30 januari 2011

Jag och dottern - brottslingar! Eller nåt..

Herrejisses. Svår ångest. Hur ska jag kunna sova i natt?

Efter att ha skrivit mitt förra inlägg inser jag att jag brutit mot stränga regelverk! Eller så har personalen där jag köpte min tian-lott gjort det. Hur ska då de kunna sova i natt? Min 6-åring fick nämligen skrapa BÅDA lotterna som jag köpte. Först den vi vann 10 kronor på och sedan nitlotten vi köpte för vinsten. Jag kan inte neka heller eftersom hennes fingeravtryck finns över hela lotterna. Aj, aj, aj! Varför fick hon ta av sig vantarna? VARFÖR?

Det som vi gjorde bryter nämligen mot Svenska spels regelverk. 6-åringar får inte ta i lotter! För om de gör det får vinsten inte lösas ut. Om jag bara vetat detta i tid. Det var säkert därför som vi INTE vann på den andra lotten..

Men vad händer nu? Hur ska det gå? Ångest.

JAAAAAAAAAA! Jag vann!!!!

Ibland är jag säker på att om jag köper en lott just nu så kommer jag att vinna. Storkovan. Det känns helt bombsäkert och då kan man ju inte låta bli. För man vill ju inte missa storkovan. Men så vinner jag inte. I alla fall nästan aldrig. För den delen köper jag nästan aldrig lotter, så det kanske jämnar ut sig.

Men idag... Det kändes tydligt att det var en lottdag och när dottern köpte lördagsgodis så köpte jag lott. En tian-lott som jag så klart inte fick skrapa, för det skulle dottern. Men vi vann! VI VANN!!!! Tio kronor. Som vi köpte en ny lott för. Och då vann vi inte.

Så klart.

Ändå började jag åter fundera på min bombsäkra lösning på den ständiga pengabristen. Man lånar en miljon kronor på banken och köper trisslotter för alltihop. Då MÅSTE man ju vinna. STORT! Det kan ju inte gå fel?! Men så är det något som gör att jag ändå låter bli. Det KAN ju finnas någon liten hake någonstans. Typ det där med sannolikhet...

28 januari 2011

Så lunkar vi på igen

Ordningen är återställd. Frugan hemma efter en veckas kursande på annan ort. Hör att det spolar i vattenkranen i badrummet, så jag vet att det är på riktigt. Och nu kom hon och sa god natt! Datorn, den bärbara, står åter på bänken i köket. Det känns också tryggt. För den stationära bara bråkar och står i. Man måste ta det varligt. Följa vissa rutiner för att det ska gå smidigt. Jag tror att den har ADHD, om man nu ska ställa diagnos. Eller så är det en annan bokstavskombination: DELL. I vilket fall har det varit för kämpigt att använda den till att blogga, så därför har allt legat nere några dar.

Skönt i alla fall att alla är hemma igen. Frugan, magen och datorn. Nu kan vi falla tillbaka i det invanda. Rutiner.

23 januari 2011

Still alive and kicking, i alla fall lite

Brödbaket avklarad och pappa K vs kladdig deg slutade faktiskt 1-0. Humöret är inte på topp, men det beror mycket mer på väntande veckohandling än pappamackorna. De sistnämnda är klara och avsmakade. Goda och ganska lyckade.

Men det där med veckohandling. Hittills har fantasin räckt till en maträtt. Vad ska vi äta resten av veckan?

P som i Paul Simon, Pappamackor, Packa och Pleeeaaase ta´t lugnt!!

Det pågår bakning hemma hos pappa K och det är självaste ego som bakar. Vi vet ju alla hur det kan gå. Därför har jag uteslutit barnen denna gång. Inte totalt barnförbud, bara förbud mot att vara med och kladda. Framförallt eftersom degen skulle vara lite lös.. Sonen satte sig en stund på golvet och tittade på assistenten som gick runt, runt, runt. Brrrssch, brrrsch, brrrsch. Och det var helt ok. Observera att assistenten är en köksmaskin.

Nu jäser degen för fullt. Eller ganska bra i alla fall eftersom jästen var lite gammal. Frugan packar. Sticker till Umeå imorgon igen och tar med sig magen. Distanskurs. Själv oroar jag mig lite för att ungen ska få för sig att komma ut. Just då. Inte för att det är dags, utan för att det skulle vara så jäkla typiskt. Då får vi väl profylaxandas via telefon, eller nåt. I vilket fall som helst ska det bli pappamackor från världens bästa bakbok. Kanske tar hon med sig några på resan.

