.

Det hela hade kanske slutat bra om inte någon annan sagt idag: Är ni hemma i eftermiddag? Vi måste ha tillbaka datorn. Så nu sitter jag här och knattrar på den gamla PC:n igen och ser liksom inget ljus i tunneln. Kylfläkten surrar som besatt. Det tar tiiiiiid att öppna program och nu är mitt te dessutom ljummet. Det var mycket bättre förr! För några timmar sen.

Det är dags att köpa dator.

Men PC eller Mac.....?

16 oktober 2010

Gubbmage och tanttidning

Idag fanns det ingen återvändo. Jag bara måste köpa nya jeans eftersom mina gamla börjat ramla sönder. Det var ingen nyhet, utan något jag vetat om länge. Jeansen började bli väldigt sköna och det är alltid ett säkert tecken på att de är dödsdömda. Att jag skjutit upp inköpet är bara för att jag hatar att handla kläder. Detta beror i sin tur mycket på att jag sällan hittar något som sitter snyggt på min ganska skrangliga kropp. Detta avslöjas obarmhärtigt i provrummet.

Idag lyckades jag faktiskt hitta både jeans och ett par andra byxor ganska snabbt, men provrummets obarmhärtiga speglar påminde grymt om att min ganska skrangliga kropp numera har början - eller till och med lite mer än början - till en riktig gubbmage. Ingen vacker syn vill jag lova.

Det kanske var med detta i bakhuvudet som jag en timma senare, på Konsum, slet tag i senaste numret av tidningen Blossom. Jag måste komma i form, tänkte jag. Nu ska jag bli inspirerad, tänkte jag. Nu när jag bläddrat igenom tidningen känner jag två saker;
1. Jag känner att tidningen inte riktigt riktar in sig på snart 40-åriga, otränade killar med begynnande gubbmage, utan snarare kvinnor som troligen redan passerat den magiska åldersgränsen. Jag försöker att behålla ett väldigt öppet sinne. Men när jag läser att jag med min kroppsform bör följa träningstipsen på sidorna 54-55 med en lärare i kundaliniyoga, som är aktuell med yoga-DVD för kvinnor som är (ja just det) 40+, då sviktar inspirationen. Därmed är jag framme vid punkt nummer 2.
2. Jag känner att jag inte är inspirerad.

Nej, nu ska jag istället njuta av och känna mig fin i mina nya byxor. Imorgon ska jag dessutom börja ett bättre liv med nyttigare mat och mer motion. Så tänker jag, precis som tusentals gånger förr.

15 oktober 2010

Stulen egentid

Morgonen bara försvann och plötsligt var vi sena till dagis. Sonens jacka borta och jag - som inte hunnit äta frukost - kände hur humöret sjönk som en sten. Hittade jackan (i bilen) och på med kläderna - ut med ungarna - in i bilen - skrapa rutor - skrapa skrapa skrapa - iväg till dagis. "Pappa, du kan väl säga till på dagis att jag inte vill ha ägg. Man äter ägg på fredagar och jag tycker inte om ägg." Choklad vill hon inte heller ha. Dottern. "Men dom vet redan att jag inte tycker om choklad."

In på dagis - lämna - puss och kram - vinka i fönstret. Och sedan. Stjäl mig en halvtimma mellan dagislämning och jobbet. Åker hem. Hämtar tidningen som jag läser när jag äter frukost. Tyst och lugnt och egen tid.


Nu dags att sticka vidare, men med humöret på topp.

13 oktober 2010

Art for sale, but not för mig

Knatade in på en liten konstutställning på väg från tåget idag. Efter tips från min fru. Tavlor och keramik. Var inte alls på humör egentligen när jag gick in och först inte särskilt impad. Men plötsligt fastnade jag eller nära drunknade i en tavla. Kunde inte se mig mätt. Fantastisk och tilldragande. Vild och vacker. Bara - måste - ha!! Men 1200 för en tavla är pengar som inte finns. Det är nästa veckas matkonto. Eller något annat mycket viktigare. Barnens dagis, som exempel. Men oj vad den drar. Oj!

