Jag följde ett länktips på mymlan. the real. och hamnade i ett väldigt bra inlägg av komikern Soran Ismail. Tänkvärt, för visst är det så att bara för att vi inte ser ett problem så betyder det ju inte att det inte finns. Filmen "Tusen gånger starkare" har jag inte sett, men såg ett klipp om och ur den på SVTplay, och känner som alltid ett litet obehag när jag tänker på mina barns framtid. Jag är övertygad om att de kommer att klara sig bra, men grupptryck kan vara ett jävla helvete och det kan vara svårt att undvika de självskrivna rollerna.
Tänk om min dotter alltid kan få vara sig själv och fortsätta att alltid vara Pippi, att få jobba med allting (dvs alla yrken och konstformer, precis som hon alltid säger att hon vill) och alltid få känna att hon duger precis som hon är. Tänk om hon får göra det som en självklarhet, utan att behöva strida för det. Tänk om hon slipper att pressas in i en form som skapats genom generationer. Just nu vet jag inte vart jag vill nå med detta inlägg mer än att jag känner, efter att ha läst Sorans text, hur det inombords vällt upp en frustration och maktlöshet. Tankar snurrar kring ordnade oordningar och osynliga maktspel.
Jag återkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.