I bakgrunden går spotify med blandade låtar av Paul Simon. Skivorna There Goes Rhymin' Simon och Still Crazy After All These Years. Kanske de bästa med Paul? Vad vet jag. De håller i alla fall mig lugn och på hyfsat humör. Det kan behövas. För jag bakar. Och då kan dessvärre helvetet bryta lös i pappaland.

Snart har degen jäst klart.

När kroppen spricker..

Visst gör det ont när kroppen spricker, varför skulle annars plåster finnas? Det där med självsprickor är i alla fall förskräckligt jobbigt. Som när man får en spricka på höger tumme som blir lite inflammerad och det gör ont och man bli väldigt fumlig. Och så tänker man så där lite lagom självömkande (i smyg): Stackars, stackars mig? Nu kan det väl ändå inte bli jobbigare!

Det är då man får en spricka på andra tummen också..

Kombinationen av ljudet och bilden.. Guld-TV!

Tänkte försöka mig på att kommentera TV i realtid: Sååååå jäkla bra. Och blir bara bättre och bättre! The Deer Hunter. Filmen. För vilken gång i ordningen?

Vad trodde du? P3 Guldgalan?

21 januari 2011

Jorå, såatte.. det är det som är verkligheten..

På vägen hem idag fick jag ta del av en liten bit av verkligheten. I Verkligheten. I P3. Jag pratar så klart om radio, vad annars? Det handlade om ett social experiment, ett försök att provocera verkligheten. Att försöka bjuda in sig själv till sina grannar i det egna trapphuset. Och hur de reagerar. Det gick väl så där..

När jag lyssnade på Verkligheten började jag minnas hur det var när vi hyrde en av våra första lägenheter en sommar i Göteborg. För ganska många år sedan. I en annan verklighet. Ett annat liv. Men ändå inte.

Först skulle vi hyrt en annan lägenhet, i någon annan del av stan. Men han som hyrde ut sa så tydligt att ni får INTE ta ner någonting från väggarna och pekade på halvnakna tjejer på olika motorhuvar. Samantha Fox. Eller något åt det hållet. Lägenheten kändes sunkig. Han flinade. Och kändes också lite sunkig. Men det var något extra bra. Som säkert höjde hyran. TVÅ bokningslås till tvättstugan. Två. Superbra, tyckte han i alla fall. Vi åkte till en släkting. Ringde tillbaka. Tackade nej. Och har aldrig ångrat oss bittert, eller ens det minsta. Istället hamnade vi i släktingens kompis' mysiga tvåa. På översta våningen i ett landshövdingehus. Och det var just bara mysigt. Golvet sluttade och allt var.. charmigt. Vi två. Där.

Dagarna släntrades bort i stan ibland, vi fikade, flanerade, satt i lägenhetens fönster och tittade på barnen. Som lekte på gården. Åkte spårvagn eller låg på sängen och läste. Ibland Ottar, eller vilken det nu var. Vi var arbetslösa, men inte panka. Unga och kära. Och vi var där. Just där i kanten av det som är idag.

När vi flyttade in tjatade jag på min tjej/flickvän/sambo/numera fru att vi skulle gå runt i trapphuset och presentera oss. Berätta att vi var vi. Om de undrade. Vilka vi var. Jag minns inte riktigt, men tror att det var tre lägenheter till. I alla fall två som öppnades. I båda fallen såg de på oss som om vi var idioter. Tiggare. Religiösa fundamentalister. Eller bara helt enkelt två jävligt jobbiga, nya grannar som förhoppningsvis skulle gå snart. Men tydligen inte snart nog. Varför gör vi det här? frågade vi oss. Och gick upp till lägenheten och gjorde vad vi nu gjorde. Istället. Det fick räcka så.

Sommaren därpå, eller kanske året innan, hyrde vi ett studentrum några kvarter därifrån. Vi hyrde av en kompis som åkte hem. 15 kvadrat inklusive badrum. Gemensamt kök. Ibland mer gemensamt än man kunde önska. Sängen var 80 cm bred och där sov vi en hel sommar. Båda två. Tätt, tätt intill. På morgnarna klev vi upp tidigt och åkte till jobbet. Hon i en kommun norrut och jag i en stad åt öster. Hon gick upp vid fyra-tiden och jag omkring klockan fem. Inte alla morgnar, men många. Vi var fortfarande nykära. Vi var väldigt, väldigt trötta. Och vi var väldigt panka. Hela tiden. Och där. Där gick det inte - inte ens om det så gällde livet - att undvika de som bodde närmast. Att heja. Prata. Umgås. I köket om inte annat. Vi kan kalla det kontraster.