NU är det på riktigt

Vi ska ha barn igen!! VI SKA HA ETT BARN TILL!! Nu känns det i hela kroppen, det där som vi egentligen känt till och berättat om i flera, flera veckor. Det är redan i vecka 19, men först idag var vi på första ultraljudet och det är ju då det händer - i alla fall som pappa.

På väg mot sjukhuset kom nervositeten. Är allt som det ska? Är allt verkligen som det ska? Och hur många är det där inne egentligen? Tänk om det är två.. eller tre... eller... FYRA... Och är allt verkligen som det ska? Fyra?! Nej, inte fyra men kanske tre. Det är säkert tre! Det känns som tre.

För en gång skull i god tid - hinner fika - läsa - och vänta - läsa - och fundera. Så plötsligt är det vår tur - i ett provisoriskt rum - men alla maskiner finns där precis som de ska. Vaselin(?) på frugans mage - "Nu blir det lite kallt" - fram med ultraljudsmojängen - och det rör sig därinne. Det rör sig ett litet barn därinne! JAG HAR ETT LITET BARN SOM RÖR SIG DÄRINNE!! ETT litet barn! Ett litet BARN!

Plötsligt känner jag hur hela kroppen stilla börjar darra. Blir alldeles varm och kall och lätt och tung. Det är mitt barn på skärmen. Så liten och så WOW. Vill att det aldrig ska ta slut - att sköterskan ska hålla på och visa i evighet - och samtidigt är det så otäckt att hon aldrig slutar. Varför tittar hon så länge? Vad är det hon måste kontrollera om och om och om igen? Vad hon mäter mycket! "Då var det slut på förhandstitten" säger hon och slutar. Redan? Men....? Men..? "Allt såg bara bra ut". Det går att andas ut, att andas lugnt. Andas. Och bara njuta.

Vi går därifrån och jag har fyra fantastiska bilder i näven. Fyra bilder med huvud, ben, armar, ryggrad, urinblåsa. Den svarta fläcken är urinblåsan för mitt barn är kissnödigt. Sträcker på mig och känner mig stolt som en tupp. Upprymd. Lätt. Fantastisk. Jag - en trebarnsfar. TREBARNSFAR! Känner hur de lätta darrningarna kommer tillbaka och det känns fantastiskt.

Idag kom vändningen. Förut skulle vi ha ett barn till. Vi berättade. Vi funderade. Vi började tänka på ny bil. Men idag vände det. NU är det på RIKTIGT!

11 oktober 2010

38,3° Spotify

Hemma idag med sonen som har 38,3°, är allmänt hängig och inte vill äta. Själv håller jag på att bli totalt galen på meningen "Är du en gammal gubbe med bockfötter" som dyker upp mellan var och varannan låt på Spotify. Funderar starkt på att bli premiumkund, men det är väl det som är meningen med denna utnötning till vansinnets gräns. Börjar dessutom undra om reklamens fanskap till bil ens existerar eller om det bara är ett påhitt som en del av denna elaka Spotify-komplott. Tänker inte börja googla för att se om den verkligen finns - för då slutar det väl med att man köper skiten.

Det som retar mig mest? Att jag ens orkar bli upprörd!

Tusen gånger starkare

Jag följde ett länktips på mymlan. the real. och hamnade i ett väldigt bra inlägg av komikern Soran Ismail. Tänkvärt, för visst är det så att bara för att vi inte ser ett problem så betyder det ju inte att det inte finns. Filmen "Tusen gånger starkare" har jag inte sett, men såg ett klipp om och ur den på SVTplay, och känner som alltid ett litet obehag när jag tänker på mina barns framtid. Jag är övertygad om att de kommer att klara sig bra, men grupptryck kan vara ett jävla helvete och det kan vara svårt att undvika de självskrivna rollerna.

Tänk om min dotter alltid kan få vara sig själv och fortsätta att alltid vara Pippi, att få jobba med allting (dvs alla yrken och konstformer, precis som hon alltid säger att hon vill) och alltid få känna att hon duger precis som hon är. Tänk om hon får göra det som en självklarhet, utan att behöva strida för det. Tänk om hon slipper att pressas in i en form som skapats genom generationer. Just nu vet jag inte vart jag vill nå med detta inlägg mer än att jag känner, efter att ha läst Sorans text, hur det inombords vällt upp en frustration och maktlöshet. Tankar snurrar kring ordnade oordningar och osynliga maktspel.