Idag, i den verklighet som är vår just nu, är sängen 100 cm bredare. Vi bekvämare. Fler. Grannarna pratar man med så där som man gör. Med grannar. Över häcken. På väg från bilen. På väg till bilen. När man skottar snö. Eller ska klippa gräs. Som man gör. I Villasverige.

Så olika det kan vara.

Och ibland lyssnar jag på verkligheten, i Verkligheten. Det är nästan alltid bra och särskilt gillar jag samtalen med trappuppgångarna, eller snarare de som bor där. Eller de som bor längs samma gata. Grannar. Vad gör du nu? Sedan flyter det på och man får ta del av en del av Sverige. Som man aldrig skulle fått annars. Ett slags "dokumentär light". Och då hamnar man ibland hos de nykära som hyr i andra hand och försöker säga hej till sina grannar. Men inte lyckas jättebra. Jag tror det i alla fall. Jag vill det. Och då är det så. Det är min tolkning. Av verkligheten.

20 januari 2011

Kvartett är kul

Upptäckte att jag fått en ny stalker! En kille i velour! Skôj och välkommen!!

18 januari 2011

Shout it out loud, eller nå't

Nu närmar det sig 6-årsdag och 6-årskalas. Det är dottern så klart som blivit så stor och själv fattar jag inget. Sonen på snart 2 har redan vuxit ur de där kläderna som hon hade alldeles nyss och hur gick egentligen det till? Men man får liksom gilla läget och jaga födelsedagspresenter som passar en 6-åring.

Något häftigt ska det vara, så klart. Så vi satsar på Kiss. Gruppen alltså. För Kiss är ju idolerna på dagis sedan ett tag tillbaka och då är det ju bara att hänga på. Skiva beställd efter vansinnig vånda. Ska vi ta den, eller den? Den. Men den då? Nej, den? Nej, jag tycker nog den, förresten! Den? Nej, den! Nej, inte den. Den här då? Det var ju den jag sa från början. Jaha, men den då? Ok ..... Hur gick det? Jag beställde en annan.

Nu är det bara resten kvar.

17 januari 2011

Fattig? Prova lånestans!

Idag hade vi lånestans här hemma. Och det är ju kanonbra! För vad gör man inte för att spara pengar?! Då är billigt bra och gratis ännu bättre. Hemma hos oss (finns lånestans någon annanstans?) är det dottern och sonen, eller i ärlighetens namn bara dottern som håller med lånestans i deras rum. Men hon gör det bra!

Först får man en nummerlapp. För alla måste vänta på sin tur. När dottern kommer och ropar upp låt oss säga 401, nästa 401 så får man, om man har just den siffran, komma och låna saker. Välja vad man vill av alla leksaker som ligger utspridda över hela golvet. Under tiden står sonen mitt i rummet och ropar, pekandes på en hylla där alla spel står. Han älskar att sprida ut innehållet runt om i huset och vill naturligtvis låna ett spel. Men det går ju inte. Dels eftersom han arbetar på lånestans, dels eftersom vi försöker ignorera just denna önskan. I alla fall idag.

Just idag fick man annars låna tre saker. I tio dagar. Om man mådde lite dåligt fick man låna fem eller sex saker. Men det gjorde inte jag. Vilket bra bibliotek, sa jag istället. Hmpf, sa dottern. Det är ju ett lånestans! Så jag lånade två små gubbar och en krokodil. Tänk vad roligt jag ska ha!

I nio dagar till.

16 januari 2011

Äntligen kan jag andas igen

Idag kom det ett sånt där riktigt slag i magen. Så att man vaknar och fattar att nu är det dags. På riktigt. Ett sånt där: Det ska bli förlossning. Och du ska vara där. För du ska bli pappa igen. Känn på den du pappa K!

Det var profylaxkurs. Repition. I Göteborg. Och vi andades. Och masserade. Tryckte och fikade. Och låtsades krysta. Utan att skratta. Slappnade av och lyssnade. Och det kändes så jäkla bra! Hela tiden och efteråt. Det kändes som att vi kan det här och vi fixar det här. För vi vet hur man gör. Vi minns hur man gör. Och nu ska det gå ännu bättre än sist, då det också gick bra. Herregud, man låter som en frälst.

Men finns det något som man ska göra innan en förlossning så är det att gå profylaxkurs. I alla fall om man är man.

Samtidigt kom en lätt panisk känsla om att snart är det dags. Snart Tänk om det går för fort. är Tänk om vi inte hinner in. det Tänk om frugan föder i Umeå nästa vecka när hon är där. dags! Tänk om, tänk om, tänk om... Men så tänker jag tänk OM! och andas så där djupt och bra och avslappnande som vi påmindes om idag. Tänker om. Tänker på ett annat sätt. Djupandas med små flås emellanåt. Hittar tillbaka till den där tryggheten igen. Vissheten. Och lugnet. Inre frid.

Ja, ja. Låter lite väl frälst och vi måste öva och det är svårt att planera och det är mycket vardag innan dess och hur ska det gå med vagga och exakt hur svartsjuk kommer sonen att bli... Men i alla fall. Halleluja!

15 januari 2011

Den där musen..

Vi har sån där musplatta eller vad det nu heter på den nya bärbara. Den lever tydligen sitt eget liv eller vill bara lite busig. För ibland när man skrivit något låååångt eller fyllt i en otrolig massa saker i ett formulär och bara ska flytta pilen lite, så hoppar webläsaren flera sidor tillbaka. Sedan är allt förlorat. Och jag svär.

Då är vi inte riktigt kompisar. Jag och datorn.

14 januari 2011

Coolish... nej, det var visst värmepumpen som pajat

Bergvämepumpen tuffar och går. Visar på en mysig temperatur på 21 grader. Nice kunde man tro, men icke. I huset är det nämligen bara 14 grader och vi går runt i fleece och långkalsonger. Och fryser. Ringde rörfirman som installerat och de ville veta alla olika värden som gick att plottra fram på pumpen. Temperaturer, kurvor, frammatning, brine in, brine ut och det var tydligen det där sista som var felet. Det skiljde för lite på brine (det vet ju alla vad det innebär). Så de ska komma så fort de kan och kolla och fixa, men just idag har de två sjuka och sen är det helg. Men på måndag. Vilken tur att vi lyckas pricka så rätt.

12 januari 2011

Tänkte inte på det

Vi försöker hålla nere värmekostnaderna med att ha lite lägre temperatur inne. Men det är så jäkla kallt att jag sätter på värmefläkten hela tiden och flyttar runt den i huset. För att få upp värmen. Vad blir besparingen då?

Ändå vadar man runt i skiten

Vissa kvällar finns ingenting vettigt att se på TV. Ingenting. Bara blankt. Eller skräp. Sak samma. Men ändå blir man sittande där hela kvällen. Zappande. Hur kommer det sig?

11 januari 2011

Någon med skohorn? För vi ska ha bebis...

Nu börjar det så sakta gå upp för mig att vi snart ska vara en till. Fem i familjen. Eller totalt sex med hunden. Hur ska det gå? Det blir nog jättemysigt, men just nu är det lite mycket skräckblandat. Sonen ägnar sig mest åt att springa runt och skrika NEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJ eller bara skrika rakt ut. Dottern fyller sex om ett par veckor, men är redan en 6-åring med besked. Hunden har visserligen klarat av årets löp, men det verkar som att trean dimper ner mitt i värsta vardagen med åtminstone tvåårstrots och sexårshumör. Mardrömmar och starka viljor.

Dottern har totalvägrat att sova i vår säng sedan hon var tre. På sätt och vis ganska skönt eftersom det blir mer plats, men samtidigt ganska trist. Sonen kommer däremot över varje natt. Ligger gärna och sparkar. Mest på min fru. Men senaste veckan har någonting hänt. Mardrömmar, funderingar eller något otäckt i mörka hörn har trängt sig på. Exakt vad vill hon inte prata om, men dottern vill plötsligt sova i vår säng varje natt. Varje natt. Trångt och ovant med en höggravid, två ungar, en hund och så en skranglig en med gubbmage (det är liksom jag det) i samma säng. Det gick, eller snarare gick inte i två nätter och sedan blev det till att ställa in extrasängen bredvid vår egen och nu har vi säng från vägg till vägg. Sedan lyckades vi få dottern att tro - fy skäms - att extrasängen är den bästa sängen och att det bara är där som lillebror vill sova. Och att hon därför inte fick. Vi kan sova där tillsammans! JAAA! blev svaret. Och vad tänkte vi?! Ja visst, varför inte?!