Jag återkommer.

10 oktober 2010

Årets dyraste bad

Idag var det besök på badhuset när dottern skulle på simskola. Pappa K och sonen skulle också passa på att bada och frugan skulle bara titta på. Det började med att sonen kissade på både sig och golvet så fort blöjan kommit av och sedan var det liksom kört. För vem skulle inte bli ledsen av att kissa ner sig? Därför blev duschandet inte bra. Panikslaget klamrande i bassängen. Snart stelfrusen och därför slutbadat. In i dUSCHen igen. Testa bastun. FY! Ut och dUSCHa, nu med schampo och tvål. Pappa Ks aktie har nu fallit som en sten. Torka. På med kläder. Fram med banan och humörsvängning. Go och glad kille igen efter årets dyraste bad; 7:50 kr/minut.

09 oktober 2010

Städdagar och robotar

Idag är det städdag i familjens hus. Huuu vad trist säger pappa K. Fyyyy vad tråkigt säger frugan. Bläää säger dottern.  Sonen säger ingenting, möjligen brrrrrruuuummmmm eller bääääääää, men försöker ändå hålla jämna steg med oss andra och plocka fram saker i samma takt som vi plockar bort. Om han inte sov middag några timmar skulle vi nog aldrig bli klara!

Konstigt ändå att det kan vara, eller snarare är så fruktansvärt trist det där med städning när det är så jäkla gôtt när allt är klart. När det i alla fall för en liten stund ser ut som ett hem igen och inte som en knarkarkvart eller en soptipp eller normalstadium eller vad man nu ska kalla det.

Orken är i alla fall slut så det blir pizza ikväll. Köpe.

Läser lite bloggar och hamnar på Korvasbloggen där det står om drömmen om evighetsmaskinen. Känner ångestfullt att det var på tok allt för länge sedan jag drömde om evighetsmaskiner. Men tankarna börjar vandra precis som de vill och jag minns en Kalle & Hobbe jag läste för länge sedan: Det var städdag. Huuu vad trist tyckte Kalle som istället tänkte tillverka en robot som skulle städa åt honom. Roboten blev aldrig klar, men projektet sysselsatte honom ända tills läggdags. Han hann aldrig städa och insåg att roboten trots allt fungerade. Den hade gjort så att han slapp städa.

Nästa städdag ska jag tillverka en robot som är en evighetsmaskin som lockar fram barnet i mig som plockar fram i nästan samma takt som roboten ska plocka bort... Nu känns det där med städdag lite mer överkomligt!

06 oktober 2010

Kan inte skratta av

Plötsligt såg jag den där på kylskåpet - bland alla dagislappar, rabattkuponger, fula magneter och matlistor: Den senaste lappen som vi skrivit på - ibland - för sällan - när dottern slängt ur sig något nytt ord. Törstnödig = törstig, Måla = göra mål, Skotte = snöskyffel och Kan inte skratta av = Kan inte sluta skratta.

Ibland är det bara klockrent. Och ibland - för sällan - inser man vilken jäkla resa de bjuder en på de där ungarna! Det är ju faktiskt så underbart att man inte kan skratta av.

Det där med matlagning

Ibland har man en sådan där dag när det bara inte vill sig i köket. Som idag när det var riktig barnmat på gång: idealmakaroner och stekt falukorv. Hur svårt kan det vara att steka den där korven? Tja, när ungarna om och om och om igen börjar slå på varandra med diverse tillhyggen så bränns korven - precis - om och om och om igen... Inte kul.

Igår var det våfflor till middag för att dottern såååå gärna ville ha våfflor och vad gör man inte för sin prinsessa... Våfflorna klara, framdukade, sylt och grädde på bordet.
- Vad får vi för mat?
- Idag blir det våfflor :D
- Neeeej! Jag vill inte ha våfflor! Jag vill inte ha nått!!!
Suck!

03 oktober 2010

Mörkerorientering utan lampa

Blev utdragen av en kompis för att testa en orienteringsbana inför kommande stor tävling. Visst, varför inte tänkte jag och kände redan andfåddheten sätta igång...