Med den lösningen finns det i alla fall hopp om att en liten bebis ska gå att klämma in någonstans också. Om vi trycker, tänjer och knör. Och helst ska den ligga i en vagga, var nu den ska stå. Två månader är det i alla fall kvar och mycket kan hända innan dess. Kanske har jag hunnit bli lite mer i fas. Förhoppningsvis. För det skulle inte skada. I vilket fall som helst är man snart trebarnsfar med allt som det innebär. Skräckinjagande, men på ett mysigt sätt.

10 januari 2011

Korvgrillning och snålblåst... mmm så mysigt.. eh..

Då var eldkorgen invigd. Jättemysigt! Inte riktigt. Det var faktiskt jättemysigt att elda i den, men när glöden samlade sig i botten var det för långt upp till grillgallret för att grilla korv. Det blåste kallt. Vi frös. Men täljde grillpinnar och grillade oss två korvar var. Stod ut. Ska det grillas så ska det grillas. Sedan fika inne. Mycket mysigare. I alla fall mycket varmare.

Nästa gång - för det blir definitivt en nästa gång - ska det vara sol och några minusgrader. Alltså skönt vinterväder istället för ruggigt vad man nu ska kalla det. Men elda lite i den kan man ju göra ändå..

08 januari 2011

Utkastad

Nu är julgranen utkastad. Först åkte granen och efter slängdes barren. Dessförinnan ringdans runt resterna tillsammans med svärföräldrarna medan dottern strålade. Sonen såg mest skrämt förundrad ut. Pepparkakshuset, eller -borgen gick i bitar, men då deltog inte jag. Dottern och svärföräldrarna började nämligen mumsa direkt från bygget, det bröts alltså inte utan togs bett direkt. Den dammiga pepparkaksskapelsen var inte direkt lockande innan och efter detta. Nja..

Apropå det där med ätbara saker. Härom kvällen körde vi cold turkey när det gäller sonens välling. Har funkat hittills (ta i trä).

07 januari 2011

Wow! Hur bra är egentligen jag?!

Redan uppe i 10 poäng!! Bara 390 kvar! Frågan är bara - hur ska man fira detta?!

Osentimenal villa-bonde och hjälte som man är

Igår hjälpte dottern till med att laga soppa. För plötsligt är det så. Hon vill hjälpa till att laga mat och frågar faktiskt rätt ofta: Pappa, får jag hjälpa dig att laga mat? Så det blev bondsoppa. Inte den sorten som agent 007 sörplar i sig, utan den som tydligen bönder har ett särskilt gott öga till, sån där soppa med potatis, lök, morötter och små korvbitar. Visserligen skuret i olika storlekar, men det är helt ok så länge det inte åker med ett finger eller två.

Men jag undrar hur kul hon tycker matlagning är - egentligen. Och hur mycket det är den pappa-dotter-grejen det hänger på. Att småprata, greja och fokusera. Tillsammans. Oavsett vad man gör. Sånt där när lillbrorsan inte får vara med och stjäla uppmärksamhet. Som idag när vi åkte snow-racer. Bara hon och jag. I skogsdungen bakom huset. När brorsan hade gått in och vi grävt färdigt för den "grillplats" vi ska ha för min julklapp - en eldkorg. Stockar i snön runt eldkorgen. Fårskinn på stockarna. Korvgrillning. Vad kan gå fel? 1000 saker så klart. Dum fråga. Men fort gick det genom skogen. På snow-racern.

På söndag blir det i alla fall provgrillning med vänner, så att vi vet att det fungerar på dotterns kalas om några veckor. För då fyller hon sex år. Helt ofattbart! Det kan inte varit sex år sedan man för första gången höll det där lilla knytet i famnen! Det där knytet som var det finaste man någonsin sett. Det underbaraste. Sex år sedan som barnmorskan sa hon är inte gjord av porslin, när jag skulle klä på för första gången. När man höll i de där tunna armarna och benen. Är det säkert? Så liten och så fullkomlig. Hon ser så skör ut. Så 100 procent beroende. Av oss. Gör jag rätt? Och man var alldeles varm inuti. Glad. Vettskrämd. Och säkert lite chockad. Det går! Men allra mest lycklig.

Sen har det rullat på och så småningom kom en till. Sonen. Och då blev det konkurrens om uppmärksamheten. Inte för att det verkat vara ett problem för dottern. Hon har aldrig sett det som en konkurrent. Inte tidigare i alla fall. Men kanske nu. När sonen börjat dra på i 180 på ett sätt som kräver uppmärksamhet. Vare sig han vill det eller inte. Och när bebisen dessutom kräver kraft från frugan. Innan den ens är född. Då kan det vara tufft att "tävla", när man är storasyster. Tufft att tävla utan att det blir fel. I det läget blir väl också det där mysiga som ändå kan finnas i vardagssysslorna extra viktigt. Som att småprata vid matlagningen. Få uppmärksamheten. Ska jag skära så här, pappa?

Och egentligen är det ju i just de stunderna man ska stanna upp och njuta. Bara vara. I nuet. När man fortfarande får vara lite vardagshjälte. Någon att se upp till. Det är ju just det man ska minnas en gång. I framtiden. När man blir sentimental. Även om det är länge tills dess..

Resterna av bondsoppan blev i alla fall en perfekt lunch efter allt grävande och snow-racer-åkande. För arbetar man så blir man hungrig. Villakvartersbonde som man är.

05 januari 2011

Tatueringarna försvann

Idag åkte tatueringarna bort. Det som var kvar av dem. Äntligen.

Dottern har en adventskalender med små påsar som ser ut som små julklappssäckar. Varje dag ligger en present eller en lapp med en uppgift. Ibland har "nissarna" glömt att lägga något, men skyller då på att mucklorna (Pettson och Findus) varit där och busat. Så är det förstås inte nu i januari, utan så var det före jul. Såklart. Nu är ju inte adventskalendern "igång", även om jag ser nu att den faktiskt fortfarande sitter uppe.

I två av säckarna i adventskalendern före jul låg i alla fall tatueringar, såna där gnuggisar som barn har. Med sjörövarbilder. Tatueringar som hon längtat efter länge. Tatueringar som andra barn på dagis haft och som dottern tittat avundsjukt på. Tatueringar. De åkte på direkt. Såklart.

Sedan har de suttit där. Något annat har inte varit tänkbart. Dottern bestämde att de skulle sitta kvar och visas för mormor, famor, kusiner, kompisar, morfar, farfar, moster, faster, osv, osv. De skulle njutas av. Titta! Jag har tatooeringar. Lycka.

Men idag blev det slut. För allting har en ände, utom korven osv. Det gick inte längre. De såg förskräckliga ut. Trasiga. Avskavda. Fula. Och nu är de borta.

Hon har några oanvända kvar. De lär väl åka på imorgon.

03 januari 2011

Ensam 3-åring - en av 15 000 på flykt

Valet i Elfenbenskusten har ställt till det rejält. Det har väl ingen kunnat missa?! Just nu räknar man med att 15 000 ivorianer har flytt till Liberia, och som vanligt är det väldigt många barn som drabbas. Man uppger med att över 60 procent är under 18 år. 60 procent. Yngre än 18. Ett av alla dessa barn är en pojke på bara 3 år som flytt utan sin övriga familj. 3 år! Det finns säkert många sätt man kan hjälpa till på, bland annat via Unicef. Tänk på det. Kanske ett nyårslöfte som kan infrias?!

Det började ju bra, eller..

Man kan väl säga att det blev en varierad start på 2011. Tolvslaget firades utomhus med skål till fyrverkerier, eller snarare skål till knallar i snödis för själva fyrverkerierna såg vi inte. Mätta och belåtna var vi visserligen, men dottern som hållit sig vaken var jättebesviken. Nästa år firar vi hemma, bestämde hon. För där ser man raketerna!

Morgonen efter ägnades till att skotta vägen ut från släktingarna vi besökte, så att vi kunde ta oss därifrån. De har annars två snöslungor, men båda var så klart sönder. Typiskt. Bara den ena funkade hjälpligt, så den kördes så att det rök om den och ändå orkade den inte allt. Därför snösläde och ny träningsvärk. Eller så ny var den inte, utan snarare spädde den på träningsvärken jag fått några kvällar tidigare när jag spelade wii och boxades mot min syster.

Senare på nyårsdagen såg vi en havsörn och jag tänkte att det här är ju ändå en riktigt bra start på året. Och det var det ju. Havsörnar är riktigt häftiga. Grymt stora. Men så svängde det igen. För ett par timmar senare värkte magen, illamående vällde fram och så kom kallsvetten. Sängläge. Men värre än så blev det inte. För mig (ta i trä). Dagen efter blev däremot både dottern och frugan magsjuka. Rejält.

Återstår att se vad nästa vändning blir. Gott nytt år, förresten!