Redan innan vi stack ut i skogen insåg vi att hela banan var en omöjlighet före mörkret, men kanske halva... Jodå, det gick som en dans medan älgflugorna studsade mot våra huvuden och skymningen sakta slöt sig runt oss. Kontroll 1, 2, 3, 4 och 5. En till, så har vi fixat hälften... eller vända om... Asch, vi hinner. Lång språngmarsch mellan och över mossar - fötterna blöta, svetten rinner, mörket kommer och plötsligt är vi inte riktigt där vi skulle vara. Vi vet att vi nästan är rätt, men kartorna är svåra att läsa - mörkret suddar ut höjdkuvorna både på kartan och i verkligheten.

Någonstans här kommer jag på att i alla fall jag inte talat om VAR vi skulle orientera... Pannlampan har jag hemma i förrådet och kompisen lämnade sin i bilen.

Vi chansar åt norr och DÄR är det. Kontrollen hittad och nu då... Följa kompassen åt nordost där det ska finnas en led. Den finns och vi hittar den, springer mot bilen innan mörkret sänker sig ännu mer.

Skogen i skymning - fantastisk! I alla fall när man hittade hem.

Decibelkalas för barn

Dottern var på barnkalas idag. Pust! Nu låter jag neggig, men jag tackar högre makter för att det inte var vi som var de som bjöd. Sockerchock, glädjerus eller bara vanligt om-jag-låter-mest-syns-jag-mest... det var i alla fall värre än värsta hämtning/lämning på dagis någonsin. Ljud och ungar och ljudliga ungar överallt och åt alla håll! Skönt att få stänga dörren och åka. Men dottern var nöjd när vi hämtade henne.

02 oktober 2010

Vinst på Ica

Står i kassan på Ica och plötsligt händer det. Inte mig, men hon som står och ska betala. Helt plötsligt börjar en lampa i taket att lysa och blinka. Vinst! Vinst! Vinst! Vad händer? Vad har hon vunnit? Det är vinst på kvittot i Icas nya lotteri. Men vad vinner hon? Ingen vet förrän nästa gång hon handlar. DÅ står det på kvittot. Men alla vi andra då - får vi inget veta?!

Kryssning bland koblafforna

Det blev snabbtömning av diskmaskin och städning i rekordfart. Ja, jag vet att resultatet blev därefter.. men vi kom ut i bilen och iväg. Inte riktigt som planerat somnade sonen i bilen och orkade inte ta ett steg i det backiga naturreservatet. Det blev vagn hela vägen och kryssande bland koblafforna.

Dottern blev överförtjust när första kossan dök upp bland buskarna och ville gå så nära hon bara vågade. Sonen var mer reserverad under detta allra första möte med en ko. Han började suga på jackan som till slut var alldeles dyblöt längs hela dragkedjan.

Vagnen tung uppför och nerför backarna, men efter ett tag hittade vi hela hjorden. Kossor och tjurar om vart annat. Nyfikna och avståndstagande. Råmande och glosögda.

Dottern ville närmre. Sonen sög och sög och sög på jackan. Storögt. När kosskören började kom gråten, men upphörde snabbt. Och det började närma sig hemgång.

Höstdag i minnesbanken.

01 oktober 2010

Hemmadag

Idag är det hemmadag. Äldsta barnet sitter framför andra datorn och den yngsta ligger och sover. I eftermiddag utflykt i trista vädret för att titta på kossor i naturreservat och någonstans mitt i allt detta satsar jag på att bli bloggare istället för att städa, diska och allt det där andra som måste göras. Hmm.. Nåväl, nu är man igång i alla fall så då blir det väl till att gå tillbaka till att ha tråkigt med hushållet en stund trots allt. Diskmaskinen väntar. Suck!

Varje röst är viktig!

Något som varit väldigt påtagligt det här valet är att det är så jämnt mellan blocken, både på riksnivå och lokal nivå. Det handlar om få procent hit eller dit, något mandat hit eller dit och till och med enstaka röster hit eller dit. Såg på Aktuellt att endast EN röst avgjorde valet i Örebro. EN röst! Hoppas att folk kommer ihåg det till nästa val och att partierna kommer ihåg att påminna om det. Att varje röst kan avgöra. Varje röst! Vad hade hänt om soffliggarna insett det i detta valet? Hade SD verkligen lyckats komma in i så fall?